I hoppets tecken

Människan lever av hoppet. Det är hoppet om att livet är gott och meningsfullt som får oss att gå upp på morgonen och ta oss an en ny dags uppgifter, även när det tar emot. Utan hoppet skulle vi inte ens försöka. Precis vad det är som gör att livet, trots mödor och lidanden, ändå i grunden är gott och meningsfullt råder det delade meningar om. Men ingen klarar sig utan denna grund-inställning till livet. I längden kan livet bara levas i hoppets hållning.

I kristen teologi ses hoppet som en av de tre gudomliga dygderna, givna åt människan som en gåva av Gud. Tro och kärlek är de bägge andra gudomliga dygderna. Tillsammans lägger de grunden till en livshållning som gör det möjligt för människan att bejaka både sitt eget liv och tillvaron i stort som meningsfull och god. Så säger den kristna teologin. Det stämmer förvisso att man på sina håll kan möta kristen förkunnelse som är världsföraktande och som förmedlar en pessimistisk syn på människan och världen. Det kan leda till att de troende sluter sig inom sina egna kretsar och avskärmar sig från resten av samhället, som man avvisar som ont och dekadent. Det är den frestelse som sekterna faller för. Men den breda fåran av den kristna traditionen delar inte det synsättet. Den betraktar i stället både människan och världen som i grunden goda, eftersom de har sitt upphov i Gud.

I Nya testamentet heter det att tron är grunden för det vi hoppas på (Hebr 11:1). Tron och hoppet går hand i hand. Tron är tänkt att ge människan en förväntansfull hållning till livet. Mitt i all nöd och ondska som plågar denna värld och som från tid till annan hotar att driva människan in i hopplöshetens återvändsgränd, förmedlar den kristna tron hoppet att livet till sist är meningsfullt och gott. Tron är ett tillitsfullt hopp om att världen har sin grund i en godhet som inte låter sig övervinnas av det onda. Därför är tron en hoppets livshållning. Så ser i vart fall den kristna trons självförståelse ut.

Just utifrån denna självförståelse blir det så smärtsamt när den religiösa tron undergräver hoppet. För hur ska man förhålla sig när tron inte längre utgör en källa till hopp utan förvandlas till dess motsats? Under senaste tiden har vi vid åtskilliga tillfällen genom massmediernas rapportering påmints om hur gruvligt religiös tro kan missbrukas. Religiös fanatism fortsätter att vara en källa till konflikter och våld i exempelvis det Heliga landet och i Irak. Oförmågan att snabbt och effektivt sätta stopp för sexuellt missbruk av barn och ungdomar i flera av de stora kyrkorna i USA, inte minst den katolska, har orsakat ofantligt lidande. Och här hemma i Sverige har de riksbekanta händelserna i pingstförsamlingen i Knutby påmint oss om hur vanvettigt det kan bli när sekteristiska grupper sluter sig för omvärlden och bildar ett ghetto kring några dominerande karismatiska ledargestalter.

I kölvattnet av sådana förskräckande erfarenheter kommer uppmaningarna till en mera kritisk hållning gentemot religiös tro som beställning på posten. Så har exempelvis Uppsala-filosofen Thomas Anderberg i ett flertal artiklar i Dagens Nyheter framhållit behovet av en mera livaktig religionskritik i vårt land. Relativismen i det mångkulturella, postmoderna samhället riskerar att tas till intäkt för ett okritiskt accepterande av allsköns vidskeplighet och religiöst motiverat förtryck, menar Anderberg. En av relativismens frukter blir att religiös tro görs immun mot kritik.

Som ofta har framhållits i Signums spalter bör sådana religionskritiska påpekanden inte avvisas lättvindigt från trossamfundens sida. Ett sunt mått av självkritik och en beredskap att göra upp med missförhållanden inom de egna leden är lika viktiga i religiösa sammanhang som i vilka andra sammanhang som helst. En missriktad omsorg om kyrkans anseende i offentligheten får inte bli anledning till att skandaler mörkas och kan fortsätta i det tysta. Det förtjänar dessutom att påpekas att religionskritiken knappast är trons verkliga dödgrävare. Den rollen tillfaller snarare inskränkta och fanatiska grupper som missbrukar tron för sina egna inhumana och destruktiva syften.

När detta väl är sagt bör man dock inte glömma bort att ett fenomen ska bedömas efter dess rätta bruk, inte efter dess missbruk. Det finns knappast någonting alls som inte kan missbrukas på ett eller annat sätt. En stor del av världshistoriens förbrytelser har skett i förnuftets och det mänskliga framstegets namn. Men det ger oss inte anledning att lägga förnuftet och strävan efter en bättre framtid på hyllan.

Även framöver kommer människor att vara i behov av hoppets källor att leva av. Det finns starka skäl att betvivla att en rent sekulär kultur skulle klara av att ge männi-skan tillgång till sådana hoppets källor. Ateismen har inte visat sig vara någon hoppets källa för mänskligheten, dess frukter har tvärtom varit bittra. De exempel på ateistiska kulturer som den moderna historien hittills sett prov på – fascism och kommunism – talar för sig själva. En rent inomvärldslig, naturalistisk förståelse av livet förmår heller inte att göra rättvisa åt människans inneboende strävan efter absoluta värden och en övergripande mening med tillvaron. Avskriver man Gud sågar man av den gren som mänskligheten sitter på.

Den religiösa tron inbjuder människan att se på världen som i grunden god, begriplig och meningsfull, eftersom Gud är dess skapare. Ateism och agnosticism berövar människan denna hoppets källa. Övertygelsen att det finns en tanke med tillvaron utgör ett bättre incitament för sökandet efter meningsgivande sammanhang än ateismens förnekande av att tillvaron har en medveten, intelligent grund. Varje gång vi ställer en ärligt menad fråga gör vi det utifrån antagandet att det finns ett begripligt svar att få. Och varje gång vi finner det meningsfullt att engagera oss i något gör vi det utifrån ett implicit antagande om att det finns en övergripande mening med tillvaron. För hur skulle mitt eget liv kunna vara meningsfullt om tillvaron som helhet är meningslös? På så sätt finns ett inre samband mellan gudstron och hoppet om att livet i grunden är gott och meningsfullt.

Att människor blir så djupt besvikna och upprörda över missbruk i samband med religiös tro hänger ihop med de stora förhoppningar som man sätter just till tron. Corruptio optimi pessima – förfallet upplevs som allra värst när det drabbar det mest värdefulla. Men det konstruktiva svaret på förfall och missbruk heter självkritik och förnyelse. Eller uttryckt i mer teologiska termer: omvändelse och helgelse. Kristen tro säger att dessa är frukten av att människan är beredd att låta de tre gudomliga dygderna få forma hennes liv. Här – och inte i sekularismens nihilism och naturalism – finns hoppets tecken för människan.