Kristendom och muntu

En missionär kommer till en by och begär av den inhemska befolkningen, att den skall bygga en bostad till missionären. Människorna, även hövdingen, går med på det, och missionären reser bort. En månad senare återkommer han och konstaterar att ingenting är gjort. På samma sätt förhåller det sig, vid hans nästa besök. Han frågar sig: varför har huset inte byggts? Människorna och hövdingen märker hans missbelåtenhet men vet, att ingen illvilja gömmer sig där bakom, som skulle vara ett hot mot dem. Därför blir det hövdingen som tar illa vid sig av missionärens missnöje. Han konsulterades nämligen inte regelrätt av missionären, när han begärde, att huset skulle byggas. Men därmed träffades hövdingen i sitt muntu, och det är mycket viktigare för byn, än om missionären har sitt hus till önskad tidpunkt. Ty hövdingen förkroppsligar deras högre muntu.

Vad är ”muntu”?

För den afrikanska människan består världen inte av två grundbeståndsdelar, t.ex. av materia och kraft. Hon säger inte: ”Något, som är, har kraft”, utan: ”Vara är kraft.” Muntu betyder livskraft. Att det finns liv i naturen och att människan tar del däri, att hon förblir frisk eller blir sjuk, allt detta hänger enligt afrikanskt tänkande samman med muntu. Varje människa har sitt eget muntu. Hon kan medvetet eller omedvetet förstärka det eller förminska det. Det står i hennes handlandes medelpunkt och utgör kärnan i det som man kan kalla den afrikanska naturreligionen.

Muntu framträder i hierarkiskt ordnade stadier av livet med vilka skiljaktig livsintensitet är förknippad. Man kan för detta föreställa sig – som föreställningsmodell – en trestegspyramid. Denna rumsmodell motsvarar blott begränsat det avsedda sakförhållandet. I verkligheten rör det sig väl snarare om intensitetsgrader, som tränger genom varandra. Att åskådliggöra detta är svårt. Kanske hjälper en hänvisning till djuppsykologins arketypbegrepp (som västerländsk tankeform). Den översta avsatsen upptas av det högsta muntu, som kallas nsambi, den mellersta av förfäderna eller de avlidna stamäldste och den nedersta av de levande. Livsintensiteten på en avsats är därvid mindre i jämförelse med den övre avsatsens, och inflytandet på livsintensiteten på en avsats är endast möjligt uppifrån och nedåt.

Då den (levande) människan utgör den nedersta avsatsen av muntupyramiden, betyder begreppet muntu i vidsträcktaste mening ”människa”. (I pluralis heter det för övrigt bantu: därav de söderut långt utanför Zaire utbredda bantufolken.) Nsambi vid pyramidens topp är den högsta, fullkomliga kraften. Det är det kraftfulla varats urgrund och har skapat allt. Liksom man i västerlandet kanske talar om Guds skaparförmåga, talar afrikanerna om att nsambi är i stånd att framkalla krafter och att förstärka livskraften.

Förfäderna vidare, följer som en mellersta avsats efter nsambi i krafternas hierarki, och är tillika medlare mellan det och människorna. De kan, så tror man, hjälpa människorna i deras liv, om de därför erforderliga riterna och offren har fullgjorts. Stora medlare anses då ofta för ”gudar” men förblir endast förfäder med ännu högre livsintensitet. Människan slutligen är den starkaste kraften bland de synliga skapande krafterna.

Hon är visserligen inte själv i stånd att uppväcka liv, men hon kan vara verksam även när hon har dött. Hon kan nämligen underhålla liv och förstärka liv hos sig själv och dem, som i livets avsatsföljd inte står över henne. Den människa, som har ett högre muntu (hövding, anförare o.s.v.) bär ett nytt namn, som karaktäriserar hans ansvar. Det första egna namnet kännetecknar som regel hos afrikanen individen som sådan med det egna ursprungliga muntu. Varje ytterligare betydelsefullt namn, som tillfogas – och denna förväntning förknippades då också med varje kristet namn – betyder en tillväxt i muntu, inte så däremot varje ”fantasinamn”, som afrikaner tillfälligtvis lägger sig till med utan social anledning och som på sin höjd bara klingar europeiskt, som Mashini (maskin), Petrol, Motoka (r) o.s.v.

Författaren, Mbakar (Isidor) Ayingol, född och uppvuxen i det dåvarande belgiska Kongo, i dag Zaire, vistas sedan 1962 i Europa. Han studerade nationalekonomi i Heidelberg och därpå i Freiburg/Br., där han samtidigt medverkade i arbetet vid ett kulturforskningsinstitut. Frän 1969 har han varit verksam vid forsknings- och planeringsavdelningen vid den internationella arbetsbyrån i Geneve som medarbetare för världssysselsättningsprogrammet, tills han flyttade över till universitetet i Zürich för att författa en avhandling (om utvecklingsländernas budgetproblem med Zaire som exempel).

Kriterium för gott och ont

Ur moralisk synvinkel är människan, respektive hennes handling, god, om hon genom den stegrar livskraften hos sig och andra, ond eller dålig, om hon, t.ex. genom kroppens handlingar eller andens kraftyttringar (okvädningsord, urladdningar av dåligt lynne) sätter ned den, såvida sådana handlingar eller kraftyttringar inte provocerats i förväg. I sin fundamentala hållning gentemot de andra skall människan därför visa solidaritet och befordra ömsesidig hjälp, vilket skall bidraga till stegringen av livskraften hos henne själv och andra. Vid sökandet efter medlen och vägarna, som kan leda till en intensifiering av livskraften, kan det dock inte uteslutas, att människan råkar på villovägar eller sådana magiska bruk, som är ”dåliga”, eller att hon blir utnyttjad av rena charlataner.

Liv och död

Människans djupaste längtan är att ha del i nsambis högsta fullkomliga livskraft. Livet anses som dess stora, heliga gåva, som det har skänkt människan för detta mål. Därför är enligt bantuvisheten ”livet starkare än döden”, som endast beskriver en övergång och inget absolut slut. Existensen av en plats efter döden, såsom helvetet, låter inte heller rättfärdiga sig. En sådan kvalfull plats är otänkbar. ~ Fruktat blir dock ett definierat mellanområde, nämligen det mellan detta livet och livet efter detta. Man tror, att de döda uppehåller sig där i gestalt av andar, som ännu inte är värdiga livet efter detta. Det måste hos de stammedlemmar, som lever vidare, äga rum bestämda ceremonier, riter och offer, vilka skall underlätta genombrottet in i livet efter detta för dem. I annat fall finner de ingen ro. De driver omkring och kan pina människorna genom vilken som helst plåga eller sjukdom. En återkomst av de döda själva, kanske som besökare, antas dock vara möjlig endast indirekt, d.v.s. genom bestämda fetischer. Dessa är därför, som människorna tror, i besittning av magiska krafter. Man tror även, att de döda kan tala genom personer, som tjänar som medium, om dessa vid specifika ceremonier eller dansritualer har fallit i trans.

Muntlig tradering av kulturarvet

Alla dessa och ytterligare insikter om livets olika aspekter, som jag här inte kan gå vidare in på, förde man vidare muntligt från generation till generation genom sentenser, ordspråk eller legender. Dessutom är detta kulturarv från bantu filosofin ingalunda unikt i sin art. Liknande drag fanns det till exempel även i den grekiska och kinesiska världsåskådningen.

Ett försök till värderande av den afrikanska världsbilden var verket: La Philosophie-Bantou, Kamina (Kongo) 1945, av Placide Tempels. I detta verk fattade den europeiska författaren visserligen det väsentliga av det afrikanska tänkandet, men tolkade det alltför mycket med utgångspunkt i västerländska kategorier.

Därpå följde bl.a. 1956: La Philosophie-Bantou/Rwandaise de 1’e””tre, Rom, av Alexis Kagane från Rwanda. Denna författare, som gick utöver Tempels’ framställning, försökte – med framgång – att med sitt hemlands bantustammar som förebild följa det afrikanska tänkandets andliga bakgrund.

Medan tänkandet i västerlandet i förhärskande grad är ett begreppstänkande, är rationaliteten i det afrikanska tänkandet blott en aspekt i det möjliga fattandet av en sak. Till detta må som exempel förhållandet till sexualiteten antydas: alla statistiker och allt ”vetande” om funktioner o.s.v. ersätter inte den verkliga erfarenheten av sexualitetens väsen och dess betydelse för allt liv.

Förhållandet till kristendomen

Vad betyder nu detta den afrikanska naturreligionens innehåll från kristen synpunkt? Kan man i det förmoda en närande jordmån, i vilken det kristna livet kan levas intensivt? Vad tillför kristendomen det afrikanska kulturarvet? Får kanske muntu som människans inre växande sin verkliga mening och sin djupaste betydelse genom kristendomen? Sådana frågor kan naturligtvis inte besvaras utan vidare. Men för mig är det väsentliga med kristendomen följande: i medelpunkten står Jesu Kristi historiskt blott en gång framträdande gestalt. Därvid är Jesus den människoblivne Guden, d.v.s. Gud visar i honom sitt mänskliga ansikte. Jesus uppvisar därvid en konkret mänsklig person och inte någon ide eller något system. Han är en verklig mänsklig person, i vilken tillika Gud själv lever. I Jesus Kristus möter alltså Gud å ena sidan människan och gör å andra sidan sin egen verklighet synlig. Gud, som därmed älskar människan, vill ingenting annat än människans väl, d.v.s. hennes sanna mänsklighet. Så kan människan blott utifrån Jesus Kristus och genom tron på honom verkligt och sant bli människa.

Med detta skiljer sig nu för mig kristendomen från andra religioner. Dessa senare har ofta olika stora och imponerande stiftare, vilka mestadels knappast har någonting med det konkreta livet att göra. Vi vill lämna frågan öppen, i vilken utsträckning den faktiska förkunnelsen av de kristna sanningarna inte också den oupphörligt har hemfallit och hemfaller till sådana hypostaseringar. Men frågan är nu den, hur det väsentliga i kristendomen kan upptagas i andra kulturer. Ty den kristna tron torde med mångfalden av denna jords kulturer antagligen inte alltid förstås och levas på samma sätt. Exempelvis kunde man fråga sig, om inte den verklige och sanne Kristus kanske för människan motsvarar hennes ”muntus” djupaste längtan. Kunde man inte säga till afrikanen, att ur hans synvinkel Kristus framställer det fullkomliga ”nsambi” och samtidigt det verkliga och sanna muntu? Denna så kallade ”paradox” motsvarar precis den afrikanska uppfattningen om den yttersta verkligheten. Sådana utsagor förutsätter förvisso, att man har tillägnat sig det afrikanska kulturgodset väl och är i stånd att känna igen det för människorna särskilt värdefulla däri. Kan man påstå detta om de tidigare missionärerna i Afrika? Hur har det kristna budskapet, om vi utgår från missionärernas arbete, vänt sig till den afrikanska människan?

Missionärernas arbete

Från början arbetade ett relativt stort antal missionärer i det dåvarande belgiska Kongo. Det fanns nästan lika många missionärer i den belgiska kolonin som tjänstemän i kolonialförvaltningen. Missionärernas antal översteg till och med tjänstemännens under åren 1939-1951.

Missionärerna tillhörde de mest skilda religiösa ordnar och konfessioner. Deras arbete bestod väsentligen i evangelisation och socialarbete. Inom båda områdena har missionärerna helt säkert gjort mycket gott för den afrikanska människan.

Evangelisationen har i någon mån befriat den afrikanska människan eller den kristne i första hand från en viss ångest och fruktan, som t.ex. den vitt utbredda spökskräcken och från bestämda människooffer i de områden, där dessa ännu var brukliga. Det gjorde i denna mening en stor skillnad i livsuppfattningen, om man levde som kristen eller icke-kristen. Som kristen hoppades man att kunna nå fram till en betydligt mer positiv inställning till livet, i den afrikanska betydelsen. I åtskilliga trakter visade sig därför den inhemska befolkningen öppen gentemot missionärerna. Där det förhandenvarande mest utbredda talspråket tillät det, översatte missionärerna sedan bibeln. Man kom slutligen fram till omvändelser och till dopet, vilket ofta utdelades massvis. Vid missionsstationerna ökade ständigt i motsvarande grad inte blott antalet skolbarn utan även antalet vuxna, som lät skriva in sig för katekesundervisning. Människorna hoppades, att då de en gång blivit kristna, kunna leva ett annat, d.v.s. intensivare liv och var även beslutna att göra detta.

Vad socialarbetet beträffar, så lämnade missionärerna huvudsakligen inom skolväsendets och sjukvårdens område, ofta med mycken idealism och självuppoffring, sitt ytterst viktiga bidrag. Inom skolväsendet hade deras arbete en sådan omfattning, att cirka 70% av botten-, mellan- och yrkesskolorna liksom av gymnasierna ända fram till landets oavhängighet låg i de katolska och protestantiska missionärernas händer. Genomförandet och kontrollen av dessa skolor skedde i åratal

genom kyrkornas motsvarande utbildningsorgan. Inom sjukvården spelade framför allt den medicinska omsorgen om den inhemska befolkningen vid de enskilda missionsstationerna och i de byar, som omgav dem, en stor roll. Missionärernas och missionssystrarnas prestationer i sjukhus till skydd för befolkningen mot då för tiden otaliga tropiska sjukdomar var beaktansvärda. De bidrog väsentligt till förbättringen av befolkningens hälsotillstånd men också till dess tillväxt (med alla därtill hörande problem).

Ett tungt hypotek

Trots sitt betydelsefulla arbete har missionärerna i Zaire lämnat en tung barlast bakom sig som belastar kristendomen i Afrika ända in i nuvarande tid. Allt deras utförda arbete, som de för övrigt fullgjorde i andan av en mission civilisatrice, grundad på medvetandet om den europeiska kulturens överlägsenhet, kom afrikanerna till godo blott i den utsträckning, som de först på samma gång avstod från sitt nedärvda levnadssätt. Detta gällde inte blott för barnen, som praktiskt taget under hela skoltiden var bundna till missionen (varför mänga föräldrar vägrade att ”överlämna” sina barn dit!): även många vuxna måste för att mottaga dopet lämna sin by och tillbringa några år på missionsstationen. Denna var en hel koloni med vidsträckta bostadsområden, som var anlagda enligt missionärernas begrepp (till exempel skolbarn för sig, ogifta män resp. kvinnor för sig o.s.v.) och i vilka dagens förlopp var indelat som i ett internat. På detta sätt evangeliserade missionärerna under årtionden så att säga förbi den afrikanska själen. De tog knappast hänsyn till att de människor, som de sökte binda vid det kristna budskapet, var bärare av en självständig kultur. Trots det faktum, att lokala bruk, seder eller religiösa kulturformer tydde på en allmän folkfromhet, fäste man inget avseende vid dessa bruk, ja, tolererade dem överhuvudtaget inte. Alla element i den afrikanska världsåskådningen, inklusive de mänsklig-etiska, gällde från början till slut som idel vidskepelse, primitiva (ociviliserade) och odugliga.

För den afrikanska människan var en sådan negativ dom över det egna kulturgodset inte utan vidare uppenbar. Människorna lät visserligen döpa sig, men när de kommit tillbaka till sina byar, visste det inte, hur de skulle förhålla sig i livet och hur de skulle förena sin kristna tro med den nedärvda livsåskådningen och dennas gemenskapsyttringar. Det medförde inre konflikter, som människorna inte kunde bemästra. De därmed förenade svårigheterna ledde hos de enkla människorna till att de identifierade kristendomen med missionärerna, så att det behövdes föga för att genast – till skillnad från de egna religiösa föreställningarna – se ”de vitas religion” i den. Ur vissa synpunkter blev detta särskilt tydligt.

Vad som skapat en klyfta

Kristendomens grundsatser tycktes afrikanerna långt avlägsna från deras traditionella liv. Redan blott iden om den absoluta monogamin förorsakade dem mycket bekymmer. Fastän människorna utifrån sitt matrilineara (mödernerättsliga) system inte kände någon uttalad förkärlek för polygami, betydde dock monogamin för dem, att det för den egna klanen skulle finnas färre medlemmar och färre arbetskrafter. En sådan tanke var olidlig för bantustammarna, som företrädesvis år en jordbruksbefolkning.

Därtill kom ytterligare kravet från missionärernas sida, att man måste acceptera kristendomen i dess helhet, d.v.s. med alla moralnormer och de därmed förenade konsekvenserna för det praktiska livet. Hände det ändå, att kristna inte höll sig till detta utan återföll i de så kallade ”hedniska” sederna och bruken i byn, så måste de räkna med en straffdom. Missionären dök oväntat upp i byn, gjorde sig underrättad om enskilda kristnas uppförande och satte hyddan eller huset i brand hos ”avfällingen”, framför allt om det förmodandet låg nära till hands, att personerna i fråga hade något med en fetisch att göra. Följden var, att missionärerna blev beryktade för att använda samma polismetoder, som man var van vid från kolonialregeringens administratörer.

Tungt vägande var det sätt, på vilket familjebanden slets sönder genom avsöndring. Vi har redan sett, att den vuxne dopaspiranten måste uppehålla sig inom en missionsstation några år fram till dopet. Där var han skyldig att varje dag förutom att deltaga i katekesundervisningen bidraga med vissa arbetsprestationer. Dessa utfördes utan lön och motiverades med att de tjänade missionens självförsörjning. (Uppenbarligen en form av exploatering, parallell med kolonialherrarnas tillvägagångssätt och intressen.) Men även efter dopet fick den ”nye kristne” inte längre reintegrera sig i bygemenskapen, då denna ansågs för ”hednisk”. Man grundade för dessa kristna ett särskilt kvarter i byn, kallat mamwula, där de måste leva tillsammans. Där var de skyldiga att förrätta gemensamma morgon- och aftonböner och – vid missionärens ankomst till byn – deltaga i söndagsgudstjänsten.

Sådana avsöndringar stred helt säkert, bortsett frän den rent mänskliga hårdheten, mot det bibliska kravet att vara salt och surdeg. Ty i stället för genomträngandet av bygemenskapen med den nya andan uppstod till följd av dessa åtgärder en högfärdig särställning för mamwulainvånarna under ringaktning för de övriga byinvånarna, till och med beträffande människo-varat: parallellt därmed fastställde man på det kolonialpolitiska planet ett liknande fenomen i städerna, nämligen med de s.k. immatriculds, d.v.s. de med den europeiska kulturen assimilerade infödda, som därmed var inrangerade som ”bättre folk”.

Även de obligatoriska kyrkoskatterna bör omnämnas. Varje vuxen kristen var skyldig att erlägga dem årligen, och för detta ändamål hade han en liten kyrkoskattbok, i vilken de erlagda inbetalningarna regelbundet infördes. Hade inbetalningarna inte fullgjorts eller uteblivit, så meddelades fram till nästa betalning inget sakrament, d.v.s. ingen bikt och kommunion mer.

På grund av sådana och liknande fakta, på vilka jag inte kan gå vidare in här, tedde sig situationen vid tiden för oavhängighetsförklaringen (1960) på följande sätt: man fastslog allmänt de gammalafrikanska religiösa föreställningarnas gradvisa undergång. De förblev ännu intakta blott bland en del av byinvånarna. Beträffande det praktiska livet i byn blev det å andra sidan klart, att missionärerna, utifrån sitt religiösa uppdrag, skändligen hade misslyckats: de kristna i mamwulas hade inte blivit bättre människor med ett högre ”muntu”. När då den politiska oavhängigheten blev verklighet, såg man i missionärernas ”högreligion” importreligionen från kolonialtiden. Detta läge betydde ett religiöst vakuum, som måste ha tungt vägande följder för kristendomen i Afrika.

Man lade först märke till ett växande antal ”sällskapskristna”. För dessa hörde det blott allt fortfarande till god ton att tillhöra en kyrka, och det var som en sällskapsritual för dem att på söndagsförmiddagen efter gudstjänsten sammanträffa med vänner, bekanta eller någon annan för att under någon timme samtala om allt möjligt. Kanske betydde att vara kristen för dem tidigare, då de ännu var i skolåldern,. möjligheten att inom missionen överhuvudtaget få en utbildning. Men sådana tider hade de nu långt bakom sig. Ty i dag främjar staten själv mer och mer utbildningen, och därmed torde en social företrädesställning ha gått förlorad för dem som kristna. Dessutom tillkommer det faktum, att just de bildade i den ”civiliserade världen” förhåller sig ytterst kritiska gentemot kyrkan eller religionen överhuvudtaget. Det verkar, som om man i dag snarare ”tror” på vetenskapen och dess landvinningar och som om den religiösa tron avtar i samma mån.

Bildandet av afrikanska särkyrkor

Å andra sidan fanns det människor, som ville tro religiöst men afrikanskt. Så uppstod oavhängiga afrikanska kyrkor och sekter. Dessa uppvisade bestämda företräden för en stor del av afrikanerna.

Ett av dessa var först och främst den egna ledningen av kyrkan. Denna övertogs nu av inhemska personer och tillkom inte längre missionärer. Ty man hade ju till slut blivit politiskt självständiga, och då måste också kyrkorna stå under afrikansk ledning. En ytterligare fördel såg man hos de nya gemenskaperna i att man nu kunde försöka att ”sublimera” de egna samstämmande religiösa föreställningarna eller åtminstone föra in dem i kristendomens religiösa begrepp. Slutligen bestod ett ytterligare företräde i att man kunde bygga ut socialarbetet för en större del av befolkningen ännu längre. I förgrunden stod därvid uppgifter som undervisning, skolhusbyggen, kurser för vuxna och ömsesidig hjälp. Ett särskilt exempel på detta lämnar i Zaire ”Kimbanguism ”-rörelsen, som för övrigt har blivit erkänd som en afrikansk kyrka av kyrkornas ekumeniska råd i Geneve.

De afrikanska särkyrkorna och sekterna utövar stor fascination på befolkningens massa. De förefaller mindre legalistiska än missionärernas ortodoxa kristendom, är tolerantare och mer pragmatiska. En del saker, som tidigare var förbjudna, accepteras, till exempel umgänget med övernaturliga krafter, varvid man förvisso försöker att även ta hänsyn till krafternas hierarki. Därvid må lämnas därhän, om det kristna innehållet inte bli alltför mycket undanträngt eller i fara: men man måste i alla fall ge kimbanguisterna intyget, att redan deras grundare, Simon Kimbangu (1889-1951) hade framgångsrikt värjt sig mot en sammanblandning av det som är kristet med alla möjliga afrikanska riter (t.ex. extatiska danser) och att, liksom då, i motsats till ”Nzugist”-rörelsen, även i dag en mycket medveten distans till ”politiken” hålls.

Kulturrevolution

Slutligen äger i dag en kulturrevolution rum på det politiska och allmänt samhälleliga området. Den bär namnet authenticitd (äkthet/ursprunglighet) och kräver återvändandet till den egna afrikanska kulturen och de egna värdena.

Kortfristigt måste först missionärernas inflytande på den breda massan av befolkningen försvagas. På lång sikt skall jämte statskaraktären större betydelse tillkomma de hävdvunna normerna för mänskligt beteende i samhället liksom sederegler, som det gamla Afrika har utvecklat utifrån sin egenarts världsåskådning. Det vill säga, det skall införas värden för den mänskliga samlevnaden som ”autentiskt afrikanska” i människornas medvetande, men vilka ovillkorligen även är mottagliga för en kristen motivation. Annorlunda uttryckt: tendensen går mot att det som afrikanerna anser som verkligt etiskt värdefullt och högtstående ställs i motsats till den av missionärerna införda religionen: till exempel solidaritet och ömsesidig hjälp (frivilliga hjälpinsatser inom släkten), aktning för varje äldre människa, erkännande av levnadsvisdom och rättrådighet hos dem, som därigenom har tillkämpat sig auktoritet i släkten och byn. Av allt detta förväntar man sig nu medvetet eller omedvetet ett högre muntu, liksom man tidigare förväntade sig det av bindningen till missionen.

Slutanmärkning

Framför allt under kolonialtiden var förhållandet mellan kristendomen och den afrikanska naturreligionen med avseende på missionärernas arbete snarare ett visavi av sann lära och vidskepelse än möjligheten till kulturellt kompanjonskap. I kulturellt avseende dominerade det västerländska elementet. Kristendomen erbjöd man inom ramen för det koloniala skolprogrammet övervägande som en sorts kulturell vinst, som tillhörde den västliga civilisationens väsen. Missionären uppfattade då sitt historiska uppdrag, såsom vi såg, som mission civilisatrice i betydelsen av civilisation av ”efterblivna” folk. Följaktligen måste även evangeliseringens ”framgång”, så såg det åtminstone ut, vara omedelbart beroende av missionärens ”egenprestationer”, som inte alltid hade sammanhang med evangeliets ideal.

I motsats därtill upptäcker vi först i dag de egenartade elementen i afrikanernas kulturgods tillika med deras religiösa värden. Men att erkänna dessa behöver inte betyda att tillskriva den afrikanska naturreligionen anspråket på att vara en ny frälsningsreligion och att till varje pris i den efterkoloniala tidsålderns tecken återuppliva den så, som om man kunde vrida tillbaka historiens hjul. Det gäller tvärtom att understödja alla ansträngningar, som försöker bemästra den verkliga situationen, såsom den har uppkommit ur de yttre utvecklingsförloppen och de själsliga grundbetingelserna.

Min personliga övertygelse är, att den äkta kristendomen, det vill säga tron på Jesus Kristus, utan avseende vid det som den under århundradenas lopp har frambringat av enskilda kulturvärden bland de olika folken, ger människan en unik ställning. Men detta ligger även i traditionen med det afrikanska muntu. Skulle inte konfrontationen mellan dem kunna tillföra mänskligheten nya värden?