Helgat varde hans namn

Hur är det att vara gud? En ung gud som kämpar för att få sin värdighet erkänd gentemot allt förtal av hans mor, en till synes vanlig jordisk kvinna? En gud med framgångar i Orienten bakom sig men nu inställd på att bli dyrkad också i Europa? Det är den frågan som Ingmar Bergman gör aktuell i en nykomponerad opera av Daniel Börtz, och den gud han brottas med är Dionysos, sådan som Euripides framställde honom i sin sista tragedi, Backarterna. Det är ett i många stycken förbryllande drama, och dubbelheten i gudens hållning dominerar också denna framställning, detta med en visuell kraft som tränger in genom alla förbehåll. Gentemot sina hängivna kvinnor som sprider hans kult i alla länder är guden ömsint, kärleksfull, tröstande, men inför släktingarna i det grekiska Thebe är han obeveklig i sin hämndlystnad. De har vägrat att tro att Semele, som dödades av blixten, fått sin son med Zeus, gudarnas herre, utan de talar om en jordisk älskare. Det räcker inte för Dionysos att han driver dem ut i det formaliserade vanvett som hans kult innebär; moderns alla systrar rasar som ledarinnor bland backanterna ute i vildmarken, och hennes far, den förre kungen, Kadmos, drar själv ut i kultisk dans. Alla skall de krossas. Det sker genom gudens kattaktigt grymma lek med den unge kungen, Pentheus; i operan är det dramatiska spelet mellan guden och den självtillräcklige kungen höjdpunkten. Båda är de klädda som moderna hårdingar, i svart läder och snävaste byxor, med halvlångt blont hår, och denna anakronism blir inte effektsökande, som det så lätt kan bli, utan laddar scenerna med innebörd. Därtill kommer att Dionysos sjungs av en kvinna; partiet är skrivet för en mezzosopran. Hennes pantersmidiga rörelser drar in kungen i ett erotiskt spel alltifrån början, där han blir ohjälpligt snärjd.

Denne Pentheus är en råhudad tuffing utan förståelse för de sugande mörkren i människosjälen. Här finns inget av den ensidiga rationalismen som många tolkningar betonar hos gestalten. Han har bart sin makt och sin vilja att sätta upp, och därför blir hela spelet från början en förförelse. Guden leder honom till det beslut som blir hans död: att förklä sig till kvinna för att speja på menaderna. Det är här förträffligt spelat.

Hos Bergman får kören en också visuellt dominerande roll. I den första akten lägger kvinnorna snabbt av sina grå och bruna reskläder och dansar i röda och gyllne dräkter med starka drag av olika asiatiska folkdräkter. Här lovsjunger de guden i hänförda ordalag, tydligen utan att veta att den man som leder dem på vägen är Dionysos själv.

I den andra akten uppför kvinnorna, med vita djurmasker och i rikt veckade vita dräkter nerfläckade med blod, en lek med en docka, som föreställer Pentheus och som de sliter i stycken. Så föregriper deras handlande budbärarens berättelse om hans död under kvinnornas händer.

Omtöcknad av det backantiska ruset uppträder hans mor, Agaue, med hans avslitna huvud, som hon tror tillhör en lejonunge. När hon så återfår förnuftet och inser vad hon har gjort – att hon har dödat sin egen son – vidtar operans musikaliskt kanske mest gripande del, sorgesången mellan Kadmos – en djup bas – och Agaue. Inte ens Dionysos uppträdande som gud – med plågsamma ljuseffekter – kan dra uppmärksamheten från denna intensiva och lågmälda sorg över lidandets villkor.

Musiken får underordna sig det sceniska skeendet; de genomgående mycket höga röstlägena understryker det skärande intryck som dramat gör. Recitativ och i vissa roller rena talpartier bidrar till den vokala omväxlingen.

Om detta är en stor modern opera är väl osäkert, men sången och musiken bidrar i högsta grad till att fånga och överväldiga åskådaren i detta sceniska mästerverk som bärs av Sylvia Lindenstrand som Dionysos. Farligt lockande uppträder han (hon) i mänsklig gestalt som präst, gudomligt skrämmande och skön sveper han (hon) in sig i en röd -och-gyllenflammande mantel för att markera sin härlighet.

Dionysos utvecklar all sin förföriska makt för att hans namn måtte helgas. Eller med andra, råare ord: Att råka ut för en grekisk gud i karriären är faktiskt för jävligt!