Svar till Helena D’Arcy

I februari i år dog den italienska komapatienten Eluana Englaro efter att man på ett sjukhus i Udine hade stängt av den artificiella tillförseln av näring och vätska. Eluanas koma innebar att hon var inlåst i djup och permanent medvetslöshet där kroppens övriga funktioner var utslagna och utanför den svårt skadade hjärnans kontroll. Hennes far hade gått ända till Högsta domstolen som gav honom och de medicinskt ansvariga rätt att avsluta den livsförlängande behandlingen. I min artikel i Signum nr 3/2009 argumenterade jag för att det var etiskt försvarbart och till och med väl motiverat att låta Eluana dö. Det tycker inte Helena D’Arcy som menar att min ståndpunkt gick stick i stäv med den katolska kyrkans syn. I samma andetag säger hon visserligen ”att frågan är omdiskuterad i kyrkan”. Men detta konstaterande påverkar inte hennes fortsatta resonemang.

I sitt genmäle undrar Helena D’Arcy vidare, om jag inte flyger under radarn genom att förtiga Vatikanens respektive Troskongregationens utlåtande om vård av komapatienter. Man behöver emellertid inte lusläsa min artikel för att konstatera, att jag utförligt konsulterar och citerar Katolska Kyrkans Katekes i denna fråga. Det kan inte vara meningen att man i en relativt kort artikel skall behöva citera diverse kyrkliga dokument som dessutom har olika förpliktelsegrader. Som Helena D’Arcy själv antyder är det inget av dokumenten som i den här frågan innehåller en ofelbar lära. Jag menar då att Katolska Kyrkans Katekes har högre dignitet än en Troskongregations ställningstagande i ett enskilt fall.

Detta fall hör hemma i Florida i USA. Helena D’Arcy jämför Eluana Englaros död med den amerikanska kvinnan Terry Schiavo, en svårt hjärnskadad patient som under femton år legat i koma. Hon avled 2005 efter sin make Michaels mobilisering av juridiska instanser som också gav tillstånd att sondmatningen avslutades. Helena D’Arcy menar att detta fall borde ha varit vägledande för min bedömning av Eluanafallet. Jämförelsen haltar. Medan Terris anhöriga var oeniga i sin uppfattning och förde ut sin släktfejd i massmedierna fanns det ingen konflikt hos Eluanas anhöriga. Detta är anmärkningsvärt med tanke på hur viktiga de närmaste anhörigas ståndpunkt är, när patienten inte är kontaktbar och därför inte själv kan ta ställning. Troskongregationens utlåtande i fallet Schiavo kan därför bara analogt tillämpas på behandlingen av Eluana.

Det är inte ofarligt att citera kyrkliga dokument i frågan. Jag nämner ett exempel från senare påvliga utlåtanden. I mars 2004 höll Johannes Paulus II ett tal till den katolska världsfederationen av katolska läkare och Påvliga livsakademien. Där hävdar han, att näring ”i princip” hör till vanlig vård av en komapatient. I november samma år framhöll han inför en internationell konferens organiserad av Påvliga rådet för hälsopastorala frågor, att man skall använda all terapeutisk möda för att få patienten att återfå hälsan. Men när det blir klart att fortsatt behandling inte tjänar detta syfte får man avbryta den. Att påbörja eller fortsätta behandlingen berör inte frågan om värdet av patientens liv. Vad det handlar om är huruvida en behandling är till gagn för patienten eller inte. I detta tal nämner påven inte längre nödvändigheten, inte ens ”i princip”, av artificiell tillförsel av näring och vätska.

Den avgörande frågan är alltså om en behandling står i proportion till patientens verkliga behov. Det är så det står i Troskongregationens Deklaration om eutanasi från 1980. Eller man kan formulera det som påven Pius XII gjorde, när han 1958 första gången i kyrkans historia tog ställning till modern medicinsk teknologi, i detta fall användning av respirator. Bara sådana medicinska insatser skall göras ”som inte innebär någon tung börda för patienten eller någon annan”. Pius XII nämner inte olika sorters åtgärder utan säger, att man skall bedöma ingreppets verkan på patienten. Behandlingen skall alltså alltid avse patientens väl. Faran består i att man inte behandlar patienten för hennes egen utan för behandlingens skull. Patienten är inte längre ett moraliskt subjekt utan ett objekt för åtgärd som människan som person inte kan tillgodogöra sig.

Diskussionen om vård i livets slutskede rymmer en mängd missförstånd. Många menar att det rör sig om eutanasi (aktiv dödshjälp) när man avbryter en livsuppehållande behandling. Att upphöra med artificiell näring och vätsketillförsel är visserligen anledningen men inte orsaken till att patienten dör. Det direkta syftet är att låta patienten dö på grund av hennes egna inneboende skador. Man skulle döda henne om man tillförde henne en dödande injektion. Att avbryta en behandling för att låta patienten dö är faktiskt ingen ond handling. Om man tolkar vägran att fortsätta sondmatning som eutanasi då skulle ingen livsuppehållande behandling (life support intervention) såsom respirator eller njurdialys någonsin kunna avslutas. Att avbryta eller avsluta skulle alltid innebära att döda. Detta är absurt.

Man får leta länge efter ett livsområde där språket har en så suggestiv kraft som det mänskliga livets inlednings- och avslutningsfas. Språkförbistringen hindrar en vettig dialog till och med inom kyrkan. Så har det i Eluanas fall påståtts att hon visserligen hade drabbats av en svår hjärnskada, men att hon annars var frisk. Vad menas med ”annars frisk”? Det är en grotesk eufemism eftersom patienten har en sådan skada som påverkar hela organismen och som skulle ha lett till döden om inte medicinsk, i detta fall människofientlig, teknologi hade hindrat döden att bokstavligen äga rum i henne. Att sanera semantiken hör till den medicinska etikens främsta uppgifter.

Med rätta ingår det i kyrkans tradition att det mänskliga livet skall respekteras och främjas från konceptionen till den naturliga döden. Eluana tilläts inte dö en naturlig död. Hon blev gisslan för ett teknologiskt imperativ. Hon kunde inte själv ta sig ur den terapeutiska fångenskapen. För detta envisa insisterande har franska språket ett talande uttryck, acharnement thérapeutique, terapeutisk halsstarrighet, på gränsen till terapeutiskt ursinne. När Eluana hade avlidit var det ett par kardinaler som avfärdade hennes död som mord. Benedictus XVI gjorde inte det. Han bara upprepade kyrkans fasta tradition när han sa att ”livets helighet måste bevaras från befruktningen till det naturliga slutet”. Förmodligen med betoning på det naturliga slutet.