Helig relik eller historiskt föremål?

Sommaren 1934 väckte biskopen av Périgueux förskräckelse bland de fromma lantborna i den församling som hörde under cisterciensklostret Cadouin i Dordogne (sydvästra Frankrike). Biskopen bröt en 800-årig tradition och meddelade att den årliga vallfärden till klostret i september skulle ställas in för gott. Målet för vallfärden var att vörda den heliga huvudduken i Cadouin. Många hade trott att det var den duk som Jesu huvud hade svepts i när hans korsfästa kropp lades i graven. Den förvarades i ett läderetui, och när den inte var utställd för att vördas var den upphängd högt över altaret i kedjor som var fästa i det magnifikt målade taket. Under den årliga pilgrimsfärden, på tisdagen efter den 8 september, liksom vid andra tillfällen, bars den ofta i procession i ett praktfullt relikvarium som man nu kan se i klostrets museum. För somliga i jordbrukssamhället omkring Cadouin hade duken varit ingenting mindre än själva orsaken till byns existens. Vad den betydde för den fromma lantbefolkningen låg främst i den heliga relikens andliga värde. Men somliga medlemmar av byrådet hade affärsintressen som berodde av den berömda reliken, och för dem var biskopens tillkännagivande ett hot om finansiell nedgång.

Vi som ser tillbaka på detta från 2000-talets sekulära Västeuropa kan förvåna oss över att en sådan tro alltjämt levde kvar för mindre än 80 år sedan. Men vid sidan av det så starkt sekulära offentliga livet i Frankrike finns en rik katolsk ådra som ger näring åt den religiösa kulturen i den lantliga södern. Inte ens 800 års sociala, religiösa och politiska växlingar, inklusive franska revolutionen, då cistercienserna fördrevs från Cadouin, har kunnat utplåna den andliga troheten hos dem som bär på vad somliga föraktfullt kallar en enfaldig tro.

Den heliga huvudduken i Cadouin hade under medeltiden vördats av den ström av pilgrimer som vandrade längs denna väg till S:t Jakob i Santiago de Compostela, och den kan kanske av somliga ses som en rival till den kända svepeduken som förvaras i Turin sedan slutet av 1500-talet.

Huvudduken i Cadouin skall bland andra ha besökts av Rikard Lejonhjärta och Eleonora av Akvitanien i slutet av 1100-talet. Men fastän den var utställd vid många tillfällen och kanske vördades av miljoner människor blev dess verkliga ursprung inte klarlagt förrän den undersöktes 1930 av Gaston Wiet, direktor för museet för arabisk konst i Kairo.

De första vetenskapliga undersökningarna av svepeduken i Turin sedan de första fotona tagits 1898 hade också väckt kritiska frågor om dess rival i Cadouin. På insidan av de dekorativa banden i den annars släta linneduken fann Wiet texter med kufisk skrift, bland annat ord ur Koranen och namnen på kalifen El al-Mustali (sent 1000-tal) och hans vesir al-Afdal, och detta ryckte bort hela grunden för att vörda duken som en kristen relik. Något ironiskt var det själva vävtekniken som bidrog till att den kunde identifieras som en autentisk produkt från tiden för fatimidernas dynasti, en vävteknik som nästan uteslutande användes av koptiska kristna.

Det är också av intresse att det mellersta av de tre större dekorationsbanden i kanten av duken tycks vara en rad åttauddiga koptiska stjärnor. De är ifyllda med rött och med egendomliga motiv i beige, och några av dem innehåller ibland ett groteskt ansikte, något som är ovanligt i islamisk konst.

Vad Gaston Wiet hade upptäckt var en islamisk text som är ofullständig på grund av tygets dåliga skick och ibland upprepas, och som visar sig ära ett antal namn på betydande gestalter inom fatimidernas egyptiska dynasti som blomstrade i slutet av 1000-talet. En fras, som återkommer gång på gång för att inleda olika delar av texten, är väl bekant: ”I Guds, den barmhärtige Förbarmarens namn – det finns ingen gud utom Gud.” Man kan föreställa sig hur chockerande den informationen måste ha varit för biskopen av Périgueux: det dyrbara klädet hade aldrig täckt Jesu kropp; i stället var det ett uttryck för en tro som under en stor del av sin historia hade varit en styggelse för de kristna.

Andra frågor om det heliga klädets proveniens förblir obesvarade. Det är tidigast omtalat i skrift i ett dokument från 1214, men traditionen meddelar att det hade förts från Antiochia mer än ett århundrade tidigare, troligen av franska riddare efter stadens fall 1098 under det första korståget. Man trodde att det hade hittats i en övergiven kyrka i den erövrade staden och hade tagits som krigsbyte, men hur ett nyligen tillverkat kläde från den fatimidiska dynastins höjdpunkt i Egypten hade kunnat hamna i en kristen kyrka i Antiochia förblir ett mysterium.

I Frankrike sägs klädet ha förvärvats av biskopen av Le Puy, Adhémar av Monteuil, kanske på ungefär samma sätt som ett annat fatimidiskt kläde anskaffades för staden Apt i Vaucluse och vördades som S:ta Annas slöja.

Fastän Gaston Wiet kunde påvisa att huvudduken från Cadouin är ett tygstycke av medeltida islamiskt ursprung är det inte otroligt att det kan ha kommit i cisterciensklostrets ägo på det sätt som traditionen anger. Enligt denna hade korsfararna för vana att ”befria” heliga föremål i Bibelns länder, och Europa hyser ett antal betydelsefulla reliker som fördes hem från de medeltida krigstågen.

Det tycks emellertid osannolikt att man skulle ha varit medveten om den heliga dukens islamiska proveniens vid den tidpunkt då det förvärvades eller under en lång tid efteråt. Soldaterna som kan ha tagit det från Antiochia var förmodligen inte tillräckligt bildade för att känna igen dess islamiska kännetecken. Och om det togs från en kyrka, som traditionen säger, är det ett rimligt antagande att det varit föremål för kristen vördnad. Vad Gaston Wied upptäckte 1934 var ett hedervärt misstag, inte något fräckt bondfångeri, som en del av kyrkans fiender har påstått.

Vad skall vi då göra av denna historia om vad som tycks vara en missriktad kult, och vad kan vi säga om den roll som relikerna har spelat i våra egna religiösa liv? Påven Benedictus XVI:s egna tankar om det sistnämnda har nyligen luftats efter de senaste kontroversiella upptäckterna som gjorts av en grupp italienska forskare. Den italienska nationella organisationen för teknologier, energi och hållbar ekonomisk utveckling har förklarat att bilderna på svepeduken i Turin måste ha övernaturligt ursprung eftersom det till helt nyligen skulle ha varit omöjligt för mänsklig förmåga att skapa dem. Påven menar att märkena på klädet är ”en bild som alltid påminner oss om Kristi lidande”, och detta är en kortfattad påminnelse om vad som är relikers väsentliga betydelse: att de skall vara en hjälp till religiös kontemplation. Om vi inspireras till bön och får hjälp till andlig förståelse genom att påverkas av en helig relik, då har den kanske tjänat ett viktigt syfte som överskrider dess historiska betydelse och – om man så vill – dess strikta autenticitet.

När mängden av pilgrimer tålmodigt stod för att komma nära huvudduken i Cadouin, det cisterciensiska klostret i Dordogne, då framställde detta gåtfulla kläde för dem en bild som påminde dem om Kristi lidande. I 800 år var det ett vittnesbörd om Kristi lidande, och den sentida insikten att dess proveniens var ett misstag är kanske en rätt ovidkommande sak.

Översättning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 24 november 2012 och publiceras med utgivarens tillstånd. www.thetablet.co.uk.

Översättarens anm.

Ett tygstycke, som sägs vara Kristi huvudduk då han sveptes, förvaras och vördas alltjämt i katedralen i Oviedo vid Spaniens nordkust, vid en av de gamla pilgrimsvägarna till Santiago de Compostela. Härom året hade jag turen att få se den exponerad på Korsets upphöjelses fest den 14 september. Det var en stor, vit, men något fläckig duk som bars fram i slutet av mässan. Den hölls framför församlingen medan kören sjöng Miserere, och det gjorde ett starkt intryck. Duken har funnits i Oviedo i varje fall sedan 800-talet då det kapell byggdes åt den där den ännu förvaras. Det finns också de som försvarar dess äkthet.