Medeltid och nutid

Det är inte alltid böckers volym står i relation till deras inflytande. Stendöda tegelstensromaner samlar damm i biblioteken, medan flygblad har påverkat världshistorien.

Den helige Benedictus regel hör till de skrifter som har påverkat historien. Det är därför väl motiverat att vi nu har fått den översatt till svenska, därtill försedd med en utförlig inledning och kommentar. Som underlag för nyöversättningen har använts en stencilerad version från Östanbäcks kloster. I arbetsgruppen har ingått bl.a. Per Beskow, Benedicta Dahlqvist OSB, Bengt Högberg OSB, Ingmar Svanteson OSB och Anders Piltz. De båda inledande artiklarna är skrivna av Alf Härdelin och Bengt Högberg, som också är bokens utgivare.

Den helige Benedictus regel (RB) är från 500-talet. Mycket i den verkar dock ålderdomligare än så. Dit hör inte minst prologen och de inledande kapitlen som med sin anhopning av bibelcitat och allusioner från inte minst Gamla testamentetets vishetslitteratur leder tankarna till fornkyrkliga texter som De tolv apostlarnas lära (Didache). Tonen är vädjande och suggestiv, inriktningen till stor del etisk. Gentemot detta avtecknar sig de precisa anvisningarna i fortsättningen, inte minst på det liturgiska området. RB:s särprägel med den nyktra, realistiska inställningen visar sig överallt. Nyckelordet är discretio, omdöme. Alla måste ha denna egenskap, men särskilt viktig är den för abboten med tanke på den makt som ligger i hans händer.

Med hänsyn tagen till klostrens kulturella betydelse i det medeltida Europa är det förbluffande hur lite som sägs om den bokliga bildningen i RB. I början av fastan skall varje munk få en bok ur biblioteket, som han skall läsa från början till slutet – det tyder knappast på något överdåd. Möjligen avses dock här en bibelbok, liksom bibliotheca enligt kommentaren i medeltidslatin kan betyda ”bibel”.

I RB regleras också förekomsten av oblater i klostret. Oblater var barn som av föräldrarna inlämnats i klostret och sedan skulle förbli där. Det måste ha varit ett problem för ett kloster att ha så vitt skilda åldrar representerade inom sina murar, och de talrika uppmaningarna att övervaka barnen har nog sin grund i en tidvis ganska bekymmersam verklighet. ”Pojkarna bör dock hållas efter alltid och av alla” heter det bistert sammanfattande.

Över huvud talas det för vår smak väl mycket om straff i RB. Men även här ligger säkert dystra erfareheter från tidig medeltid bakom. Att en fast disciplin kunde behövas visas inte minst av utvecklingen under senare medeltid, då många benediktin- och cistercienserkloster hade kommit långt från Benedictus intentioner. De sista notiserna som når oss från de svenska klostren före reformationen är vemodiga. En munk Abraham i Alvastra hade (möjligen oavsiktligt) dödat sin abbot och fick därför hämta avlösning från den påvlige storpenitentiarien. Den siste abboten i Romakloster, Johannes Bonsack, hade år 1514 att försvara sig mot anklagelsen att ha dräpt en munk vid ett upplopp i klostret. Händelser som dessa väcker undran över tillståndet i klostren. Kanske det hade gått annorlunda om den helige Benedictus anvisningar hade efterlevts mera strikt.

Att intresset för medeltiden just nu är starkt finns det flera tecken på. Den nu översatta regeln är en av få texter som på ett effektivt sätt förenar medeltid och nutid. Det är en självklarhet att ett sådant dokument skall finnas i en aktuell översättning och en sådan har vi nu fått.