Irakkrigets svallvågor i Vatikanen

Vatikanen har just nu ingen tydlig linje i Irakfrågan. För ett år sedan intog påven och Vatikanen en konsekvent och tydlig hållning mot det USA-ledda väpnade ingripandet i Irak. Denna hållning kom till uttryck i det uppmärksammade initiativet att sända två högt uppsatta kardinaler till både Iraks förre president Saddam Hussein och till USA:s president George W. Bush. Ett år senare är det uppenbart att det finns olika ståndpunkter i Vatikanen när det gäller situationen i Irak. ”Situationen förändras, då förändras linjen också”, sade statssekreteraren kardinal Angelo Sodano till pressen den 18 februari. Men någon enhetlig ny linje har ännu inte presenterats. Den som vill förstå hur Vatikanen ser på Irak just nu får därför nöja sig med att jämföra en rad viktiga, men vitt skilda, åsikter som framförts de senaste månaderna.

För det första kan man notera att något hände i oktober–november i fjol. Den 24 november sändes förre utrikesministern, den blott 60-årige franske ärkebiskopen Jean-Louis Tauran, känd för sin USA-fientlighet, i förtidspension som chef för Vatikanbiblioteket. Han ersattes av ärkebiskop Giovanni Lajolo, italienare men son till italienska utvandrare till USA. Flera bedömare menar att Lajolos linje gentemot USA:s politik är mer moderat än Taurans. Utnämningen av Lajolo antyder, menar de, att Vatikanen så här i efterhand inte vill vara låst av sitt totala motstånd mot kriget för ett år sedan utan att man snarare nu är beredd att förutsättningslöst se vad som är bäst i dagsläget. Man envisas inte med att hävda att det hade varit bättre att låta Saddam sitta kvar, något som i längden hade kunnat bli genant.

I mitten av november slutade också Vatikanens dagstidning att tala om ett avskyvärt krig och övergick till att tala om en fredsmission.

Denna nya och om man så vill mer moderata linje kom fram i påven Johannes Paulus viktiga budskap inför världsdagen för fred 1 januari. ”Kampen mot terrorismen kan inte bara handla om att undertrycka och genomföra hämndaktioner. Det nödvändiga användandet av våld måste åtföljas av en modig och klarsynt analys av orsakerna bakom terrorattackerna”, skrev påven, som alltså nästan övertydligt antydde att ett militärt ingripande faktiskt är motiverat i kampen mot terrorismen. I samma budskap gjorde påven ett konstaterande som väckte stor nyfikenhet i diplomatiska kretsar men som kanske inte var mer än en genialisk intuition som andra får spinna vidare på. Johannes Paulus II påpekade att dagens internationella rätt är frukten av flera århundradens erfarenheter av att förhindra och förebygga konflikter mellan stater. Men, betonade påven, internationell terrorism är ingen stat, och huvudrolls-innehavarna i många andra av dagens konflikter har också det gemensamt att de inte är någon stat, det må sedan handla om förföljda etniska folkgrupper eller terrororganisationer. ”Den internationella rätten måste nu utarbeta juridiska redskap som förmår förebygga, urskilja och undertrycka brott”, utbrast påven profetiskt. Ingen vet vilka dessa nya redskap skulle kunna vara, men iakttagelsen är viktig och förklarar delvis varför också en organisation som FN har framstått som handikappad under 1990-talets etniska inomstatliga konflikter, i Afrika och på Balkan liksom nu i kampen mot terrorismen.

De italienska jesuiternas tidskrift Civiltà Cattolica, vars ledarartiklar godkänns av Vatikanens statssekretariat, publicerade för ett år sedan det mest artikulerade avståndstagandet från det militära ingripandet i Irak och håller ännu fast vid en mindre moderat ståndpunkt än den som kom fram i påvens nyårsbudskap. Man bekämpar inte terrorism med krig och inte heller med demokrati utan bara med spionage, hävdar Civiltà Cattolica i en ledarartikel den 7 februari (Civiltà Cattolica 1/2004, s. 213–219). Hotet från terrorismen innebär en fara för drömmen att göra det 21:a århundradet till ”det amerikanska århundradet”, vilket de neokonservativa som dominerar Bush-administrationen drömmer om, menar tidskriften. Om kriget mot Afghanistan föreföll motiverat, eftersom talibanernas regim med säkerhet var ett viktigt stöd för den internationella terrorismen, så föreföll kriget mot Irak betydligt mindre motiverat, därför att det inte fanns några säkra bevis för att Saddam Husseins regim stödde den internationella terrorismen och inte heller några bevis för att han förfogade över massförstörelsevapen, resonerar tidskriften. Därefter slår Civiltà Cattolica fast: ”Kriget i Irak har gett ny kraft åt terrorismen, för terrorattackerna har ökat i Irak både mot engelska och amerikanska soldater och mot FN:s och Röda korsets högkvarter.” Och vad kan man då göra? Till skillnad från Johannes Paulus II menar tidskriften att våld aldrig är motiverat i kampen mot terrorism: ”Det enda sättet att bekämpa terrorism är å ena sidan att använda raffinerad underrättelseverksamhet (spionage) […], å andra sidan att undvika varje politisk eller militär aktion som riktas eller tycks riktas mot ett islamiskt folk.” Inte hjälper det heller Iraks folk att försöka få det att leva i demokrati: ”För den islamiska gemenskapen är det en förolämpning att vilja exportera västerländsk demokrati till muslimska länder utan att inse att åtminstone islamisk fundamentalism menar att demokratin berövar Allah hans suveränitet och flyttar den till folket, något som för en troende muslim är en handling av vantro.”

Men också Civiltà Cattolica drogs delvis med i höstens åsiktsrevisioner. Den 18 oktober publicerade tidskriften en artikel som beskrev islam i ovanligt hårda ordalag. ”I hela sin historia har islam visat ett ansikte som krigare och erövrare”, skrev tidskriften, och tillfogade att islam ”har hotat Europa under nästan tusen år”. Civiltà Cattolica betonade också att de kristna utsätts för svår diskriminering i många muslimska länder.

De motstridiga ståndpunkterna i Vatikanen motsvaras av meningsskiljaktigheter bland Iraks katoliker. Biskop Louis Sako, av kurdiskt ursprung, jublade när Saddam Hussein tillfångatogs och hyllade soldaterna som befriare (intervju för nyhetsbyrån AsiaNews), medan den nyutnämnde kaldeiske patriarken i Bagdad, Emmanuel III Delly, frågade sig i en uppmärksammad intervju om irakierna var befriade eller fångar (30 giorni december 2003). Efter flera dagars generande tystnad i Vatikanen efter gripandet av Saddam Hussein väckte det stor uppmärksamhet när kardinal Renato Martino, ordförande för rådet för rättvisa och fred, den 16 december uttryckte medkänsla med den nyss fångade Saddam Hussein. Han talade om ”mänskligt medlidande för en förstörd människa, även om han är en diktator”. Han tillfogade att bilderna av läkarundersökningen av Saddam visade ”en människa som behandlades som ett kreatur”. Därmed stal den USA-kritiske Martino uppmärksamheten från påvens ganska moderata budskap inför världsdagen för fred, vars titel ovanligt nog ändrats bara några dagar före presentationen från titeln ”internationell rätt: en väg till fred”, som efter Irakkriget tolkades som en kritik mot USA, till den snällare versionen ”Ett ständigt aktuellt engagemang: att fostra till fred.”