Heliga stolen och staten Israel – en svår balansakt

I maj företog Benedictus XVI sin sedan länge väntade resa till Mellanöstern. Med tanke på de senaste motsättningarna mellan Heliga stolen och judendomen sedan exkommunikationen av medlemmar i SSPX upphävdes och särskilt av förintelseförnekaren Richard Williamson har besöket i Israel väckt stor uppmärksamhet. I själva verket har det sedan länge varit en grannlaga uppgift att oberoende av dagspolitiken bevara det bilaterala förhållandet mellan Heliga stolen och staten Israel.

Förbindelserna mellan påvarna och Israel lider än i dag av strukturella problem. De går tillbaka på den judiska ideologin om en judisk stat redan under 1800-talet och förhållandet mellan kyrkan och judarna ända sedan kristendomens början. Beträffande Heliga stolens inställning till sionismen och till grundandet av staten Israel har tre punkter varit av central betydelse under 1800- och 1900-talen.

I den katolska kyrkan fanns det traditionellt en latent antisemitism som måste tas på allvar och som grundade sig på tanken att judarna bär på en kollektiv skuld som ”Messias mördare”. Först 1965 undanröjdes denna teologiskt grundade antisemitism formellt genom Andra Vatikankonciliets deklaration Nostra aetate om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna. I slutet av 1800-talet föredrog Heliga stolen att behålla status quo i Mellanöstern. Detta grundade sig på en traditionell kvarlevande katolsk antisemitism, på en grundläggande misstro mot icke-kristna religioner och på en omsorg om de heliga platserna i Palestina. Försök från den sionistiska rörelsen att få understöd av påven blev på samma sätt avvisade. Leo XIII kommenterade detta lapidariskt i februari 1896: ”Judarna har inte erkänt vår Herre. Därför kan inte vi erkänna det judiska folket.”

Svårt förhållande under många år

Heliga stolens syn på sionismen präglades av en misstro mot dess socialistiska element. Man ängslades för att protestanterna skulle värva katolska araber om en judisk stat kom till och för kommunistiska strömningar inom den sionistiska rörelsen efter första världskriget. Kyrkan föredrog att det brittiska mandatet upprätthölls framför att en arabisk och en judisk stat grundades i Palestina. Till detta kom en oro för att kristna och särskilt katoliker skulle kunna bli undertryckta av en judisk regim.

Lika besvärlig blev utvecklingen av förbindelserna mellan Heliga stolen och staten Israel. Den 29 november 1947 antog FN:s generalförsamling beslut nr 181 om grundandet av en judisk och en arabisk stat och fick instämmande av USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike, men Heliga stolen förhöll sig skeptisk och tog inte officiellt ställning.

Efter Israels segerrika oavhängighetskrig 1948 såg sig den påvliga diplomatin konfronterad med det faktum att Heliga landet nu till stora delar befann sig i icke-kristna händer. Jerusalem var numera delat i stället för att stå under internationell kontroll. Som en följd av stridigheterna hade kyrkoegendom blivit förstörd och bortförd, och det fanns ett allvarligt flyktingproblem, inte minst med tanke på de arabisk-palestinska kristna som till mellan 60 och 70 procent hade förlorat sina hem.

Pius XII reagerade på dessa problem med encyklikan In Multiplicibus curis den 24 oktober 1948, där han utförligt yttrade sig om Palestinafrågan. Han krävde en internationalisering av Jerusalem, likaberättigande för religionerna med garanti för tillgången till de heliga platserna i hela landet och en snabb lösning av flyktingfrågan. Dessa punkter bekräftades genom encyklikan Redemptoris nostri den 15 april 1949. Dessa appeller hade inte några betydande praktisk-politiska följder. För att ge humanitärt understöd åt palestinska flyktingar återupplivade Pius XII år 1948 den påvliga missionen för Palestina som lokalt understöder sociala projekt och medicinsk hjälp. År 1964 visade Paulus VI sitt stöd till palestinierna genom en pilgrimsresa till Heliga landet, och han krävde att de mänskliga rättigheterna skulle respekteras för alla nationaliteter och religioner i Mellanöstern.

När problemen förvärrades genom Israels framgång i sexdagarskriget 1967 och genom den israeliska ockupationen av hela Jerusalem, Västbanken och Gazaremsan började Heliga stolen driva en mer aktiv Mellanösternpolitik. År 1973 grundades det katolska universitetet i Betlehem och S:t Josefsuniversitetet i Beirut. Andra utbildningsanstalter följde, till exempel Frere College i Jerusalem och Sacré Coeur-institutet i Haifa. Redan i slutet av 1960-talet fanns det informella kontakter mellan Heliga stolen och Israel, särskilt genom att medlemmar av den israeliska regeringen fick privataudienser hos påven.

I början av 1970-talet uppkom spänningar med den israeliska regeringen när kyrkoegendom såldes 1970 till Jewish National Fund utan att Heliga stolen hade gett sitt godkännande, och israeliska myndigheter ingrep mot ledande medlemmar av den grekisk-katolska kyrkan som misstänktes att ha kontakter med PLO. Därtill kom bilaterala problem som berodde på Libanons växande instabilitet och inte minst på bosättningar där av palestinska flyktingar, något som engagerade Heliga stolen, åtminstone humanitärt.

Grundlagsavtalet 1993

Att Libanonkrisen eskalerade medförde dock inte att den påvliga diplomatin lät sig dras in i inbördeskriget 1975 av radikala kristna. I sitt jultal 1975 talade Paulus VI direkt till Israel. Han erkände uttryckligen Israels rättigheter men fordrade också likvärdiga rättigheter för palestinierna. Bestående problem som hindrade att man upptog diplomatiska förbindelser var Palestinafrågan, problemet med Jerusalems status och inbördeskriget i Libanon där Israel var inblandat genom sitt stöd åt den kristna sidan.

Nya chanser att förbättra de bilaterala förhandlingarna uppkom först då Johannes Paulus II tillträdde som påve. Han hade en lång personlig erfarenhet och kontakter med judarna i Polen. Särskilt hade han stor förståelse för erfarenheten av Förintelsen, som varaktigt påverkar Israels utrikespolitiska och säkerhetspolitiska hållning, och han stödde det israelisk-egyptiska fredsslutet 1979. I augusti 1980 uttryckte han å ena sidan sin besvikelse över Israels ockupation av östra Jerusalem i strid mot folkrätten, å andra sidan visade han förståelse för den särskilda israelisk-judiska erfarenheten som också medförde kravet på likaberättigande för palestinierna.

Heliga stolen stödde motsvarande krav på en palestinsk autonomi och upprättandet av en palestinsk stat. Tydliga uttryck för denna hållning var påvens möte med Yassir Arafat och kravet på ett omedelbart vapenstillestånd efter den israeliska invasionen i Libanon 1982. Gång på gång uppmanade han till en särskild status för Jerusalem för att få garantier för de kristnas, judarnas och muslimernas religiösa liv.

Samtidigt bemödade sig Heliga stolen om en intensifiering av förbindelserna med den israeliska regeringen. I juli 1981 slöts en överenskommelse om kristna pilgrimer i det Heliga landet. Ett genombrott i förbindelserna med Israel kom dock först sedan den världspolitiska situationen hade förändrats i början av 1990-talet och resulterade i nya initiativ för att lösa Mellanösternkonflikten. Den 30 december 1993 slöts en konvention mellan Heliga stolen och Israel som inte minst hade tillkommit genom direkta förhandlingar mellan Israels företrädare och påven i mitten av 1992, delvis med kringgående av statssekretariatet. Den 15 juni 1994 upptog Israel och Heliga stolen officiellt diplomatiska förbindelser. År 2000 reste Johannes Paulus II till Israel och bad officiellt om förlåtelse för den katolska kyrkans roll i judeförföljelsen.

Det väsentliga innehållet i konventionen från 1993 rör den katolska kyrkans ställning i Israel. I företalet till fördraget, som i praktiken är ett konkordat, betonas de särskilda förbindelserna och vänskapen mellan den katolska kyrkan och det judiska folket. Artikel 1 och 2 understryker religionsfriheten och nödvändigheten av en interreligiös dialog. I Artikel 2 fördöms varje form av antisemitism. Staten Israel tillerkänner den katolska kyrkan ställning som juridisk person (Artikel 3) och båda sidor bekänner sig till en fredlig nedläggning av stridigheter som en grundregel i internationella förbindelser.

Konventionen utvidgades med en överenskommelse den 10 november 1997 om den katolska kyrkans rättsliga status i Israel. De kyrkliga institutionerna erkänns här som juridiska personer, och den kanoniska rätten förklaras gällande för kyrkans inre förhållanden. Kyrkans ekonomi blir delvis bunden vid Heliga stolens medgivande, till exempel vid köp av mark, med förebild i transaktionerna från 1970. Det var emellertid problematiskt att den grekisk-katolska kyrkan inte var företrädd i den bilaterala förhandlingskommissionen. För denna förblir frågan obesvarad om den kristna minoriteten erkänns som sådan eller om ställningen som juridisk person endast gäller vissa utvalda institutioner inom kyrkan (och det då faktiskt finns en uppdelning av katolikerna). För de kristna palestinierna uppstår dessutom frågan om överenskommelsen om östra Jerusalem inte innebär att Heliga stolen erkänner Israels suveränitet över de i strid med folkrätten ockuperade områdena (vilket formellt inte är fallet).

Heliga stolens opartiska hållning i Mellanösternkonflikten

Att Heliga stolen så länge vägrade att uppta diplomatiska förbindelser med Israel handlar inte så mycket om den ofta anförda antisemitismen inom den katolska kyrkan utan har en del strukturella och politiska orsaker.

Utslagsgivande var först och främst en önskan om en ordnad kontroll över de heliga platserna i Palestina. En sådan var riskfylld med tanke på en möjlig förstörelse av Israel efter 1948 och arabernas sannolika ovilja att acceptera de kristna pilgrimerna efter erkännandet, likaledes på grund av de permanenta problemen med den israeliska ockupations- och annekteringspolitiken.

Heliga stolen var dessutom inriktad på att skydda de kristna gemenskaperna i det Heliga landet. Detta gällde särskilt de kristna palestinierna som hade blivit fördrivna efter 1948/1949 och vars rättigheter förgäves hade krävts.

Den påvliga diplomatin fruktade också för repressalier mot den katolska kyrkan i arabiska och islamiska länder om Israel erkändes och att dialogen med islam kunde äventyras. När de diplomatiska förbindelserna upptogs fanns en motsvarande risk för att den katolska kyrkans och Heliga stolens ställning skulle försvagas också i de icke-islamiska staterna i Tredje världen. Där sågs Israel ofta som en utpost för USA och ett exempel på den västliga ”nyimperialismen”. Typisk för denna hållning var en resolution i FN:s generalförsamling 1975, där sionismen beskrevs som en form av rasism.

Israel sågs i delar av det västliga samhället, framför allt i USA, som en ”paria-stat” särskilt på grund av sina kontakter med problematiska aktörer som Somozaregeringen i Nicaragua, Pinochetjuntan i Chile och apartheidregimen i Sydafrika. Sett mot denna bakgrund skulle erkännandet av Israel kunna bli en möjlig belastning, inte så mycket för de bilaterala förbindelserna med USA:s regering som för den katolska kyrkans interna förhållanden i USA.

Om man är medveten om dessa hinder kan man logiskt förstå att diplomatiska förbindelser mellan Heliga stolen och Israel upptogs först i början av 1990-talet. Vid denna tidpunkt var Israels överlevande och dess etablering som suverän stat i Mellanöstern inte längre ifrågasatt. Fredsprocessen med de arabiska staterna (sedan 1977) och med palestinierna (Oslo-överenskommelsen 1993), den arabisk-västliga alliansen i det andra Gulfkriget och Israels neutrala hållning gentemot Irak 1991 hade tydligt försvagat antagonismen mellan Israel och USA och å andra sidan mellan Israel och de arabiska länderna, särskilt som Sovjetunionens stöd till dem hade bortfallit.

En överenskommelse med PLO (som representant för de palestinska myndigheterna) i oktober 1994 gjorde det möjligt för Heliga stolen att behålla sin opartiska hållning i Mellanösternkonflikten. Den Apostoliska stolens huvudintressen var att säkerställa religionsfriheten i de palestinska områdena; att samarbeta för att genomföra respekten för mänskliga rättigheter; att garantera att dessa rätter erkändes för de kristna palestinierna; att kyrkans frihet säkerställdes; att det gavs tillgång till de heliga platserna, status quo respekterades och att man fann en lösning av ekonomiska och finansiella frågor som rörde kyrkans rättsliga status, till exempel i skattefrågor.

Mellanösternkonflikten förblir en svår belastning för förbindelserna mellan Heliga stolen och Israel. Förutom omsorgen om de sociala konsekvenserna och säkrandet av freden är Heliga stolens främsta utrikespolitiska mål att säkerställa tillgången till de heliga platserna och de kristna minoriteternas fria religionsutövning. Inte minst skulle detta kunna uppnås genom en fredlig samlevnad mellan israeler och palestinier.

Av särskilt intresse för Heliga stolen är läget i Libanon med dess stora kristna befolkning (maroniter). Libanon är den stat som har den största kristna gemenskapen i Mellanöstern, med omkring 30 procent av befolkningen (huvudsakligen katolska kristna). Det multireligiösa Libanon sågs av kurian före inbördeskriget 1975 som en förebild för kristen samexistens och också som en modell för hur en lösning av Palestinakonflikten skulle kunna åstadkommas. På motsvarande sätt ser Heliga stolen traditionellt på Mellanösternkonflikten som en komplex enhet av olika krishärdar.

Överkänslighet på båda sidor

Den påvliga diplomatins hållning i det libanesiska inbördeskriget (1975–1990) kännetecknades av ett omfattande och även Israelkritiskt engagemang. Till detta hörde en massiv humanitär insats, inte minst genom direkta appeller från och initiativ av biskoparna i USA och Västeuropa. I dessa ingick fördömanden av alla våldshandlingar, vilken sida som än hade begått dem. Så till exempel vände sig Heliga stolen eftertryckligt mot massakern i Sabra och Shatila på palestinska civila som företogs av kristen milis med understöd av Israel 1982, och attackerna mot multinationella fredsstyrkor 1984.

När inbördeskriget upphörde 1990 genom Taef-överenskommelsen i november 1989 hade Heliga stolen ett relativt ringa inflytande trots Johannes Paulus II:s intensiva engagemang. Huvudrollen spelades av andra stater (Syrien, Israel och USA). Å andra sidan fanns interna konflikter i det kristna lägret och ett fjärmande från påven och från den maronitiska kyrkans ledande ställning.

I den oföränderligt besvärliga relationen mellan Israel och palestinierna krävde Heliga stolen en fortsättning av den multilaterala fredsprocessen med deltagande av ”Mellanösternkvartetten” (USA, Ryssland, EU och FN), ett ömsesidigt avstående från våld och ett fördömande av våldsspiralen med terrordåd och vedergällning. Förhandlingsprocessens konkreta mål måste vara en tvåstatslösning, där man också beaktar de växande problemen för de kristna palestinier som bor i Israel.

Med samma diplomatiska och humanitära hållning avstod Johannes Paulus II medvetet från att ta parti för någondera sidan under sin resa i Mellanöstern år 2000. Hans vistelse i det Heliga landet var en permanent balansgång mellan den israeliska och den palestinska sidan, där han å ena sidan offentligt beklagade Förintelsen och Heliga stolens långvariga återhållsamhet gentemot den judiska staten och å andra sidan betonade palestiniernas naturliga rätt till ett hemland. Påven undvek frågor som rörde de palestinska flyktingarnas återkomst.

Också efter år 2000 har Heliga stolens relation till Israel varit en kinkig fråga. Den spelar inte heller någon direkt roll i den israelisk-palestinska fredsprocessen. Andra problem för Heliga stolen kommer av dess misstro mot judiska fundamentalister (bosättarrörelsen) och den (protestantiska) kristna högern i USA och dess villkorslösa och radikala understöd av Israel, från vilket kurian vill distansera sig.

När Israels konflikt med de radikal-islamistiska grupperingarna Hizbollah och Hamas eskalerade genom invasionen i Libanon i juli/augusti 2006 och i Gazaremsan i december 2008/januari 2009 väckte det särskild uppmärksamhet från Heliga stolens sida. Flera gånger uppmanade den till att inställa striderna, att skona civilbefolkningen och att ge humanitär hjälp. Heliga stolen anknöt här till sina tidigare ställningstaganden 2006 och 2008/2009.

Till detta hör framför allt kravet på att alla parter i konflikten skall avstå från våld och erkänna internationell rätt som en grundläggande förutsättning för en lösning av konfrontationen och ett återställande av freden liksom betoningen på den egna humanitärt inriktade opartiskheten i konflikten. Betecknande för det sistnämnda är Benedictus XVI:s uttalande i juli 2006 där han underströk libanesernas rätt till sitt lands integritet och suveränitet, israelernas rätt till ett liv i fred i sin stat och palestiniernas rätt till ett fritt och suveränt hemland.

Heliga stolen reagerade skarpt på angreppen. Den förklarade att den inte kunde acceptera några tillrättavisningar, och att det israeliska svaret på terroristdåd ofta stod i strid mot folkrätten. Först sedan Benedictus XVI bestämt hade avvisat antisemitismen och den israeliske presidenten hade avlagt besök i Vatikanen i november 2005 kunde denna kris i de ömsesidiga förbindelserna biläggas. Heliga stolen tillhör dessutom de folkrättsliga subjekt som helt explicit och kategoriskt vänder sig mot ett förnekande av Förintelsen och mot den iranske presidentens återkommande krav på en utplåning av sionismen och Israel.

Även om Benedictus XVI:s hållning gentemot antisemitismen utan tvivel är entydigt avvisande har också röster hörts som betonar den speciella karaktären hos de bilaterala förbindelserna mellan Heliga stolen och staten Israel. Avgörande är att de båda folkrättssubjekten inte är stater eller statsliknande aktörer utan i sista hand härleds från ett religiöst fundament. Därför kan politisk-diplomatiska och interreligiösa frågor inte skiljas åt på någondera sidan.

Också på sistone har det gång på gång uppstått bilaterala spänningar som kan härledas från oöverlagda uttalanden från kurian om de humanitära aspekterna av Mellanösternkonflikten eller från ursprungligen inomkyrkliga aktiviteter av påven. Dit hör att kardinal Renato Martinos i januari jämförde striderna i Gazaremsan med ett koncentrationsläger. Dit hör också diskussionen om den sedan hösten 2008 förestående saligförklaringen av Pius XII, återupptagandet av den ”tridentinska” riten 2007 med långfredagens förböner för judarnas omvändelse och den aktuella konflikten om Richard Williamson och SSPX.

På en praktisk-administrativ nivå kvarstår vidare problem hur man skall tillämpa konventionen från 1993. För Heliga stolen och den lokala katolska kyrkan är viktiga frågor fortfarande ouppklarade, till exempel om prästerskapets status och om hur det kyrkliga tjänstgörandet vid de heliga platserna skall gå till, och likaså om kyrkans skattefrihet. Den bilaterala kommissionen arbetar produktivt och förtroendefullt enligt sina egna kommunikéer. Men man hade inte kunnat framlägga någon avslutande förklaring inför Benedictus XVI resa i Mellanöstern.

Om förbindelserna med Israel skall kunna vidareutvecklas liksom den katolsk-judiska dialogen är det inte nog att Benedictus XVI liksom sina föregångare företar en politisk balansgång bortom teologisk och intellektuell stringens. Liksom Johannes Paulus II måste han genom direkt diplomati avlägsna de hinder som fortfarande består inom kuriabyråkratin. En förbättring av förbindelserna med Israel och judendomen är då inte minst en utmaning för påven att visa sin ledarförmåga inom kyrkan.

Översättning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 5/2009.