Helig musik vid Fyris

I Allhelgonahelgen kunde man i Uppsala höra en mängd musik med mer eller mindre tydlig andlig anknytning inom ramen för Uppsala International Sacred Music Festival. Det var tredje året i följd som detta ambitiösa och samtidigt publikvänliga arrangemang genomfördes; man får hoppas att det nu blivit en fast tradition som kan behålla samma standard inför framtiden.

För genom denna festival kan man under några dagar höra musik från många delar av världen och från många olika musikaliska, kulturella och religiösa traditioner. Skulle man själv resa runt för att söka upp denna musik skulle det ta månader; nu klarar man sig genom att vandra runt några kvarter i Uppsalas centrum. Då kan man få ta del av traditionsmusik från Niger i Centralafrika, gospel från Alabama, bulgarisk kyrklig och världslig sång, svensk kör, japansk traditionell dans och mycket mer. Allt är på en myc¬ket hög konstnärlig nivå och dessutom är arrangemang och presentation av hög kvalitet. Det enda sorgliga är att festivalen är så välmatad att man med nödvändighet missar många intressanta programpunkter.

En av festivalens höjdpunkter var utan tvekan Parissa, sångerska från Iran, som med sina tre musiker framförde ett program med klassisk persisk musik byggt kring sufi-poeten Rumis dikter från 1200-talet. Rumi beskrivs ibland som den främste mystikern bland poeter genom alla tider och i dessa sånger lovsjungs kärleken som en väg till Gud genom en musik som är klar och stark som rent källvatten. Samtidigt är denna musik kontrollerad, men den extatiska sidan av sufismen var också närvarande på festivalen genom den pakistanska qawwali-ensemblen Faiz Ali Faiz.

Ett spännande inslag var den norska trion Ingebrigt Håker Flaten, Håkon Kronstad och Jon Christensen. Basisten Flaten har tagit upp en tradition av folkliga koraler från sin farmor i Oppdal och med sina medmusiker på saxofon och trummor förvandlade han dem till en modernistisk muskeljazz i vilken ändå den ursprungliga sångbarheten och värmen i väckelsetraditionen levde starkt.

Den största stjärnan på festivalen var den katalanske gambaspelaren Jordi Savall, en av världens ledande auktoriteter på hur tidig musik ska spelas. Med snart 200 inspelade skivor och en omfattande turnéverksamhet med flera egna ensembler har han skapat ett stort intresse för musik från barocken och bakåt. Han spelar både folklig musik och musik från de olika furstehoven i Spanien, Frankrike och Italien under 1400-, 1500- och 1600-talen, men han har också ägnat ett stort intresse åt kyrklig musik, där hans inspelning av Monteverdis Mariavesper, mässor av Biber, Cererols och De Morales, och Maria-musik av bland andra Charpentier, Victoria och Guerrero har blivit mycket omtyckta. Under senare år har han gjort en serie av temakonserter, som också dokumenterats i påkostade bok/cd-produktioner. En av dessa uppmärksammar jesuitmissionären Francisco Xaviers livsväg, så att den börjar med visor från Xaviers barndom i Navarra, passerar via musik från hans studier i Paris och Jesuitordens första tid i Rom, och slutar med musik som beskriver hans resa via Afrika, Indien och Japan fram till Kinas tröskel. Den senaste av dessa produktioner gäller Jerusalem, som med stor dramatik och oväntat hoppfull stämning lyfts fram som de två fredernas stad: den himmelska freden och den jordiska.

I Uppsala uppträdde Savall ensam med sitt signaturinstrument, viola da gamba. I sitt anspråkslösa mellanprat berättade han bland annat att det är speciellt att spela gamba eftersom det inte finns någon obruten tradition, utan alla som spelar instrumentet får försöka uppfinna vad man kan tro vara en ursprunglig användning av det. Och i sin konsert visade verkligen Savall på hur mångsidigt detta instrument kan vara, trots sin begränsade dynamik. Han spelade sällskapsmusik av Tobias Hume, utdrag ur Bachs sviter för solocello och meditativa stycken av Monsieur de Sainte-Colombe, och dessa finstämda stycken kontrasterades av spektakulära adaptioner av säckpipsmusik för gamban, nedtecknade redan på 1500-talet. Med en varm ton, svängigt spel och en mycket stark koncentration kommunicerade Savall mycket intimt med den fullsatta konsertsalen i Uppsalas nya konserthus.

Alla kände sig upplyfta efter den konserten. Så då var den alltså andlig? Festivalen verkar inte ha något svenskt namn, vilket är lite tråkigt, eftersom ett namn skulle ha kunnat ge ytterligare en ledtråd till att förstå vad som verkligen är festivalens ämne. I programboken får man veta att det är en festival för andlig musik, ”vare sig den är profan eller religiös”. Och om denna vaga inriktning ger möjlighet att bjuda in kvalificerade musiker från ett brett fält så är det väl en god sak. Men sacred music kan väl lika gärna betyda att musiken är helig som att den är andlig. Och om musiken blir helig så finns det väl en risk att detta leder vidare till att musiken blir föremålet för vår dyrkan.

I många traditioner har det diskuterats om musiken, liksom konsten, är en väg till möte med Gud eller om den tvärtom står i vägen för ett sådant möte. Det är väl uppenbart att det inte finns någon särskild form av musik som är mer andlig än alla andra, tvärtom kan man se hur religionen finns i alla kulturer och lyckas hitta uttrycksformer ur varje kultur för att söka sig mot mötet med Gud och försöka beskriva vad man har upplevt. Fast man kan väl med fog ifrågasätta om det är samma erfarenhet som uttrycks i alla dessa olika former.

i vår tid, när man kan leva sitt liv med ett ständigt ackompanjemang av musik, när musik kan användas som tortyrredskap (en barnvisa, hårdrocksriff eller countrysång, spelad på outhärdlig ljudvolym om och om igen i några dagar, skulle få fångarna i Guantanamo att berätta vad de viss¬te), när gruppidentifikation genom musik är en mycket viktig faktor i ungdomskulturen, då kanske all musik som har någon form av andlig kraft är välkommen och kan användas för att bygga upp det mänskliga? Den heliga musiken kanske främst är den musik som kan hela, och som därmed är ett redskap för den Helige?