Hildegard som projektionsyta

I oktober kommer Hildegard av Bingen att utnämnas till kyrkolärare. Andrea Tornelli, Vatikanexpert, offentliggjorde nyheten i den italienska tidningen La Stampa i december förra året och processen är långt framskriden. Hildegard av Bingen kommer att bli den fjärde kvinnan som föräras titeln kyrkolärare. Den tionde maj upptog Benedictus XVI Hildegard av Bingen i listan över heliga och det liturgiska firandet av denna benediktinnunna, som tidigare begränsat sig till det tyskspråkiga området, står därmed öppet för hela kyrkan.

Om man får tro en omröstning gjord i tv hör Hildegard av Bingen till de ”främsta tyskarna”, vilkas betydelse inte begränsas till deras samtid. Och faktum är att man stöter på gestalten Hildegard av Bingen inom en mängd aktuella diskurser, bland annat som ordensgrundare eller inspirerande förebild. I henne ser somliga en mystiker i nära relation till Gud, vars exempel förmår lindra det sekulära samhällets och en förnuftstyngd teologis plågor. För andra är hon en antiklerikal kyrkoreformator och tidig feministisk teolog. Dessutom uppfattar andra henne som en holistisk läkare och grundare av den så kallade Hildegardmedicinen.

Såsom knappt någon annan medeltida gestalt är Hildegard av Bingen en projektionsyta som förmår spegla allt från kyrkopolitiska ställningstaganden, obehaget i mötet med en rationalistisk värld, esoteriska tolkningar och bruk, till ekonomiska intressen. Även om samtliga synsätt förvränger bilden av den verkliga Hildegard så saknar ingen av dem historisk förankring.

I de bibliska profeternas efterföljd

Beskrivningen av Hildegard som mystiker finner sitt berättigande i och med hennes visionära begåvning. Hennes vita, vilken delvis grundar sig på hennes egna anteckningar, berättar hur hon redan som liten flicka hade hörsel- och synuppenbarelser. Hon föddes år 1098 som tionde barnet till Hilbert och Mechthild von Bermersheim. Åtta år gammal gavs Hildegard som ”tionde” och vigdes åt det andliga livet. Föräldrarna överlämnade det sjukliga barnet i adelskvinnan Jutta von Sponheims vård och när Hildegard var tolv år gammal slog de sig tillsammans ned i ett konvent i närheten av benediktinklostret på Disibodenberget. När Jutta avled år 1136 utsågs Hildegard till magistra och övertog ledningen över vad som nu hade blivit ett kloster med ansenliga tillgångar, där ungefär 20 adliga kvinnor levde.

Under första hälften av sitt liv höll Hildegard sina visioner hemliga. Först vid 43 års ålder påbörjade hon sin litterära verksamhet, en redovisning och nedskrift av sina ”syner”. Mellan åren 1141 och 1151 växer hennes huvudverk Scivias (”Känn vägarna”) fram. Detta följs sedan av två liknande skrifter, Liber vitae meritiorum (”Det hedervärda livets bok”, 1158–1161) respektive Liber divinorum operum (”De gudomliga gärningarnas bok”, 1163–1170). Upplägget är hela tiden detsamma. Hildegard skildrar en vision i form av mångbottnade, originella bilder och sedan följer en allegorisk utläggning, baserad på en hörseluppenbarelse.

I början av Scivias beskriver Hildegard uppenbarelsen där hon uppmanades att skriva ned det hon fått veta. Genom dessa rader träder hennes självförståelse i dagen. Hildegard ställer sig i de bibliska profeternas efterföljd. Liksom Elia och Jeremia åberopar hon sig på omedelbara upplevelser, som till en början framkallat ängslan och rädsla. I likhet med Hesekiel anger hon ett exakt datum och betonar att hon handlar på uppdrag. Sig själv beskriver Hildegard som olärd, indocta, vilket på intet sätt motsvarar hennes relativt breda bildning.

På så vis framställer hon sig som blott ett språkrör för Guds egna ord, en förmedlare som på grund av bristande kunskaper själv inte förmår tillfoga något. Hennes hörseluppenbarelser är emellertid inga färdiga texter som kan överföras på papper likt en diktamen. Utgångspunkten är Hildegards egna insikter och dessa försöker hon klä i mänskliga ord, vilkas mångtydighet hon med tvekan anförtror sig åt. Detta omfattar givetvis hennes egen prestation vad stilistik och tolkning beträffar. Hildegard använde sig av de kategorier som den samtida teologin ställde till förfogande, vilka hon dock på profeternas vis kopplade samman med analyser av samhället. Men likväl insisterade hon på att vara en passiv mottagare.

Som en följd av denna självförståelse står Hildegard i tydlig kontrast mot det som brukar anses vara karaktäristiskt för kristen mystik. Till skillnad från sina manliga samtida, som exempelvis Bernhard av Clairvaux eller Hugo av Sankt Viktor, som författat ”mystika” texter, beskriver hon inte hur den älskande själen stiger upp mot Gud för att där uppnå en visio beatifica. Denna själens förening med Gud bortom rationalitet och språk skriver Hildegard aldrig om. Inte heller skrev hon läroböcker i kontemplativ bön eller påverkade senare tiders teori om mystik eller praxis.

Än mindre framställer hon sina visioner som ett möte i brudgemaket mellan Kristus och den älskande själen, vilket Mechthild av Magdeburg och Hadewijch av Brabant skulle komma att göra under 1200-talet. Att försöka foga in Hildegard i denna tradition är problematiskt vad hennes reception beträffar. Det riskerar att skymma blicken för hennes visioners bredd och mångfald. Texterna där hon reflekterar över sina hörsel- och synförnimmelser är förvisso berömda, men de utgör bara en bråkdel av hennes skrifter och saknar relevans vad hennes verkliga skrivande beträffar.

Hildegards framställning av sig själv som profet hör hemma i den kvinnliga auktoritetsproblematikens kontext. Utan att åberopa sig på gudomliga uppenbarelser hade det knappast varit tänkbart att som kvinna skriva och predika under 1100-talet. Detta innebär dock inte att Hildegards visioner endast skulle vara sprungna ur en strävan efter auktoritet och en publik. Men det förklarar varför Hildegard med sådan häftighet insisterar på sina visioners ofelbarhet och frånvaron av all egen påverkan. Samma strävan visar sig i Hildegards bemödanden om att alltid vara vid fullt medvetande under sina uppenbarelser. På så vis undvek hon att uppfattas som offer för en typiskt ”kvinnlig” form av andlig förvirring. Dessutom kunde hon, som stöd för sina uttalanden inom en mängd områden, hänvisa till Guds ingivelse.

Hildegard kan dock själv ha uppfattat det som ett problem att hon var kvinna. Trots all sin självmedvetenhet var hon en del av det tidstypiska och teologiskt understödda tankeklimat, inom vilket hennes kön tillskrevs ett mycket litet värde. Att vara kvinna uppfattades som en brist och detta var även Hildegards uppfattning. I en gest av blygsamhet inordnar hon sin kvinnlighet bredvid sin sjuklighet och bristande bildning. Men därmed gör hon samtidigt bruk av en paradox som i synnerhet stod kvinnor till förfogande. Ty det är, åtminstone i teorin, just genom de låga och ödmjuka som Gud upphöjer och visar sin makt. Detta skänkte henne en ställning som var mer upphöjd än hennes samtids mäktiga män.

Men detta gör henne knappast till en tidig feminist, som kämpade för mäns och kvinnors lika värde. Däremot förmådde hon för egen del frigöra sig från den könsroll som hon tilldelats. Hildegards profetiska verksamhet omfattade i sin kritik både kejsardömets och kyrkans främsta dignitärer.

Korrespondens med högt uppsatta personer

År 1147 gav påven Eugenius III ett officiellt erkännande åt Hildegards profetiska gåvor. När han i samband med förberedelserna inför det andra korståget infann sig i Trier presenterade man Hildegards första skrift Scivias för honom. I Hildegards vita, där överdrifter naturligtvis förekommer då och då, står att läsa hur påven läste högt ur denna skrift inför den församlade andliga eliten. I synnerhet Bernhard av Clairvaux, som var närvarande vid mötet, ska ha bemödat sig om att få till stånd detta påvliga erkännande. Redan före erkännandet hade Hildegard vänt sig till Bernhard, samtidens store reformator. Svaret som hon erhöll var förvisso vänligt, men kortfattat och distanserat.

I sitt brev skildrade Hildegard sin omfångsrika korrespondens, men några av de berömmande rader som hon inkluderade var förmodligen fingerade. Men i och med Eugenius erkännande blev hon en auktoritet. Hon tilläts predika och den siargåva som gav henne möjlighet att utröna Guds vilja gjorde henne till en efterfrågad rådgivare. Redan av sina samtida fick hon hederstiteln prophetissa teutonica och kallades Sibyllan från Rhen. Hennes korrespondens omfattade ledarna inom såväl den kyrkliga som den världsliga sfären. Även med påven utväxlade hon brev. Hon företog dessutom omfattande predikoresor som först förde henne till Mainz, Würzburg och Bamberg. Senare kom hon även att besöka Trier, Metz och Lothringen och slutligen for hon med skepp till Andernach, Köln och Siegburg.

Vid pingstfirandet i Trier år 1160 höll hon en predikan som kan sägas vara typisk för hennes offentliga verksamhet. Vid sidan av de sedvanliga ödmjukhetsbetygelserna frammanade Hildegard en kosmisk bild av hur mörkret faller över de fyra väderstrecken. I öster, söder och väster sjunker dygden, de goda gärningarna och barmhärtigheten ned i mörker. Från norr, Satans symboliska rike, blåser en vind, full av stolthet, otro och gudsglömska. Skildringen innehåller en förebråelse mot prästerna i Trier. Hildegard kritiserade deras strävan efter rikedom, rykte och politiskt inflytande och vände sig mot deras försummelse av de prästerliga plikterna. Hon använde sig av den patriarkala symbolik som var vanlig vid denna tid och beskrev sin samtid som förvekligad: Ett alltför bekvämt liv hade förvandlat manligt mod till kvinnlig svaghet. En viss tyrann pekas ut som orsak till samtidens nöd och det kan inte råda någon tvekan om att det är kejsar Barbarossa som avses.

Hennes budskap upprepades vid många andra tillfällen och är tydligt: De tyska biskoparna, som bidragit till valet av den sedermera schismatiske kejsaren, godtar dennes styre på grund av deras egen svaghet. Här uppträder Hildegard som företrädare för den gregorianska reformen, vilken inte bara vände sig mot missförhållandena inom prästerskapet utan även bekämpade den världsliga maktens intrång på kyrkans område. Senare kom Hildegard att gå i öppen konflikt med Barbarossa.

Även Hildegards strävan att göra klostret för kvinnor oberoende av det manliga klostret på Disibodenberg hör hemma i 1100-talets klosterreformrörelse. Trots högljudda protester från abboten Kuno, som ogärna ville gå miste om nunneklostrets omfattande prebende, lät Hildegard upprätta ett kloster avsett endast för kvinnor på Rupertsberg. Där blev hon abbedissa och lät uppföra byggnaderna i enlighet med sina egna idéer. Betoningen kom att ligga på funktionalitet; där fanns sanitära anläggningar och rinnande vatten i alla arbetsrum. Den radikala askes som praktiserades i de framväxande cisterciensklostren ville hon dock inte veta av.

Även om Hildegard fördömde all form av ohämmad njutning, så ansåg hon att kroppen bör ges så mycket näring att hälsan bevaras och ingen livsfara föreligger. Hon delade heller inte reformrörelsens karaktäristiska fokus på människans inre liv, vilket ofta ledde till att man vände sig bort från den sinnliga yttervärlden. Därför övertog Hildegard inte heller den relativisering av samhällsstatusen som var en konsekvens av förnekelsen av allt yttre. Cistercienserna hade sedan länge avskaffat uppdelningen mellan adliga och ofrälse i sina kloster, men Rupertsberg stod öppet endast för adliga kvinnor. Trots hennes häftiga kritik mot ständernas företrädare angrep Hildegard inte själva den feodala ordningen. Guds harmoni, som klostrets ordning skulle spegla, förstods som principiellt hierarkisk.

Naturforskare och läkare

Hildegards stöd för den feodala ordningen och den kyrkliga hierarkin var en del av det symboltänkande som i de jordiska förhållandena förmådde se avbilder av den himmelska världen: De jordiska hierarkierna speglar andevarelsernas himmelska hierarki. Hildegard av Bingen var en av dem som under högmedeltiden får denna platonska symbollära att åter bära frukt. Men redan i hennes samtid utsattes den för omfattande kritik. Denna kom dels från en naturfilosofi som alltmer börjat intressera sig för kausala samband, dels från nominalismens företrädare som såg allmänbegreppen som konstruktioner och som därmed även angrep den klassiska metafysikens anspråk på kunskap om Gud, men också från katarrörelsen som från södra Frankrike spritt sig till Rhenlandet och som även Hildegard predikade mot.

Världens avförtrollning, vars slutpunkt utgörs av modernitetens naturuppfattning, hade redan börjat och Hildegard stod på traditionens sida. Symboliken är avgörande för det sätt på vilket Hildegard inordnade natur och människor i ett kosmologiskt sammanhang. Världen och människan utgör ett system av speglingar. I sin andra visionära skrift, De operatione Dei, presenterar hon ett vimlande kosmos där varje ting förmår symbolisera allting annat. I denna teocentriska världsbild har människan hedersplatsen: I det mikrokosmos som är människan speglas himlakropparnas makrokosmos. Människans välvda huvud speglar himlavalvets rundning.

Fragmenteringen inom livets alla områden har gjort uppfattningen av världen som en helhet till en omöjlighet för oss. Inför denna storslagna helhetssyn står vi som förundrade främlingar. För oss är det lättare att föreställa sig de ekonomiska tvångens hamsterhjul än världshjulets fullkomlighet, på vilket Hildegard i en av sina mest kända visioner såg människan fastspänd. Det är inte av en slump som man i dag vanligtvis stöter på Hildegard av Bingens namn i samband med alternativ medicin. Ty det är inom läkarvetenskapen som människan så att säga in på bara skinnet erfar konsekvenserna av ett förnuft som reducerats till blott empiri och av en kunskap vars väsen är distans och uppdelning.

Orsakerna till att Hildegard väcker sådant intresse inom det här området är framför allt två. För det första framstår hennes tillvägagångssätt som modernt naturvetenskapligt. Nunnan från 1100-talet betraktar och beskriver den mänskliga kroppen, inklusive sexualorganen, på ett förvånansvärt nyktert sätt. I hennes anteckningar om läkeörter möter man ett kunnande som åtminstone delvis skulle hålla streck inför en empirisk prövning. För det andra möjliggör Hildegards naturförståelse en helhetssyn, vars frånvaro många i dag verkar vara smärtsamt medvetna om. All verkan sker på åtskilliga plan, kroppen är sammanvävd med anden, människan med kosmos och alla kroppsdelar med varandra.

Hildegards skrifter om naturkunskap och läkekonst består av böckerna Physica och Causae et curae. Eftersom det inte finns några samtida exemplar har deras äkthet betvivlats. Men mycket talar för att texterna väsentligen är Hildegards. I dem återfinns en mängd olika ämnen som emellanåt inte har några kopplingar till det som vi vanligtvis avser med läkekonst. Bredvid beskrivningar av kosmos, dess delar och syften återfinns karaktärstypologier, utläggningar kring skillnaderna mellan könen, råd för ett sunt leverne, beskrivningar av åkommor samt recept med förklaringar av valet av ingredienser.

Det är oklart vilka källor Hildegard själv har använt sig av, men det rör sig troligtvis till stor del om antikt allmängods, medan andra delar har sitt ursprung i germanska folktraditioner. Magi förekommer ofta. Men även egna iakttagelser, umgänget med sjuka och arbetet med örter har lämnat sina bidrag. Grundföreställningen är typisk för medeltida medicin och baserar sig på humoralpatologins fyra vätskor. Trots det framstår läkekonstens system i Causae et curae som unikt. Hildegard tolkar exempelvis de fyra kroppsvätskorna på ett helt eget sätt. Hennes karaktärstypologier är originella och ger emellanåt prov på en omskakande insikt i människans avgrunder. Man stöter ofta på kopplingar till de visionära skrifterna. Nyckelbegreppet för Hildegards läkekonst är viriditas, som kan översättas som ”växtkraft”. Viriditas genomströmmar alla levande varelser och är läkekraftens och fruktbarhetens upphov. Dess närvaro i högre eller lägre grad leder till friskhet respektive sjukdom.

Men bilden av ett kosmos genomkorsat av underbara harmonier, som vittnar om ett bejakande intresse för skapelsen, utgör förvisso bara en del av Hildegards världssyn. Det som hennes moderna beundrare oftast blundar för är tendenserna till världsfrånvänd askes och hennes dualistiska syndateologi. Dessutom har de symboliska utläggningarna alltid en moralisk dimension. Den svarta gallan, som sägs ge upphov till en mängd fysiska störningar, förstås på så vis som en följd av syndafallet. Att den svarta gallan inte bara kan orsaka kroppsliga utan även själsliga åkommor, nedstämdhet och förtvivlan framstår för oss som uttryck för en sund helhetssyn. Men allt detta åtföljs av en tydlig nedvärdering av allt kroppsligt. Den syndiga kroppen ? och här är Hildegard helt och fullt ett barn av sin tid ? kan smutsa ner den andliga själen. Även begären och lusten, fastän nödvändiga för fortplantningen, har en bismak av synd. Hildegards intresse för det naturliga är fullt av tvetydigheter. Detta hänger samman med hennes skiftande kvinnlighetssymbolik.

Kvinnlighetsteolog

Hildegard kan mycket väl vara den första kristna tänkare som seriöst och på ett bejakande sätt ägnat sig åt ”kvinnlighet”. Härvidlag placerar hon sig i den gammeltestamentliga vishetslitteraturens tradition. I centrum står en gestalt som Hildegard kallar Sapientia eller Caritas. Denna gestalt framträder första gången i Scivias där hon är en gestalt som representerar gudsinsikt, skräckinjagande och mild på samma gång. Hennes strålglans är så kraftig att det är omöjligt att se på henne. Hon är med alla och i alla. Genom skönhet och älskvärdhet lockar hon människorna och förmår dem att omvända sig. Såsom Caritas är hon ”den älskvärda vännen bredvid Guds tron och Gud döljer inte några beslut för mig. Det kungliga brudgemaket är mitt och allting som tillhör Gud, tillhör även mig.” Härvidlag är Hildegards tänkande snarare inkarnations- än skapelseteologiskt. Sapientia står för den gudomliga princip som är immanent, den som förenar Gud med hans skapelser, såväl i ontologiskt som i affektivt hänseende. Sådana kraftfulla bilder gör att Hildegard låter sig inordnas i en skara av teologer dit Hugo och Rickard av Sankt Viktor, Wilhelm av Sankt Thierry eller givetvis Bernhard av Clairvaux hör, vilka under 1100-talet präglade ”upptäckten av kärleken under högmedeltiden” (Peter Dinzelbacher). Kristi mänsklighet trädde alltmer i förgrunden och man började uppfatta kärleken snarare än försoningstanken som orsaken till inkarnationen, fastlagd av Gud före all tid.

Som en följd av sin kvinnlighetssymbolik har Hildegard av Bingen uppfattats som en föregångare till den feministiska teologin, vars mål består i att bryta igenom kristendomens ensidigt manliga gudsbild. Entusiasmen som i förstone följde på dessa strävanden har förvisso mattats av. Hildegard av Bingen är själv ett exempel på att när de egenskaper som tillskrivs det kvinnliga könet används som analogier för det gudomliga, så leder det inte med nödvändighet till en högre syn på kvinnor. I sådana symboliska system används dessutom begreppen ”manligt” respektive ”kvinnligt” inte bara som biologiska, utan även som metafysiska kategorier. Därmed riskerar traditionella rollindelningar och maktfördelningar snarare att befästas än att utmanas. Men i Hildegards teologi uppfattas inte könens dualitet på ett binärt sätt. Ofta undviker hon att tillskriva blott kvinnorna ”kvinnlighet”. Ingen kvinna är endast ”kvinnlig” och ingen man uteslutande ”manlig”. Och även om en ”kvinnlig” gudsbild inte omedelbart inverkar på samhällsförhållandena så förekommer givetvis en återkoppling. På så vis blir det under 1100-talet, en tid då ”kvinnlig” känslomässighet och omsorg tillskrevs Gud, alltmer socialt accepterat att män såväl som kvinnor mötte världen på ett mer emotionellt sätt.

I Hildegards gudsspekulationer flyter föreställningarna om ”manligt” och ”kvinnligt” samman på ett sätt som ständigt rör sig bortom hennes samtids binära koder. Inget av de båda begreppen motsvarar helheten. Hildegards teologi är inte abstrakt eller negativ utan innehåller ett överflöd av bilder, och i dem framstrålar inte man och kvinna utan det levande ljuset.

I skolastikens gryning försökte Hildegard få till stånd en mäktig helhetssyn, full av ambivalenser, en förening av kosmologi och syndadrama, naturteologi och gudsspekulation, enkel fromhet och professionell teologi, kreativt nyskapande och traditionell ortodoxi. Hon dog 82 år gammal den 17 september 1179. Det är på tiden att Hildegard av Bingen börjar förstås som en av sin tids systematiska teologer.

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz 6/2012.

Mirja Kutzer är wissenschaftliche Assistentin vid Lehrstuhl für systematische Theologie und ihre Didaktik vid Institutet för katolsk teologi vid universitetet i Köln.