Himmelsprinsessan är åter. Sydafrikas religioner e

En överdimensionerad väggmålning dominerar marknadsplatsen i hamnmetropolen Durban i den sydafrikanska provinsen Kwa-Zulu-Natal. En åtta meter hög afrikansk ”himmelsprinsessa” (inkosasana yasezulwini) blickar ut över den livliga handeln som pågår under henne. Hennes namn är Nomkhubulwana. Hon är den enda överlevande från zulu-kosmologin och påverkar många afrikaners spiritualitet.

Himmelsprinsessan är insvept i en grön klänning. Hennes gester och mimik tyder på ett vänligt sinnelag. Hennes yviga armrörelser, öppnade händer, leende ögon och varma ansiktsdrag vittnar om godhet och gästfrihet, trygghet och fridsamhet. Framför hennes lätt framåtböjda överkropp ser man scener ur vardagslivet med den lantliga idyllen bland KwaZulu-Natals bördiga böljande kullar på ena sidan och Indiska oceanens bränningar på den andra. Målade i lysande färger är mödrar på hemväg med sina småbarn, männen bygger småhus, en kondom ligger och skräpar, radioapparater liksom ölkrus står lite varstans. Handelsmän, gatuförsäljare och musiker, ja till och med präster i full ornat konkurrerar om uppmärksamheten hos marknadsbesökarna. Sett på avstånd flyter torglivet nästan ihop med den monumentala målningen.

Den plats som en grupp afrikanska konstnärer har valt för framställningen av sin kvinnliga skyddspatron ropar formligen på Nomkhubulwana. Marknadsplatsen är en knutpunkt för trafiken. Varje dag strömmar mängder av människor från tidigare townships in i staden. Den hade länge rykte om sig att vara ett innerstadsområde av den allra farligaste sorten. Att Nomkhubulwana symboliserar fred och trygghet i en våldsam region är det otvetydiga budskapet. När väggmålningen blev färdig år 1994 var det bara några dagar kvar till de första demokratiska valen i den sydafrikanska historien.

Med en anmärkningsvärd känsla för den kulturella utvecklingen i det nya Sydafrika tog konstnärgruppen i förväg upp ett motiv, vars fulla innebörd snart skulle bli tydligt. Under det första årtiondet efter det att apartheid upphört formades det nya Sydafrika genom en outtröttlig nyproduktion av symboler. I detta kunde man se en viss kontinuitet. Under apartheid användes reformert kristen teologi för att motivera den då gällande samhällsmodellen. Också i det nya Sydafrika använder man religiös vokabulär.

Symbolproduktion i det nya Sydafrikas tjänst

Metaforen ”Guds regnbågsnation”, som den anglikanske ärkebiskopen Desmond Tutu använde för att visa sin uppskattning för landets kulturella mångfald, hörde samman med det första övergångsskedet. Formeln mottogs med entusiasm och stod i stark kontrast till de kulturella rangordningar som apartheids ideologer hade använt för att rättfärdiga sin egen ideologis hegemoni. Desmond Tutu lånade regnbågssymbolen från judisk-kristen tradition och den åskådliggjorde en moralisk konsensus, som fick det politiska samtalet under Nelson Mandelas presidentperiod (1994–1998) att rikta in sig på tolerans, pluralitet och jämställdhet mellan olika kulturella livsyttringar.

Thabo Mbekis presidentskap har det luddiga begreppet ”afrikansk renässans” som motto. Nästan som ett motangrepp på den bibliska traditionens monopolställning i det civila samhället har detta begrepp ett starkare samband med den afrikanska majoritetsbefolkningens socialetiska arv. Det viktigaste begreppet är ubuntu som betyder ”mänsklighet i relation till andra varigenom min mänskliga tillvaro utvecklas”. Det syftar dessutom på religiösa normer liksom på institutionella delar av afrikansk kultur. För att stärka samhällets sammanhållning under övergångstiden låter man de länge föraktade afrikanska traditionerna utgöra en godtagbar motivering för den sociala vandeln. I alla de flytande konstruktioner som tillsammans formar en afrikansk identitet efter apartheid är uppenbarligen religionen – inte bara den kristna – en bärande pelare.

Under flera årtionden förtegs afrikanska religiösa traditioner i den sydafrikanska nation som definierade sig som kristen. Att man åter känns vid dem blev för första gången tydligt i en folkräkning i början av 1990-talet. Det blev då tillåtet att i frågeformuläret erkänna att man bekände sig till traditionell afrikansk religion. Över en tredjedel av Sydafrikas hela befolkning anger enligt denna enkät att deras religiösa övertygelser och värderingar kommer ur hela spektrumet av afrikanska religioner. Detta fick ett konkret uttryck i 1996 års nya författning, som i Bill of Rights garanterar alla att obehindrat få utöva sin religion.

I kristider är det tillåtet att bryta tabun

Nomkhubulwanas ställning i Zulus traditionella kosmologi är dock omstridd och de riter som förknippas med henne varierar starkt i olika regioner. Men i folkfromheten är himmelsprinsessan tydligt förankrad i ett lantligt sammanhang. Hennes namn härleds ur khubula som på klassisk zulu betyder ungefär ”att reparera en misslyckad odling av åkrarna”. Man kan alltså översätta Nomkhubulwana med ”återbrukare, upplivare”, i enstaka fall också som ”moder till allt levande”, fast hon vanligen framställs som en himmelsk jungfru.

På väggmålningen i Durban har Nomkhubulwanas klassiska betydelse, där tyngdpunkten ligger på hennes agrara ursprung, överförts till en stadskontext. De teman som handlar om det urbana samhället dominerar; de lantliga scenerna förekommer mer i marginalen som en påminnelse om traditionens ursprung.

Samtidigt visar den urbana marknadens sociala miljö, som utgör ramen för målningen, ett väsentligt särdrag, gemensamt för alla föreställningar om Nomkhubulwana. ”Himmelsprinsessan” representerar det kvinnliga elementet i zulu-kosmologin.

Vid bestämda tillfällen uppträder hon i samband med fruktbarhet, uppehållande av livet och möjligheten att överleva i kristider. Agerande i det dramatiska skeendet är undantagslöst ogifta kvinnor och flickor. Också detta rituella minne är förevigat i väggmålningen: Nomkhubulwana håller i sin högra hand madumbirotens runda knöl, över den vänstra balanserar en fullmåne och en helt tydligt tecknad regnbåge, samtliga kvinnliga symboler.

Tron på Nomkhubulwanas kraft verkar vara fast förankrad i folkfromheten. Den utgör en förrådskammare, som man går in i när behovet av riter som livsackompanjemang växer i tider av existentiell nöd. Under sådana perioder, då rena överlevnadsfrågor blir påträngande, har himmelsprinsessan en dominerande ställning i den religiösa föreställningsvärlden.

Tidigare upplevde Nomkhubulwana en renässans i samband med den världsekonomiska krisen i början av 1930-talet. Då försämrades det redan bekymmersamma läget av en ihållande torkperiod. Plötsligt var himmelsprinsessan allestädes närvarande, något som till och med en europé på besök i Natal, den katolske teologen Thomas Ohm, upptäckte. ”Man har”, noterar han i dagboksanteckningar mot slutet av 1933, ”till följd av torkan försökt återuppliva den gamla hedendomen. Man har till exempel framburit de gamla offren för att få regn. Men de hade ingen verkan, och därför sade hedningarna att de kristna hade fördrivit himmelsgudinnan.”

För Thomas Ohm öppnade sig den afrikanska religionens värld. Han var bekymrad över att Nomkhubulwana överskred gränserna mellan religionerna. I den dagliga kampen för överlevnad präglade hon de folkliga föreställningarna på ett sådant sätt att inte ens de afrikanska kristna försökte störta himlens prinsessa från hennes tron. Afrikaner som blivit kristnade genom luthersk mission sade att hon hade återfötts i en kvinnas gestalt. Hon hade, hette det, visat sig för några kvinnor som arbetade ute på åkern och avkrävt dem ovillkorlig lojalitet. Den som inte brydde sig om henne skulle straffas.

En viss krigiskhet, som betonar den viktigaste aspekten i den återigen livskraftiga afrikanska religiositeten, nämligen att skapa fruktsamhet under ogynnsamma omständigheter, kommer också fram i de rituella föreställningarna till Nomkhubulwanas ära. Under nödåren blev det vanligt att man genomförde en fruktbarhetsrit, där unga flickor och kvinnor beväpnade sig med sköldar och spjut, som de rövade från männen. De klädde ut sig till män och visade att de var beredda att strida för att fördriva sjukdomar eller göra slut på torkan. I de arkiverade årsberättelser, som dåtidens missionärer skrev, kan man läsa om hur kvinnorna egenmäktigt gick in i boskapens kraal (inhägnad) – som med undantag för vissa riter annars var strängt förbjuden för dem – och bad om regn, god skörd och om att boskapen måtte föröka sig.

Sådana ritualer tillåter omkastade könsroller. De bryter, mycket tidsbegränsat, mot tabun och tillåter obsceniteter, användandet av maktsymboler och moraliska anklagelser. Samhällets regler sätts ur spel under den tid som de rituella aktiviteterna pågår, och anarki och otyglade känslor härskar. Men sådana rituella uppror var uteslutande tillåtna i perioder av politisk instabilitet eller i kristider, när hela samhällets överlevnad var ifrågasatt.

Renässans för afrikanska religioner med samhällskritiska anspråk

Väggmålningen i Durban med sin urbana kontext visar så hur man har omtolkat himmelsprinsessans roll när de politiska ramvillkoren har förändrats. Afrikansk historia och tradition återskapas inte genom att den kunskap man har om gammal kultur återupplivas på ett statiskt sätt, utan genom att den diktas om. I övergångsfasen till ett demokratiskt Sydafrika i början av 1990-talet blev kvinnornas delaktighet i politiska beslutsprocesser starkare.

Detta fick ett ännu starkare genomslag år 1996 när kvinnornas rättigheter förankrades i den nya författningen. Också bilden av Nomkhubulwana vid marknaden i Durban visar det förändrade synsättet på förhållandet mellan könen. Figuren som reser sig högt över det sprudlande sociala och ekonomiska vardagslivet talar om att de kvinnliga perspektiven prioriteras.

Dessutom ställer målningen, i motsats till de tidigare på sin höjd temporärt tillåtna upproren, bestående krav på nyskapande och värderingsmässig nyorientering. Sedan några år tillbaka kommer dessa krav till uttryck i nya riter som hör samman med att himmelsprinsessan uppenbarat sig. Kvinnor som representerade de afrikanska religionerna och som hade vunnit stort anseende som helare, tog 1996 initiativ till en ritual vars syfte var att åstadkomma försoning med Nomkhubulwana. Deras förklaring till den påtagliga krisen i det sydafrikanska övergångssamhället var att himmelsprinsessan hade försummats under flera år-tionden.

Enligt dem fanns det bara ett sätt att ge alla de människor som plågades av hopplöshet ett starkt hopp och att infria de stora förväntningar som var en följd av den politiska omsvängningen efter apartheid. Nomkhubulwana måste blidkas rituellt. De pekade på den ständiga enorma fattigdomen och på arbetslösheten, den katastrofala bristen på utbildning bland den afrikanska befolkningsmajoriteten och till och med på det politiskt motiverade våld som sedan flera år fanns under ytan i provinsen KwaZulu-Natal. I och med att dyrkan av Nomkhubulwana återupplivades följde alltså ett tydligt samhällspolitiskt krav, som förenade de klassiska temana fruktbarhet och överlevnad med tidens akuta behov.

Försoningsfesten för Nomkhubulwana ägde rum i en lantligt präglad region vid foten av Drakberget, nära en av de så kallade no-go-areas, där en av stridslinjerna mellan olika afrikanska nationalistiska partier och rörelser går. Festen varade i tre septemberdagar. September är den utomordentligt viktiga månaden för sådd och fruktbarhet i den klassiska zulu-kalendern. I utformningen av festen till Nomkhubulwanas ära vävde man samman traditioner om henne från olika regioner. Dessa hade undgått att bli bortglömda.

Att försoningsritualen fick stort gensvar visade sig i att åtskilliga tusen människor deltog. Detta gav initiativtagarna mod att vid sidan av denna stora och viktiga fest i september fira en rad decentraliserade Nomkhubulwanafester under andra årstider. De regionala festerna är inte lika påkostade och samlar inte lika många deltagare. De är också kortare. Vad som däremot utmärker och förenar dem alla är avsikten med dem och att det är samma kvinnor som tar initiativet till dem och som är deras huvudaktörer. I den nya tolkningen av Nomkhubulwana, vars jungfrulighet ofta starkt betonas, koncentrerar man sig på att skydda eller återställa flickors jungfruliga renhet. Detta skall stabilisera konfliktfyllda sociala relationer och säkra välfärden i samhället. För detta ändamål genomförs så kallade jungfrulighetstester, något som hängde ut projektet på löpsedlarna och ökade intresset hos den breda allmänheten.

Festens ceremoniella förlopp är indelat i tre faser. Öppningsdagen ägnas åt reningsriter. Efter gemensamma danser och djuroffer förpliktar flickorna sig att vårda den afrikanska kulturen. Innan man ber Nomkhubulwana om förlåtelse för att hon försummats under så många år, ber man till förfäderna. Den andra dagen följer den omstridda riten då äldre kvinnor undersöker om de unga flickorna är oskulder. Undersökningen äger rum inom ett område dit män inte äger tillträde. Därefter följer en sexualundervisning med inriktning på värden som karakteriseras som afrikanska. Man talar också om den fara som hiv/aids utgör

och sjunger avhållsamhetens lov.

De kriterier som används för att fastställa en ung kvinnas oskuld är alldeles uppenbart inte enhetliga men följer en indelning i tre grupper: a) ”jungfrur”; b) flickor som har förlorat sin jungfrudom genom sexuellt våld, graviditeter bland skolflickor är mycket vanligt; c) flickor som av egen vilja blivit sexuellt aktiva. Det är endast flickorna i den första gruppen som blir rituella subjekt under festens fortsatta förlopp. På deras kroppar ritas symboler för livet (ofta målar man med lera tre ljusa stjärnor i pannan), de badar, dansar och sår på ritens tredje dag den nya sådden på en helig åker vigd åt Nomkhubulwana. De flickor som inte har bestått provet utpekas dock inte automatiskt som avvikande.

Något som verkar ovant för västerländskt tänkande är att det är möjligt att återställa en förlorad oskuld och på så sätt stärka flickornas självaktning i deras sociala miljö. Men för att detta skall kunna ske krävs ytterligare offergåvor. Man slaktar djur och frambär dem som offer åt förfäderna och himmelsprinsessan. Med vissa bestämda organ och magsafter från djuren kan flickorna slutligen ”renas”, ”tvättas rena”. Den som inte underkastar sig dessa reningsriter, kanske på grund av att hon inte har råd med fler offerdjur, måste räkna med att få problem med hur hon uppfattas av andra. Det tre dagar långa dramat slutar med att man vid en högtidlig ceremoni delar ut certifikat som intygar att flickorna är jungfrur.

Himmelsprinsessan och de samstämmiga värderingarna

Renhetstesterna har för länge sedan passerat gränserna mellan KwaZulu-Natal och grannprovinserna. Därigenom överskrider himmelsprin-sessans verksamhetsområde det som tillhör den traditionella zulu-språkfamiljen. En orsak till att riterna sprids är att testerna sägs avvärja den stora fara som aids utgör. Flickor som varit utsatta för sexuellt våld har spelat en viktig roll för Nomkhubulwanas rituella pånyttfödelse under de senaste åren. Sydafrika har de högsta våldtäktssiffrorna i världen, en trend som också håller i sig i den afrikanska renässansens Sydafrika. Den pandemiska utbredningen av hiv/aids sedan mitten av 1990-talet hör ihop med det sexuella våldet.

Den anspråkslösa bilden av en kondom på väggmålningen av Nomkhubulwana i Durban döljer i själva verket en fasansfull situation. I Sydafrika finns nära fem miljoner hiv-smittade, fler än någon annanstans i världen. Den största infektionshärden finns i KwaZulu-Natal. Frågan om unga flickors sexuella renhet hör ihop med problemet hiv/aids. Det finns nämligen en vida spridd myt om att aids skulle kunna botas genom könsumgänge med en ”jungfru”. Det gör testerna till en reell fara för de flickor som hedrats med renhetscertifikat. Detta är en av orsakerna till att framför allt kvinnosakskvinnorna kritiserar jungfrulighetstesterna. De gör det också av medicinska, hygieniska och sociala skäl.

Kvinnans rättigheter har fått en starkare ställning i den sydafrikanska författningen. Men de kommer i motsatsställning till rätten till fri religionsutövning, som också garanteras. Det är fortfarande omöjligt att förutse hur den offentliga debatten om jungfrulighetstesterna återverkar på den rituella seden. Men det är alldeles tydligt att den inte alls har minskat Nomkhubulwanafesternas popularitet. De passar in i den officiella politiska retoriken om den afrikanska renässansen.

Medan den politiska eliten ofta eftersträvar lättbegripliga partipolitiska kraftsamlingsstrategier genom att gång på gång propagera för en afrikansk renässans, är det hoppet om att vardagslivets konkreta problem skall kunna lösas som gör att olika element i afrikansk kultur tas emot med öppna armar. Den sydafrikanska regeringen har i flera år vägrat dels att prioritera problemet aids i politiken, dels att starta profylaktiska kampanjer och sätta in alla krafter på att få fram en fungerande sexualundervisning.

Men Nomkhubulwanas festcykel, som återkommer år efter år, har en annan inverkan. Sambandet mellan våldtäkterna, aids och tonårsgraviditeterna förtigs för det mesta alldeles för lättvindigt, men festerna till Nomkhubulwanas ära gör att dessa frågor hamnar i centrum för vanliga medborgares intresse. Den folkligt förankrade och rituellt aktiva himmelsprinsessan har bidragit till att omsätta det sydafrikanska samhällets nyss formulerade värdegemenskap i vardagens hårda verklighet.

Andreas Heuser, född 1961, är studierektor vid missionsakademin vid universitetet i Hamburg.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz 1/2004.

Översättning: Birgitta Carlquist