Ett klargörande av den katolska synen på vård i livets slutskede?

Pater Erwin Bischofberger skriver i Signum nr 3/2009 om behandlingen av komapatienter med anledning av Eluana Englaro, som efter 17 år i koma fick sitt liv avslutat tidigare i år genom att tillförsel av näring och vätska stängdes av. Artikeln har undertiteln ”Ett klargörande av den katolska synen på vård i livets slutskede”. Jag, och många med mig, finner detta synnerligen bekymmersamt eftersom artikelns slutsats var, att tillförsel av näring och vätska är att betrakta som behandling och därför inte alltid bör äga rum. Detta går, menar jag, stick i stäv mot kyrkans officiella ståndpunkt.

Fallet med Eluana Englaro var oerhört tragiskt, och det är lätt att ha förståelse för Eluanas familj och den väg de valde att följa. Och självklart kan pater Erwin uttrycka sin åsikt i fallet; frågan är omdiskuterad inom kyrkan, och att det råder delade uppfattningar i frågan om närings- och vätsketillförsel bland katoliker är ingen hemlighet.

Men, i pater Erwins artikel nämns ingenstans att kyrkans ledning genom Troskongregationen klart och tydligt har tagit ställning i frågan. Det skedde på uppdrag av den amerikanska biskopskonferensen, efter det att Terri Schiavo våren 2005 hade tvingats svälta och törsta ihjäl eftersom hennes sondmatning upphörde. Terris exmake hade mot resten av familjens vilja fått rätten att frånta henne tillgång till näring och vätska, och fallet blev vida omtalat. Vatikanen fördömde det domstolsbeslut som ledde till Terris död, och för att få klarhet i frågan begärde den amerikanska biskopskonferensen kort därefter förklarande riktlinjer av Vatikanen. Dessa offentliggjordes i september 2007 i form av ett utlåtande, som påven Benedictus XVI hade godkänt och dessutom anbefallt att det skulle offentliggöras. Troskongregationen förklarade i samband med publiceringen att svaret var tänkt att tjäna som vägledning för präster, sjukvårdspersonal, etiker och familjer som har att göra med patienter i vegetativt tillstånd, och torde därför i allra högsta grad ha varit relevant för pater Erwins artikel.

Vatikanen slog i utlåtandet fast att det är omoraliskt att avbryta sondmatning av personer som befinner sig i ett ”permanent vegetativt tillstånd”. De har, enligt Troskongregationen, en fundamental mänsklig värdighet; därför ska de också få grundläggande vård, och i den ingår att få mat och vätska. Man medger dock ett antal undantag – som vid svår fattigdom eller i fall där näringstillförseln orsakar patienten smärta eller stort obehag – men man gör också klart att det inte ska ses som en extraordinär åtgärd att ge en människa näring och vätska.

Frågorna och svaren var följande:

Fråga 1: Är näring och vätsketillförsel (antingen på naturligt eller konstgjort sätt) för en patient i vegetativt tillstånd moralisk förpliktande, så länge näring och vätska kan tas upp av patientens kropp eller man kan tillföra detta utan att utsätta henne för fysiskt obehag?

Svar: Ja. Tillförsel av näring och vätska, även på konstgjort sätt, är principiellt ett vanligt och proportionerligt medel att upprätthålla livet. Därför är det förpliktigande så länge patienten kan tillgodogöra sig närings- och vätsketillförseln. På så sätt förhindras lidande och död genom svält och törst.

Fråga 2: I de fall en patient i permanent vegetativt tillstånd på konstgjort sätt tillförs näring och vätska, får detta avbrytas om kompetenta läkare med moralisk visshet bedömer att patienten aldrig någonsin kommer att återfå medvetandet?

Svar: Nej. En patient i permanent vegetativt tillstånd är en person med grundläggande mänsklig värdighet, som därför förtjänar ordinär och proportionell vård, vilket omfattar tillförsel av näring och vätska, även på konstgjort sätt.