Vad kan vi i dag lära oss av Edith Stein?

Edith Stein (1891–1942) var en ovanlig kvinna både genom sitt levnadsöde och genom sitt teologiska och andliga livsverk. I dag lönar det sig särskilt att uppmärksamma hennes sätt att möta livskriser och andliga upplevelser. Hennes filosofi innebär framför allt en utmaning för vår syn på den mänskliga personen och för frågan om en postkritisk metafysik.

”Den heliga filosofen” Edith Stein bjuder på motstånd både som person och som forskare. Hennes liv uppfattas även av många katoliker som svårtillgängligt, eftersom hon var filosof. Å andra sidan framstår hennes livsverk understundom tvivelaktigt för filosoferna, just eftersom hon blev katolik. Men det är just dessa gränsöverskridanden som gör detta första tyska helgon sedan 650 år tillbaka intressant för den postmoderna nutiden.

Först och främst är Edith Stein ett helgon som kommer utifrån, som inte redan som barn socialiserades in i kyrkan – liksom fallet är med den största delen i vårt nutida samhälle. Hon föddes i Breslau (nuv. Wróclaw) och växte upp i en assimilerad judisk miljö. Hon firade de judiska högtidsdagarna tillsammans med sin familj men kände sig snarare som patriotisk preussare, och efter första världskriget engagerade hon sig en tid i det parti som var föregångare till FDP (Liberalerna). Innan hon lät döpa sig vid 30 års ålder hade hon en ateistisk period under sin studietid (1911–1915), då hon ansåg att tron på Gud var något för barn och tjänstefolk. Hennes mästare, fenomenologen Edmund Husserl, vars assistent hon var från 1916 till 1918 i Freiburg, säger om tidsandan: ”Föreläsningssalen var vår kyrka, och professorerna var predikanterna.” (i samtal med Adelgundis Jaegerschmid OSB, 1931). Sökandet efter mening ägde alltså inte rum i kyrkan utan i universitetet och politiken.

Möte med trovärdiga vittnen

I dagens rörliga och flexibla samhälle är det just Edith Steins föga rätlinjiga livslopp som är attraktivt. Vid 15 års ålder avbröt hon sin skolgång och begav sig till Hamburg som barnflicka åt sin storasyster Else. Här lade hon också medvetet av sig sin barnatro. Sedan gick hon stärkt in för sin studentexamen och sina fortsatta studier. Men under den tid då hon skrev sin doktorsavhandling hamnade hon, trots sin starka vilja, som framför en vägg, och i sin utmattning hade hon också självmordstankar. Men hon fick hjälp av Husserls assistent Adolf Reinach och tog sig igenom krisen. Efter att ha doktorerat hindrades hon i sin fortsatta karriär. Hon var kvinna och judinna med fyra försök att avancera till docent, och inte minst var hennes egen handledare Husserl principiellt emot att kvinnor blev docenter. Hennes dröm att bli professor gick om intet, och hon blev lärare i Speyer (1923–1931). År 1932 hade hon för en tid en kyrklig anställning som lektor vid en lärarhögskola i Münster, men efter ett år måste hon ge upp den på grund av yrkesförbudet för judar. Detta anlopp av utifrån satta gränser, denna diskriminering av hennes etniska tillhörighet och hennes släkt gjorde henne dock inte bitter. Hon förträngde inte sina livskriser (och inte heller sin obesvarade kärlek till Roman Ingarden och senare till Hans Lippe), de hjälpte henne i stället att komma förbi vardagens ytligheter till de väsentliga frågorna och känslorna i själens djup.

Vägvisare för andligt sökande människor

Under tiden hade hon lärt känna kraften i tron på Jesus Kristus. Hon började hämta kraft i anblicken av den på korset skenbart misslyckade, han som på korset övervann vårt misslyckande – vår och våra medmänniskors skuld – liksom han genom sin uppståndelse övervann döden, den gräns som för människorna hade varit absolut men som nu öppnades för dem. I anblicken av Jesus på korset lärde hon sig också att finna en samklang mellan sin egen längtan och sin övernaturliga kallelse: Ave crux, spes unica (Var hälsat kors, du enda hopp) var hennes valspråk, utifrån vilket senare hennes ordensnamn valdes, Benedicta a Cruce, ”den av korset välsignade”.

Viktiga vägskäl upplevde Edith Stein under sitt sökande efter mening genom trovärdiga vittnen för den kristna tron. Dels lärde hon känna akademiker som förstod att förena tro och förnuft utan att förlägga tron till privatlivet (Max Scheler, Adolf och Anne Reinach, Dietrich Hildebrand). Dels nämner hon också människor från vardagen som en torghandlerska som bad i domkyrkan i Frankfurt där Edith Stein just uppehöll sig som turist. Denna inre förtrolighet med Jesus mitt i vardagslivet fascinerade Stein och öppnade henne för inre, andliga erfarenheter. Ett annat icke-akademiskt vittne var Philomene Steiger, en affärskvinna från Freiburg som gav henne rådet att inte längre söka intellektuell visshet om tron utan i stället själva tron på Jesus. Vägen dit skulle föra genom den dagliga bönen till den helige Ande som kan skänka trons kraft som gåva: ”Kom, Helige Ande ned till mig, upplys mig, jag följer dig.”

I sökandet efter mystika erfarenheter av Gud behövde Edith Stein inte vänta till slutet av sitt liv som ordenssyster i Karmel för att göra upptäckter. Redan i början av sin väg hade hon inre erfarenheter som hon kallar ”vila i Gud” eller ”upplevelse av trygghet”. Betydelsen av dessa erfarenheter, som redan de kan kallas mystika, har hon inte daterat biografiskt, men de ligger långt före hennes dop (1917/18) och återfinns mitt i hennes filosofiska texter, något som levnadstecknare och teologer lätt förbiser.

Att närma sig tron genom erfarenhet var inte främmande för henne. Varken i kyrkan eller i naturen utan i sitt dagliga arbete vid skrivbordet hade hon sina erfarenheter av Gud. Den unga Edith Stein var redan 1917 fascinerad av den kristna tron och skrev som 26-åring till sin vän Roman Ingarden att hon överallt hade religiösa erfarenheter och hade upplevt en ”pånyttfödelse” som gav henne en ny stabilitet. Det skedde inte genom några religiösa upplevelser i huvudet eller hjärtat, utan de gick över i kött och blod. Hon undergick en omvandling i sitt inre och sedan också i sitt yttre liv. Men denna process sträckte sig över flera år. Myten om ”den enda natten”, omvändelsen sommaren 1921, då hon läste Teresa av Àvilas Berättelsen om mitt liv och spontant beslöt sig för att inträda i kyrkan, hör till legendbildningen som skapades av hennes första novismästarinna Renana Posselt; den upplevelsen var enbart en slutlig impuls.

Edith Steins väg till en inre gudserfarenhet och en ”pånyttfödelse i den helige Ande” (Joh 3:3–5) kan vara en vägvisare för andligt sökande människor även i dag. Hon blir en det inre livets mästare, hon känner hemligheten i att ”endast leva inifrån och utåt” som hon ännu skriver på väg till Auschwitz kort före sin död. I biografier och predikningar ställs hennes sökande efter sanning ofta i centrum. Det stöder sig på ett citat som ursprungligen handlade om Husserl: ”Den som söker sanningen söker Gud, vare sig man är medveten om det eller ej.”

I den postmoderna tiden har sanningsfrågan blivit ointressant. I tidsandans flöde utgår man oreflekterat från att det finns flera sanningar, framför allt ”min egen”. Skulle man verkligen söka och också finna sanningen skulle den göra en ofri och tvinga en till ett bestämt livsmönster. En beröring med människors livskänsla i dag, som söker uppfyllelsen av sin längtan och lycka såsom i Buddhas lära om befrielse från all bundenhet, finner vi i Edith Steins fråga efter frihet – det värde som också i vår tid ligger allra högst på värdeskalan: vilket erbjudande om mening låter mig på en gång vara fri och lycklig? Hon tematiserar denna omedvetna misstanke att en entydig bindning i livet (det må vara till en partner, till Gud – eller ännu svårare – till kyrkan) leder till ofrihet. Hon går in på denna fråga under sommaren 1921, omedelbart före sitt inträde i kyrkan och under sin dopförberedelse i sin religionsfilosofiska undersökning Frihet och nåd. Frihet och befrielse från metafysisk ångest finner hon i Jesus Kristus, som trots sin allmakt och absoluta frihet – och just på grund av sin kärlek – respekterar och inte begränsar människans frihet att säga nej till honom.

Edith Stein är inte bara en förebild som sökare utan också som katolsk kristen. Hon döptes den 1 januari 1922 och levde elva år som vanlig medlem i kyrkan, tills hon den 14 oktober 1933 inträdde i Karmelitorden som Theresia Benedicta a Cruce. I nio år levde hon som ordenssyster, från 31 december 1938 i Echt (Nederländerna) tills hon 50 år gammal mördades i Auschwitz den 9 augusti 1942. Det är alltså berättigat att avbilda henne i civil dräkt och se hennes engagemang i kyrkan som en förebild för vanliga kristna. Vid sidan om sitt krävande arbete som lärare understödde hon behövande familjer, höll föredrag inom katolsk vuxenutbildning och biträdde dem som förberedde sig för vuxendop, framför allt dem som var av judisk härkomst som hon själv. Därför kan hon under detta Trons år (2012–2013) vara en förebild för lekfolk som engagerar sig i nyevangelisering. En rik vägledning för lekfolkets andliga liv i vardagen ger Edith Stein i sina brev och föredrag, till exempel hur man kan förstå sitt arbete (också vetenskapligt sådant) som en gudstjänst. Utifrån sitt inre samtal med Jesus kunde hon tyda tidens tecken och bruka profetians gåva, och i ett brev den 9 april 1933 kunde hon konstruktivt och kritiskt uppmana påven Pius XI att ingripa mot judeförföljelserna och bryta kyrkans tystnad.

Medlidande med den korsfäste

För frågan hur man skall handskas med lidande kan Edith Stein ge värdefull vägledning. Ett av hennes viktigaste möten med kristendomen hade hon vid en begravning under vintern 1917. Hon själv var djupt förtvivlad över sin vän Adolf Reinachs död – en erfarenhet som många kan anknyta till – och upplevde hur hans änka Anne Reinach visade en övernaturlig tröst och utstrålade en stark förhoppning om uppståndelse och återseende genom frälsningen i Kristus. Det var något helt nytt för Edith Stein som inte hade sett något sådant vid judiska begravningar. Senare tänkte hon mycket över medlidandet med andra, också det ställföreträdande medlidandet tillsammans med Kristus, den korsfäste, något som hon hade en särskild kallelse till.

Under de första årtiondena efter hennes död var det framför allt Edith Steins tragiska öde som döpt judinna i Auschwitz som väckte intresse för hennes liv och i någon mån hennes verk. Som särskilt fascinerande såg man hennes fattning inför sitt öde, hur hon tog hand om barn vars mödrar inte längre hade någon kraft till det i sin förtvivlan. I hennes andliga testamente (9 juni 1939) accepterade hon på förhand varje sätt att dö.

Om man i dag vill intressera människor för Edith Stein är det mindre lämpligt att betona hennes tragiska död, som förblir ett extremfall av ett kristet liv. I stället bör man framhäva hennes förmåga att hantera livskriser och hennes andliga upplevelser, den djupa glädjen över erfarenheten av pånyttfödelse i den helige Ande och tryggheten i Kristus i vardagslivet. Edith Stein har först erfarit Guds kärlek som kommer oss till mötes när vi för första gången eller på nytt vänder oss till Kristus och hans förlåtelse; hon har främst upplevt tron som en glädje, som ett nytt ”liv i överflöd” (Joh 10:10). Efter glädjen över den uppståndne följde med fortskridande livserfarenhet – bland annat orsakad av den deprimerande tiden under nazisternas totalitarism – att hon upptäckte medlidandet tillsammans med den korsfäste.

Också som troende kristen förblir hon filosof

Edith Stein betonar senare allvaret i Kristi efterföljelse, ”ett avgörande för Kristus kan kosta oss livet”. I många länder gäller detta också i dag. Kristendomen är i våra dagar den mest förföljda religionen i världen. På våra fredliga breddgrader kan martyrerna ge oss anledning att tänka över martyriet (= vittnesbördet) i vardagen: att vittna om Guds kärlek och om sin personliga tro med risk för att bli utskrattad eller utestängd.

Sexistiska fördomar har ibland varit ett hinder för filosofer att befatta sig med Edith Steins verk, vilket man kan läsa om i en brevväxling mellan Otto Gründler och Peter Wust: ”De filosoferande kvinnorna […] lever just av det som Husserl ännu inte vill låta trycka. Utan detta skulle de, också Edith Stein, vara rena nollor. Kvinnan är i regel filosofiskt improduktiv. Genom sin förmåga till efterbildning och inkännande är hon disponerad för att bearbeta och framställa en mästares tänkande.” Det har också funnits konfessionella fördomar som hindrat receptionen av Steins tänkande, som då man efter 1921 på ett klichéartat och inskränkt sätt uppfattade hennes verk som enbart efterapande thomistiskt och teologiskt. Edith Steins intresse för Thomas av Aquino och skolastisk filosofi skedde enligt strikt filosofiska aspekter, men då man utifrån alltför snabbt identifierade Thomas med teologi och kyrka förbisåg man ofta Edith Steins fenomenologiska konfrontation mellan skolastisk och modern teologi. Hennes religionsfilosofiska verk rör sig vid gränsen mellan filosofi och teologi, och hennes andliga texter kan bli föremål för teologisk forskning och praxis.

Edith Stein lägger en solid grund för den ömsesidiga befruktningen av teologi och filosofi och hennes verk framhålls som ett positivt exempel i påven Johannes Paulus II:s encyklika Fides et ratio (1998). Men man skall inte glömma att en filosof som blir katolik inte därigenom muterar och lämnar filosofin bakom sig. Också som troende kristen, betonar hon, bevarar hon sina specifikt filosofiska frågor om kunskap, varat, tiden och människans psyke – men med ett vidgat perspektiv.

Hennes verk om filosofi och antropologi i mer specifik mening omfattar åtta band som – det måste man medge – länge har varit svåråtkomliga. Det beror på utgivningsplanen för förstautgåvan av Edith Steins verk (1950–1998) som snarare vände sig till de troende än till vetenskapssamhället, bland annat hennes översättningar av Thomas av Aquino som ytligt stärkte fördomen att hon hade blivit teolog.

Ifråga om de först senare utgivna filosofiska verken i trängre bemärkelse kom den förste utgivarens brist på sakkunskap att vara ett hinder för ett större intresse i filosofernas fackkretsar. En avgörande vändpunkt i receptionen av Edith Steins filosofi blev den samlade utgåvan av hennes vetenskapliga skrifter (Herder Verlag 2000–2013). Under ledning av filosofen Hanna-Barbara Gerl-Falkovitz och ett stort team utkommer 28 band i samarbete med karmelitsystrarna Amata Neyer och Antonia Sondermann i Köln, däribland några förut outgivna texter.

Avgörande bidrag till en metafysik i den postmoderna tiden

Edith Steins filosofiska bidrag kan utan vidare anpassas till nutida filosofi, i första hand hennes filosofi om personen och intersubjektiviteten. I sina specifikt religionsfilosofiska undersökningar skiljer hon mellan olika stadier i filosofins, trons och mystikens visshet och hon erbjuder en möjlighet för det postmoderna projektet att vidga sitt vanliga kunskapsbegrepp och hon ger material för ett uppbrott från ensidigheten i subjektivism och teknokratisk språkcentrering, varigenom mänskliga fenomen som kärlek och förnimmelsen av värden inte längre är fattbara.

Den fenomenologiska frågan om medvetandets konstitution tar Edith Stein inte upp, hon söker snarare grunda medvetandet direkt i varat. Genom sin översättning av Thomas av Aquinos filosofiska arbeten mot bakgrund av sina egna fenomenologiska analyser kan hon ställa frågan om varat på ett annat sätt än Heidegger, och kan föra den vidare, inte med bekymret (Sorge) som förtecken utan med glädjen över att befinna sig i varat. Hon lämnar avgörande bidrag till en postmodern metafysik, som har kommit igenom Kants kritik och är öppen också för övernaturliga kunskapsvägar.

Vi kan bara önska att människor under sitt sökande efter spiritualitet på nytt kan upptäcka Edith Steins livshistoria som tillhandahåller nya och autentiska kristna svar som också postmoderna intellektuella kan brottas med. Både i de teologiska teoriernas landskap och i den praktiskt levda kristendomen kan man hos Edith Stein hämta ny andlig inspiration för Europas framtid.

Översättning och bearb.: Per Beskow

Artikeln är hämtad ur Herder Korrespondenz nr 10/2012.