Mot resignation

Den kubanske målaren och diktaren Armando F. Valladares som av politiska skäl dömts till 30 års fängelse, astmasjuk och rullstolsbunden av fängelsetiden, avslutar en dikt med titeln ”Jul” med dessa rader.

Att uppfatta julen som en värmekälla i kylan torde vara en rätt outvecklad tanke i de flesta kristnas medvetande. Säkert är julen en impuls till försoning, till fred, och till att dela genom att ge. Men att julen skulle inge mod i kampen mot egen och andras resignation märks knappast i förkunnelsen och utmärker inte heller de föreställningar som kommer till uttryck i gängse julfromhet.

Vi erfar fortfarande efterverkningar av en tradition som såg poängen med Guds människoblivande annorlunda, nämligen blott och bart som den allra första början på frälsningen från Adams ursynd. Till och med i julvisorna förklaras allt lidande av populariserad augustinsk arvsyndslära och Anselms satisfaktionsteori. Av mänsklig skuld oavhängiga naturkatastrofer och sjukdomar liksom den kroppsliga döden förankras i grund och botten i människans egen skuld.

Teodicefrågan om vem som skall stå till svars för det onda i världen vänds bort från Gud till människan. I stället för att se människan som offer, ser man henne som gärningsman, ja, som ensam anklagad. Så inskränks det glada budskapets tröst till en försäkran om att envar genom gudamänniskans uppenbarelse och död blir försonad och moraliskt förnyad. Varken särskilt trösterikt eller övertygande framstår heller den oreflekterade uppfattningen av allmakten. Gud tillskrivs obegränsad förmåga till allt men oförmåga att lida.

Under de senaste årtiondena har teologin på goda grunder ifrågasatt denna slags arvssynds- och försoningslära och även försökt att i uppgörelse med ett ”gudsbegrepp efter Auschwitz” liksom med den befrielseteologiska betoningen av Guds solidaritet med de förtryckta, se Guds allmakt mer differentierat och vinkla teodicefrågan på ett nytt sätt. Tron på människoblivandet innefattar tydligt motivet att kämpa mot resignation och en växande insikt om Guds solidaritet med de lidande.

Låt oss anta att det i en ändlig värld med möjligheter till lycka inte ges chans att erfara denna lycka utan smärta och att ondskan oundvikligen hänger samman med världens existens; låt oss också anta att det stämmer att Gud i och med att han skapar och uppehåller den biofysiska världen både brukar och begränsar sin makt och binder den vid denna världs villkor för att erbjuda existens och lycka åt människorna som lever under denna världs villkor.

Låt oss fortsätta att anta att Guds fullkomlighet, som består i kärlek, inte utesluter utan innefattar förmågan till medlidande med den lidande människan. Om det förhåller sig så kan Guds människoblivande tydas som hans vilja att uppenbara den tillvändhet till oss, som han inte kan och kunnat meddela oss i själva skapelsen – den rymdes inte i skapelsen hur god den än må vara – eftersom skapelsen fördunklas av fysisk och moralisk ondska.

Framför allt kan man i människoblivandet se Guds avsikt att högst personligt visa oss, att han solidariskt delar det lidande med oss, som åläggs oss i denna värld. Han bekämpar det tillsammans med oss och när det inte låter sig undanröjas bär han det tillsammans med oss. När vi i besvikelse och protest misstänker att Gud är likgiltig inför vår smärta eller till och med är en ”kosmisk sadist” försäkrar han oss att han aktivt tar del av lidandet. Inte först vid världens fulländning, utan redan nu börjar han att torka våra tårar. Därför hyser en människas liv en oförlorbar, evig mening och blir aldrig uteslutande negativt. Även om livet obarmhärtigt förstörs av medmänniskor eller sjukdom finns det ett gudomligt trots allt. Guds människoblivande befriar inte bara från skuld, utan också från övergivenhet och meningslöshet.

Beträffande teodicefrågan blir väsentliga drag av Jesus liv begripliga när man ser dem som uppenbarelsen av gudomlig solidaritet. Endast hos kristendomens Gud återfinns det draget: att Gud i Jesus delar vår mänskliga utsatthet, då han som ett barn är utlämnad till den omsorg som han får av sina föräldrar, som snickare till sitt arbete och som vandrande predikant till det understöd som hans anhängare ger. Det är solidaritet att Gud i Jesus opponerar mot mänsklig orätt – det moraliska onda – då han griper in för de diskriminerade, och att Gud griper in för de lytta och sjuka – mot den fysiska ondskan i skapelsen – då han verkar som helare och att han inte väjer i rädsla för beröring av spetälska. Med människor i alla tider kämpar han mot hunger, törst, hemlöshet, sjukdom, fångenskap, eftersom sådant lidande hos någon av hans ”minsta bröder”, är hans eget, och därför görs förbindelsen till honom avhängig av beredskapen att lindra allt lidande. Att Gud till sist när det onda blir övermäktigt och inte kan förhindras genom den kamp han hela tiden för, utstår det onda med oss på korset, är konsekvensen av att Gud blivit människa och därigenom är förbunden med oss i ett nytt och evigt förbund – en solidaritet som grundades i skapelsen men som går utöver den.

BERNHARD GROM

Professor i pastoralteologi i Innsbruck.

Övers. Anna Maria Hodacs