Skolleda – livsleda

Ingen tidigare föräldrageneration har så värnat om den vuxnes rätt att få förverkliga sig själv som den nuvarande. Och det kan ju ingen förmena den. Det låter dessutom ytterst legitimt, rent av respektingivande. Ibland blir emellertid följderna inte riktigt vad man tänkt sig. Kanske för att bakom den fina etiketten döljer sig bevekelsegrunder som inte är så helt oegennyttiga. Man tar till exempel allt lättare på uttalade trohetslöften, primära plikter gentemot de närmaste, nämligen när dessa visar sig utgöra hinder för det så kallade självförverkligandet.

Ändå är det lätt att stilla ett eventuellt dåligt samvete. Man kan beteckna sig själv som fördomsfri, ett av tidens honnörsord. Och när det gäller förhållandet till barnen kan ingen påstå något annat än att man håller sig å jour med alla de utbud av fritidsaktiviteter som samhället erbjuder. Man ställer jämt upp med skjuts fram och tillbaka, både för egna och andras ungar.

Till simskolan, skridskoskolan, ridningen, kyrkans barntimme osv. Barnens rum vittnar dessutom om frikostighet. Även om man i sitt stilla sinne är medveten om att många av leksaksindustrins paradnummer anskaffats i mutningssyfte för att få fogliga statister i samband med hastigt påkomna scenförändringar i vuxenvärlden. När bilen skjuter upp som en raket ur garagets innanmäte och försvinner bort över den regnvåta asfalten sänker sig husets tystnad över några lintottar som snart lägger de nyförvärvade presenterna åt sidan för att styra stegen mot vardagsrummet och TV-filmen man inte fick se häromkvällen men som ges i repris nu på lördagseftermiddagen. Och den vuxne vid ratten? Hän mot ett förverkligande av sig själv?

Kanske många gånger en skön omskrivning för flykt bort från sig själv. Och ledan. För ledighet och leda har nästan blivit synonymer. Åtminstone för de ekonomiskt starka. För att inte ledan skall växa och antaga sådana proportioner att den helt omsluter en, kväver en, försöker man på alla sätt att hålla den i schack genom en massa finter. Människan har i alla tider ägnat sig åt den kurragömmaleken. Ett rastlöst snoende, ett febrilt nöjesliv, arbetsnarkomani, fortbildningsfanatism, resor kan ytterst bottna i försök att komma undan. Man känner hela tiden hur den ligger där på lur, spejar på en. Ledan. Med påföljd att man rusar genom åren, ytligt snuddande vid livspartnern och förbi barnen som uppföds med institutionell fritidsstimulans, om de är födda på livets ”solsida”, med daghemmets enahanda rutin allt från de är sex månader och fram till skolåldern om de är barn till ”löneberoende” föräldrar. (Jfr Otto Steigers uppsats i första numret av Ord och Bild 1976, ägnat barnet och samhället. Uppsatsen, som behandlar just barnhemsproblematiken, bär titeln ”Till kritiken av den reformistiska modellen för samhällelig småbarnsfostran … en ekonomisk-strukturell analys”.) Samtalen tystnar. Allt under det tempot bara blir allt mer accelererat. Allt och alla innesluts i samma hetsdans. Om något år rivstartar lintottarnas mopeder framför radhuset. När de blir 18 utverkar de efter enträget pockande löfte om att få låna faderns bil. Med föräldrar går det inte längre att prata. ”Kan inte minnas att hon nån gång pratat med sina föräldrar om något väsentligt som religion, politik eller kvinnans rättigheter” (Veckan Anna och Vlasto försvann av Hans Peterson). Och äkta makar? ”De kvällar min man är hemma är allt lika ödsligt. Samtal nästan inte alls. Och vi har ingenting gemensamt.” (Ur boken Ensam av Jeremy Seabrook, recenserad av Åke Dann i DN 3/41976.)

I stället för att hålla ihop har man isolerats, blivit ensam. Människorna kring köksbordet har ”förverkligat sig själva” var och en på sitt håll, och så glidit ifrån varann. Samtalar man till äventyrs är det som om man var några gäster som råkat hamna på samma hotell för att åter citera Seabrook.

Man flyr undan ledan har sagts. Vad beror den i grund på? Främlingskap, ensamhetskänsla, som hos Baudelaire till exempel? En metafysisk ångest? Det är kända orsaker till spleenupplevelsen, minns vi från litteraturen. Primärorsaken är säkert även idag att man kommit på kant med tillvaron. ”Les paradis artificiels” har bara blivit så många fler. Och så mycket farligare. Bland annat för att de kan ge sken av något mycket legitimt. Nå, men är arbete, fortbildning, felsatsningar? Ja, om de inte främjar samhörighetskänslan med de närmaste. Frigörelsen måste omfatta alla i familjen.

Bernanos förutspådde i profetiska visioner att ledan skulle bli den moderna människans fiende nr 1. Inkubationstiden är ofta lång. Men organismen fräts successivt sönder av osynliga svampar och till slut har det som från början var hårt som en ekstam blivit så poröst att det kan smulas sönder med blotta fingret. ”Devore par 1’ennui.” En dödsdom både över individen och kollektivet. Taedium cordis, languor spiritus, betraktades länge som dödssynder. Talar inte Kyrkan i sådana termer idag kvarstår dock faktum: ledan är fortfarande människans dödsfälla par préférence. 1600-talsmoralisterna sysslade redan mycket med den. La Rochefoucauld, Pascal. Hos den sistnämnde finns bilden med kungen som omger sig med folk som skall hindra honom från att behöva stå öga mot öga med sig själv i ett ögonblick av ensamhet. Vår egen tids Ionesco skriver i sitt senaste verk ”Le Solitaire”: ”Ledan är värre än ångesten. Den är rent av dess motsats. När man är fylld av ångest har ledan upphört.” Det är nästan kirkegaardska termer. I ångesten och fruktan ligger möjligheten till ett val. Och hur fortsättningen blir beror på hur människan förtvivlar. Det är positivt för såväl kropp som själ när ett kroniskt sjukdomstillstånd går in i ett akut skede. En cirkel bryts, ett riskmoment har uppstått. Risken är nödvändig för själens hälsa. Frånvaron av risk är ledans signum, säger Simone Weil på ett ställe. Det är till människor i detta läge som Pascal vänder sig i sin kända utläggning om ”le pari”, vadet. Man måste satsa. Göra ett val. Satsar man på tron, säger Pascal, har man allt att vinna och ingenting att förlora. Otaliga är ju de vittnesbörd som kristna lämnat efter sig om de successiva faser varom här talats som utgjort milstolpar i deras väg fram till det avgörande steget. Charles de Foucauld skrev från sin ökenhorisont, när han såg tillbaka på sin ungdom: ”Jag gjorde det onda utan att gilla det. Du, min Gud, fick mig att uppleva en smärtsam tomhet, en tristess jag aldrig senare upplevt. Den grep tag i mig varje afton då jag var i min våning, den försatte mig i ett tillstånd av förlamning. Under bjudningar jag själv arrangerade kände jag ofta en enorm nedstämdhet, avsky. Er. oändlig leda.” Under den långa ökenvandringen hade han hittat tillbaka till sig själv. Gud hade sagt till honom: Jag är den som är.

Min grundsyn på ledan har jag skisserat med utgångspunkt i min katolska bakgrund. Som lärare tror jag mig ha hjälp av detta synsätt i mitt konkreta arbete med dagens skolungdom. Jag skall helt kort peka på några punkter.

Att ledan är en luftförorening som griper omkring sig slog mig häromdagen när i samband med ett klassmöte för ettans föräldrar lärarinnan spontant framförde att hon var förvånad över att hos så små personer ofta finna drag av modlöshet, rent av leda. En oförmåga till genuin glädje, svårighet att lyssna och leva sig in. Som kollega, men i daglig kontakt med ”större barn”, kunde jag alltså konstatera att vad vi brottas med så ofta trängt så långt ner i årskullarna.

Inför en ung modlös människa, en håglös grupp, en klass som är ur gängorna är det lätt att bli moraliserande. Man ondgör sig på rasten inför andra kollegor över den liknöjdhet man möter med ord som ”de får allting för lätt, allt skall de ha sig serverat på fat, de orkar inte så mycket som slå upp orden där bak”. Man känner sig kränkt i sin lärarroll att det man bjuder på inte anammas med tacksamhet. Det är ju emellertid inte genom att skära ner våra pedagogiska hjälpmedel eller skapa mindre trivsel som vi får mer resistenta elever. I Spanien där statens budget för undervisningen är av den storleksordningen att man måste brottas med jätteklasser och aldrig kan bjuda på estetisk fostran, som finns på programmet allt sedan förskolan, då det inte finns pengar ens för lite modellera kan man tala om en viss gruppdisciplin. Läraren blir som truppchefen som bara ser gruppen och aldrig behöver besväras av irrationella avbrott från individen. Så upprätthålls bara ett sken av problemfrihet. Vi måste räkna med att våra elever har ledan med sig i bagaget från tidigaste barnsben. En fattig start kan aldrig producera motståndskraftiga individer. De är illa rustade att ta itu med t ex gymnasieskolan där undervisningen är splittrad på många olika ämnen, med ett konkurrensskapande betygssystem och med en osäker arbetsmarknad som slutmål. De behöver mycken hjälp och förståelse. För inte heller skolan är riktigt vad den borde vara. Hem och skola är i stort samma andas barn. Så är det med naturnödvändighet. Samma uteblivna dialog som präglar hemmet präglar skolan. Man berömmer sig mycket av fri diskussion i klasserna. Att eleverna är mer frigjorda än tidigare. Det är ofta en illusion. I samhällsorienterande ämnen fick jag ofta ett intryck av, när jag som lärarkandidat auskulterade i olika ämnen, att det rörde sig om en monolog från katedern som dessutom var en plattform för lärarpersonlighetens politiska sympatier eller aggressioner, läroplanens krav på objektivitet till trots. Några politiskt medvetna elever vågade möjligen gå i svaromål och gav ett sken av att diskussionens vågor gick höga. Men de flesta var utanför, på grund av bristande erfarenhet. De kände sig dumma eller uttråkade. Social- och samhällskunskapen har blivit ledstjärna för språken och svenskan. Textböcker i moderna språk skall vara samhällstillvända med ungdomsintervjuer, arbetsmarknadsproblem, u-landsinformation. Uppsatsskrivningen ett argumenterande fram och tillbaka, dömd till att bli ett dåligt eko av massmedia. Dagens skola älskar att presentera problem, lösningarna finns längst bak i boken, vare sig det gäller språk- eller livsåskådningsproblem. Eventuella personliga ställningstaganden från läraren i samband med kontroversiella frågor hälsar läroplanen med skepsis.

I livet vill man gå från klarhet till klarhet. I skolan går man från klassrum till klassrum med vattentäta skott mellan ämnena. De latenta resurser som finns inom varje människa och som skolan borde värna om, får inte ett autentiskt utlopp i dagens kola. Kanske för att den är så avhumaniserad. Pläderar jag för en djupare förankring av svenska och språken i de eviga problemställningarna är det inte med tanke på att rädda intelligentian undan ledan i första hand. I DN redogjordes för ett antal månader sedan för en undersökning som hävdade att ”litteraturen räddar de lässvaga”. Inte bara för att man kommer bort från ett komplicerat tekniskt vokabulär (som vid inlärningen av främmande språk visar sig nog så svårt att bemästra aktivt, vilket ju måste ske i samband med konversation kring den lästa texten). Man ställs framför allt inför djupt mänskliga problemställningar som man kanske aldrig fått diskutera med någon av sina närmaste. Det talas om hur tafatta vi är när vi konfronteras med en döende. Skall skolan fostra blivande vårdpersonal måste en fördjupad människokunskap till. Och det gäller i lika hög grad alla våra linjer.

Dikten har här sin givna plats. Inte som en eskapism. Mötet med en annan människas tvivel, förtvivlan, glädje, hopp kan bryta den egna inkröktheten och leda till en förståelse och ett intresse för medmänniskan. Däri ligger en av skolans allra viktigaste uppgifter. Den gamla skolan hade ju mycket diktanalys, kanske någon invänder. Och det var något dödande. Jag skulle i det sammanhanget vilja citera ett stimulerande hjälpinstrument som anmäldes i svenskläraren nr 31 974. Det är Sandro Key Åbergs ”Upptäcktsfärd i dikten”. Författaren värnar om det viktigaste, nämligen direktupplevelsen. Men han ger därtill positiv handledning när det gäller elevernas och lärarens gemensamma undersökning av dikten med utgångspunkt i frågor som ”vad vill författaren? vilka medel använder han?” Det sista är viktigt för det leder till den rent hantverksmässiga sidan av dikten och därvid är elevernas upptäcktsförmåga många gånger stor. Speciellt när det gäller dikt på ett främmande språk. Modersmålet betraktar man som något självklart, det främmande tvingas man däremot att fundera över.

Låt mig som språklärare få göra ett tillägg. I begynnelsen på den långa vägen mot en större förtrogenhet med ett främmande språk skall vi inte glömma spänningen i den fonetiska primärupplevelsen, det en fransk pedagog betecknar med termen ”la grace incomprise”. Vänjandet av örat till nya rytmer, nya tempi, nya ljud, ett mottagande där betydelsen är sekundär … där språkets musikaliska valörer helt dominerar. Julien Green berör just den aspekten i en av sina dagboksanteckningar. Han säger: ”Hur ofta har jag inte lyssnat till utsändningar på walesiska, som om det rörde sig om musik. När rösterna är vackra, när de fina moduleringarna kontrasterar med det gutturala r-et har det en obeskrivlig tjusning. När jag var liten lyssnade jag på vuxnas samtal ungefär på samma sätt. Jag inbillade mig att det inte fanns någon betydelse bakom det de sade. Jean Desbordes (en vän till Julien Green, motståndsman, mördad av nazisterna) trodde, säger Green vidare, och det långt innan han kunde läsa, att människor som talade ett främmande språk sade precis vad som helst, att de under timmar bildade ljud helt utan betydelse, och som de hittade på allt eftersom. Så skulle jag vilja kunna avlyssna en konversation på franska för att rätt förstå hur det kan låta. För vi som talar franska vet inte vilken underbar effekt det kan ha. Dikten hjälper oss understundom en bit på väg, men poesien har en mening som hindrar örat från att döma helt utan påverkan.” Där Julien Green ibland skulle vilja befinna sig står vi med våra nybörjare. Ett privilegium med andra ord! Äventyret tar sin början redan vid konfrontationen med språkets yttre.

Pedagogen måste ta vara på äventyret. Och inte glömma att även om han känner vägen så är det något nytt för färdkamraterna. Man måste beakta och respektera alla iakttagelser och se till att envar får komma med sitt, på egna villkor. Men härtill krävs inlärningssituationer, eftersom äventyret inom klassrummets fyra väggar inte låter sig göras helt enligt Rousseaus principer. Allt måste vila på förverkligandet av Sokrates majevtik eller förlossningskonst. Den måste tas till, speciellt när man känner att individer måste förlösas ur ledans grepp.

Det talas allt för ofta inte bara i Sverige utan i Västerlandet som om vi levde i den bästa av världar. Men sköna termer döljer ofta en nog så krass verklighet. Skrapar man lite på ytan skall man snart finna att fördomsfrihet ofta är detsamma som egocentricitet, aktivitet är något för att få tiden att gå, dialog är ett allmänt tyckande, där man sällan lyssnar på motparten. All mänsklig samvaro genomgår en svår kris i Västerlandet. Kontaktlösheten, egocentriciteten, ledan måste ersättas med något positivt. Då måste samhällets strukturer förändras. Låt oss börja med hemmet och skolan.