Konflikten serber-kroater – en historisk bakgrund

De slaver som under 500-talets lopp angrep bysantinska rikets gränser på Balkan från nedre Donau inledde en kolonisering av Balkanhalvöns inre delar i början av 600-talet. Slovenerna och invånarna i det jugoslaviska Makedonien härstammar från denna första koloniseringsvåg. Flera decennier senare kom kroaterna och serberna, vilket av allt att döma skedde med kejsar Heraklios’ samtycke. De hade sitt ursprung i det som i dag är södra Polen, enligt 900-talets bysantinske kejsare och författare Konstantin VII Porfyrogenitos, som ger oss praktiskt taget all vår information om kroaternas och serbernas äldsta historia.

Till skillnad från den första kolonisationsvågen av slaver på Balkanhalvön, vilkas stam- och ”nations”namn sedan länge har glömts bort, kom serberna och kroaterna till platsen som grannfolk med identiteter som hade utformats redan utanför Balkan. Dessutom tycks de ha liknat varandra så mycket, att utomstående använde orden ”serb” och”kroat” som synonymer ännu in på 1000-talet. Dessa folk förblev grannar på Balkanhalvön, även om deras ursprungliga territorier med tiden förändrades väsentligt.

Begynnelsen

Formella statliga relationer mellan de båda folken inleddes vid mitten av 800-talet. Centrum för den medeltida kroatiska staten låg i det som i våra dagar är Kroatiens kustområde (bakom de dalmatiska städerna), i de distrikt som i dag till stora delar är bebodda av den viktiga serbiska minoriteten på kroatiskt territorium. (Dessa serber har bott där sedan 1400-talet, när trycket från turkarna drev många serber att utvandra.) På liknande sätt låg tyngdpunkten för den medeltida serbiska staten i en region som i dag huvudsakligen bebos av andra än serber, till största delen kroater, och som till stor del ligger utanför gränserna för det nuvarande Serbien. Samtidigt som dessa båda stater framträdde konsoliderades också skiljelinjen mellan den östliga och den västliga kristenheten. Efter en kort tids tvekan böjde sig Kroatien för frankerna och Rom, medan serberna fann sin ideologiska, religiösa och kulturella identitet i en anknytning till Konstantinopel. Ända fram till upprättandet av Jugoslavien år 1918 fanns hos dessa båda folk en religiös dimension i deras inbördes åtskillnad genom anslutning till den katolska respektive ortodoxa kyrkan.

Kroaterna

Sedan den kroatiska hären hade lidit nederlag i sin konflikt med magyarerna (år 1097) blev Kroatien år 1102 en del av det ungerska riket, med olika grader av självstyre som tillät det att avgöra sitt eget öde. Det är därför som den kroatiska nationalkänslan (och även dess tidvisa rivalitet med de ”schismatiska” serberna) i synnerhet från och med 1800-talet koncentreras kring tanken att kroaterna offrade sig för det kristna Västerlandets skull i kampen mot illgärningsmännen. I kroaternas nationella minne finns en hel rad enskilda hjältedåd som utförts av martyrer, vilka ”dött på kristenhetens barrikader”. Det finns en oförneklig känsla av nationell och religiös stolthet i kroaternas insatser för det katolska Europas integrering och dess civilisation. Därav kroaternas sporadiska försök – i tider fulla av patos – att bidra så mycket som möjligt till det katolska och kristna Europa. Begreppet ”kroatisk” som beskrivning på trohet mot katolicismen, och som en inträdesbiljett till den katolska världen, har en baksida, nämligen iden om en nation som ofta offras på Västerlandets altare, antingen genom Guds dom eller på grund av den orättvist glömts bort av den katolska värld som Kroatien försvarade. Men det som var fel var inte så mycket själva föreställningen om detta ”tänkta Europa”, som att visionen av Kroatien som ”kristenhetens skyddsvärn” aldrig antogs av hela det kroatiska folket, i synnerhet inte av dem som bodde i Dalmatien och Dinara och som hade varit särskilt utsatta för inflytandena från östra delen av Medelhavsområdet. Det var en aturvd som intogs nästan uteslutande av den intellektuella och sociala kroatiska eliten, av det som åar kommit att kallas den ”habsburgska kroatiskheten”.

De flesta kroaterna hade dock varit tvungna att försvara sitt eget sätt att leva, i synnerhet under 1800-talet, och de hade därmed fått erfarenhet av bur det var att leva tillsammans med andra folk inom ramen för det österrikisk-ungerska kejsardömet. Derta gav upphov till föreställningen om ”jugoslaviikhet” som föddes i Kroatien under decennierna närmast före upprättandet av den jugoslaviska staten. Denna erfarenhet låg bakom tanken på ett federalt Jugoslavien, som skapades efter segern för Titos pamsaner, och det är inte någon slump att det har funnits meningsskiljaktigheter mellan jugoslaver med olika historisk erfarenhet. Kroaternas kollektiva medvetande utformades dock inte bara av dessa etnografiska faktorer, utan också av utländska politiska och kulturella modeller som gjorde sig gällande vid olika tidpunkter. I Dalmatien fanns det till exempel ett venetianskt inflytande, och i flera kroatiska regioaer satte det osmanska inflytandet sina spår.

Serberna

Serberna har ärvt en lång och aktningsvärd medeltida historia, där statens expansion under de nemanjiska härskarna (år 1170-1371) hade gjort det möjligt för Dusan att utropa ett eget rike år 1346, i tron att serberna då var starka nog att ersätta det trötta bysantinska kejsardömet och gå i spetsen för motståndet mot den turkiska aggressionen. Han hade också goda skäl till detta – Dusans rike, som sträckte sig från norra delen av Balkanhalvön och ned till Korintbukten hade en avsevärd ekonomisk makt, och det var den ideologiska arvtagaren till den bysantinska visionen. Detta rike var inte uteslutande serbiskt, utan ”övernationellt”. Men det föll snabbt sönder, och efter serbiska härens nederlag vid Maricafloden och kejsar Uros’, Dusans sons, död upplöstes staten i en rad självstyrande regioner, vilka till en början böjde vig för turkarna och sedan kom helt och hållet i deras grepp. När Smederevo föll 1459 hamnade den sista delen av riket i turkiska händer.

Serbernas nationella stolthet kretsar kring det sätt på vilket serberna har lyckats bevara sin identitet under alla århundraden av turkiskt styre, trots alla utvandringar, omvändelser till islam – ofta under tvång – och perioder av osmanskt skräckvälde. Serberna var också det första folket på Balkanhalvön som gjorde uppror mot turkarna (1804 och 1815). Dessutom åtnjöt Montenegro ett visst självstyre i förhållande till sultanen fr.o.m. 1700-talet. Tack vare sin seger över turkarna hade serberna förvandlats från ett österländskt feodalsamhälle till ett samhälle av fria män.

Serbernas stolthet stärktes när deras territorium utvidgades på 1800-talet. Serbien tvingades in under Österrikes beskydd (efter att förgäves ha väntat på ortodoxt ryskt stöd, som på Balkan konsekvent tillföll bulgariska intressen, av strategiska skäl) och återfick därefter sin ambition från medeltiden att befria sydslaverna – serberna – från turkisk överhöghet.

Konungariket Serbien gick in i första världskriget som ett högt utvecklat demokratiskt system. Landet hade tidigare, under första och andra Balkankriget, vunnit viktiga segrar över turkarna och bulgarerna, det hade utvidgat sitt territorium fram till nuvarande gränsen mellan Grekland och Jugoslavien och det hade befriat Kosovo, Methoia och Sandjak. Det serbiska folkets hjältemod, lidanden och segrar under första världskriget (mellan 1912 och 1918 dog var sjätte serb) var tillräckligt för att Serbien skulle få en privilegierad ställning när konungariket Jugoslavien upprättades den 1 december 1918. Konungariket Serbien var dock inte den enda faktorn i denna enade stat.

1918 års missuppfattningar

Den jugoslaviska staten grundades högtidligen som ett kungarike för tre folk – serber, kroater och slovener – under den serbiska dynastin Karadjordjevic. I stor stolthet över sin historia, och i övertygelsen att de skulle komma att hälsas som befriare av de övriga sydslaverna och gynnas av världsopinionen, såg serberna inte den väldiga klyfta som fanns mellan den lysande civilisationen under medeltiden och deras bräckliga samhälle i början av 1900-talet. De ägnade inte någon uppmärksamhet åt det förhållandet att samtidigt som de själva hade historiska erfarenheter av att vara en stark stat, så struntade de i behovet av att respektera de andra sydslaviska folken i deras omgivning, i synnerhet kroaterna. Det inte minst viktiga missförståndet gällde kyrkans roll, som är så olika i katolsk och ortodox tradition.

Även om serberna ganska sent hade gått in för iden om det jugoslaviska, så tvingade händelseutvecklingen in dem i rollen som den nya statens främsta försvarare. I sydslavernas frigörelse från österrikiskungersk och turkisk överhöghet spelade de ungefär samma roll som piemonteserna i samband med Italiens enande. De ägnade inte tillräcklig uppmärksamhet åt slovenernas projugoslaviska tendenser, och de lyckades inte uppskatta den etniska mångfalden som hade förenats i kungariket.

En av följderna blev till exempel deras sätt att behandla folk från Makedonien, som var slaver till börd och språk – de betraktades som serber med bristande känsla för sin serbiska nationalitet. På samma sätt betraktades jugoslaviska muslimer som turkar eller ”vilsegångna” serber, som skulle antingen behandlas som andra klassens medborgare (icke-slaver var lika med icke-serber) eller också assimileras tillbaka in i ”fäderneslandets” sköte. Ett annat misstag var att de inte kunde tänka sig något annat sätt att integrera Montenegro i den nya ordningen än att ansluta det till Serbien. Märk än en gång serbernas tvekan när de ställdes inför olika ekonomiska, kulturella och juridiska traditioner, och deras sätt att inte uppfatta olikheterna mellan folken, vare sig de var oviktiga eller betydelsefulla. Det föreföll kort sagt som om den grundläggande principen bakom den nya staten var den serbiska enheten.

Majoriteten av kroaterna motsatte sig genast den serbiska centraliseringstendensen, och de gav uttryck åt detta motstånd i 1920 års val, då Stjepan Radics kroatiska federalistiska bondeparti fick 75 % av rösterna i centrala Kroatien, huvudsakligen i området runt Zagreb, men bara 8 % i de dalmatiska kusttrakterna, där man stödde den jugoslaviska enheten. Kungarikets historia fortsatte att domineras av konfrontationen mellan det kroatiska bondepartiet och serbiska partier, ända från den tid då den konstituerande församlingen antog serbiska författningsförslag i frånvaro av representanter för Radics parti.

Det uppseendeväckande mordet 1928 på Radic och fyra av hans kolleger under plenum i skupstinan (deputeradekammaren) ledde till att den kroatiska oppositionen radikaliserades under påverkan av den fascistiska och terroristiska rörelsen Ustasja. Kung Alexander började regera halvt diktatoriskt, konstitutionen blev ännu mer centraliserad, och 1934 mördades kungen i Marseille av Ustasja.

Efter ett kort uppehåll ökade spänningarna på nytt under prins Pauls tid som regent, i synnerhet 1935, när förslaget om ett konkordat med Rom röstades ned på grund av motståndet från den ortodoxa synoden. Till slut tycktes man ha kommit på en lösning i Stojadinovic-Macekkompromissen, som gav utsträckt självstyre åt ett utökat Kroatien som inbegrep en del av Bosnien-Hercegovina och Dalmatien, vilket tillfredsställde gamla kroatiska krav. Detta innebar en ”assymetrisk federation”, som i själva verket bara gynnade Kroatien. Slovenien fick inte någon enskild status, och de andra regionerna iJugoslavien betraktades som serbiska. Intressant nog hade jugoslaviska kommunistpartiet, strax innan det undertecknade kompromissen, också självt antagit en liknande organisation, där dess slovenska och kroariska delar betraktades som åtskilda från moderpartiet. När kriget bröt ut blev det dock inte tid att pröva värdet av överenskommelsen mellan Stojadinovic och Macek. Kriget spred förvirring över hela situationen.

Kriget och dess konsekvenser

När Serbiens folk och arme vägrade att låta Jugoslavien inneslutas i den tyska inflytandesfären, vilket kom till uttryck i form av ett uppror den 27 mars 1941 mot regeringen som just hade undertecknat en pakt med Hitler, ledde detta till att landet invaderades och den kungliga armen besegrades på mindre än två veckor. Jugoslavien delades omedelbart mellan Tyskland och dess allierade Italien, Ungern och Bulgarien. Serbien, som än en gång befann sig inom de gränser som landet hade haft före 1913, lades direkt under de tyska ockupationsstyrkorna. En civil regering under general Nedic fick ta hand om de rutinmässiga ärendena. Kroatien blev en ”oberoende” stat, under Ustasialedaren Pavelic, som tillsattes av tyskarna. Den nya statens territorium, som utökades genom att Bosnien införlivades med Kroatien, reducerades å andra sidan åtskilligt av att Italien annekterade Dalmatien.

Från och med april 1941 levde serber och kroater under radikalt olika villkor. Serberna, som hade vunnit sitt oberoende och erkänts som nation på 1800-talet, förlorade allt och fick se hur hundratusentals medlemmar av deras folk överlämnades försvarslösa åt Ustasias brutalitet i Kroatien och i Bosnien.

Kroaterna å andra sidan vann en stat som i teorin ägde sin egen suveränitet, men som i praktiken låg under tysk kontroll och som hade reducerats till en tredjedel av det territorium som Kroatien hade haft före 1939. För en tid sövdes de av illusionen att deras land hade fötts på nytt efter nio seklers främmande styre, och att de hade befriat genuint kroatiskt territorium från främmande intrång och ockupation. Det var denna sista del av sitt program som Ustasja ägnade störst kraft genom att anställa blodbad inte bara på serber utan också på zigenare, judar och till och med många kroater. Detta var ett av de ohyggligaste kapitlen i hela kriget – eller rättare sagt i de olika krig som utkämpades samtidigt i Jugoslavien.

Tre krig

I själva verket utkämpades på samma gång tre olika konflikter mellan serber och kroater, tre konflikter som var nära sammanbundna med varandra både som de stridande såg det och i det sätt på vilket konflikterna utvecklades. För det första utkämpades ett krig mot ockupationsstyrkorna, i synnerhet de tyska. Folkupproret på våren 1941 inbegrep både ”tjetnik” (Karadjordjevicmonarkins serbiska partisaner) och de kommunistiska partisanerna, men efter sina snara nederlag antog dessa båda grupper olika strategier. Tjetnik, under ledning av överste Draza Mihajlovic, gick in för att vänta och se, ett spel som trots Titos fåfänga försök i motsatt riktning blev en medgivandets strategi som till och med, i vissa distrikt, innebar öppen kollaboration med tyska myndigheter mot partisanerna- De sistnämnda, som bara hade haft några få centra i Serbien, koncentrerade sina ansträngninger på Bosnien, där de utgjorde ledningen och största delen av manskapet i Titos styrkor.

Situationen var uppenbarligen annorlunda i Kroatien och i den del av Bosnien som hade anslutit= till Kroatien, eftersom Kroatien inte var direkt ockuperat utan ägde en skenbart officiell status som Ty klands och Italiens bundsförvant. Där leddes kampen huvudsakligen av partisanerna, av vilka många var serber från Kroatien och Bosnien som kämpade för sitt folks överlevnad under Ustasja. Den kroatiska motståndsrörelsen får dock inte underskattas. I synnerhet inte i Dalmatien där striden mot italienarna då, efter deras kapitulation mot tyskarna 19–13, visade en karaktärsstyrka som inte hade någon motsvarighet i andra delar av Jugoslavien.

Det utkämpades också ett revolutionärt krig, under kommunistpartiets ledning, i syfte att skapa en ny social och politisk ordning som skulle svepa bort den ”storserbiska” monarkins hegemoni och ersätta den med ett federalt system som var grundat på jämlikhet mellan alla de folkslag som tillsammans utgiorde Jugoslavien (detta hade ingått i kommunistpartiets program sedan 1937). Denna målsättning förenade de kommunistiskt ledda kämparna i ett”jugoslaviskt” perspektiv som förkastade både den extrema kroatiska separatismen (Ustasja) och den serbiska centralismen (tjetnik) och som erkände de specifika rättigheterna för andra folk som man hade bortsett från när Jugoslavien grundades. Det var i teorin en god lösning på det problemkomplex som lig latent i den jugoslaviska nationaliteten.

Kriget utkämpades nämligen, i synnerhet i början på interetnisk grund i de regioner som hade blandad kroatisk och serbisk befolkning. Initiativet låg otvivelaktigt hos Ustasja som, så snart denna organisation kom till makten, angrep de serbiska folkgrupperna i Slavonika och längs Bosniens gränser i Lika, Jordun, Banija. Serberna organiserade sitt försvar genom partisanerna och tjetnik. De senare besvarade Ustasjas blodbad genom att själva angripa muslimska byar, under förevändning att propagandan för den ”oberoende kroatiska staten” framställde muslimerna i Bosnien som ”pankroatismens blomma” och försökte utnyttja dem mot de ortodoxa. Partisanerna å andra sidan spelade ett slags medlande roll.

Motstridiga positioner

Ideerna om ”tre krig i ett” kan hjälpa till att förklara en del av det som hände under denna period. För att ta ett exempel: för serberna i Lika (en region i Kroarien där majoriteten är serber) var kampen mot tyskarna och mot Ustasja, som utkämpades under röda fanan, samtidigt en patriotisk strid för den serbiska identiteten. Den betraktades också som en allians med Stalins Ryssland, som fick spela den arketypiska rollen av ”moder Ryssland”, den historiska beskyddaren för de ortodoxa folken på Balkan. En kroatisk granne delade dock ingenting av denna syn. Om hans ideologi var starkt antifascistisk kunde han ansluta sig till partisanerna, och om han identifierade sig med Ustasjas serbfientlighet kunde han gå med där. Om han stod någonstans mellan dessa båda ytterligheter fick han ändå, mer eller mindre passivt, del i krigets fasor.

Även om denna skildring är schematisk och ofullständig, så ger den en viss föreställning om serbernas och kroaternas motstridiga positioner under kriget; men man bör inte glömma bort skillnaden mellan kroaterna i inlandet och kroaterna i Dalmatien.

Till allt detta lades traumat som krigets alla sårade och döda utgjorde. Verkningarna känner vi än i dag. Jugoslavien, ett av de länder där kriget skördade flest offer – i förhållande till folkmängden kom det på andra plats efter Sovjetunionen – har först nyligen tillåtit forskare att komma fram till noggrannare siffror, som är mindre än dem som man tidigare hade räknat ut. I stället för 1,7 miljoner döda – vilket var den tidigare siffran – anser man nu att det totala antalet döda och sårade var 1,1 miljoner. De nya jugoslaviska myndigheterna var rädda att om antalet döda angavs exakt, så skulle detta väcka hämndlystnad, främst bland serberna som ansåg att kroaterna var kollektivt ansvariga för Ustasjas brott.

Men även om de nya siffrorna räknades ut och kontrollerades noggrant, bidrog de inte mycket till att minska den ömsesidiga fiendskapen. Denna byggde i alltför hög grad på minnen, fantasier, agg och rykten, och allt detta manipulerades kunnigt och effektivt för att bevara pressen på folkgrupper som verkligen är rädda för varandra.

Serbisk besvikelse

På den serbiska sidan är den dominerande känslan en oerhörd besvikelse. De argument som används för att rättfärdiga denna kollektiva känsla bygger på hänvisningar till hur mycket serberna har släppt ifrån sig, och hur litet de har fått i gengäld. Oftast nämner man hur man har avstått från en serbisk nationalstat till förmån för Jugoslavien – hur man har låtit det serbiska vika för det jugoslaviska. Sedan finns också det som serberna betraktar som otacksamhet hos vissa befriade folk, till exempel makedonierna, som betraktade sin befrielse som en serbisk ockupation. Serberna anser att de har tvingats motta klander för perioden mellan de båda världskrigen och för den så kallade storserbiska regimen där de, trots den överlägsna roll de spelade i armen och regeringen, inte fick större fördelar än andra.

Dessutom har det stora antalet serbiska dödsoffer under krigen i detta sekel betytt att serbernas folkmängd har minskat. Till allt detta läggs minnen av de icke-serbiska kommunisternas ”sammansvärjningar” mot serbiska kommunister efter andra världskriget, vilket ses som ingående i en stor, tänkt sammansvärjning mellan bland annat Komintern, Vatikanen, frimurarna, Kroatien och England – att engelsmännen betraktas som konspiratörer beror utan tvivel på att de ”förrådde” de serbiska tjetnik och stödde Titos partisaner. Känslan av ett allmänt svek har drivit serberna i riktning mot en separatism som stärkts de senaste åren, med krisen kring den albanska närvaron i Kosovo, problemet med autonoma regioner inom Serbiens ram och de federala institutionernas maktlöshet.

Kroatisk förbittring

Inför serbernas känsla av att ha vunnit kriget men ändå förlorat, har kroaterna å sin sida velat värja sig mot anklagelsen för att de var kollaboratörer – en anklagelse som särskilt riktats mot katolska kyrkan. Vare sig denna anklagelse är berättigad eller inte har den varit en tung börda för kroaterna, som känner sig förbittrade. 1971 vittnade en viktig nationalistisk rörelse – inspirerad av ledarna i det kroatiska kommunistpartiet, och vidmakthållen av språkstrider och ekonomiska påståenden om valutan och bankernas roll – om hur djupt det kroatiska agget ligger.

Under tiden för Titos hårda förtryck tycktes den kroatiska frågan vara död och begraven, men den vaknade till liv igen, senare än i Kosovo och Slovenien, men ännu starkare än där när Slobodan Milosevic började röra upp nationalistiska känslor i Serbien. Som reaktion på utvecklingen i Serbien förde valen i Kroatien Franco Tudjman till makten, och dennes etnonationalistiska och hårda politik eggade upp en serbisk minoritet som redan hade uppviglats av serbiska ledare i Belgrad och av de media som de kontrollerade. Grunden hade lagts till det som skulle följa. Det nuvarande öppna kriget mellan serber och kroater, två folk som geografiskt och historiskt sett står varandra så nära, är kärnan i det nutida jugoslaviska problemet. Varaktiga lösningar på deras ”nationella frågor” är oundvikligen beroende av upprättandet av en ny organisation inom Jugoslaviens territorium. Jag tror att inget av de båda folken har möjlighet att lösa frågan om sin politiska identitet inom ramen för en homogen nationalstat. Detta faktum, som bekräftats många gånger under detta århundrade, rymmer det främsta skälet till skapandet av Jugoslavien. Principen att ”serberna” skall bo i en enda statskulle, om den genomfördes, skapa en situation – bortsett från antalet offer för ett sådant förslag – där serberna bara skulle vara 40 % i sin så kallade nationalstat, om det inte sker väldiga folkförflyttningar. De återstående 60 % skulle vara kroater, muslimer – i sig ett eget folk – och albaner, för att inte tala om andra minoritetsgrupper. Serberna skulle då bli en minoritet i sin egen etniska förläning. Kroaterna skulle ha en ännu mindre gynnsam position på sitt eget territorium: i en utökad nationalstat skulle de bara utgöra 30 % av befolkningen. Bortsett från att ett Storserbien bara skulle kunna skapas på bekostnad av ett Storkroatien och omvänt, så skulle de båda folken i en sådan situation dömas till ändlösa utvikningar av sina respektive ”patriotiska” fantasier. Och vem skulle önska det?

Övers. Gunnar Gällmo

Not

För att ytterligare markera sitt önskemål att utöka regionens territorium innan gränserna fastställs vid förhandlingsbordet ger den serbiska armen och den jugoslaviska federala armen kroaterna nu igen med en medicin med en bitter smak sådan som Ustasja använde mot dem själva under Andra världskriget.

Framställningen dokumenterar här emellertid inte så tydligt orsaken till de starka känslor som är knutna till händelserna mellan 1941 och 1945. För att förstå det serbiska folkets tragedi måste man veta att 7 50 000 serber dödades under Ante Pavelics marionettregering. Hermann Neubacher, Hitlers personlige assistent för sydösteuropa, beskrev Pavelics politik sålunda: en tredjedel serber måste bli katoliker, en tredjedel måste lämna landet och en tredjedel måste dö.

Red.