Hedonismen som religion

Michel Onfray har blivit känd för sin förmåga att skriva och tala. Onfrays talang tjänar ett syfte som han själv skildrar i förordet till La Puissance d’exister. Manifeste hédoniste1 [Kraften att leva. Ett hedonistiskt manifest, Nya Doxa 2007]. I kapitlet ”Barnets självporträtt” beskriver han sina år på högstadiet. Till en början berörs läsaren och fylls av ett medlidande utan like med den tioårige pojken, placerad på ett barnhem, som drivs av salesianer. Här fick barnet lida. I berättelsen blir barnhemmet dock en karikatyr, sedan ett gallskrik. Salesianfäderna kallas föraktfullt för ”kyrkoherdar”. De som har hand om utbildningen kallas för ”pedofila präster” och hans kamrater på internatet utgör en ”illaluktande och muskulös massa”. Denna bild uttrycker också ett hat, salesianernas utbildning var tekniskt inriktad, med ”praktiskt arbete”. Författarens litterära smak blev inte erkänd.

Allt detta bidrar till att vi bättre kan förstå källan till Onfrays religionshat, men också hans protester mot samhällets värden och hans väg mot en njutningsmoral med en maxim som transponerar Kant: ”Njut och få andra att njuta, utan att göra varken dig eller andra något ont”. Detta är hela moralen.2 Maximens legitimitet bottnar i hela den filosofiska tradition som Onfray vill göra gällande även utanför skolans gränser, särskilt i en stor rundmålning med namnet Contre-histoire de la philosophie [Filosofins mothistoria, Nya Doxa 2007]. Allt detta går att läsa i Traité d’athéologie3 [Handbok för ateister, En ateologisk betraktelse, Nya Doxa 2006], en systematisk reflektion som titeln avslöjar. Låt oss nu behandla detta verk.4

Michel Onfrays filosofi

Michel Onfray är anhängare av den materialistiska ateismen som han menar ”tar fasta på allt som är verkligt” (s. 115). Vilka är dess grunder?

Den första är en uppfattning utvecklad av Feuerbach som marxismen senare antog. Eftersom Gud inte finns, så kan inte utsagor om Gud anses ge någon information eller utgöra någon objektiv tanke. Tänkares och troendes tal om Gud är tomt. Om talet inte säger något om en gud som inte existerar, så säger det dock mycket om den människa som uttalar det. Om det är en ateist som hör det, så tillför det inte någon teologisk sanning, men det har ett antropologiskt värde. Det är på detta sätt som Onfray undersöker de monoteistiska religionerna. För att illustrera sin tes visar han på hela två sidor apropå ”Muhammeds paradis”, hur arabiska nomaders frustrationer inbjuder dem till att drömma om nöjen som den karga öknen förhindrar dem att nå. Onfray anser att religion är den sjuka själens uttryck. Den sjuka människan gömmer sig bakom religionen, som uttrycker rädsla för döden. Denna ständigt återkommande tematik är hämtad från Nietzsche. Låt oss bara citera två exempel: ”Religionen kommer från vår dödsdrift” (s. 94), ”Förträngning av livet skapar kärlek till döden” (s. 236).

Michel Onfray erbjuder ett program för sitt filosofiska arbete, som består i att grunda en materialistisk hedonism, vilket titlarna på hans tidigare verk antyder.5 Vad betyder då ”materialistisk hedonism”? Allra först, som ordet indikerar, betyder det frånvaro av allt andligt värde. Anden är bara myt eller illusion. Människan är bara sin kropp. Onfray är emot allt som förhindrar sökandet efter lust. Denna lust inbegriper naturligtvis också den sexuella lusten, som hans påpekande om den initiala omskärelsen av Moses visar. Omskärelsen skulle ha sin grund i en vilja att förstöra lusten utan vilken, enligt Onfray, manligheten inte kan förverkligas fullt ut.

Michel Onfrays motståndare är den monoteistiske kristne. Denne kallas för ”naiv och idiotisk”, ”mentalt underårig”, genomsyrad av en ”galen salighet” eller av en ”evig barnslighet”. Denne kristne är anhängare av en serie ”struntprat”, ”dumheter”, ”tokprat”, ”sagor”, ”galenskaper”, ”dåraktigheter”, ”struntsaker”, ”lustigheter”, ”fabler”, ”skräp”, ”förhistoriska myter” och andra ”dumheter”, ”groteska sanningar” eller ”teologiskt hokus pokus”. Kort sagt, författarens iver är stor, men man hör på en gång av tonen, att den inte tillhör den filosofiska debatten, som använder sig av förnuftet för att nå sanningen. Man skulle förvänta sig av en traktat, skriven av en filosof, att den skulle börja med att objektivt beskriva motståndarens åsikter, men så är inte fallet!

Även om Michel Onfray citerar de tre monoteistiska religionerna, så är det framför allt kristendomen han avser. Det är den som han personligen har lärt känna under barndomen. Av den anledningen bör man analysera hans åsikter om trons källor och därefter om kyrkan i världen.

Trons källor

Michel Onfray återkommer ständigt till ogrundade påståenden om Jesus. Han anser först och främst att Jesus inte var en historisk person. Han skriver: ”Jesu existens har aldrig bevisats historiskt” (s. 147). Detta påstående har motbevisats flera gångar av vetenskapliga arbeten på ett så bra sätt att ingen historiker, sedan ett sekel tillbaka, vågar återgå till denna föråldrade tes, som tyvärr fortfarande lever kvar hos dem som anser att evangeliet är en legend. Tvärtom erkänner historikerna idag, att Jesu offentliga liv är en av de saker under antiken som man bäst känner till.6 Dagens förståelse av hur man före Nya testamentets tillkomst muntligt och skriftligt har överfört budskapet bekräftar sanningen i de kanoniska evangelierna och förklarar deras olikheter. Jesus är inte en inbillad varelse, som Michel Onfray menar, utan en verklig människa.

michel onfrays okvädingsord går tillbaka på Nietzsches ord om Paulus. Nietzsche reducerar Paulus till en enda mening, till någon som skulle ha en ”tagg i kroppen”. Onfray säger på liknande sätt att Paulus är en sjuk person. Sjukdomen kallar han för ”hysteri” eller ”sexuell oförmåga” (s. 168). Paulus är ”oförmögen att leva ett sexuellt liv som är värdigt sitt namn”, säger han (s. 169). Det är utifrån denna diagnos, lika godtycklig som ogrundad, som hela doktrinen om Paulus tolkas. Precis som Nietzsche menar Onfray att Jesus och Paulus är varandras motsatser. Den ene älskar livet och den andre hatar det. Han skriver i detta sammanhang: ”Paulus från Tarsos förvränger Jesu tystnad i dessa frågor till ett betungande oväsen som åskådliggör hatet till kroppen, kvinnan och livet” (s. 165).

Onfray skriver att ”Paulus inte läste ett evangelium under sin livstid” (s. 172). Det är en radikal förebråelse. Onfray menar att Paulus inte skulle ha läst evangelierna, eftersom han var så okunnig: ”Man vet ingenting om att han skulle ha varit lysande i skolan eller haft en högre utbildning” (s. 173). Detta motsäger Paulus själv om sin utbildning. Det visar på Onfrays okunnighet om judarnas intellektuella rikedom under den här tiden och särskilt om mötet mellan judendomen och den grekiska kulturen. Denna Pauluskarikatyr får tjäna en hel tes: kristendomen är fiende till intelligensen, en tes som har blivit formulerad flera gånger i den rationalistiska världen.

Michel Onfrays argument är fyllda av en uppenbar okunnighet om Bibeln och särskilt vad gäller de första kapitlen i Första Moseboken. När Onfray tar upp kapitel ett och två, som handlar om Adams olydnad och dess konsekvenser, noterar han att Guds bud avser ”Kunskapens träd”, och han översätter det till ett förakt för kunskap. Det är möjligt att förstå berättelsen på detta sätt, men denna möjlighet är utesluten, om man läser hela Gamla testamentet och särskilt visdomstexter som prisar kunskap. Därför betecknar uttrycket ”Kunskapens träd” men också Livets träd, en gåva från Gud till det utlovade folket, Lagen som bekräftar förbundet.7 Bibelns visdomstexter tyder inte på något förakt för kunskap. Tvärtom lär de att Guds gåva, källan till kunskap, ska förstås som ett sätt att rätt kunna använda kunskap, eller, med bibliska termer, att kunna urskilja. Men, genom att lägga vantarna på det som var en gåva och göra sig till dess ägare, så förstör Adam (dvs. här arketypen för alla människor) gåvan med illusionen om att ha begripit allt. Bekräftar inte den aktuella ekologiska krisen detta starkt?

Onfrays läsning av Bibeln blir envist fundamentalistisk, när han skriver om första kapitlet i Bibeln: ”Första Moseboken berättar att Gud utgår från ingenting och skapar världen på en vecka” (s. 120). Märkligt att en filosof som ser sig som arvtagare till upplysningen samtidigt kan förena sig med kreationisterna!

Kyrkan i världen

Michel Onfrays kritik riktar sig också mot den katolska kyrkan. Även här kommer han med information som är felaktig eller minst sagt banal.

först av allt anklagar han systematiskt kristendomen för att utgöra en källa till våld. Detta allt sedan Konstantin startade sitt totalitära system som kristendomen skulle ha varit upphovsman till. Historien blir till en ”flod av blod” som skulle bero på kristendomens hårdnackade attityd till sina privilegier. Visst är västerlandets historia blodig under perioder när kristendomen var som störst. Men i ärlighetens namn, man behöver inte vara rädd för att säga det som 1900-talet har bevisat, det som ingen idag är okunnig om, nämligen att det icke-kristna våldet är värre.8

Låt oss i detta sammanhang visa på vilket sätt Onfray förfalskar fakta. Han skriver angående den fruktansvärda massakern i Rwanda: ”Påven försvarar aktivt Rwandas katolska hutus som har dödat tusentals tutsis i massakern” (s. 212). Finns det något mer falskt? När den internationella opinionen tystnade den 15 maj 1994, så var Johannes Paulus II den förste som uttalade sig om folkmordet, när han sade: ”Kriminella männi-skor bär ansvaret för sina handlingar inför Gud […] Jag känner idag ett behov av att tala om det våld som Rwandas befolkning är offer för. Det handlar om ett riktigt folkmord, som tyvärr även katoliker är ansvariga för […] Dagligen känner jag mig nära detta folk som lider och jag skulle återigen vilja vända mig till alla deras samveten som förberedde massakern.” Vad kan vara mer tydligt än det här? Tyvärr nämner Onfray inte detta, för att i stället desto mer effektivt kunna anklaga kristendomen.

Michel Onfray är inte originell när han tillmötesgår dem som anklagar den katols-ka kyrkan för att ha varit medbrottsling till Hitler. Han ignorerar dock att nazismen har blivit kraftfullt fördömd av påven Pius XI i en känd text från 1937, Mit Brennender Sorge, skriven under en tid då den blivande Pius XII var statssekreterare. Denna text fördömer oåterkalleligen nationalsocialismen och Hitler. Tysklands historia visar på att katoliker alltid har avvisat den nazistiska ideologin och stått emot en manipulation samvetet. Onfray vågar gå ännu längre. Han anklagar kristendomen för att vara medbrottsling till nazismen, när han skriver att ”Hitler var elev till aposteln Johannes” (s. 201). När han skriver det, så blandar han ihop saker som bygger på en ofta odlad missuppfattning. I Johannesevangeliet står ordet ’jude’ inte för alla judar i alla tider utan bara för Jesu motståndare. Eftersom dessa utgjorde den legitima auktoriteten i Jerusalem (präster och laglärda), är det befogat rent semantiskt att kalla just dem för ”judar”. Detta kan man finna i alla bibelstudiehandböcker, men Onfray verkar inte följa det sunda förnuftet. Han skulle ha behövt läsa en rad ur Johannesevangeliet där ordet ’jude’ används i ett större sammanhang: ”Frälsningen kommer från judarna” (Joh 4:22). Vad kan vara mer motsatt nazismen än detta?

Vilken antropologi?

Förutom dessa påståenden om kristendomens grunder, tar Onfray upp frågor om antropologin. När han tar upp saker som inte direkt berör uppenbarelsen, skulle man kunna tro att man skulle få lite säkrare information. Men tyvärr måste man konstatera samma förhastade omdömen och samma brist på pålitliga informationskällor. Låt oss nämna två saker: döden och sexualiteten.

Precis som Nietzsche, ser Onfray fruktan för döden som en källa till den religiösa erfarenheten. Denna tes hör man vanligtvis hos rationalister och kulturantropologer. Men det finns inget bevis för att det skulle vara det enda svaret på religionernas uppkomst. Om det skulle vara så, måste man fråga sig om kristendomen motsvarar denna definition och vad den säger om döden.

Onfray frågar sig dock inte vad kristendomen säger specifikt om döden. Han vill inte framstå som någon som bryr sig om sanningen. Kristendomen förnekar inte den smärtsamma verklighet som döden är utan ser den också som en skandal när den drabbar de rättfärdiga, som i Jobs bok, eller oskyldiga barn. Bibeln gör inte döden till en illusion, till skillnad från buddhismen eller epikurismen, som gör döden till intet. Pascal sade att när människan inte förmår bota sig från döden, så föredrar hon att inte tänka på den. Döden är dock en verklighet som vi måste bemöta.

Man kan inte förebrå Onfray för att stå utan-för någon trosuppfattning, eftersom han är ateist. Som filosof kunde han dock ha varit lite mer öppen för hur evangelierna talar om hur Kristus gick sin död till mötes, pendlande mellan klarhet och ångest för att sedan överlämna sig i Guds händer. På så sätt hade han förstått att kristendomen framför allt bygger på hoppet om hela varats (kropp, hjärta, själ och ande) uppståndelse och drivs av en glädje som visar uppåt. Onfray är dock blockerad sedan barndomen av livets olyckor och kan därför inte förstå, ja inte ens tänka sig att förstå, att kristendomen är kärlek till livet.

Nästa punkt handlar om lusten. Onfrays aktstycke om sexualiteten är intressant för kvinnor. Den visar en mycket begränsad bild av det kvinnliga geniet, eftersom kvinnan för Onfray bara existerar för lusten. Han skriver mycket rått: ”Hustrun och modern dödar kvinnan” (s. 135). Är detta inte en dröm om en kringvandrande sexualitet som skulle tillåta människan att välja sina partner i alla möjliga konstellationer? Det är utifrån denna kvinnosyn som Onfray anklagar kristendomen, vilket inte är svårt utifrån en ensidig kritik av puritanism och jansenism. Men att göra så är en enorm missbedömning av den kristna traditionen. Onfray verkar inte veta att rent socialt kräver respekten för den andre en balans, som i sin tur kräver att man kan behärska sin åtrå och sin blick. Han verkar inte veta något om den moderna kristendomens utveckling, som främjar äktenskapets spiritualitet, som inte alls nedvärderar kroppen. Han ignorerar kopplingen mellan eros och agape, som påven Benedictus XVI tar upp i sin första encyklika. Återigen verkar Onfray ha läst Första Moseboken fundamentalistiskt, eftersom han ser Eva som den första skyldiga människan och därmed den första som måste sona för arvsynden. Han kan inget om vad som står skrivet i Bibeln om människan, skapad till Guds avbild eller om kärleken, som inte bara är sexuell lust utan också att dela ett ideal, att vara förenade i hjärta och tanke och att bejaka livet. Han vet uppenbarligen inte att en av Gamla testamentets skatter är Höga visan.

Den tredje punkten berör moralen. Michel Onfray tar upp en gammal frågeställning, den som sätter bergspredikan, där Jesus säger att man också ska vända den andra kinden till, i motsats mot utdrivandet av försäljarna i templet efter intåget i Jerusalem. Å ena sidan förlöjligar han den av Jesus föreskrivna attityden, genom att säga att den underförstår ett masochistiskt lidande. Han läser då inte texten till dess slut, inte heller sätter han in den i dess sammanhang.9 Å andra sidan överdriver han en händelse som bara utgjorde en dispyt utan skada för handelsmännen utan att ens ana textens verkliga betydelse.10 Jesus vill bryta med offersystemet, något som just avskaffar våld.11 Därmed är varken Jesus eller hans budskap exakt beskrivna. Onfray nöjer sig med enkla, banala tolkningar.

Ett byte för skuggan

Denna hedonismens religion förkunnas alltså med falska påståenden. Är detta en helt rättvis bild? Utan att för den skull gå vilse på samma sätt som Onfray gör, så kan man gå med på att det finns en viss sanning i hans påståenden som bör nämnas. Vilken?

Michel Onfrays kritik vänder sig mot ett slags kristendom som man lätt kan karaktärisera med följande grundläggande inslag: antisemitism, rasism, kolonialism, antifeminism, sexuella skuldkänslor och fundamentalism … Motsvarar denna bild verkligheten? Man måste här ödmjukt svara ja, även om det kan verka stötande för några. Det finns nämligen en del kända kyrkofäder som nedvärderar kvinnan. Det finns inom kristendomen på högsta nivå antijudiska påståenden.12 Inom kristendomen finns också mycket skuldkänslor. Det som Michel Onfray tar upp avslöjar en bild av kristendomen, som har funnits genom tiderna och som har påverkats av följande föreställningar.

den första föreställningen grundar sig på en tolkning av skuldkänslor för arvsynden. Eva ses som den första och huvudsakliga brottslingen, vilket ger upphov till antifeminism och ett stort förakt för kropp och sexualitet. Den andra är en auktoritär föreställning som härstammar från den helige Augustinus. Han menade att, eftersom människan är ond, så måste hon på ett auktoritärt sätt styras av en gudomlig uppenbarelse.13 Den tredje är en föreställning om offer, enligt vilken människan bara kan befrias genom frälsningens lidande som kompenserar det onda. Det är denna kristendom som Onfray kritiserar. Om han gör det utan urskillningsförmåga och om hans kritik inte är godtagbar, så måste det han säger avvisas. Varför? Av kärlek till sanningen. Det finns inget i de förtydligande tecken som ingår i dopceremonin, i koncilietexterna eller i kyrkofädernas texter som stöder hans kritik. Andra Vatikankonciliet har starkt fördömt dessa avvikelser och har brutit med en katolicism som grundar sig på rädsla, skuldkänslor, fundamentalistisk läsning av Bibeln och försvar av offer.

Därför är Michel Onfrays kritik en anakronism eller snarare: den riktar sig enbart till dem som är emot konciliet. Hans kritik angår inte kristendomen i sig. Den vänder sig mot en rad av föråldrade kristendomsformer som har förkastats av Andra Vatikankonciliet. Onfray släpper sitt verkliga byte, den äkta kristendomen, för en skugga som bara utgör en karikatyr av olika fragment. Den antijudiska kristendomen, det kyrkliga föraktet för kvinnan, krig där religionstillhörighet spelar en viktig roll, allt detta utgör bara förvrängningar av kristendomen, som har blivit anklagad utifrån sina egna grundtexter. Påven Johannes Paulus II:s insatser att be om förlåtelse i början på 2000-talet bevisar detta.

ställd inför dessa misstag, måste man återgå till den kristna trons princip, till evangelierna som motsäger allt det som Handbok för ateister kritiserar.

Bergspredikan, som beskriver Jesu moraliska lära, nöjer sig inte med den allmänna uppmaningen till nästankärlek. Den kräver också ett förverkligande av rättvisa, fred och sanning. Jesus ber sina lärjungar att inte använda våld, att respektera nästan inte bara i handling utan också i ord, med blick och tanke. På så sätt skapar människan ett lyckligt umgänge. Hon gör den moraliska lagen till sin. Jesus förkastar dem som inte handlar och talar. Han förkastar religiösa människor som trycker ner ödmjuka kristna och inte handlar av hjärtat. Jesus säger uttryckligen att Gud inte ber om offer utan om kärlek … I liknelserna vet den barmhärtige samariern hur man hjälper skadade personer, fadern tar emot sonen som ångrar sig och inbjuder den äldste sonen till ödmjukhet. Jesus botar dem som är tyngda av olyckor. Han renar de spetälska, ger fred åt oroliga hjärtan. På så sätt banar han väg för en värld av godhet och fred. Slutligen ger Jesus sitt liv utan att lovorda döden. Han genomgår sin död som en övergång för att kunna inviga uppståndelsens värld. Det finns alltså någon som är starkare än Michel Onfray när det gäller att stå emot de förkastliga perversionerna, nämligen Jesus själv, grundaren av den kristna tron.

Michel Onfrays Handbok för ateister skulle ha kunnat vara till nytta för dem som, med all rätt, upprörs över övergreppen begångna i Guds namn. Tyvärr gör hans urval detta omöjligt.

Först och främst, om han ger sig ut för att vara filosof, så respekterar han inte den filosofiska metod som utgår från arbetet med textanalys, att kunna sätta in texter i deras sammanhang och göra en begreppsanalys i enlighet med kritisk reflektion. Hos Onfray finns inte något av detta, utan bara ett försvarstal som har karaktären av ett religiöst ställningstagande.

Sedan skulle en studie av den kristna traditionen ha lett fram till att Onfray hade kunnat skilja mellan tro och religion. Tron är en levande relation med Gud som person. Den upprätthålls genom bön och genom sak-ramenten där den helige Ande verkar. Religionen har en grundläggande antropologisk dimension och är inte av samma slag som tron.

varför har detta verk fått en sådan framgång? Jag tror att det beror på dess litterära kvaliteter. I Kraften att leva. Ett hedonistiskt manifest, säger Onfray att han blev räddad, eftersom ”det fanns böcker, sedan musik och slutligen konst och filosofi. Att skriva var kronan på verket” (s. 58). Hans verk har charm. De är skrivna som ett försvarstal för lusten som livets höjdpunkt. De utgör initiationsberättelser och festord som skapar en religion, där glädjen kommer från kroppen i enlighet med ”solens erotik”. Man kan undra om det inte snarare handlar om en form av hopplöshet i brist på den andre.

Översättning: Christine Zyka

Noter

1. Grasset, 2006.

2. La Sagesse tragique, Du bon usage de Nietzsche, Librairie générale d’édition, 2006, s. 100.

3. Grasset, 2005.

4. För en kritik av detta verk, se Irène Fernandez, Dieu avec esprit, Philippe Rey, 2005, Mathieu Baumier, L’antitraité d’athéologie, Presses de la Renaissance, 2005 och René Rémond, Le Nouvel Antichristianisme, Desclée de Brouwer, 2005.

5. Le Ventre des philosophes (1989), L’Art de jouir. Pour un matérialisme hédoniste (1991), L’Oeil nomade (1993), La Raison gourmande. Philosophie du goût (1995), Politique du rebelle, Traité de résistance et d’insoumission (1997), Théorie du corps amoureux, Pour une érotique solaire (2000), Pour une esthétique cynique (2003), Féeries anatomiques, Généalogie du corps faustien (2003) och slutligen Journal hédoniste (1991).

6. Om detta kan man läsa i John Meiers monumentala verk: Un certain juif, Jésus, Cerf, 2005.

7. Trädet är en av huvudsymbolerna i berättelsen. Ett träds närvaro i en trädgårds centrum betyder att Adam inte är skaparen och inte heller trädgårdens ägare, utan dess förvaltare eller väktare. Detta träd fördubblas. Det finns Livets träd (källa till helighet) och Kunskapens träd (symbol för Torah). Fördubblingen i sin tur pekar på olydnadens konsekvenser. Mänskligheten har tillgång till kunskap, men inte till ett gott och lyckligt liv.

8. Det är inte genom att anklaga de andra som man bekräftar sig själv. Det är märkligt att Onfray inte har lagt märke till att Atatürk, Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot och många andra ansågs sig vara, som han själv, anhängare av en icke-kristen och sekulär tradition.

9. Jesus uppmanar att vända andra kinden till. Det finns dock två ord för att säga ”den andre” på grekiska: det första betyder den andre i ett par, det andra betyder olik. Jesus ber inte att man ska stå i vägen för sin fiende och öppet exponera sina kinder för att bättre kunna få slag, utan att på ett intelligent sätt stå emot sin fiende. Att vara modig betyder att man inte flyr våld. Har Onfray hört denna tolkning? Säkert inte, eftersom den inte är vanlig i dagligt tal.

10. Jesus välter borden och jagar iväg djuren som skulle offras.

11. Att vägra offergåvor är en mycket gammal tradition inom kyrkan.

12. Det är viktigt att ännu en gång skilja mellan antijudaism och antisemitism, mellan en rivalitet bröder emellan och en rasistisk teori som är helt emot den kristna doktrinen, vilken med Jesu ord hävdar att ”frälsningen kommer från judarna” (Johannesevangeliet).

13. Om detta, se Paul Valadier, Détresse du politique, force du religieux, Seuil, 2007.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Études nr 11/2008.