John Henry Newman idag

Om det är sant att de flesta av vår tids problem och ”rörelser” – t.ex. den kyrkliga utvecklingen och sekulariseringen – växte fram ur 1800-talet, då bör den engelske teologen, konvertiten och kardinalen John Henry Newman ha åtskilligt att säga oss. Hans liv 1801–90 täckte nästan hela seklet. Men det är inte gammelmansvisdom vi först och främst behöver, utan inspirerande tankar. Och Newman’ författarskap sträckte sig över en förvånansvärt stor del av hans liv, från 1833 till 1885. Han befann sig i ständig utveckling och konfrontation med skeendet i världen omkring honom. Flera av de problem han behandlade återkom han till med årtiondens mellanrum. Alltid omsorgsfullt, stundom genialiskt och profetiskt, alltid modigt och osjälviskt tog han itu med stora brännande ämnen. Frågan om helgonförklaring av John Henry Newman har varit aktuell sedan 1958. Om påven nu fullföljer den, vilket han för en tid sedan uttryckte sin önskan att göra, blir det den andra kanoniseringen på kort tid av en konvertit från anglikanismen. Den första var amerikanskan Elizabeth Seton (Signum 1975 s 92 f).

Helgonförklaringen och ekumeniken

För att börja med helgonförklaringen, så finns där flera frågetecken. Ett par av dem behandlas av John Tracy Ellis i oktobernumret av de amerikanska jesuiternas tidskrift.’ Ellis är professor i kyrkohistoria vid San Franciscos universitet. Han konstaterar att vår tids katoliker inte sätter helgonförklaringar lika högt som man gjorde förr. Helgonen har råkat i skuggan av aktuella samtida katoliker. Helgonintresset som sådant är väl också mindre nuförtiden? Det är inte säkert överallt, och inte heller vet man hur framtidens fromhetsliv kommer att gestaltas på denna punkt, skriver Ellis och framhåller att 13 500 biljetter rekvirerades till S:ta Elizabeth Setons kanonisation 14 september.

Den andra frågan han tar upp är om inte den ekumeniska utvecklingen, särskilt mellan den katolska och den anglikanska kyrkan, skulle kunna bli lidande av att man gör så mycket väsen av en person som 1845 konverterade till den katolska kyrkan. Ellis svar är nej. Newmans insats fördelade sig nästan exakt lika på de båda kyrkosamfunden. Detta påpekades redan två dagar efter hans bortgång 1890 i den nekrolog som hans gode vän, den anglikanske domprosten R W Church, skrev i The Guardian: ”De tjänster han gjort det samfund han tillhörde vid sin död är ingenting jämförda med dem han gjorde det samfund som han tillhörde under de mest händelserika åren av sitt liv. Han kommer att sörjas av många i den romerska kyrkan, men deras sorg kommer att vara mindre än vår eftersom de inte har lika starka skäl att vara tacksamma mot honom.” Just häri ligger, skriver Ellis, en extra anledning till helgonförklaring, nämligen att ”kristna i alla samfund i honom kan finna en bro genom vilken de kan komma närmare varandra”.

Newman – en profet för vår tid?

Vad som gör Newman så aktuell för vår tid, kanske speciellt för de intellektuella, skriver Ellis, är ”hans obevekliga sökande efter sanningen”, och detta på ett profetiskt sätt som tillmötesgår 1970talets ”desperata behov av ledare inom varje sektor av det mänskliga livet”. Det var med tanke härpå som påven Paulus VI för ett par år sedan nämnde Newman som en ledande gestalt i vad han kallade ”den moderna världens otrygghet, den värld som han (Newman) på ett profetiskt sätt förutsåg”.

Man bör emellertid – för sin egen skull – vara försiktig med att erkänna någon som profet, varnar docent Alf Härdelin i ett referat från den internationella Newman-konferensen som hölls i Luxemburg för några år sedan.’ ”Att erkänna någon som profet innebär att fullkomligt utlämna sig till honom.” Håller då Newman måttet, kan vi utlämna oss till honom? Hans storhet ligger i att han är en existentiell tänkare, hos vilken teori och praktik betingar varandra. Hela tiden vägrar han att göra sig själv till högsta kritiska norm. Han betraktas som så angelägen just nu, eftersom ”han har upplevt och verbaliserat väsentliga stycken av vår tids intellektuella, andliga och teologiska problematik”. På Andra Vatikankonciliet var han, skriver Härdelin, ”den i debatterna oftast citerade teologen från nyare tid”.

Två verk om Newman

Det livliga intresse som i internationella sammanhang ägnas Newmans tänkande saknas så gott som helt i vårt land. Den enda skrift av Newman som torde vara mer allmänt känd och läst är hans 1864 utgivna Apologia.’ Desto mer glädjande är att det just av forskare verksamma i vårt land föreligger två verk som tillsammans på ett synnerligen allsidigt sätt belyser Newmans komplexa och till synes motsatta ideer. Den ovannämnde Uppsaladocenten Alf Härdelins gradualavhandling om traktarianernas nattvardsuppfattning ligger redan mer än tio år tillbaka i tiden.’ Den schweiziskfödde, i Stockholm verksamme jesuitpatern Erwin Bischofberger disputerade 1974 i Frankfurt a.M. på en avhandling om trons etiska förutsättningar.’ Gemensamt för de båda forskarna är bl.a. att de ej nöjt sig med att undersöka Newman’ tryckta verk. De har gått till hans brev, predikningar och andra manuskript och därmed tillfört Newmanforskningen en insats långt utöver den ordinära. För den läsare som vill ge sig i kast med just dessa båda verk om Newman torde det emellertid i första hand vara olikheterna som är av intresse. Härdelin och Bischofberger angriper nämligen problemet Newman ur helt skilda infallsvinklar. Härdelin går på ”uppenbarelselinjen”, Bischofberger följer ett nästan renodlat antropologiskt resonemang oberoende av bibel, kyrka, kristen tro. Denna skillnad går emellertid ej tillbaka på de båda författarna, utan på Newman själv. Begreppsparet uppenbarelseteologi-naturlig teologi är endast ett av de motsatspar som finns i hans tänkande, där alla ingår som en mäktig syntes.

Newman som traktarian

Här skall endast i korthet erinras om Härdelins avhandling om nattvardsuppfattningen hos traktarianerna, där ju Newman spelar om inte huvudrollen så dock en ytterst avgörande roll, inte minst genom den flitiga citeringen ur hans tidiga otryckta predikningar. Med traktarianerna menar man ju den högkyrkliga rörelse inom 1800-talets anglikanska kyrka som också är känd under beteckningen Oxfordrörelsen eller puseyanismen. Traktarianismen som term går tillbaka på de traktater, teologiska småskrifter, som kom att staka ut rörelsens väg fram till vad som åtminstone då framstod som en katastrof, Newmans konversion 1845. Eftersom Härdelins undersökning ligger ett drygt decennium tillbaka i tiden, skall här endast pekas på den uppenbarelsekaraktär som här framträder i motsats till vad som är fallet i den andra undersökningen. När den flitige traktatförfattaren Newman skall teckna eukaristins, d.v.s. nattvardens, innebörd och plats i det andliga livet, går han liksom de övriga traktarianerna tillbaka till den tidiga kyrkliga traditionen både vad teologi och gudstjänst beträffar. Gentemot den liberala och evangelikala 1800-talsanglikanismens rationalism hävdar Newman och oxfordrörelsen en dogmatisk och sakramental syn, där frågor om kyrkans väsen, den apostoliska successionen och realpresensen blir brännande och angelägna.

Bischofberger om Newman

Det kan synas självklart att en teolog, särskilt om han är av Newmans kaliber, stöder sina resonemang på den kristna uppenbarelsen, d.v.s. bibeln och de kyrkliga konsekvenserna därav. Men redan Thomas av Aquino lär oss att mycket finns att hämta från den förkristna filosofin, främst Aristoteles. Och just Aristoteles, jämte stoikerna, var det som gav Newman materialet till hans på erfarenheten grundade antropologiska metod som för honom fram till ”trosbejakandet”. Det är förresten ett av Bischofbergers bidrag att ha visat på stoikernas viktiga roll i detta sammanhang.

Bischofberger inleder sin undersökning med att teckna den allmänna bakgrunden till Newmans verksamhet, ett tidsskede präglat av massiv sekularisering: etikens frigörande från den kristna tron, inom religionen själv ”antidogmatisk liberalism”. Det märkliga med Newman är att han genom sitt antropologiska grepp kan uppskatta ”otron”, särskilt de empiriska vetenskaperna och deras experimentella metod. När människan tar ställning i en viktig fråga är det, visar Newman, inte i första hand den objektiva bevisföringen som påverkar beslutet – även om den kommer in senare som en kontrollfaktor – utan de självklara förutsättningar, obevisade och outtalade antaganden, som vi omger oss med. Newman kallar dem ”första principer” och hävdar att det är anhopningen av dessa sannolikheter som leder fram till ett bejakande. En central plats som bärare av dessa första principer intas av samvetet som är den lag enligt vilken människan lever sitt liv och som ger henne hennes identitet och frihet – förlusten av friheten får till följd att människan inte längre blir ansvarig för sina handlingar. Samvetet är en etisk vägvisare, men överskrider denna funktion och pekar vidare, ut över den egna verkligheten mot Guds existens och förpliktelsen att lyda honom. Så spanar människan efter sitt livs mening och efter en uppenbarelse från den Gud som hon mött i samvetet. Mötet med den Gud som uppenbarat sig i Jesus och den helige Ande sker i trosbejakandet. Hela tiden måste hennes frihet förbli oantastad; tron liksom förberedelsen till den är alltid öppen för tvivel.

Här har Bischofberger med rätta dragit fram en rad tankar för vår tid som Newman med profetisk säkerhet har frambragt. Själva den empiriska metoden ”nerifrån och upp” är som gjord för vår tids vetenskapsberoende människa; samtidigt erinrar Newman om att lagen om de självklara förutsättningarnas konvergens inte bara gäller för den enskilda människan i hennes beslutssituationer utan också för de exakta vetenskaperna själva, som inom sitt agerande alltid bär ett visst mått av ickeexakta förutsättningar av ”troskaraktär”. Newman har också, på tal om tvivlet, pekat på vilka de viktigaste trossvårigheterna för människan är: frågan om Guds existens och det onda; kyrkans läror och förnuftets krav; människans medfödda ”revolutionära olydnadsprincip”. Alla dessa svårigheter sammanhänger med friheten som Newman fäster utomordentligt stark vikt vid.

1 ”America” 25 okt. 1975 s. 250 f.

2 ”Credo” 5, 1970, s. 203 ff.

3 J.H. Newman: ”Apologia pro vita sua.” Stockholm 1960. Svensk översättning av Lechard Johannesson.

4 Alf Härdelin: ”The Tractarian Understanding of the Eucharist.” Uppsala 1965.

5 Erwin Bischofberger:”Die sittlichen Voraussetzungen des Glaubens.” Mainz 1974