När vi blir äldre

Nästan hela den västliga i-världen är inne i en utveckling, där antalet födda minskar, och i de flesta länder föds redan betydligt färre barn än som krävs för att på längre sikt ens hålla folkmängden konstant. I de två tyska staterna är sedan flera år antalet avlidna större än antalet födda, och med nuvarande trender kommer inom få år detsamma att gälla för åtskilliga andra länder, bland dem Sverige.

Vi skall belysa denna befolkningsutveckling med både en blick på det föregående halvseklet, och med en blick framåt och diskutera vilka konsekvenser den sjunkande fruktsamheten kan få för samhället, socialt och ekonomiskt. Här skall vi endast se frågan ur det s k makroperspektivet, alltså hela samhällets, däremot inte närmare diskutera innebörd och konsekvenser för familjen och den enskilde.

Först behöver vi emellertid reda ut några begrepp som är nödvändiga för att beskriva befolkningsutvecklingen. Det vanligaste måttet på antalet födda liksom antalet döda är i promille av totalbefolkningen. Men den reella innebörden av dessa tal är beroende av faktorer som åldersfördelning och medellivslängd. Ett mått på fruktsamheten som tar hänsyn till dessa förhållanden är nettoreproduktionstalet. Det antal födslar som betyder att varje kvinna i genomsnitt föder en dotter som uppnår fertil ålder är nettoreproduktionstalet 1, dvs det som över en längre tid medför konstant folkmängd. Fortfarande är i allmänhet de årskullar som är i fruktsam ålder betydligt större än de som nu går ur tiden. Därför kan födelseöverskottet förefalla betryggande, även sedan nettoreproduktionstalet sjunkit långt under 1. Ett annat i demografisk forskning vanligt mått på samma sak är det genomsnittliga antalet levande födda barn per kvinna. På grund av dödligheten och det något större antalet födda gossebarn, motsvaras t ex för Sverige nettoreproduktionstalet 1 av barnantalet 2,15. För de flesta andra länder ligger denna siffra något högre.

Population, den ledande demografiska tidskriften, utgiven av det franska Nationella institutet för demografiska studier, innehöll i nr 4-5 1975 en historisk översikt över den demografiska konjunkturen i Europa. De flesta västeuropeiska länder visar liknande utvecklingsmönster. 30-talsdepressionen markerar också en depression i fruktsamheten. Liksom i Sverige nådde denna ett minimum kring 1933. Nettoreproduktionstalet föll under 1 i de allra flesta länder. Lägst sjönk den i Tyskland, och Hitlers massiva bemödanden att vända utvecklingen förde inte nettoreproduktionen över 1 förrän 1938. Men i så gott som alla länder steg fruktsamheten mot slutet av 30-talet. Nedgången var något mindre uttalad i Frankrike, som ända sedan slutet av 1800-talet haft en betydligt lägre fruktsamhet än andra länder.

Under Andra världskriget fortsatte i stort den uppåtgående kurvan för fruktsamheten, med undantag för år då civilbefolkningen drabbades särskilt svårt av krigshändelserna, som Frankrike och Storbritannien 1940-41 och Tyskland 1945. Särskilt kraftigt steg fruktsamheten i Sverige med en kulmen 1943-45. För de flesta andra länder inträffade en liknande topp i fruktsamheten under de första efterkrigsåren. (Tyskland är delvis ett undantag.) Den ökade fruktsamheten var särskilt påfallande i Frankrike, där den mätt i nettoreproduktionstal ända till början av 70-talet kom att ligga högre än under förra delen av 1900-talet. Av östeuropeiska länder följer Tjeckoslovakien det västeuropeiska mönstret med ett minimum 1935 -37.

Efter en nedgång på 50-talet, som dock nästan ingenstädes betydde nettoreproduktionstal under 1, följde 60-talets baby boom, i allmänhet kraftigast 1961-66. I Nederländerna nådde i början av 60-talet nettoreproduktionen över 1,5, i Norge, Frankrike och Storbritannien 1,35-1,4. Med andra ord föddes under några år i dessa länder 35-50% fler barn än som på sikt skulle behövas för konstant befolkning. I Sverige var den högsta siffran 1,18 för 1964.

I USA hade mätsvarande baby boom inträffat något tidigare, under senare delen av 50-talet. Genomsnittsantalet födda barn per kvinna var under denna tid 3,7; det föddes 75% fler barn än behövligt för konstant befolkning.

Från ung. 1966 har tendensen i de flesta västeuropeiska länder vänt nedåt, och denna utveckling har accelererat kontinuerligt. I några länder som Norge och Frankrike har nedgången inte fått full kraft förrän under 70-talet, men även i dessa är nu nettoreproduktionstalet under 1. 1967 sjönk den svenska siffran under 1, och har fortsatt att minska. Mest dramatisk har nedgången varit i Nederländerna, liksom utom Europa i USA och Canada, även om tendensvändningen där kom tidigare. Fruktsamheten i USA är nu ung. hälften av det senare 50-talets. 1973 var födda barn per kvinna 1,9. I de senast nämnda länderna är på grund av låg medelålder och stor befolkning i fertil ålder fortfarande födelseöverskottet betydande. Detsamma gäller Italien som också i stort anpassat sig efter det västeuropeiska fruktsamhetsmönstret. I några länder där den naturliga folkökningen sedan länge varit relativt liten, som Belgien och Österrike, försvinner överskottet vilket år som helst.

I Västeuropa avviker Irland och Island från den allmänna tendensen. Dessa länder har också sinsemellan synnerligen olika familjebildningsmönster. Irland låg äktenskapsfrekvens och hög äktenskapsålder, men stora familjer; Island hög fruktsamhet i lägre åldrar och stor andel utomäktenskapliga barn. Den naturliga folkökningen är fortfarande betydande i Spanien och Portugal, medan Grekland närmar sig nettoreproduktionstalet 1. På grund av stigande medellivslängd och ung befolkning har Sydeuropa fortfarande stor naturlig folkökning.

Östeuropa

Länderna i Östeuropa hade under mellankrigstiden mycket större fruktsamhet än i väst, och förutom i Tjeckoslovakien kan 30-talsdepressionen endast i någon mån avläsas i de ungerska siffrorna. Under det första efterkrigsdecenniet ligger fruktsamheten fortfarande betydligt högre i Östeuropa, men bilden förändras radikalt med införandet av fri abort i så gott som alla kommunistländer 1956. I Ungern minskade 1956-62 genomsnittsantalet födda barn per kvinna från 2,8 till 1,8. Därefter har siffran legat något högre fram till ett språng uppåt till 2,3 1974, motsvarande ett nettoreproduktionstal över 1. – I Bulgarien har detta tal sedan 1957 legat under 1, för att stiga de allra sista åren. För Polen gäller negativ nettoreproduktion sedan 1967 och för Jugoslavien sedan 1970. (1 det senare landet infördes fri abort 1960.) – Rumänien är ett specialfall: 1960-66 sjönk fruktsamheten stadigt till 1,8 barn per kvinna. Då avskaffades de fria aborterna och fruktsamheten var 1967 och 1968 dubbelt så hög som året innan reformen. Därefter har fruktsamheten åter sjunkit, men nettoreproduktionstalet ligger fortfarande över 1. – I Sovjetunionen sjönk födelsetalen kraftigt under 60-talet, och vid slutet av decenniet låg nettoproduktionstalet kring eller under 1 i alla europeiska delrepubliker. 1968-72 ökade fruktsamheten, mest i den ryska rådsrepubliken, för att därefter åter visa nedåtgående tendens.

Den svenska utvecklingen

1966 inträffade en förändring i det svenska mönstret för familjebildning. Sedan drygt trettio år tillbaka hade äktenskapsfrekvensen ökat, åldern för ingående av äktenskap och för barnafödande sjunkit. Från 1967 är trenden den motsatta; äktenskapsfrekvensen sjunker, ålder för äktenskap och barnafödande stiger. Barnafödandet koncentreras till åldern 20–30 år. Under förra delen av 60-talet var 60% av mödrarna i denna ålder, nu är andelen minst 70%. Andelen mödrar mellan 30 och 35 år har varit konstant, men yngre och äldre mödrar har blivit sällsyntare. Samtidigt sjunker födelsetalen och andelen barn födda utom äktenskapet ökar.

Uppenbarligen har den starka ökningen av antalet legala aborter spelat en betydande roll för denna utveckling. Särskilt under de första åren kunde en jämförelse av siffrorna leda till slutsatsen att unga äktenskap, som under andra omständigheter skulle kommit till stånd på grund av ett väntat barn, nu ”ersattes” med abort. De som får abort i Sverige har faktiskt genomsnittligt färre barn än de som föder. Nedgången av tonårsäktenskapen och tonårsfödslarna måste givetvis sättas i samband med att över hälften av tonårsgraviditeter numera slutar med abort. Havandeskapen i denna ålder har ingalunda minskat.

Vid en internationell jämförelse finner man svensk demografisk statistik ovanligt mager. Numera innehåller Statistisk Årsbok inga uppgifter om de nyföddas fördelning på förstfödda etc., och heller inga uppgifter om födda i relation till äktenskapets varaktighet. Därför finns inga lättillgängliga siffror för var minskningen fr a ligger. Men allt tyder på att det i vårt land som i det övriga Västeuropa är familjestorleken som krymper. Andelen kvinnor som förblir barnlösa förefaller inte öka särskilt starkt.

Den våldsamma minskningen av antalet ingångna äktenskap är något för Sverige tämligen unikt. Från 1966 till 1972 minskade årssiffran från 61 000 till 39 000. Till en del berodde uppenbarligen minskningen på avvaktan av den nya familjelagstiftningen. När denna trädde i kraft 1974 steg antalet till 45 000, men minskade åter något förra året, och ligger kvar på en låg nivå.

Samtidigt har antalet skilsmässor med den nya lagen kraftigt ökat till ca 25 000 årligen, och någon nämnvärd minskning efter det ”uppdämda behovet” kan ännu inte iakttas. Eftersom tidigare unga och ”tvungna” äktenskap var de mest instabila, borde ju det ovan omnämnda bortfallet av en mängd dylika snarast leda till färre skilsmässor. Därav märks dock ingenting.

Befolkningsutveckling och välstånd

Nedgången i fruktsamhet i Västeuropa är alltså tio år gammal. Den kan varken betraktas endast som ett led i en mycket långsiktig förändring eller som en helt tillfällig avvikelse. Den är redan lika långvarig och djupgående som 30-talets tillbakagång, och visar inga tecken till vändning. Men medan sambandet mellan låg fruktsamhet och ekonomisk kris förefaller nästan perfekt för 30-talsdepressionen, kan detsamma knappast sägas om det senaste årtiondets ofruktsamhet. De allra senaste årens recession kan ha bidragit till obenägenheten att sätta barn till världen, men den föregående högkonjunkturen avsatte ingen motsatt tendens. Dagens situation har inte utlöst någonting som liknar 30-talets debatt om kris i befolkningsfrågan. Orsakerna är säkert flera. Dels dominerar nu ett då frånvarande globalt perspektiv, och detta har ju dragit uppmärksamheten till befolkningsexplosionen i u-länderna. Det är då svårt att uppbåda intresse för en eventuell folkminskning i den rika världen, särskilt som dess befolkning anses tära mest på jordens resurser. På 30-talet fanns också en vakthållning kring det egna folkets styrka och ”renhet”, som i dag är djupt diskrediterad. Migrationen från Syd- och Östeuropa har dessutom under en tid effektivt kunnat dölja en del av den reella befolkningsutvecklingen.

Vad som sker är alltså att antalet barn minskar och antalet åldringar ökar, däremot sker ingen större förändring i förhållandet mellan den ”närande” och den ”tärande” delen av befolkningen. Någon omedelbar samhällsekonomisk nackdel uppstår därför inte ens i den nära framtid, då befolkningen börjar minska. Dock ställs krav på en betydande resursöverföring från barnavård och utbildning till åldringsvård.

Rent nationalekonomiskt synes det största problemet inställa sig om och när tillbakagången kommer att brytas. ”En ständig regressivitet är ju inte gärna möjlig; de generationer som tvingades stabilisera befolkningsutvecklingen skulle drabbas av en mycket ogynnsam ålderspyramid med samtidig förekomst av många barn och många gamla.”

Så uttrycks förhållandet av Åke Dahlberg & Bertil Holmlund i Forskare om befolkningsfrågor. Blandvetenskaplig bilaga till Ett folks biografi, 1975, sid. 414. Däremot kan man ifrågasätta logiken i det citerade. Att kommande generationer, om de skulle söka bryta regressionen, drabbas av utomordentliga svårigheter, påverkar ju knappast omedelbart dagens familjebildare. Särskilt som denna insikt inte alls ges någon spridning av politiker och andra ansvariga. Läsekretsen till den blandvetenskapliga bilagan såväl som till Ett folks biografi, Guteland/Holmberg/Hägerstrand/

Karlgvist/Rundblad, ett svensk bidrag till FN:s befolkningskonferens i Bukarest 1974, torde vara synnerligen begränsad.

Familjestorlek och förvärvsarbete

Såtillvida finns ett uppenbart samband mellan lägre fruktsamhet och högre kvinnlig förvärvsintensitet som de både företeelserna under det senaste decenniet utvecklats helt parallellt. Därmed är givetvis ingenting klarlagt om den närmare orsaksrelationen. Svenska undersökningar på området har helt koncentrerats till att gälla sambandet mellan yrkesarbete och förekomst av barn. Dessa visar att kvinnor med små barn arbetar i allt större utsträckning, men också att yrkesintensiteten ökar med det minsta barnets ålder. Därav kan man lätt dra slutsatsen att, om barntillsynen byggs ut, fler småbarnsmödrar kan arbeta utom hemmet. Denna slutsats är givetvis korrekt, men den tillåter knappast en omvändning av resonemanget; att bättre kollektiv barntillsyn skulle bidra till ökad fruktsamhet.

Dessa undersökningar säger nämligen egentligen ingenting om förhållandet mellan yrkesintensitet och familjestorlek. Och allt tyder på att det nuvarande underskottet i födelser huvudsakligen beror på en minskning av antalet familjer med fler än två barn.

En alldeles färsk fransk undersökning, refererad i veckotidningen Le point av 3 maj, och avsedd att publiceras i Population, fann att det förväntade barnantalet för yrkesarbetande kvinnor var 1,5, för kvinnor som aldrig arbetat utom hemmet 2, 1, och för kvinnor som slutat yrkesarbeta efter det andra eller tredje barnet 2,3.

Utvecklingen i Sverige av kvinnligt yrkesarbete, barnledighet, barntillsyn och fruktsamhet förefaller att visa, att den nuvarande politiken möjliggör för mödrar med ett eller två barn att arbeta utom hemmet. Däremot har den uppenbarligen inte uppmuntrat eller underlättat bildandet av större familjer. Och därmed skulle dess effekter på den totala fruktsamheten vara relativt obetydliga.

Men det går inte att återföra den minskade familjestorleken på den speciellt svenska familjepolitiken, eftersom samma tendenser är lika tydliga i andra länder. Om den nuvarande tendensen uppfattas som mindre önskvärd, torde den logiska åtgärden vara att införa något särskilt ekonomiskt stöd till större familjer. Den nämnda franska undersökningen visade, att som skäl mot ett andra barn anfördes i allmänhet föräldrarnas trivsel och bekvämlighet, men de som hade två barn anförde övervägande mot ett tredje rent ekonomiska skäl; familjens levnadsstandard skulle sänkas till förfång för barnen. Ändå är det franska stödet till barnfamiljer relativt sett större än det svenska. Om det förhåller sig så, att nedgången i fruktsamheten endast kan hävas genom att fler familjer har minst tre barn, och om kvinnligt förvärvsarbete även med utbyggd barntillsyn förefaller svårförenligt med en sådan familjestorlek, blir fortsättningen på citatet från Forskare om befolkningsfrågor högst dubiöst. ”Den viktigaste åtgärden för att påverka relationen ‘närande’ och ‘tärande’ befolkningsgrupper torde vara en höjning av förvärvsfrekvensen.” Om regressionen dels inte kan fortsätta, dels sammanhänger med höjd kvinnlig förvärvsintensitet, måste ju detta vara en veritabel Dödelnsmedicin. Bördan för de generationer som tvingas stabilisera befolkningsutvecklingen blir ju större, ju större del av de förvärvsarbetande som måste lämna produktionen för reproduktionen.

Föreställningen att en aldrig så väl utbyggd barntillsyn inte räcker för att underlätta bildandet av större familjer har uppenbarligen slagit igenom i kommunistländerna. I Tjeckoslovakien och Ungern har införts system med ett par års betald ledighet efter födandet av ett andra barn. Om detta är den omedelbara orsaken till den påfallande uppgången i fruktsamhet i dess länder just de senaste åren, kan väl inte visas. Men syftet med reformen har uppnåtts. Dessutom söker man som bekant på olika sätt reducera antalet aborter i öststaterna.

Familjeideal

Undersökningar i flera länder, kanske främst Frankrike och USA, har visat att människors egna förväntningar om familjestorlek är det bästa prognosinstrumentet för att förutse fruktsamhetsutvecklingen. Inte i det enskilda fallet, men för befolkningens helhet. Genomsnittligt anser man att den ideala familjestorleken ligger högre än den önskvärda i de omständigheter man själv lever i. Tänkvärt är, att trots höjd levnadsstandard, skillnaden mellan idealisk familjestorlek och rimlig i den egna miljön, över åren förefaller att öka.

Det finns också en klar tendens att de större familjerna återfinns i de lägsta och de högsta inkomstskikten. Tyvärr finns inga liknande aktuella undersökningar för Sverige, men nog synes det sannolikt att man också här återfinner de större barnaskarorna dels inom vissa underprivilegierade grupper (inklusive invandrare), dels inom de högsta sociala skikten, där man ”har råd” med hemmafruar.

Det åldrande samhället

Även om de nationalekonomiska påfrestningarna inte på allvar skulle infinna sig förrän vid en ny ökning av fruktsamheten, kommer givetvis det åldrande samhället att ställa särskilda krav på anpassning och omställning. Franz-Xaver Kaufmann pekar i det av honom utgivna samlingsverket Bevölkerungsbewegung zwischen Quantität und Qualität, Enke’Verlag, Stuttgart 1975, främst på de problem som sammanhänger med den lägre omsättningshastigheten på arbetsmarknaden. Denna skulle leda till att individen drabbades av större krav på omställning, omskolning och rörlighet. ”Ekonomisk tillväxt utan befolkningstillväxt förutsätter intensivare anpassningsprocesser och påskyndad social omvandling. Det kan dock påvisas, att det finns ett positivt samband mellan anpassningsförmåga hos en befolkning, social förändring och befolkningstillväxt. Vid befolknings-tillväxtens bortfall sammanfaller stigande anpassningskrav med sjunkande anpassningsförmåga.” (Kaufmann sid. 57.)

Andra forskare har hänvisat till den ökande konkurrensen och de minskande karriärmöjligheterna i ett samhälle med stabil befolkning, och därav utlösta skärpta generationskonflikter. ”Medan t ex i det expanderande samhället generationskonflikter regleras tämligen friktionsfritt genom den ständiga tillväxten av positioner, kommer detta att vara lika omöjligt i det stationära framtidssamhället som det en gång var i de primitiva. Kampen mellan generationerna kommer att bli hårdare, och måste, om den inte skall fördärva samhället överhuvud, styras. Stationära samhällen blir konservativa.” (Knut Borchert, ‘ Dreht sich die Geschichte um?’, Langewiesche-Brandt 1975.)

Dödens återkomst

I Signum nr 3 refererade vi den aktuella franska forskningen kring attityderna till döden. Sedan dess har denna avsatt ett specialnummer av den likaledes i Signum apostroferade tidskriften Annales. Pierre Chaunu, också nämnd i Signum, publicerar där en synnerligen läsvärd inledning till ett projekt om ”döden i Paris”.

Han framför övertygande historiska argument för ett samband mellan attityden till döden och befolkningsutvecklingen. Endast under tider av ökad medellivslängd och betydande födelseöverskott har döden kunnat trängas bort ur det kollektiva medvetandet.

Men sedan tio år är förutsättningarna helt förändrade: medellivslängden tenderar snarast att minska samtidigt som fruktsamheten sjunker. I en stabil befolkning kommer dödstalet att stiga från nuvarande ca 10% till 13%. (Alltså 1000 dividerat med medellivslängden.) Men påpekar Chaunu, med nuvarande utveckling fordrar stabilitet, antingen att medellivslängden ökar med 20 år eller att fruktsamheten åter stiger. ”Endast dödens tillbakagång kan tillfälligt skapa illusionen av en dödens diskreta och uthärdliga närvaro, därför att den synes lova att försvinna eller dra sig tillbaka i ett overkligt fjärran” (Annales 1976:1 sid. 35). I en stabil befolkning kommer dödsfallen att bli 30% relativt vanliga än idag, och lika många som födslarna. Med nuvarande tendenser blir förändringen ännu skarpare. Chaunu menar att döden därmed kommer att få en helt annan roll i våra kollektiva attityder.

Det globala perspektivet

Vissa frågor av största betydelse i sammanhanget har vi inte alls berört. Vad betyder denna utveckling för u-världen? Uppenbart är att den begränsning av befolkningstillväxten som många rekommenderat i-länderna redan är långt på väg, även om ”bromssträckan” ännu döljer hur långt. Något som tyder på att de senaste tio årens utveckling speciellt skulle gynna aländerna har väl knappast framkommit. De omställningssvårigheter som många krävt av den industrialiserade världen förefaller att infinna sig utan några solidariska beslut till Tredje världens fromma.

Vi har heller inte behandlat invandringen, varken i det korta perspektivet, för att ersätta utebliven befolkningstillväxt, om detta skulle skapa svårigheter för ekonomin, eller i det längre perspektivet, med migration till allt glesare befolkade i-länder från allt tätare befolkade u-länder, som en fredlig eller mindre fredlig lösning på den sneda välståndsfördelningen.

Inte heller vad den radikala minskningen i familjestorlek och sammanhängande familjeinstabilitet betyder för de unga eller för samhället överhuvud. Ändå kanske man kan hoppas att ovanstående kan övertyga läsare om att den nuvarande befolkningsutvecklingen skapar problem, som borde ägnas större uppmärksamhet, om man menar sig ha något ansvar också för kommande släkten.