Karl Rahner – 100 år

Det har gått fyrtio år sedan Andra Vatikankonciliet på ett grundläggande sätt förändrade den katolska kyrkan. Början och slutet av de olika sammanträdesperioderna (sessionerna) och publiceringen av de olika dokumenten bestämmer även 40-årsfirandets rytm. Så har man även möjlighet att med rejäl fördröjning och större avstånd uppleva konciliet på nytt. Olika dokument som till exempel den tyska biskopskonferensens uttalande om firandet av liturgin idag vill hjälpa till med just detta: att hålla konciliets teologi och anda vaken och levande. Blicken på konciliets pågående jubileum vidgas det här året ytterligare genom firandet av en av dess viktigaste teologiska fäder: Karl Rahner SJ skulle ha fyllt 100 år. Som rådgivare till biskopen av Wien präglade han som få andra konciliet och bidrog därmed avsevärt till den förnyelse som konciliet gav upphov till.

Karl Rahner föddes den 5 mars 1904 i Freiburg, en katolskt präglad miljö i sydvästra Tyskland. Efter det som han själv kallade en normal och händelselös skoltid inträdde han år 1922 i jesuitorden i vilken han prästvigdes 1932. De filosofiska och teologiska studierna inom orden följdes av doktorandstudier i Freiburg, hans hemstad. Denne begåvade unge jesuits doktorsavhandling blev dock refuserad av den handledande professorn Martin Honecker, som tyckte att den var alltför ohistorisk och spekulativ. Kritiken var kanske inte helt oberättigad eftersom Rahner mera ville testa en modern läsning av Thomas av Aquinos kunskapsteori än inskränka sig till en rent filosofihistorisk undersökning.

Den refuserade avhandlingen lade grunden för Rahners eget filosofiska tänkande. I ett försök att bemöta Kants kritik, att mänsklig erfarenhet inte kan fånga Gud som inte är ”kategorial” utan ”transcendent”, undersökte Rahner hur en förståelse av Guds existens överhuvudtaget kan uppstå i människan om Gud inte kan vara direkt föremål för mänsklig erfarenhet. Rahners lösning av problemet – formulerad utifrån Thomas av Aquinos kunskapsteori – är enkel: i varje enskild akt av kunskap har människan en implicit ”transcendental erfarenhet”, dvs. hon upplever aldrig Gud direkt utan som ett villkor för en möjlig enskild erfarenhet. Gud förhåller sig så till kunskap och erfarenhet som horisonten förhåller sig till enskilda föremål som avtecknar sig framför dess bakgrund. Man reflekterar aldrig över horisonten, men samtidigt finns den med som ”bakgrund” i varje erfarenhet. På samma sätt är det med ljuset. Det är bara i ljuset som enskilda föremål blir synliga och så som ljuset är villkoret för möjligheten att göra enskilda optiska iakttagelser så upplever människan Gud inte direkt utan bara som en nödvändig förutsättning (Gud blir mit-erfahren, en indirekt del av erfarenheten). Varje människa lever därmed i en pågående gudserfarenhet även om hon aldrig reflekterar över det. Den transcendentala horisonten, villkoret för att göra varje enskild erfarenhet eller upplevelse möjlig, finns alltid där oberoende av hur medveten man är om det. Därför finns det för Rahner ingen person utan gudserfarenhet. Eftersom den transcendentala erfarenheten redan är ”kristologiskt kvalificerad”, dvs. att Jesus Kristus är Guds svar på den längtan efter fullbordan som Gud har lagt i varje människas hjärta, så har Rahner inte heller några svårigheter att säga att även de människor som Kristus inte har förkunnats för på något sätt ändå är kristna, ”anonyma kristna”. Rahners teori om de ”anonyma kristna” har vållat mycket kritik. Många betraktade detta som ”tvångskristnande” av människor som tillhör en annan religiös tradition. Men Rahners intention var inte att läsa in någon kristen tro i icke-troende människor utan snarare att hitta spår av den universella närvaron av Guds frälsning i Jesus Kristus även hos människor som uttryckligen bekänner sig till en annan religion.

På så sätt levererade Rahner en viktig distinktion som skulle spela en stor roll under Andra Vatikankonciliets försök att förstå hur Guds frälsning kan nå människor som Kristus inte har förkunnats för eller som är uppfostrade i en annan religiös tradition. Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution Om Kyrkan använder bilden av koncentriska cirklar för att beskriva olika grader av relation till Kristi närvaro i världen. Centrum är den katolska kyrkan, där Kristi närvaro på ett sakramentalt sätt är förverkligad, men som samtidigt öppnar blicken för olika grader av närhet till frälsningen i Kristus. I likhet med detta dokument bär många andra texter från konciliet Rahners teologiska signatur.

När man sätter sig ner för att läsa Rahner kan man lätt bli avskräckt av hans långa, invecklade och ibland komplicerade meningar. Språkbruket bär tydliga spår av Immanuel Kants och Martin Heideggers långt ifrån enkla tyska. Så kan man lätt omfatta fördomen om Rahner som den tyske professorn som lever i sitt teologiska elfenbenstorn och sysslar med frågor som ingen vanlig människa bryr sig om. Ingenting skulle vara en större missuppfattning av Rahners teologi och av hans person. Rahners långa meningar speglar det mödosamma försöket att fånga en komplex mänsklig och teologisk verklighet och att behålla spänningen dem emellan. Hans sökande språk lämnar plats för invändningar, tillägg, avvikande åsikter och alternativa lösningar. Rahner skrev artiklar, inte böcker. Han försökte ge svar på de frågor som människor ställde till honom. Han motstod frestelsen (eller förmådde kanske inte) att bygga ett heltäckande teologiskt system. Hans grundintresse i teologin var inte systematiskt utan pastoralt. Som präst och jesuit ville han hjälpa människor att leva sina liv i tron på Jesus Kristus. Legitimiteten för teologisk reflektion är att kunna vara en hjälp till detta. Träffande sammanfattade Rahner en gång hur han själv såg sig som teolog:

”Jag skulle vilja säga: jag har alltid ägnat mig åt teologi för förkunnelsens skull, för predikans skull och för själavårdens skull … kort och gott, jag är ingen vetenskapsman och vill inte heller vara det, utan jag skulle vilja vara en kristen människa som tar kristendomen på allvar och som lever utan fördomar i den innevarande tiden och utifrån den kan reflektera över det ena eller det andra eller det tredje eller det tjugonde problemet som uppstår; om man sedan vill kalla detta ”teologi” är det ju bara bra.”

I Schriften zur Theologie (Rahners samlade verk) får man beviset för att Rahner gav sig i kast med nästan vilken fråga som helst som han hade blivit ombedd att reflektera över. Här hittar man artiklar som täcker nästan allt från ”Jesu hjärta-fromhet” till ”Teologiska tankar om fritiden”. Frågan hur länge Kristus är närvarande efter det att man har tagit emot honom i kommunionen ägnar han lika seriös uppmärksamhet som problemet hur gudomlighet och mänsklighet förhåller sig till varandra i Kristus. Förutom detta samlade verk av artiklar och föredrag som hade publicerats eller skrivits till olika tillfällen har Rahner skrivit i lexika, i skriftserier och i tidskrifter. Det inflytelserika Lexikon für Theologie und Kirche och skriftserien Quaestiones disputatae, vars utgivare han var, är bara två exempel på de mest kända publikationerna som han skrev i. Den tyska jesuittidskriften Stimmen der Zeit har just kommit ut med ett temanummer om Rahner som bland annat belyser hans omfattande författarskap för denna tidskrift. I allt vad Rahner skrev finns dock en röd tråd. Han återvänder alltid till den centrala insikt som han redan hade formulerat i sin misslyckade filosofiska avhandling: att Gud är obegriplig, ett mysterium, men att detta mysterium uppenbarar sig i Jesus Kristus. Den hemlighet och den gåta som varje människa är i sig själv är en hänvisning till Gud. Jesus Kristus som den fullkomliga människan är svaret på människans längtan efter den oändlige Guden utan att hans människoblivande förminskar det gudomliga mysteriet. Rahner var övertygad om att en teologi som inte hjälpte i vardagen inte alls var värd att syssla med. Själv blev han alltmer den världstillvände teologen som tog ställning i aktuella debatter. Utan att inomkyrkligt eller partipolitiskt binda sig till någon grupp eller något parti kunde han med radikal kritik vända sig mot allt som han upplevde som ”borgerligt” eller ”etablerat” i kyrka och politik. Han kämpade för grundläggande förändringar i kyrkan (som t.ex. i celibatsfrågan) lika mycket som i samhället (t.ex. i frågan om nedrustning, om stationering av atomvapen, etc.). Kritiken hade sina rötter i en djup kärlek till och en självklar tillhörighet till den konkreta katolska kyrkan i Efterkrigstyskland. Det förvånade ibland dem som bara ville se honom som en teolog. Att han – överraskande för många – försvarade lärosatsen om påvens ofelbarhet mot teologen Hans Küng är bara ett exempel på detta.

Själv träffade jag Karl Rahner en gång, när han i november 1983 – några månader före sin död – höll ett föredrag i München om sitt favoritämne: kyrkan. När en student frågade honom varför han trots en del personliga negativa erfarenheter stannade kvar i kyrkan svarade han synnerligen förargad:

”Om någon i dag gör ’negativa’ erfarenheter av kyrkan ställer han sig mycket fort frågan: skall jag ännu stanna kvar i kyrkan? Jag blir galen av denna fråga. För mig, den troende, är den sist och slutligen befängd och orimlig, för vad skall detta ’ännu’ betyda för mig? Det är som om jag skulle vilja fråga: Vill jag ’ännu’ vara människa? Eller: vill jag ’ännu’ leva vidare under detta eländiga 1900-tal? I samband med sådana och andra odiskutabla realiteter i livet finns det för mig egentligen bara ett alternativ: antingen en radikal protest, som dragen till sin yttersta konsekvens måste driva en till självmord, eller ett accepterande av och ett uthärdande av livet med alla negativa faktorer. Jag utgår från att en kristen förblir i sin kyrka – trots all sin irritation över henne.”

Det är nog inte bara som teolog som man minns Karl Rahner utan som en katolsk präst och ordensman som ville tjäna sin kyrka och framför allt tjäna de enkla människor med vilka han helst umgicks. Så kunde denne man som har kallats för århundradets största teolog sammanfatta sitt liv med följande ord:

”I varje fall var den teologiska vetenskapen som sådan ganska likgiltig för mig … Hur länge dröjer det ännu, tills det för alltid är afton? Jag vet det inte. Så strävar man vidare, så länge dagen ännu varar. Till slut går man bort med tomma händer, jag vet det. Men det är bra så. Då ser man på den korsfäste. Och går. Vad som sedan kommer är salighet hos den obegriplige Guden.”

I denna Guds obegriplighet inträdde Karl Rahner efter en kort sjukdom den 30 mars 1984, några dagar efter det att han hade firat sin 80-årsdag. Eftersom hans personliga liv är så starkt förknippat med utvecklingen av den kyrka som han tjänade kan man nog med fog påstå att jubilaren trots några krämpor är vid god hälsa.