Har det katolska ungdomsarbetet någon framtid?

Inom riksförbundet Sveriges Unga Katoliker (SUK) räknar man med c:a 4 500 medlemmar i åldrarna 7–25 år. Man kan ju fråga sig om begreppet ”ungdom” verkligen för tanken till just denna åldersgrupp. I Statens Ungdomsråds utredning om Ungdom och fritid räknar man ”ungdom” framför allt från 12

års ålder och upp till 18 år. Man konstaterar att 18-åringarna ingalunda är vuxna ännu, merparten bor fortfarande hos sina föräldrar, men man har vid den åldern ändå börjat inse vad som krävs av en vuxen. Eftersom SUK omfattar barn ända från 7 års ålder och ungdomar över 18 år bör vi ta hänsyn till detta och se på ungdomsarbetet, dess förutsättningar och problem just så söm det ter sig idag.

SUK är nu ett av staten erkänt ungdomsförbund och får grundbidrag. Villkoret för detta är att medlemmarna skall vara anslutna till lokalavdelningar som är demokratiskt uppbyggda och där man betalar medlemsavgift. Lokalavdelningar måste finnas i minst hälften av landets landstingsområden. Därtill kan sedan distriktsorganisationer få landstingsbidrag enligt vissa normer. Detta är ju utomordentligt bra. Utan pengar är det nästan omöjligt att kunna göra någonting numera. Men pengar medför ansvar och administration.

För närvarande leds SUK av en styrelse bestående av 5 ledamöter. Dessutom har man en anställd lekman som ungdomssekreterare på riksplan och en ungdomspräst. Att ungdomsprästen, Marcel Taverne, de sista åren fått ägna oproportionerligt mycket tid åt administration och arbete med att få tillgång till de nämnda statliga medlen innebär inte att det skall ingå i ungdomsprästens göromål.

Vad har då denna grupp försökt åstadkomma bland katolsk ungdom i landet?

Man har försökt med något som kan liknas vid uppsökande verksamhet, ”ungdomsdagar”, i olika församlingar över hela landet. Genomsnittsåldern vid dessa ungdomsdagar har legat vid 17 år eller något högre. Vid dessa tillfällen har ofta någon ur SUK:s styrelse varit med ungdomsprästen eller ungdomssekreteraren. Ungdomsdagarna har varit ganska välbesökta och man har uppfattat att de varit uppskattade.

Nackdelarna med dem har varit flera. Dels har man saknat möjlighet till uppföljning i hemförsamlingen. Inga utbildade ledare finns att tillgå för sådan uppföljning och man har inga metoder att lära ut. Dels har samarbetet med prästen på orten inte alltid varit det bästa. Det har varit undantag från regeln när någon kyrkoherde varit närvarande vid en sådan ungdomsdag. Målsättningen för ungdomsarbetet har inte varit riktigt detsamma för prästen på orten som för ungdomsledarna. Den uppsökande verksamheten har i de flesta fall bara nått dem som redan har en positiv miljö hemma, och bristen på kontinuitet och regelbunden kontakt med dem man nått har inte kunnat fördjupa och förankra det budskap man velat förmedla.

Men man har också fått flera kontaktmän i landet och man har anordnat flera regionala träffar där ungdomar från ett större område haft möjlighet att träffa varandra. Man har utarbetat material att använda bland ungdomar, men intresset från församlingarna har varit mycket måttligt, för att inte säga obefintligt!

Finns det då inga lokala ungdomsgrupper? Jo, framför allt i de större städerna: Stockholm, Göteborg, Malmö, Västerås, Örebro, Halmstad, Jönköping och kanske några till. Där år det oftast äldre ungdomar som drar till sig de yngre. Men dessa grupper kommer inte att räcka till för att bilda underlag för SUK som riksorganisation. I framtiden måste så gott som varje församling ta ansvaret för sitt eget barn- och ungdomsarbete. I den närmaste framtiden kommer man från SUK:s sida att uppsöka samtliga församlingar och informera om detta och om hur man får kontakt med de kommunala myndigheterna. Om det inte blir möjligt att få församlingarna att ta sitt ansvar får inte SUK det stöd det behöver, och då har det blivit en struktur som ”ett tak utan fundament”, som Marcel Taverne säger, och då bör SUK läggas ned, då det inte längre fyller någon funktion.

De pengar som det blir möjligt att få från stat och kommun måste användas på ett sätt som ger avkastning i framtiden. Viktigast är ledarutbildning av alla slag, anställningsmöjligheter för lekmän och understöd för församlingarnas aktiviteter och lägerverksamhet.

Kerstin Ekelöf är engagerad i föräldraarbete i särskolan, redaktör för SUCK, tidning för Sveriges unga katoliker, verksam i barn- och ungdomsarbete i Södertäljes katolska församling.

En sektor av ungdomsarbetet har ännu inte berörts: de nationella grupperna. De är i princip inordnade i SUK men man har ingen som helst kontakt med dem. Man vet att det finns polska och italienska grupper, jugoslaviska likaså. De håller sig för sig själva och problemen i samband med detta skall beröras längre fram.

Vad har man nu gjort för erfarenheter i kontakterna med katolska ungdomar?

För det första har man kommit i direkt kontakt med ungefär 10% av de registrerade medlemmarna. Denna siffra innefattar alla former av aktiviteter, ungdomsdagar, regionalträffar såväl som läger och kurser. Man kan kanske tycka att dessa ungdomar skulle kunna ha tillfredsställande kontakter i sina hemförsamlingar och att ett riksförbund borde ha en större bredd. Men då skall man vara klar över att man nu är i full gång med att bygga upp ett lokalt arbete som skall motivera förbundets existens.

För det andra har man fått erfarenheter på det pastorala området som både är allvarliga tecken på främlingsskap i kyrkan och eventuellt en ansatspunkt för den fortsatta inriktningen. Man möter en total brist på kunskap om den katolska tron, inlärda fraser i stället för medvetet ställningstagande. Tron och troslivet är på intet sätt integrerat i deras eget liv. Många känner behov av fördjupning och söker efter vad kyrkan står för men har svårt att få klara, entydiga besked. Ungdomar har behov av att känna sig respekterade för sina åsikter men de vill på samma gång ha hjälp med att få perspektiv och sammanhang.

Ett annat utslag av främlingskapet är att de unga har svårt att finna en katolsk identitet i de församlingar där de får kontakt med kyrkan. Det hänger samman dels med prästens svårigheter att få kontakt med den unga generationen, dels med föräldrarnas svårigheter att tala med sina barn om sin tro och om var de själva står i förhållande till den.

Bakgrunden till alla dessa svårigheter är säkert mångfacetterad. För att få utgångspunkt till vidare resonemang vill jag här peka på några faktorer som påverkar våra barn och ungdomar här i Sverige och som vi måste fundera över och finna riktiga handlingsmönster ur.

Hur påverkar samhällets syn människan?

Här är inte platsen för en vetenskaplig analys av det svenska samhällets verkliga värdering av människan. Det skulle vara helt omöjligt att få en enhetlig bild av något sådant. Det enda som är möjligt är att reflektera över hur det verkar vara, när man ser samhället i stort och människorna i detta, innanför eller utanför dess gränser.

Som individ har man små möjligheter att ställa sig utanför samhället. Försöker man finns alltid hjälpsamma samhällsfunktionärer som gör allt för att inlemma en i samhället igen. Det är nämligen viktigt att var och en finns inom gruppen, man skall vara ”anpassad”.

Samhällets balans vilar på produktion och konsumtion. Individen är en viktig faktor i båda dessa processer. Att producera, vara nyttig samhällsmedlem, innebär att man har rätt att konsumera det som samhället tillhandahåller. Tyvärr syns den senare processen tydligare än den förra. Att ha rättigheter medför inte omedelbart att ha skyldigheter. De unga är mycket klara över sina rättigheter och det mycket tidigt i livet. ”Att ha som andra”, är en måttstock som varje förälder känner igen. ”Att ha det bra” är en reklamslogan som blivit ett måste. Däri ingår att ha tillräckligt med medel för att konsumera. Kläder, nöjen, fritid, allt skall vara färdigt att konsumera utan större ansträngning. Också sexuallivet har blivit konsumtion. Man konsumerar andra människor så länge det ”känns bra”, och det är en rättighet att vara lycklig på det här området. Tyvärr skapar denna inställning, synlig i veckotidningarna, svår frustrering bland de unga, som ständigt blir besvikna och bedragna på sin lycka.

Vårt samhälle är också ett tekniskt samhälle. I ett sådant samhälle blir den mänskliga faktorn av allt mindre betydelse. Det ger utslag i sjukvård och handikappvård. Detta gäller också arbetslivet. Tekniken bestämmer människovärdet.

Frågan är om det finns några bestämda värden när det gäller ”gott” och ”ont”, ”rätt” eller ”fel”. Lagstiftningen anpassar sig efter praxis. Man sänker brottsnivån genom att ”avkriminalisera”. Detta sker tydligast på alla de områden som har med äktenskap, samliv och fortplantning att göra.

Samhället är också motsägelsefullt. Man talar om individens självförverkligande, men då bara innanför gruppgränserna. Man säger också att var och en har ansvar för samhället samtidigt som man ger den enskilde allt mindre möjligheter att bedöma samhällsfrågor och beslutsprocesser.

Skuld och ansvar blir diffusa begrepp. Skuld kan man bara ha som enskild individ, och då man alltid tillhör en grupp blir det enskilda ansvaret – skulden – borttaget. Ingen kan personligen stå till svars för det som händer i samhället. ”Samhällets fel” är ett förledande uttryck och används för att bortförklara felsteg och oegentligheter som ingen människa skall behöva lastas för. Man tar ifrån människan hennes skuld, men hennes känsla av skuld blir kanske ändå kvar i form av en allt större oro.

Om vi nu ser på skolan, hur ser det då ut?

Skolan påverkar inte samhället, det är samhällets värderingar som återspeglas i skolan. Redan tidigt måste individen anpassa sig till grupparbete där individualiteten underställes gruppen. Utan att först bibringas något värde att utgå från lär man sig att ifrågasätta och kritisera. Detta är en process som är omöjlig utan att utgå från ett fast värde. Följden blir en total förvirring när det gäller värdeskala. Regler och normer är anpassningsbara alltefter gruppens behov och krav. Frånvaron av konkurrens och betyg, som i och för sig inte behövde vara negativt om de motsvarades av någon individuell bedömning, medverkar till större osäkerhet när det gäller den egna bedömningen av kunskaper och möjligheter. Samtidigt ger det dåliga chanser att träna eget ansvar och egen uppfattning om sig själv. – Kan idrottens stora dragningskraft möjligen bero på att man där verkligen har möjlighet att pröva sig själv och sin förmåga, och att man upplever ett sammanhang mellan insatsen, träningen, och vinsten och att man får en klar uppfattning om, sina egna prestationer?’

När det gäller själva kunskapsförmedlingen verkar den gå ut på att samla fakta som sedan inte integreras i större sammanhang. Religionsundervisningen är präglad av detta och samtidigt utsatt för kritisk granskning och ifrågasättande. Kristendomen jämställs med varje annan form av mänskliga ideologier och livsåskådningar. Genom att historien fått minskad betydelse blir perspektiv och sammanhang i människans existens oklara och uppfattade som ointressanta.

Att gå i skola uppfattas inte längre som en förmån eller tillgång för framtiden utan som ett tvång utan värde. Det enda man har att utgå ifrån är ju ”vad man känner för”. Relativismen och nihilismen påverkar den unga människan så att hon inte har möjlighet att sätta in sig i ett sammanhang med det förflutna och det kommande. Det enda säkra är ”just nu”.

En viktig faktor är de kommunikationssvårigheter som uppstår

i språkets användning och tolkning.

Förvånansvärt nog är man alltför sällan medveten om att det man säger inte uppfattas så som man avsett. Denna svårighet gäller i alla mänskliga relationer men mest märkbar och med förödande verkan gäller detta de språkliga kontakterna mellan generationerna. Språk förändras. Genom påverkan från andra språk förändras ordförråd och grammatik. Men också de gamla orden och formuleringarna förändras i betydelse och betydelseomfång. I våra dagar är påverkan från andra språk mycket stark och omfattande, mer än någonsin. Betydelseskridningen sker snabbare nu än förr och inom några få år har stora skillnader uppstått. Dessutom påverkas begreppsinnebörden av emotionella och politiska faktorer. Begrepp som tidigare var neutrala beteckningar på företeelser och sammanhang får moraliska värden. Sådana ord som ”solidaritet”, ”demokrati”, ”frihet” har blivit positivt laddade ”känsloord” medan ”kapitalism”, ”moral”, ”religiös” närmast känns som ”skällsord”!

Genom allt mindre logisk, filosofisk skolning blir begreppsterminologin oklarare och den emotionella färgningen av ord och uttryck tenderar att bli allt mer subjektiv. Att tala med en ung människa om frihet och vad det innebär medför oftast att man får ge upp, då möjligheten att genom resonemang komma till någon gemensam ståndpunkt kräver ett så omfattande utredningsarbete av vad man menar med sina ord att tiden inte räcker, och för den delen inte tålamodet heller.

Innan man ger sig in på djupare diskussioner bör man få en gemensam ”tolkningsgrund” att stå på för att kunna använda ord och begrepp i sina rätta sammanhang.

Detta gäller i än högre grad det religiösa språket, kyrkans språk. De kristna begreppen löper idag den stora risken att inte alls förstås så som tidigare. Förståelsen av de kristna begreppen är undergrävd genom felaktiga tolkningar, fördomar och bristande kontakt med begreppens innehåll i det verkliga livet.

För våra katolska barn och ungdomar tillkommer svårigheten att det inte finns någon homogen språkgemenskap i det liturgiska eller pedagogiska språket. De flesta av våra katolska präster och systrar förblir främmande för det svenska språkets nyanser och framför allt för de tidigare nämnda betydelseskridningarna. Just undervisningsområdet och den katolska fostran blir mest lidande av ett ofullständigt och för barnen främmande uttryckssätt.

Så till katolikernas hemvist; församlingen och dess präst

I det följande vill jag inte alls komma med någon kritik av enskilda personer. Det som intresserar mig är att försöka analysera hur kyrkans roll och prästens funktioner kan påverka våra katolska barn och ungdomar, som växer upp i det förut skisserade samhället.

Det gäller ju också här en fråga om grupp och gruppgemenskap. Även om församlingarna inte alls utgör några homogena gemenskaper, tvärtom, så talas det ständigt om ”gemenskap”, ”kärlek till varandra”, ”vi kristna” osv.

En annan, kanske farlig parallell med samhället, är att kyrkans ”utbud” konsumeras som så mycket annat. Risken att bli ett ”service-organ” för religiösa behov ligger snubblande nära.

Ansvaret för församlingens och kyrkan, ekonomiskt, ideologiskt och praktiskt är något ännu outvecklat hos folk i allmänhet och hos invandrarna i synnerhet. Prästen bör i sin roll tillhandahålla mässor, undervisning för barnen, sakramenten och sjukbesök. Förväntningarna på honom i denna roll förhindrar många gånger hans egen önskan att få dela ansvaret och uppgifterna med lekmännen.

I de flesta fall är viktiga funktioner i fostran av barnen förbehållna präster och systrar som är ganska främmande för landets tradition och miljö och därför saknar möjlighet att bemöta de problem som finns i dem. De flesta präster är dåligt insatta i vad ungdomar gör, vad man gör i skolan, vilka intressen de har. Man har svårt att ”förstå” de unga, svårt att tala deras språk och bli förstådd av dem. Kontakten blir dålig på grund av fördomar, missförstånd och kommunikationsproblem.

Till viss del ökar de ovan nämnda svårigheterna identifikationsproblemet för de unga katolikerna. Man kan ju fråga sig om det, verkligen är nödvändigt för de kristna att finna sitt identifieringsobjekt i kyrkans synliga gestaltning. Men Andra Vatikankonciliets dokument om kyrkan i världen av

idag svarar helt klart att kyrkan, Guds barns familj, är ”på en och samma gång ‘en synlig församling och en andlig gemenskap’ ”. Där står också att ”kyrkan har en synlig och social struktur, just den som är tecknet på hennes enhet i Kristus . . .”.2 Som ett tecken på enhet framstår vår svenska katolska kyrka inte så tydligt. Det finns ännu inte en ”svensk” katolsk kyrka, om man med detta menar en organisation präglad övervägande av svenskt språk, svensk tradition och svenska präster. Guds familj i Sverige är ju också till övervägande delen av annat nationellt ursprung. Men när det övriga samhället är pluralistiskt så speglas det också i kyrkan. För barn och unga borde detta inte betyda främlingskap i så stor utsträckning som det nu tycks göra. Men det är helt klart att det verkligen är så.

Vid de nationella gruppernas mässor finns mängder av ungdomar, men de har ingen kontakt med den lokala församlingens grupper. Kanske är det lättare att behålla sin identitet i en etniskt homogen grupp, men erfarenheten har visat att detta inte betyder att man får en katolsk identitet som bär senare när man kommit ut i det svenska samhället och integrerats här. Man kan istället ur kyrkans synpunkt tala om en katastrofal konsekvens för andra generationens invandrare.

Som identifikationsobjekt borde också en kristen livsstil kunna fungera. Man måste konstatera att det idag är mycket svårt att urskilja en konsekvent, talande kristen livsstil inom kyrkan, utom i några få sammanhang såsom klosterkommuniteter. Att se konkret hur en kristen kan leva sin tro i dagens samhälle skulle säkert kunna påverka unga människor och ge dem möjliga alternativ till andra -ismer och rörelser.

Efter denna summariska sammanfattning av förhållanden och problemställningar som förmodligen påverkar våra uppväxande ungdomar vågar jag antyda några möjliga handlingslinjer och ansatspunkter för arbetet med barn och ungdom i vår kyrka.

1. Inför ett sådant här svåranalyserat och sammansatt område utsatt för ständiga förändringar kan ingen säga sig vara expert. Utgångspunkt för allt agerande vore att alla vuxna som berörs av barn och ungdom (och det är väl alla människor!) vågade tillstå för sig själva och varandra att man inte förstår, inte kan och inte vet hur och vad man skall göra. Att erkänna att man själv inte klarar av allvarliga problem brukar förhindra andra från att ta till försvarsattityder i diskussionerna, och chansen att man kan nå fram till ett fruktbart utbyte av åsikter och gemensam analys blir betydligt större. Först när man tillsammans med andra nått en gemensam bas och fått vidgat perspektiv finns möjligheterna till fruktbart sökande efter lösningar. Präster, föräldrar, lekmän måste övervinna sin rädsla för varandra och i förtroendefullt samarbete bygga upp ett kristet barn- och ungdomsarbete tillsammans med de unga.

2. En grundförutsättning för kyrkans överlevnad är och förblir den kristna fostran. Om man tar i beaktande de faktorer som samhälle och skola utgör och jämför med den kristna människosynen och kyrkans uppfattning om den kristna människans ansvar för sig själv och för världen hon lever i, så frågar jag mig om inte undervisningen måste inriktas på individen och inte på gruppen. Innan individen fått insikt om sitt värde som person kan hon inte självklart och med sin självkänsla i behåll ta ansvar för gemenskap och samlevnad med andra. Då barnen inte tycks få erfara att de har något ansvar vare sig i skolan eller samhället vore det värdefullt att kunna systematiskt träna dem i ansvarstagande i församlingen och i deras egna grupper. Parallellt med undervisning och annat arbete med församlingens barn och ungdomar måste samarbetet med föräldrarna och andra vuxna vara av avgörande betydelse. Familjen är ju den primärgrupp som är förutsättningen för individens utveckling.

3. För att kyrkan skall bli trovärdig både för sina egna medlemmar och utåt är det absolut nödvändigt att lekmännen får och tar större ansvar inom stift och församling. Det måste bli möjligt att inrätta tjänster för lekmän på alla nivåer av kyrkans område. Präster och systrar måste få utbildning på områden som rör samhälle, skola och människokunskap. Framför allt är fungerande informationskanaler och kommunikationsnät oundgängligen nödvändiga över gränserna mellan institutioner, grupper och intressen.

4. Allt vad som sagts är säkert av största vikt, men inga åtgärder i världen hjälper om inte det kristna livet förblir en kraftgivande källa för dem som möter det mitt bland människorna. Kristna celler av små, medvetna, aktiva katolska grupper som lever synligt vad de tror i inbördes ansvarstagande, hänsyn, uppmuntran och förtroende i ett levande böneliv och bekännelse av de kristna principerna är det enda som kan levandegöra Jesu befallning till sina lärjungar: Ni skall vara fullkomliga som min Fader är fullkomlig – och: ni skall älska varandra såsom jag har älskat er.

Våra unga katoliker har ingen möjlighet att bli kristna människor utan sådana identifikationsobjekt.

Noter

1.Ungdomens fritid och samhällssyn, Statens ungdomsråd, kap. 6, sid. 84 ff.

2.Gaudium et spes, 40