Joseph Martin Kraus – Ett invandraröde på 1700-talet

”Hellre än att jag för mitt uppehälle skulle krypa och kyssa despotens fötter, hellre vill jag falla i elände, om jag inte av egen kraft kan göra min levnad dräglig.” De stolta orden är skrivna av den unge musikern och juridikstudentenjoseph Martin Kraus. På detta sätt försökte han förbereda föräldrarna på att han planerade att söka sin lycka i Sverige.

När Kraus skrev sitt brev till föräldrarna var han tjugoett år och hade sedan ett år tillbaka studerat vid det moderna Georg-August-universitetet i Göttingen, grundat 1737 och med Europas kanske främsta lärarkår. Vid akademien i Göttingen verkade många Sverige-vänner, däribland orientalisten Johann David Michaelis, matematikerna Georg Chr. Lichtenberg och Abraham Gotthelf Kaestner, vidare historikern August Ludwig Schlötzer och ekonomen Johann Beckman (de sistnämnda hade för övrigt varit bosatta i Sverige), samt inte minst de båda bröderna Murray – Johann Philipp och Johann Andreas – bägge med svenska rötter. Men den som i första hand stimulerade Kraus att fundera på att emigrera till Sverige var vännen och studiekamraten Carl Strindberg. Det skulle inte vara svårt, menade Strindberg, att få en anställning som privatlärare eller musiker i någon adelsfamilj eller rentav vid hovet för en person med Kraus kompetens.

Men föräldrarna var inte roade av sonens planer. Familjen var katolsk och stammade från Miltenberg am Main i Sydtyskland. Kraus hade fått sin grundläggande utbildning vid jesuitseminariet och musikgymnasiet i Mannheim. Som lärare hade han där flera musiker ur den berömda Mannheim-orkestern, däribland troligen abbe Vägler, som han långt senare kom att återse vid det svenska hovet. Innan Kraus påbörjade sina studier i Göttingen hade han läst filosofi vid universitetet i Mainz och juridik vid Erfurtuniversitetet. Föräldrarna såg med bekymmer och oro på sonens dröm om att försörja sig som musiker liksom på hans flyttningsplaner. Pojken borde bli jurist i någon katolsk stad i Tyskland och inte musiker i det protestantiska Sverige.

Det katolska Stockholm 1777

Kraus försökte lugna föräldrarna och framhöll i ett nytt brev att de inte behövde oroa sig för att han skulle förlora tron om han flyttade till Sverige: ”I avscende på religionen behöver Ni inte hysa bekymmer, Då Stockholm har mer än tiotusen katoliker, med två kyrkor.”

Att Kraus hade multiplicerat det faktiska antalet katoliker i den svenska huvudstaden med fem berodde kanske på god tro i kombination med det vällovliga syftet att stilla föräldrarnas oro. De två kyrkorna syftade på legationskapellen (som var tre: det spanska, det franska och det kejserliga). I praktiken fungerade kapellen som församlingskyrkor. Vid det kejserliga legationskapellet verkade vid denna tid konventualfranciskanen pater Verecundus Dahmen, som tydligen var en god själasörjare för de tolvhundra katoliker som lydde under honom. Han beskrev själv sitt arbete vid början av 1770-talet i följande ord:

”Jag skall dag och natt löpa genom denna vidsträckta stad i snö och regn och hård blåst för att enligt min plikt vara de sjuka behjälpliga med sakramenten, jag som genomblöt inte kan skydda mig mot köld och sjukdomar. Dock vill jag inte beskriva min tjänsts besvärligheter som oöverstigliga. Gud har bestämt mig för detta. Jag uthärdar svårigheterna, så långt det är möjligt, med tålamod.”

Vid det franska legationskapellet var abbe Quentin Joseph Hanquet stationerad – denne lade kanske ned större möda på att etablera kontakter med framstående svenskar än på den pastorala uppgiften. Han publicerade även ett antal dikter i dåtida svenska tidningar, och blev med tiden accepterad som en medlem av huvudstadens vittra parnass. Den spanska beskickningen hade under slutet av 1770-talet två präster: franciskanen Johannes Hahn och fader Dominique Ybarrarån. Den förstnämnde oroade regelbundet myndigheterna genom sin ”fantastiska” omvändelseverksamhet, den sistnämnde oroade i sin tur katolikerna genom att han aldrig lyckades lära sig svenska.

I sak får vi alltså ge Kraus rätt, det fanns i Stockholm – som vid denna tid hade 70 000 invånare – flera katolska gudstjänstlokaler och ett par präster. Tillika fanns inom kultureliten flera katoliker. Musiker som Francesco Uttini och abbe Georg Joseph Vägler (som ju också var prästvigd men främst verksam vid hovet), konstnärer som Masreliez (far och två söner) och Jean Louis Desprez, skådespelare som Jacques-Marie Boulet de Mouvel eller hovfunktionärer som de båda i Sverige födda bröderna Claes och Carl Peyron var alla katoliker – och listan skulle kunna göras längre.

Men Kraus oroliga föräldrar i Tyskland betvivlade att sonen skulle kunna leva ett katolsk liv i Sverige. Detta får honom att i december 1777 i ett brev till hemmet skriva:

”Bästa Föräldrar! Religionen är inte enbart ett verk av uppfostran – hon är känsla, innerlig känsla av den sanna sanningen i de ting hon framställer. ‘Tron’ – heter det – ‘är en Guds gåva och ljus’, icke ett uti tabeller inordnat lärosystem. Jag prisar religionen som ett stöd, jag inte kan umbära och som hon givit mig. Vad har Ni att frukta för? Om jag inte är en sann katolik i hjärtat, vad gör det till saken om jag återkommer eller ej till mitt fädernesland? Men då ni tryggt kan vara övertygade om jag lika varmt som Ni är tillgiven min från barndomen tillvanda lära, vad gör det då om jag så reste till Kalifornien?”

Brevets lite trotsigt individualistiskt känslosamma tolkning av vad religionens kärna består av är måhända ett utslag av vad Kraus lärt sig som medlem av Göttinger Hainbund, ett litterärt sällskap som blev en viktig härd för den tyska förromantiken och som hyllade geniet och betonade känslans betydelse. Förbundets medlemmar dyrkade Gottlob Friedrich Klopstock som sin hjälte och de betydde mycket för den Sturm und Drang-våg som svepte över Tyskland.

Gustaf III:s gunst

Trots föräldrarnas motstånd framhärdade alltså Kraus i sina emigrationsplaner och den 28 december 1777 sände han ett avskedsbrev till familjen. I brevet ber han om föräldrarnas förbön och säger sig vara övertygad om att Gud skall bevara honom i det främmande landet.

När Kraus väl hade anlänt till Sverige visade det sig emellertid inte alls vara så lätt att få en anställning i landet. De första åren tillbringade han i yttersta misär. I ett brev till familjen erkänner Kraus att han tidigare varit alltför optimistisk – och ger därigenom fadern indirekt rätt i dennes tveksamhet inför sonens planer:

”Säll den då som förstår Hans vink, och då tror jag det blir mindre svårt att underkasta sig. Nu skänker Han mig tårar, på det den djupa grämelsen icke skall tillintetgöra mig; ty att jag har svåra dagar, förstår man av sig själv, men Han ensam vet hur tunga och tryckande de ofta är.”

Efter de citerade fromma raderna utbrister Kraus i trotsig stolthet att han dock är tacksam för att Gud inte utvalt honom till att bli ”jurist eller någon slags daglönare vid det politiska hjulet” – ge föräldrarna helt rätt ville han inte.

År 1781 vänder till sist lyckans hjul för Kraus. Detta år lyckades han få sin opera Proserpin uppförd vid hovet på Ulriksdal. Verket gör succé och Kraus utnämns på stående fot av Gustaf III till andre kapellmästare vid Operan. Han får därefter det hedrande uppdraget att komponera musiken till operan Aeneas i Carthago, med text av Johan Henrik Kellgren efter ett utkast av kungen personligen. Verket skulle framföras vid invigningen av det nya operahuset i Stockholm. Tyvärr kunde inte planerna genomföras eftersom ”Dido” – Carolina Muller – flydde landet och gäldenärerna strax innan uppförandet.

En bildningsresa

Kraus får i stället under åren 1782-1786, på kunglig bekostnad, genomföra en musikalisk bildningsresa genom Europa. Under dessa år besöker han Tyskland, Österrike, Italien, Frankrike och England. I Wien lär han känna Antonio Salieri och Joseph Haydn och stannar en tid på slottet Esterházy. Men en betydelsefull person i hans liv blir Gluck. Redan under Stockholms-tiden har han beundrat dennes musik, nu uppstår dem emellan en djup vänskap:

”Äntligen har jag träffat Pan Gluck. Med mera andakt beger sig säkert ingen pilgrim till det heliga landets minnesmärken än jag till denna stora patriarken.-Vid ett annat tillfälle säger Kraus att Gluck är en ”härlig karl, som jag älskar högre än tionde budet.

I Linz besöker Kraus några svenska vänner som studerar vid det av jesuiter ledda Collegium Nordicum, grundat i början av seklet av pater Johannes Galdenblad, med de tre nordiska helgonkungarna som skyddspatroner, och med syfte att bland annat utbilda präster för de nordiska länderna. Vilka dessa svenska vänner var nämner han inte, men det kan ha varit Johannes Franciskus Uriot, musikerson från Stockholm och med tiden katolsk präst på kontinenten, och dennes kusin Johannes von Hamm, senare läkare i Tyskland.

Från Österrike beger sig Kraus till Italien och förenar sig med den svenska delegationen som, under kungens ledning, besöker landet. Han imponeras inte av den musikaliska utvecklingen i Italien. I en audiens som han, tillsammans med det kungliga följet, beviljas av Plus VI, tillfrågar påven honom om det kanske var så att musiklivet inte gjort några framsteg under senare år i landet. Kraus berättar i ett brev till familjen att han inte haft anledning att förneka Hans Helighets ofelbara bedömning, utan med ”sann tysk-svensk uppriktighet” svarat att påven visat sig vara ”en kännare”.

Inte heller låter Kraus sig imponeras av den italienska religiositeten. Han finner det ”löjligt” att så många mässbesökare lämnar kyrkan omedelbart efter förvandlingen – ja, ”så snart denna är förbi, ränner de ut ur kyrkan, som vore elden efter dem”. Någon djupare lojalitet med den traditionella kyrkligheten uppvisar inte Kraus – vilket inte behöver betyda att han hycklar i breven till den fromma familjen. Han har inget att invända mot kejsar Josef 11:s antiromerska politik, men här är Kraus i gott sällskap med ledande tyska biskopar och teologer. I ett brev till Kellgren bekräftar han ”helt gråtögd” att en hel serie restriktioner införts mot klostrens ”svartklädda” invånare. I Sverige tycks Kraus inte ha engagerat sig i församlingsverksamheten – även om han framhåller att han och abbe Vägler är ”hjärtliga vänner”, något som för övrigt var en sanning med modifikation.

Aktad musiker

Efter åren på kontinenten återvänder Kraus år 1786 till Sverige och blir något senare efterträdare till Francesco Uttini som förste kapellmästare. Denne Uttini varför övrigt en aktiv katolik och betydde mycket för kyrkan i Sverige.

Nu arbetar Kraus under några korta år intensivt: komedier, operor, balettpantominer, dansdivertissement, tragedier och mässor får av Kraus sin musikaliska gestaltning. Men vid maskeradbalen på Operan den 16 mars 1792 – det är troligt att Kraus befinner sig i folkvimlet – träffas kungen av en mördares kula. Nu blir det Kraus uppgift att på kort tid komponera sorgemusiken – Symphonie funebre (vid bisättningen) och Begravningskantat (vid begravningen den 14 maj). Dessa båda verk finns på CD i serien Musica Sveciae, och de står nära de gluckska stilidealen. Det går att i Kraus sakrala musik komma hans personliga religiositet på spåren. Genom hela livet hyser han ett intresse för kyrkomusiken som ett uttryck för tron, för den personliga tron, den passionerade känslan, det dramatiska och unika.

Den 15 december samma år avlider Kraus, 36 år gammal, efter att under sitt korta liv ha lyckats med konststycket att bli en aktad musiker i Sverige i stället för obemärkt jurist i Tyskland. Han får en katolsk begravning – enligt en anteckning av fader d’ Ossery i den katolska begravningsboken – och vilar i en grav vid Brunnsviken under inskriptionen: ”Här det jordiska av Kraus, det himmelska lever i hans toner.”

Ett år tidigare hade Kraus skrivit till familjen i samband med att en bror till honom avlidit: ”Också oss skall den Evige vänta, när kallelsens timma är inne.” Orden kom att bli verklighet för honom själv fortare än han då kanske anade.

Visst var Kraus ovanlig genom sin begåvning och sin förmåga att slå sig fram i ett främmande land, men på ett annat plan är han representativ för de många som genom århundradena kommit till vårt land. Genom sin blotta närvaro har de öppnat Sverige för världen, och bidragit till att knyta kulturella band mellan oss och det övriga Europa. Deras närvaro har gjort att vi inte bara på kartan utan också i verkligheten varit en del av Europa.

Referenser:

UUB X 270 a Brev från Kraus X 270 f Dagbok av Kraus

Bertil H. van Boer Jr, The Sacred Music and Symphonies of Joseph Kraus (Stencilavhandling vid Institutionen för musikvetenskap, Uppsala 1983).

Barbro Lindqvist, Artister, komedianter och fattigt folk: Påvekyrkan under 1700-talet i Stockholm (Katolska Bokförlaget, Uppsala 1989).