Harald Riesenfeld

Som liten pojke fick han sitta i Albert Einsteins knä. Som ung professor kom han att stå i skottgluggen, när drevet gick mot ”teologerna och deras lärare”. I pensionsåldern gav han svenska folket en ny översättning av Nya testamentet, den som nu ingår i Bibel 2000. Som gammal kunde han se tillbaka på ett liv, som han då beskrev som en lång fest. ”Han” är Harald Riesenfeld.

Biografiska data

Ernst Harald Riesenfeld föddes den 8 februari 1913 i Freiburg im Breisgau som förste son till Ernst Hermann Riesenfeld, professor i kemi, och hans hustru Hanna, f. Johansson. År 1920 flyttade familjen till Berlin, där fadern fått professuren i fysikalisk kemi. Från barnsben vistades emellertid Harald om somrarna i Dalarna hos sin mormor och i långa perioder även vid Nobelinstitutet i Stockholm hos sin moster Maria och ingifte morbror Svante Arrhenius.

Från sju års ålder fanns latin på hans skolschema och från nio även grekiska. Matematik, fysik och kemi hörde till ämnena ända upp till studenten. Haralds intresse för naturvetenskaperna skulle aldrig lämna honom.

Efter studentexamen i Berlin 1931 skrevs Harald Riesenfeld in vid Västmanlands-Dala nation i Uppsala. Tre år därefter blev han fil. mag. i latin och grekiska. Läsåret 1938–1939 tillbringade han sju månader i Paris, där han bland annat studerade grekisk filologi, paleografi och texthistoria vid Sorbonne.

Efter krigsåren disputerade han år 1947 för professor Anton Fridrichsen i Nya testamentets exegetik. Redan året därpå blev han invald i den stora internationella organisationen för akademiskt etablerade nytestamentliga forskare, Studiorum Novi Testamenti Societas. 1947 prästvigdes han för Västerås stift av biskop John Cullberg.

Han ingick äktenskap 1944 med fil. kand. Blenda Hedin, dotter till Sven Gustaf Hedin, professor i medicinsk kemi i Uppsala, och Gunhild Sanne.

År 1953 efterträdde han sin högt uppskattade lärare Anton Fridrichsen som professor i exegetik i Uppsala. I sin tur blev han den inspirerande läraren för nästa generation av nytestamentliga exegeter. Under en lång följd av år arbetade Riesenfeld sedan med en nyöversättning av Nya testamentet, ett arbete som slutfördes år 1981. Därefter var han tidvis internationellt verksam. Harald Riesenfeld avled i Uppsala vid 95 års ålder den 9 juli 2008.

Riesenfeld som exeget

I sin doktorsavhandling Jésus transfiguré (1947) och i en kort därefter publicerad uppsats ”The Resurrection in Ezekiel XXXVII and in the Dura-Europos Paintings” (1948) företräder Riesenfeld ett religionshistoriskt betraktelsesätt, ofta omtalat som ”patternism” och utvecklat i samlingsverk som Samuel Henry Hooke (utg.), Myth and Ritual (1933) och The Labyrinth (1935). Man talar där om mönster som förenar många främreorientaliska religioner, bland annat hypotesen om det så kallade sakrala kungadömet: Kungen i exempelvis det gamla Israel representerar folkets Gud.

Gammaltestamentliga texter som talar om kungen på Sions tron kunde också ges en messiansk–kristologisk tolkning, som pekar framåt mot Nya testamentet. Tack vare sin skolning i komparativ religionshistorisk metod blev det möjligt för Riesenfeld att förena strikt vetenskaplighet med övertygelsen att Bibeln i själva verket utgör ett sammanhängande helt. Kungamotivet med sina rötter i tanken på ett sakralt kungadöme gav omsider upphov till en förväntan att en ”messiansk” kung skall framträda i sluttiden och föra med sig sitt folk i triumf undan de hotande kaosmakterna. Kristologi och ecklesiologi kom på så sätt att naturligt hållas samman.

riesenfeld kom också att ägna sig åt forskning kring Jesu liknelser. Dessa är fulla av symboler och bilder, liksom kungamotivet hämtade från Gamla testamentet. Den samtida tyska liknelseforskningen hade under inflytande av Adolf Jülichers Die Gleichnisreden Jesu (1899) distanserat sig från den medeltida allegoriska tolkningsmodellen, godtycklig som denna var utifrån ett historiskt-kritiskt perspektiv. I stället hade man renodlat ett synsätt, enligt vilket en liknelse bara har en enda poäng, som man kan finna genom att se vad som är typiskt eller udda i liknelseberättelsen och sedan överföra denna enda detalj till det som liknelsen ”egentligen” sägs handla om. Riesenfeld reagerade mot denna förenkling av verkligheten och menade, att de gammaltestamentliga motiven i liknelserna ger dessa en resonansbotten med många djup. De är inte bärare av allmänna etiska sanningar utan av nyanserade kristologiska budskap.

Liknelsemotivens koppling till Gamla testamentet vidareför på så sätt ett viktigt tema från avhandlingen med dess tes, att berättelsen om Jesu förklaring är fylld av motiv hämtade från Gamla testamentet, i detta fall den judiska lövhyddefesten.

även inom ett annat område distanserade sig Riesenfeld från den tongivande tyska protestantiska forskningen. Sålunda publicerade han år 1957 den viktiga uppsatsen ”The Gospel Tradition and its Beginnings”, där han gentemot den tyska formhistoriska skolan betonade, att evangeliestoffet inte har formulerats av en anonym massa, ungefär som man brukat mena att fallet oftast varit med folksagor. Riesenfelds tanke har sedan vidareförts och i detalj utarbetats av Birger Gerhardsson i dennes avhandling Memory and Manuscript (1961). Riesenfeld pekade till skillnad från denne på gudstjänsten i församlingens mitt som den plats där evangliestoffet fann sin form. Gerhardssons bredare bakgrundsteckning har emellertid funnit flera efterföljare, den judiske forskaren Jacob Neusner (som efter hand låtit sig övertygas och skrivit ett starkt positivt förord till tredje upplagan av dennes avhandling) och hans egen elev Samuel Byrskog. Tanken att Jesusmaterialet går tillbaka på ögonvittnen, och att det därefter traderats under kontrollerade former (i skolans, akademins eller gudstjänstens ram) och inte är resultatet av en anonym massas vildvuxna idéer har nu vidareförts av forskare som britterna James Dunn och Richard Bauckham.

samtidigt som riesenfeld arbetade med ”större” frågor som evangelietraditionens ”hur?” och grundläggande kristologiska frågor, producerade han en strid ström av detaljundersökningar. Som exempel kan nämnas ”Zum Gebrauch von thelõ im Neuen Testament” (1936, när författaren endast var 23 år gammal), ”Vom Schätzesammeln” (1962), ”Zu makrothymein” (Lk 18,7)” (1963) och ”Le régne de Dieu parmi vous ou en vous (Luc 17,20–21)” (1991) förutom artiklar i Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament om prepositionerna para, peri och hyper. Bidrag som dessa, oglamorösa som de ibland kan synas vara, möjliggjordes av hans grundliga filologiska träning och kom att fungera som en viktig förberedelse för det bibelöversättningsarbete som senare kom att sysselsätta honom.

Ytterligare en faktor måste lyftas fram, om Riesenfelds exegetiska insats skall bli fullt förståelig: den så kallade Hedeniusdebatten i Uppsala under 1950–1960-talen. Även om Ingemar Hedenius, religionskritisk filosofiprofessor i Uppsala, kanske främst vände sig emot vad han betraktade som religionsfilosofiskt svammel från systematiska teologer med hemort i Lund, vilka han anklagade för att argumentera med hjälp av ett ohederligt dubbelt sanningsbegrepp, kom hans våldsamma och retoriskt skickliga angrepp på den kristna tron att grundläggande färga av sig på universitetsteologin också i Uppsala. Teologernas existens vid de statliga universiteten ansågs ingalunda vara självklar, och drevet gick mot ”teologerna och deras lärare”. Harald Riesenfeld framstod där som en galjonsfigur, och det är ingen tillfällighet att Hedenius just i en recension av Riesenfelds uppsatssamling Att tolka Bibeln i Dagens Nyheter 1967 pläderade för att de teologiska fakulteterna skulle upplösas.

Riesenfeld positionerade sig mycket tydligt för en så kallad historisk-kritisk exegetik. Han var här liksom Hedenius ett barn av sin tid med dess strävan efter objektiv kunskap, inte minst sådan denna tog sig uttryck i samtidens skolreformer. Från min egen studietid för honom under senare hälften av 1960-talet och tidigt 1970-tal minns jag sålunda, hur starkt han betonade vikten av historisk objektivitet och också, på ett sätt som i dag kan framstå som orealistiskt, menade att sådan kan uppnås. Kristna av olika bekännelser, judar, agnostiker och ateister förutsattes kunna mötas på jämställd bas i det ”objektiva” studiet. Men denna överdrivna tro på vetenskapens objektivitet var naturligtvis inte bara en följd av situationen i Uppsala vid mitten av 1900-talet; den var också ett kvarvarande arv från den historiesyn som har tysken Leopold von Rancke (1795–1886) som främsta namn: absolut objektivitet kan uppnås, om viljan därtill finns.

Denna strävan efter strikt saklighet gjorde att Riesenfeld ofta uppmärksammade frågor om historisk sanning, främst då frågan om vad det var som en viss biblisk författare, exempelvis Matteus eller Paulus, ville säga. Detta kom tydligt fram i hans instruktioner till sina studenter inför deras övningar i interpretationsteknik. Man skulle skilja den historiske Jesus från evangelisternas eller Paulus bild av honom; lika viktigt var det att tydligt separera denna bild från vad den ena eller den andra trosgemenskapen hävdat om honom. Här finns också en koppling till den tyske forskaren Joachim Jeremias och dennes jakt på vad som kallats Jesu ipsissima verba, de ord som verkligen har sagts av Jesus själv till skillnad från allt det som en senare tids tradenter lagt i hans mun i större eller mindre trohet mot honom.

Det blev då viktigt att ställa frågan om Jesu självmedvetande: Vem menade Jesus själv att han var? Riesenfeld fann svaret i en kombination av de båda kristologiska titlarna ”Människosonen” och ”Herrens lidande tjänare”. Jag minns, hur han till oss studenter sade, att logiet ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” i Mark 10:45 är det närmaste vi kan komma den historiske Jesus och hans tankar om sig själv. Han gjorde anspråk på att vara Danielbokens apokalyptiske Människosonsgestalt, som skulle framträda i härlighet tillsammans med sitt folk (alltså kyrkan), och samtidigt skulle han paradoxalt förverkliga denna triumf genom att som ett offerdjur ge sitt liv för folket.

Riesenfeld som bibelöversättare

Under loppet av 1960-talet fick Harald Riesenfeld i sin egenskap av ämnesprofessor uppleva hur studenternas kunskaper alltmer avtog. Kraven på insikter i latin och grekiska sattes ner redan med den nya studieordningen 1955 och sedan ännu en gång år 1969 till en nivå, där man kan diskutera, om de egentligen tjänar något syfte alls för en ”vanlig” prästkandidat, det vill säga för flertalet av de studenter som väljer att överhuvudtaget läsa någon grekiska. Man kan också notera, att det avsnitt om texthistoria som Riesenfeld skrev för en nybörjarbok (1950) snabbt framstod som alldeles för utförligt. Än mera talande är det faktum att avsnittet om nytestamentlig teologi i en senare lärobok (1969) ganska snart fick utgå ur studiekursen, eftersom det förutsatte mer av traditionell bibelkunskap än vad dagens studenter visade sig besitta.

Till detta kom att Riesenfeld inte kände sig hemma vid den teologiska institutionen, där flera av hans kolleger ingalunda delade hans kristna övertygelse. Han hade i själva verket betydligt lättare att förstå de angrepp mot teologin som universitetsdisciplin som kom utifrån än den oförståelse som mötte honom från flera av hans nära medarbetare. Det är signifikant att Riesenfeld, som var bataljonschef i reserven, kände sig mera hemma bland sina militära kolleger vid Dalregementet än han gjorde bland sina kolleger vid den teologiska fakulteten.

Sammantaget gjorde detta att Riesenfeld åren kring 1970 allvarligt övervägde att lämna den svenska akademiska scenen för att i stället söka sig utomlands. Man kan konstatera, att det kom som en befrielse för honom, när han fick en ny utmaning i form av arbetet på en nyöversättning av Nya testamentet. I ett långvarigt utredningsarbete under 1960-talet (1963–1968) spelade han en framträdande roll, och det var sedan självklart att han utsågs till den ledande bibelvetenskaplige experten i det kommande översättningsarbetet och den som tillsammans med professorn i grekiska i Uppsala, Jonas Palm, fick i uppdrag att med stöd av svenskspråkliga stilister göra den nya översättningen. Den blev unik på så vis att den gjordes av en statlig kommission, tillsatt av statsrådet Alva Myrdal, och man förseddes med alla de resurser i form av pengar och därmed personal som man rimligen kunde önska sig. Enligt direktiven skulle bibeltexten översättas utan hänsyn till kyrkliga eller andra särintressen. Man skulle översätta för en vanlig normalskolad vuxen läsare med svenska som modersmål. Uppgiften var att återge så exakt som möjligt vad texten säger utan att lägga in en senare tids tolkningar, hur berättigade dessa eventuellt än må vara.

Bibelkommissionen började sitt arbete 1973, och man kunde efter drygt åtta års arbete den 18 september 1981 lämna över resultatet av sina mödor till statsrådet Jan-Erik Wikström. Det råder ingen tvekan om att Harald Riesenfeld med sin kombination av filologiskt och exegetiskt kunnande och sin starka personlighet spelade den ledande rollen i arbetet på den nya översättningen. Han höll alltid strikt på de givna direktiven. Särintressen, även de som han själv kunde tänkas sympatisera med, skulle inte beaktas, och han var omutlig härvidlag – han erbjöds en gång brevledes en muta på 10 000 kronor, för att översätta ett avsnitt på det av den mutande önskade sättet, men därav blev givetvis intet. Det hindrar inte, att han ibland blev beskylld för partiska översättningar. Det hände sålunda, att han från konservativa lutherska kretsar anklagades för att sprida vad man kallade katolsk irrlära (t.ex. i översättningen av Matt 5:32 och Gal 3:24), och från medlemmar av de utsedda referensgrupperna hördes ibland dova morrningar över ohörsamhet gentemot den lutherska dogmatiken eller för bristande ordagrannhet i förhållande till originalet. I själva verket förhöll det sig så, att Bibelkommissionen med sin i religiöst avseende högst pluralistiska sammansättning, alldeles bortsett från Harald Riesenfelds personliga integritet, utgjorde en garanti för all önskvärd objektivitet. Det är sedan en annan sak att Riesenfeld efter slutfört arbete gladde sig åt att ha gjort en ”alltigenom katolsk översättning”, katolsk eftersom en korrekt översättning med nödvändighet måste vara katolsk.

Alltsedan sina tidiga studieår hade Riesenfeld ägnat mycket arbete åt filologi, särskilt grekisk sådan, och textkritik, alltså studiet av olikheter de skilda handskrifterna emellan och därmed frågan vilken formulering av flera existerande som kan vara den ursprungliga och som översättarna alltså skulle välja att återge. Tillsammans med Jonas Palm kom han ibland fram till ovanliga resultat, och han hade modet att stå för dem (men också modet att ändra sig, om någon lyckades övertyga honom om att han tagit fel). Ett exempel är valet av läsarten ”greps av vrede” (orgistheis) i Mark 1:41 i stället för det vanligare ”kände medlidande” (splangchnistheis) för Jesu reaktion när han ställdes inför en spetälsk man. Ett annat gäller frågan om vad Barabbas hette; han hade enligt den av kommissionen valda läsarten dubbelnamnet Jesus Barabbas. Man kan också peka på hur man valt att genrebestämma Fil 2:6–11, en text som de allra flesta bibelvetare beskriver som en hymn. Bibelkommissionen har däremot, utan tvekan på Harald Riesenfelds inrådan, valt att översätta avsnittet som en ren prosatext. I dessa tre fall skiljer sig den nya översättningen (NT 81, ingående i Bibel 2000) från så gott som alla andra moderna översättningar.

Arbetet på bibelöversättningen tvingade naturligtvis Harald Riesenfeld och hans medarbetare, främst då Jonas Palm, till ett stort antal detaljundersökningar, vilka kan betraktas som fallfrukt, men en god sådan, av arbetet. Inte minst framgår detta av den stora korrespondens som Riesenfeld lämnat efter sig. I mängder av brev har han besvarat alla slags frågor från allmänheten, stundom en initierad allmänhet men oftare en allmänhet som på lösa grunder ”tycker” att det skall stå något annat i översättningen. Riesenfeld försvarade energiskt och med emfas de gjorda valen. Dessa hade ju baserats på ett noggrant studium av bibeltextens grekiska ordalydelse, som Riesenfeld konsekvent hänvisade till som argument.

Översättningen, som på heltid sysselsatte Riesenfeld under nästan tio år (förutom en stor del av de år som åtgick till förberedande utredningar), blev förvisso många gånger ett betungande värv, och det ryktas att han när arbetet hade slutförts skämtsamt skall ha utropat ”Det är fullbordat!”

Riesenfeld och naturvetenskapen

Harald Riesenfelds far var professor i kemi, dennes naturvetenskapliga vänner och kolleger umgicks i hemmet, och det hände att den lille Harald fick sitta i Albert Einsteins knä. Denna bakgrund följde honom genom livet, säkerligen förstärkt av att också hans hustru Blenda hade en kemiprofessor som far. Till detta kommer att hans moster var gift med Svante Arrhenius, nobelpristagaren i kemi år 1903. Han behöll kontakten med familjen Arrhenius livet ut. Jag minns från de proseminarier jag deltagit i under professor Riesenfelds ledning, att han jämförde exegeternas interpretationsarbete med naturvetarnas laborationer. Objektet för studiet var ett annat, strävan efter kontrollerbar objektivitet var densamma.

Riesenfelds väg till den katolska kyrkan

Harald Riesenfeld upptogs i den katolska kyrkans fulla gemenskap den 17 april 1984. Från sitt föräldrahem hade han knappast något religiöst arv. Fadern hade judiskt påbrå men var assimilerad tysk och sekulariserad lutheran. Modern var visserligen svensk prästdotter, en i raden bland många syskon där flera kom att nå framskjutna positioner inom samhället, men även dessa var till största delen sekulariserade. Men under en sommar hos mormodern i Rättvik följde den då 11-årige Harald med till Rättviks kyrka och hörde en predikan, som kom att få följder. Väl ute ur kyrkan stannade han till vid en vattenpöl och såg ner i den. Han hade bestämt sig; han skulle bli präst. Hans studieval skulle senare leda till föräldrarnas besvikelse över en spilld profan karriär.

Redan när han sommaren 1931 tillbringade en tid i England och bodde på ett kväkarcollege, valde han att fira gudstjänst i en högkyrklig anglikansk kyrka. Det var dock först under sitt studieår i Paris läsåret 1938–1939 som den unge Harald Riesenfeld fick närmare kontakt med den katolska kyrkan ”då biträdande ärkebiskopen Mgr. Beaussart på ett oförglömligt sätt tog sig an mig”. I ett brev till biskop Brandenburg dagarna före sin konversion beskrev Riesenfeld den katolska kyrkan som ”den kyrka som jag i 45 år har fått ha som grund för min tro”, det vill säga alltsedan år 1939. Det är tydligt att han alltsedan studieåret i Paris var katolik i sitt hjärta.

när han prästvigdes 1947 för tjänst i Svenska kyrkan, hade han och många med honom hoppats, att den svenska högkyrkligheten skulle kunna leda Svenska kyrkan i dess helhet i riktning mot den världsvida kyrkan. Men i ett brev till Anders Ekenberg år 1976 skriver Riesenfeld, att han i 25 år, alltså sedan tidigt 1950-tal, förutsett Svenska kyrkans alltmer accelererande förfall, men att han inte anat att det skulle gå så fort som det gjort. I själva verket hade Riesenfeld redan år 1952 kontaktat biskop Müller angående möjligheten till konversion men fått rådet att stanna kvar i Svenska kyrkan för att kunna vara med att utbilda blivande präster inom statskyrkan.

Som docent och senare professor i Uppsala kom Harald Riesenfeld bland annat att ägna sig åt de apostoliska fädernas skrifter. Vid detta studium av den utgående apostoliska tiden fick han bekräftat, att det vanliga tyska protestantiska konceptet Frühkatholizismus inte kunde försvaras. Med denna term menade man ett avfall från den apostoliska tron, ett avfall som sedan lett vidare i riktning mot den katolska kyrkan, sådan den senare kyrkohistorien lärt känna henne. En svårighet med termen var naturligtvis, att vissa av de element som man menade var karakteristiska för själva avfallet (som ämbeten och credo-formuleringar) redan finns i de bibliska böckerna, främst i Pastoralbreven. Begreppet måste därför kombineras med ett annat tyskt begrepp, nämligen Kanon im Kanon. Med den ”riktiga” kanon, den som man i verkligheten räknar med, menas då inte hela Bibeln utan bara valda delar, främst evangelierna och de äktpaulinska breven. Detta är naturligtvis i sin tur svårt att förena med det reformatoriska grundkonceptet sola scriptura.

Under tiden förändrades den kyrkliga scenen i Sverige. Riesenfeld kom omkring år 1950 att på initiativ av professor Hjalmar Lindroth ägna sig åt frågan om ämbetssynen i Nya testamentet. Ämnet hade aktualiserats av den framväxande debatten om möjligheten att prästviga kvinnor för tjänst i Svenska kyrkan. De diskussionerna öppnade Harald Riesenfelds ögon för ”den betydelse som en exegets eller bibelläsares kyrkliga och teologiska – eller varför inte okyrkliga – förankring har för hans sätt att tolka […] sådant som står i bibeln […]”. Riesenfeld tvingades uppleva, att tanken på ämbetsbäraren som representant för Kristus förnekades utan annat skäl än att ”reformatorer på sin tid hade opponerat sig mot att prästen skulle representera Kristus”. Vidare hade den av honom använda ”tredelningen konung – präst – profet” avvisats, eftersom den använts ”på katolskt och anglikanskt håll”.

Dessa skäl kunde Riesenfeld inte acceptera, och det är följdriktigt att han år 1951 var med och undertecknade den s.k. Exegetdeklarationen, i vilken flertalet i Sverige yrkesverksamma bibelvetare förklarade, att prästvigning av kvinnor inte kan försvaras med argument hämtade från Bibeln. För Riesenfeld var det inte en fråga om hur det ena eller det andra bibelstället skulle tolkas. Debatten i frågan led nämligen av ett grundläggande fel: man kan aldrig använda sig av lösryckta bibelcitat för att skriva teologi. Bibeln måste alltid förstås i ljuset av den universella kristenhetens hela trossystem.

De första kvinnorna prästvigdes sedan år 1960 för tjänst i Svenska kyrkan. Detta tolkade Riesenfeld som ett steg bort från den allmänkyrkliga ordning som Svenska kyrkan dittills varit trogen. Hans förslag om en ”frontförkortning”, framförd i Svenska Dagbladet, genererade en livlig debatt, som samlades i bokform år 1965. Förslaget gick ut på att man kunde acceptera kvinnliga ämbetsbärare i Svenska kyrkan, om man samtidigt släppte de yttre tecknen (som bruket av skrudar) på prästen som Kristusrepresentant och därmed anspråken på samhörighet med den universella kyrkan. Detta avvisades dock av i stort sett alla som deltog i debatten.

Riesenfeld fick stöd främst i s.k. högkyrkliga kretsar utan att han för den skull kände sig hemma i vad som blivit resultatet av ”1950-talets tragiska upplösning av den ursprungliga högkyrkligheten”. Med sitt stora internationella och interkonfessionella kontaktnät var det tydligt för honom, att Svenska kyrkan genom bland annat ämbetsreformen fjärmat sig från den världsvida katolska och ortodoxa kristenheten.

Efter hand blev Svenska kyrkans band till de politiska makthavarna allt tydligare, särskilt genom 1982 års ordning för Kyrkomötet med dess tydliga koppling till de politiska partierna. Riesenfeld såg också en stor utrikespolitisk fara lura i det svenska närområdet, nämligen att den sovjetiska supermakten skulle utvidga sin maktsfär västerut och uppsluka det alliansfria Sverige. Han menade, att med Svenska kyrkans nära koppling till det politiska etablissemanget skulle denna kyrka snart nog vara föga mer än en megafon för makthavande politiker. En sådan kyrka kunde Riesenfeld inte stödja.

Han lämnade slutligen Svenska kyrkan år 1983 för att i stället söka sig till den världsvida katolska gemenskapen. Upptagandet i den katolska kyrkan ägde rum den 17 april 1984, och han fick med glädje uppleva att han till sist ”kommit hem”.

Riesenfeld hade då under många år sett den katolska kyrkan som det oundvikliga slutmålet för sin pilgrimsfärd genom livet. Dåvarande ärkebiskopen i München och Freising, Joseph Ratzinger, ännu inte kardinal och än mindre påve, skrev den 31 maj 1977 till Riesenfeld, som han känt sedan 1960-talet, att ”Ich denke […] an die völlige Übereinstimmung des Glaubens und des Denkens, die uns vom ersten Augenblick an verbunden hat. Das war für mich eine Erfahrung besonderer Art, für die ich sehr dankbar bin.” Riesenfeld har alltså under årtionden före sin konversion tänkt och trott katolskt; annars skulle den blivande påven aldrig ha skrivit så.

Men varför var det först år 1984 som Harald Riesenfeld tog det avgörande steget till Rom? Svaret står att finna i hans engagemang i Bibelkommissionen, där han av många sågs som en svenskkyrklig garant för att den nya översättningen inte skulle bli färgad av ovidkommande hänsynstaganden. Den andre huvudöversättaren, Jonas Palm, var katolik sedan ungdomsåren, medan flera av de centralt placerade medarbetarna inte var kända för något aktivt kyrkligt engagemang. Det var därför först efter det att arbetet på Nya testamentet avslutats år 1981 som Riesenfeld såg det möjligt att äntligen, efter över 40 års väntan, ta steget över till den katolska kyrkan.

När Harald Riesenfeld gick bort år 2008, hade han under nästan ett kvarts sekel haft glädjen – för det var en glädje för honom – att tillhöra ”den katolska kyrka som den svenska kyrkan brutits ut ur vid 1527 års riksdag”. Det blev också hans budskap till mig vid vårt sista samtal före hans bortgång.

Källor och litteratur

Harald Riesenfelds brev från åren 1929–2001 förvaras i Universitetsbiblioteket i Uppsala.

Hans korrespondens om konversionen till den katolska kyrkan förvaras i Riksarkivet i Stockholm.

Doktorsavhandlingen Jésus transfiguré (1947).

Ett stort antal detaljfrågor behandlas i uppsatser i den internationella floran av facktidskrifter, många av dem också i Svensk Exegetisk Årsbok. En av de viktigaste uppsatserna är ”The Gospel Tradition and its Beginnings” (1957).

Två samlingar av uppsatser för en bredare allmänhet kan nämnas: Att tolka Bibeln (1967) och I bibliskt perspektiv (1971).

”Tillflöden. Teologiskt självporträtt”, Vår Lösen 1967.

”Representerar prästen inte Kristus?”, Svenska Dagbladet 20 april 1961.

L.E., ”Teologisk vetenskapsman värjer sig mot påverkan från kyrkliga åsikter”, Svenska Dagbladet 4 januari 1963.

Nyöversättning av Nya Testamentet. Behov och principer, SOU 1968:65.

Bibeln. Nya testamentet, SOU 1981:56, SOU 1999:100 och SOU 2000:100.

Runor över Harald Riesenfeld:

Tord Fornberg i Signum nr 7/2008.

Lars Hartman i Svenska Dagbladet 21 juli 2008.

Alf Härdelin i Katolskt Magasin nr 9/2008.

Christer Åsberg i Svenska Dagbladet 3 augusti 2008.