Köbildning i kyrkoreformer

Den 21 november 1964 godkände fäderna vid Andra Vatikankonciliet med 2 151 ja-röster mot fem nej-röster Lumen gentium, den dogmatiska konstitutionen om kyrkan (Om kyrkan). Den föreliggande texten visar på en betydande förändring i kyrkans självbild. Under tiden före konciliet hade denna stelnat främst vad gäller den hierarkiska strukturen, som går tydligt uppifrån och neråt men konciliet lyckades med att förändra betraktelsesättet i grunden, åtminstone för den närmaste tiden.

Ett nytt perspektiv

Det nya perspektivet märks särskilt i konstitutionens uppbyggnad, som framför allt styrs av två faktorer. För det första är kyrkan starkare orienterad mot bibeln och dess bilder i sitt sätt att se. För det andra betonas kyrkans egenart som det troende gudsfolket, vilket är viktigare än olikheterna inom gemenskapen. Den kyrkliga självuppfattningen relativiserades härigenom på en avgörande punkt: Kyrkan var inte lika mycket punktuell, det vill säga ett vid en bestämd tidpunkt av Jesus grundat samfund, utan hon växte snarare fram ur den av Gud stiftade och anförda storhet, som gestaltades i Israel, det gamla förbundets folk. Gerhard Lohfink har formulerat detta faktum i orden: ”Jesus kunde inte grunda någon kyrka, eftersom den redan fanns – nämligen i gudsfolket Israel.”

Kyrkokonstitutionen har åtta kapitel. Först står de båda kapitlen ”Om Kyrkans mysterium” i vilket framför allt den heliga skrifts bildrikedom har kommit till uttryck, och ”Om Guds folk” där temat är de troendes enhet, vilket samtidigt är en bärande del i definitionen av kyrkan, gemensam med den reformatoriska teologin. Sedan följer så de kapitel som trots allt har absorberat många av impulserna i de båda första kapitlen. Kapitel tre behandlar ”kyrkans hierarkiska författning, och särskilt biskopsämbetet”, och så följer i anslutning till det kapitel fyra ”Om lekmännen”. Eftersom man uppenbarligen var orolig för att påvedömets roll skulle kunna skadas av att man starkare betonade den biskopliga kollegialiteten upprepar det tredje kapitlet det första Vatikankonciliets viktigaste tankegångar.

De återstående kapitlen hade kunnat bidra till ett fördjupande av den kyrkliga spiritualiteten om dokumentet hade fått en lite öppnare uppbyggnad. Det största hindret för det är att frågan om de kyrkliga strukturerna ligger under de fortsatta reflexionerna på ett närmast undermedvetet plan. Kapitel fem ”Om den allmänna kallelsen till helighet i kyrkan” följs av kapitel sex ”Om ordensfolket”, en särskild kyrklig struktur, innan kapitel sju diskuterar ”Om pilgrimskyrkans eskatologiska karaktär och dess enhet med den himmelska kyrkan”. Konstitutionens slutkläm är det mycket omstridda marianska kapitel åtta ”Om den saliga jungfrun Maria, Guds moder, i Kristi och kyrkans mysterium”, i vilket kyrkans mycket varierande och mångfaldiga syn på Jungfru Maria finns samlad. Konstitutionen slutar inte där den borde, med kyrkans plats i dagens samhälle och hennes möjligheter att där visa vad hon står för, alltså på den här världens gator och torg, utan slutstationen är den plats, som vi visserligen är lovade men som endast är en längtans ort på andra sidan döden och därmed bortanför den här världen.

Spänningar

Tre saker är viktiga att lägga märke till i just det här sammanhanget: Hermann-Josef Pottmeyer konstaterar att kyrkokonstitutionen faktiskt präglas av en dubbel ecklesiologi: å ena sidan av den lära om kyrkan som alltsedan det första Vatikankonciliet bestämt strukturerna och som kan anses vara hierarkisk-juridisk, å andra sidan av de nya ansatser som man skulle kunna kalla bibliska-spirituella-historiska. Kontinuitet och förnyelse konkurrerade redan från början med varandra.

Vid första anblicken är kanske nytänkandet mest iögonenfallande, men redan under konciliet tappade det fart genom att det gamla synsättet fick komma tillbaka i en mängd tillägg i form av dekret. Dit hör dekreten om de katolska östkyrkorna, om biskoparnas herdeuppdrag, om prästutbildningen, om prästernas tjänst och liv, om den nödvändiga förnyelsen av ordenslivet och om lekfolkets apostolat. Alla måste begrundas utifrån kyrkans hierarkiska form och de strukturer som hör ihop med den.

Pastoralkonstitutionen Gaudium et spes (Kyrkan i världen av idag) måste givetvis ställas vid sidan av kyrkokonstitutionen. Den bidrog i hög grad till att konciliet inte lät sig nöja med en självbespeglande granskning av kyrkan utan på ett mycket bra sätt förhöll sig till den värld som alltid är stadd i förändring. Hur betydande denna konstitution än är får man inte glömma att kyrkans teologiska sida snarast har fått stå tillbaka medan dess sociala/samhälleliga verksamhet lyfts fram i det här dokumentet som starkt avviker från praxis. Encyklikan Humanae vitae av den 25 juli 1968 är en uppföljning av Gaudium et spes. Den fick först ett nästan överdrivet positivt mottagande men det slog snabbt över i motsatsen (Humanae vitae innehåller det ända in i våra dagar omstridda uttalandet i frågan om födelsekontroll). Sedan dess befinner sig kyrkan åter starkt på defensiven åtminstone när det handlar om hennes inre angelägenheter.

Mot denna bakgrund och knappt 40 år efter det att kyrkokonstitutionen stadfästes kan det vara läge att på nytt begrunda konciliets ecklesiologiska grund. Då måste det tydligt visa sig vilken väg kyrkan är inne på, att bevara traditionen eller bryta upp mot nya stränder. Om jag inte tar alldeles fel använder konciliet båda vägarna, å ena sidan förpliktelsen mot det ursprung som Jesu sändningsuppdrag och livet i hans efterföljd innebär, å andra sidan betonandet av pilgrimsvandringen, det vill säga beredskapen till ständig förändring i tid och rum och därmed med siktet ställt mot nya stränder. Den senare tanken finns också i bakgrunden till det utbredda talet om ecclesia semper reformanda, en kyrka som alltid måste vara beredd till reformer och förnyelse.

I kyrkan och utanför

Till katolsk ecklesiologi hör – inte sällan i motsats till traditionell reformatorisk lära om kyrkan – att man skiljer mellan den synliga och den osynliga kyrkan, alltså å ena sidan ett betraktelsesätt, där man ser på kyrkan så att säga utifrån, och å andra sidan en bild av kyrkans innersida som ofta är dold för den som ser henne utifrån. Denna inre bild öppnar sig endast för den troende kristna människans ögon. Idag lovordas påvens inflytande på världen också inom kyrkan, medan hanteringen av inomkyrkliga frågor stöter på mycken kritik. Detta har inte minst att göra med den dubbla kyrkosynen. Faktum är att det bara är meningsfullt för en troende människa att tala om ”kyrkans mysterium”, eftersom det bara är den troende som hittar vägen till den levande Gudens hemlighet i kyrkan. Just denna hemlighet är i konciliekonstitutionen utgångspunkt för frågorna kring kyrkan och bör också teologiskt förbli dess medelpunkt och mål.

I en tid som definieras utifrån praxis och pragmatik och som är mån om det som gagnar det mänskliga livet kan man inte förneka att det sociala och i denna betydelse sociologiska betraktelsesättet har hamnat i fokus för intresset under de senaste årtiondena också inom kyrkan. På det sättet blir kyrkan själv en av de institutioner och instanser som präglar samhället. Liksom för alla samhällets institutioner och strukturer blir det primära hur användbar och nyttig kyrkan är. Det blir alltså människan och omsorgen om henne som ger kyrkan mening och sammanhang. Man frågar allt mindre efter kyrkans ”motinstans”, i det här fallet Gud, hans vilja och väsen. Lothar Roos, socialetiker från Bonn, tog för en tid sedan i en insändare upp en viss inomkyrklig uppsats. Han konstaterade att uppsatsens författare visserligen på ett imponerande sätt talade om förkunnelse (martyria) och diakoni (diakonia) som kyrkans uppgifter men hoppade över det centrala tredje kännetecknet, liturgin (leitourgia). I själva verket ersätter ofta den sociologiska synen på kyrkan den teologiska, också inom kyrkan.

Det här handlar inte på något sätt enbart om de så kallade progressiva, alltså de krafter som manar till uppbrott, utan på många sätt också om de så kallade traditionella, respektive traditionalistiska kretsarna, alltså de som bemödar sig om att säkra de tillgångar och traditioner som man enligt deras mening fortfarande måste slå vakt om. Också den som tror att det går att kompensera det allt mer påtagliga bortfallet av de traditionella pastorala krafterna, alltså prästbristen, genom olika omstruktureringar måste fråga sig om han eller hon närmar sig problemet på ett andligt sätt och i det avseendet är beredd att lyssna till de många impulser som kommer från Guds Ande. Det borde stämma till eftertanke att skiljelinjen när det handlar om hur man idag ser på kyrkan både inom kyrkan och utanför, ingalunda går mellan den sekulariserade världen och kyrkan utan tvärsigenom kyrkan och världen. Ganska många människor lämnar i dag kyrkan eller struntar helt enkelt i att söka sig till henne och vänder sig i stället till esoteriken, buddhismen eller andra asiatiska metoder. Orsaken är att kyrkans andliga utbud gör så lite väsen av sig.

Dubbel hierarki

Om inte alla tecken bedrar är en av orsakerna till påven Johannes Paulus II:s många pilgrimsresor att han letar efter de sanna Kristuslärjungarna i alla jordens länder. De stora antalet helgon- och saligförklaringar, som det gått inflation i, understryker påvens budskap: det är inte livsprinciper som förkunnas utan den livgivande frälsaren Jesus från Nasarets egen person, i vilken Gud har funnit ett mänskligt ansikte. Hans mänsklighet ger alla troende möjlighet att i Jesu efterföljd ge sig ut för att söka efter Guds ansikten i vår tid. Det blir då faktiskt möjligt att vi i en tid, då det gång på gång upprepas att Gud är frånvarande och fjärran, ändå kan känna igen Guds ansikte. De heliga, som har levt och lever i vår egen tid nära oss och som många nu levande människor har haft kontakt med, som till exempel Moder Teresa eller konciliepåven Johannes XXIII eller – här i Tyskland – Edith Stein eller Nikolaus Gross, utmanar oss att ställa frågan om det inte finns helgon i vår närhet, även om de inte hamnar på altarborden i brådrasket.

Ytterligare ett faktum är värt att uppmärksammas. Vi har i alltför hög grad vant oss vid den traditionella, mansdominerade ledningsstrukturen i kyrkan – för övrigt inte bara där utan under lång tid i hela samhället. I jämförelse med påven Johannes Paulus II:s mänskliga storhet och auktoritet förbleknar många biskopar och följaktligen också deras auktoritet. Om man betänker att auktoritetsstrukturer skapas genom att ett ämbete överlämnas till den som har utnämnts till det, och sedan i regel fortsätter uppifrån och ner, alltså från påven över biskoparna och ända in i de lokala församlingarnas ledning, så fortsätter det så kallade lekfolket att oftast bara vara en ansiktslös massa.

Före konciliet gjordes stora ansträngningar att stärka lekfolkets ställning. De så kallade lekmännen är ingalunda obildade och okunniga i den världsliga definitionens mening. Konciliets arbete redovisades i viktiga teologiska verk. Ändå verkar det som om omsorgen om lekfolket efter konciliet tog slut och drunknade i den allt mindre effektiva organisations- och utskottskatolicismen. Den huvudsakliga orsaken skulle kunna vara att det till exempel i Tyskland mer och mer har blivit en maktkamp mellan kyrkoledningarna och lekmannarepresentationen och i stället har den andliga förnyade eftertanken, fördjupningen och förnyelsen kommit i kläm. Men det är ju just om det senare som allt borde handla om, inte så mycket om allt mer utspekulerade strukturförändringar.

Här är det viktigt att fundera på hur man får auktoritet. Blir man en auktoritet på grund av att man tillsätts och utnämns eller på grund av en utstrålning som kommer inifrån? Det är viktigt att skilja mellan en utifrån given (positiv) auktoritet och naturlig auktoritet. Om vi tänker på de helgongestalter som Johannes Paulus II har ställt fram för oss, så handlar det ofta inte längre om representanter för hierarkin utan om män och kvinnor, som har uppmärksammats i sina olika länder genom sina liv i Kristi efterföljd. Just det visar att det egentligen finns en dubbel hierarki i kyrkan, nämligen dels den fastställda och i apostlarnas efterföljd grundade ordningen, dels en andra ordning som i alla tider skapats av Guds Ande, och som i kyrkan går i rät vinkel mot den apostoliskt grundade hierarkin.

Konkurrens mellan religionerna

Allt viktigare blir i dag den nya konkurrensen mellan religionerna. Den framträder tydligt överallt där religionerna inte huvudsakligen är imponerande samhällsinstitutioner utan presenterar sig som ”vägar” som ska föra människorna till ett förvandlat, nytt sätt att vara människa. Det handlar i första hand om de asiatiska religioner, som vid första ögonkastet tycks sakna dogmatiska intressen och som inte betonar moraliska kasuistiska bud och föreskrifter utan visar människorna vägen till deras inre. Här handlar det om former för meditation och inre betraktelse. Erfarna lärare visar människorna vägen och följer dem också på den. De här kunniga, kloka människorna – mästare, guruer, andliga lärare och följeslagare – är enkla män och kvinnor som verkar, samlar lärjungar runt sig och leder och följer dem på deras andliga väg utan anspråk på att tillhöra ett strukturellt hierarkiskt skikt. Men här bygger man ändå upp – ofta helt omärkligt – en ny hierarki. Den kräver ständig granskning om man följer den klassiska läran om att skilja mellan andarna, som Ignatius av Loyola beskrev i sina Andliga övningar alldeles i början av den nya tiden, men det kan faktiskt i längden leda till en förnyelse av kyrkan från insidan och utåt.

Idéer som lades fram redan under motreformationen men som då sågs som hot dyker idag upp igen inom kyrkan. Johannes av Korset och Ignatius av Loyola blev båda misstänkliggjorda av inkvisitionen. Reformer av det slag som Teresa av Ávila och Johannes av Korset tog initiativ till i Karmel ansågs vara lika farliga som den trosundervisning för barn som den teologiskt oskolade Ignatius höll. Misstankarna mot Ignatius upphörde först när han blivit prästvigd – något som också mycket tidigare drabbade Franciskus av Assisi. Att det kunde finnas något bra i de nämnda helgonens tankar – till dem hörde också den stora Teresa, den ena av de två kyrkolärare som Paulus VI utnämnde – erkändes visserligen senare, men det skedde mycket långsamt.

”Trons hemlighet”

Inom nyare teologi är inte Johann B. Metz ensam om att fråga om vi befinner oss i en kyrkokris eller i en gudskris. När Metz anser att frågan om gudskrisen är viktigare än frågan om kyrkokrisen hänger det ihop med reflexionerna ovan. I själva verket är dagens viktiga fråga om den kyrka vi har är en kyrka utan tabernakel, alltså utan att Gud finns närvarande i den. När det i kyrkan inte längre handlar om levande Guds närvaro, blir inte bara kyrkorummet ett museum, utan kyrkan själv förfaller till att vara en i bästa fall effektiv sorts välfärdsförening – mer eller mindre sekulariserad. Det är inte likgiltigt om nästankärleken jämställs med kärleken till Gud eller om man – som många människor gör – reducerar gudskärleken till enbart nästankärlek.

Till de tre centrala bilder för kyrkan som uttrycker en reell gudsnärvaro hör – vid sidan av gudsfolkstanken – bilderna av Kristi kropp och den Helige Andes tempel. I kyrkans hemlighet framträder Gud på ett fullödigt sätt, när vi får se honom som den treenige Guden. Ett farligt och försåtligt drag i dagens utveckling är att man i vår prästfattiga tid inger människorna vaga förhoppningar om att det skulle kunna finnas andra fullgoda former av gudstillbedjan vid sidan av gudsnärvarons mest intensiva gestalt i eukaristins bröd och vin. Även om detta kan äga sin riktighet, får man inte bortse från det nuvarande läget där prästbristen gör att kontakten med församlingsmedlemmarna blir bristfällig och att troslivet i församlingarna förflackas. Den stela återgången till strukturer och författningar som knappast kan sägas ha Jesus som ursprung, hindrar en andlig förnyelse av kyrkan. Lika sant som det är att Anden blåser vart den vill och hur mycket detta också gäller världen utanför den organiserade kyrkan, lika litet kan det ligga till grund för att vi inom kyrkan inte i all ödmjukhet ger Anden den plats som tillkommer honom men inte människan. Här kan också talet om det som man påstås inte vara behörig till innebära en flykt bort från ett ansvarigt handlande.

När nattvardens instiftelseord förkunnas, förväntas den närvarande församlingen svara: ”trons mysterium” – mysterium fidei. Detta mysterium uppenbaras enligt kyrkokonstitutionen aldrig så tydligt som i kyrkan själv som – med ett citat ur Lumen gentium 1 – i Kristus är ett sakrament, det vill säga: ”tecken på och verktyg för både den innerligaste föreningen med Gud och hela mänsklighetens enhet”. Den som följaktligen talar om kyrkan som sakrament – igenkänningstecken på och medel för att den gudomliga verkligheten faktiskt blir förmedlad till församlingen – måste tala om Gud. Detta innebär två saker: han måste visa på den som har uppenbarat Gud som mänsklighetens och varje enskild människas personliga partner: Jesus från Nasaret, han som säger om sig själv: ”Den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Samtidigt måste han uppleva detta ”seende” som något som händer just nu i kraft av Kristi och Guds livgivande Ande.

I kyrkans liturgi är mysterium fidei församlingens offentliga bekännelse till levande Guds närvaro i kyrkan och härigenom till Guds varje gång nya närvaro i gestalt av bröd och vin i eukaristin. Därtill kommer också bekännelsen till kyrkans faktiska uppbyggnad. Den garanteras i första hand inte genom att man bygger upp sociala strukturer som blir institutioner, utan genom att man om och om igen firar åminnelsen av Kristi närvaro. Detta påpekas på central plats i kyrkokonstitutionen. Texten står i det tredje kapitlet, som främst handlar om biskopsämbetet. Just därför blir detta biskoparnas alldeles särskilda uppgift:

”Denna Kristi kyrka är verkligt närvarande i de troendes alla rättmätiga lokalförsamlingar som, förenade med sina herdar, själva kallas kyrkor (ecclesiae) i Nya testamentet. Var på sin ort utgör de nämligen det nya gudsfolket som kallats av Gud i den heliga Anden och i fullt mått (jfr 1 Thess 1:5). I dem samlas de trogna genom att Kristi evangelium förkunnas. I dem firas Herrens måltids mysterium, ’så att hela brödragemenskapen binds samman genom Herrens kropp och blod’. I varje gemenskap vid altaret under biskopens heliga tjänst framträder symbolen för denna kärlekens och ’den mystiska kroppens enhet, utan vilken ingen räddning finns’. Även om församlingarna är små och fattiga eller lever i diasporan, är Kristus närvarande i dem. Genom hans kraft hålls den ena, heliga katolska och apostoliska kyrkan samman. Ty ’denna delaktighet i Kristi kropp och blod har som sin enda verkan att vi förvandlas till det som vi tar emot’.”

Lumen gentium, Om Kyrkan 26

Texten tillhör konciliedokumentets tätaste uttalanden. Den förbinder kyrkans stadfästelse med eukaristins firande, och nämner de tre element som bestämmer detta: förkunnelsen av evangelium, firandet av Herrens måltid och enheten med den ännu större kyrkan, vars representant biskopen är. Den bekänner Kristi verkliga närvaro i sin församling och kopplar samman mottagandet av Kristi kropp med uppbyggnaden av kyrkan som redan är ”Kristi kropp” enligt Paulus.

Här måste man ställa frågan: Om de här två elementen finns, nämligen förkunnandet av evangelium och förbindelsen med biskopen, bär då inte den senare också ansvaret för att det centrala elementet – firandet av Herrens måltid – kan förverkligas? Och om han – vilket är lätt att förstå – är övertygad om att det är omöjligt att hitta en lösning på detta viktiga problem, som bottnar i att det inte finns någon som kan fira eukaristin, utan att gå förbi biskopskollegiet, är det ändå de enskilda biskoparnas plikt att tillsammans med varandra och med påven hitta lämpliga lösningar. Kan man verkligen klandra de troende om de går förbi sina herdar för att hitta lösningar, om herdarna är passiva och sovande?

Communio, dialog, kommunikation

Till den avgörande utvecklingen inom kyrkan hör – parallellt med samhällets utveckling efter upplysningstiden – en ökande förståelse för den mänskliga subjektiviteten. Subjektivitet innebär människans ökande medvetenhet om att hon kan bestämma över sig själv. Kyrkans inre utveckling har att göra med denna process. Det låter sig förklaras med ett begrepp som efter konciliet gång på gång använts i kyrkans sammanhang: communio – gemenskap. Den kyrkliga innebörden av begreppet communio tolererar inte längre att kyrkans medlemmar delas in i subjekt och objekt, varvid subjekten, alltså de som har en ledningsfunk-tion, ställs mot det stora antalet objekt, alltså dem som ska tas om hand. Communio i betydelsen mänsklig gemenskap betyder något annat. I den kan de enskilda medlemmarna ha olika uppdrag, men alla bidrar till att helheten utvecklas, både genom att ta emot och genom att ge.

Till den moderna innebörden av begreppet gemenskap hör också det som vi kallar ”kommunikation”, alltså medlemmarnas möjlighet att ha ett ömsesidigt utbyte med varandra. Mycket snart efter det senaste konciliets avslutning började man använda ett begrepp som det i dag nästan har gått inflation i, nämligen ”dialog”. Men begreppet dialog beskriver huvudsakligen kyrkans attityd till människor och samfund utanför henne, på det religiösa området kontakten med andra religioner. Men här gäller då lagarna om att bejaka de främmande subjekten och deras rättigheter. Kyrkans försvar för de mänskliga rättigheterna hör följaktligen hemma här.

Dialog, kommunikation, erkännande av de mänskliga rättigheterna är emellertid inte bara termer som handlar om världen utanför kyrkan och som ska användas där. Trovärdigt blir engagemanget för de mellanmänskliga attityder som ovan nämnts genom att det som gäller för världen utanför kyrkan också får konsekvenser för kyrkans inre liv och följaktligen också för den inomkyrkliga gemenskapen. I dag tycker sig många människor se en klyfta mellan kyrkans förhållningssätt utåt och inåt, en klyfta som till sist leder till att kyrkans trovärdighet minskar. Vi måste faktiskt bli mer medvetna om att kyrkans gemenskap inte är indelad i två klasser, dels ”de däruppe” som bestämmer, dels ”de därnere” som ska lyda. När man kom med den starka betoningen på begreppet gudsfolket var inte minst följande insikt viktig: alla – herdar och hjord – står under Guds ord, alltså är ”ordets hörare” och lever i lydnad gentemot Gud. ”En är er läromästare och ni är alla bröder (och systrar) … en är er fader, han som är i himlen” (Matt 23:8 f). På samma sätt kan det inte finnas någon skillnad mellan dem som är subjekt i kyrkan, och som handlar i enlighet därmed, och dem som behandlas som rena objekt i kyrkan, och som man helt enkelt bestämmer över i alla möjliga angelägenheter. Här står kyrkan som helhet inför en inlärningsprocess som ska stärka vi-känslan i kyrkan och därigenom förändra henne i grunden.

Tjänst – ett entydigt ideal

För övrigt är kyrkans ideal entydigt: allt som görs i kyrkan måste ses som tjänst. Det gäller också för de med fullmakt utrustade biskoparna. Så här formuleras detta i början av kyrkokonstitutionens tredje kapitel:

För att leda och ständigt föröka Guds folk instiftade Herren Kristus i sin kyrka olika ämbeten som syftar till hela kroppens bästa. Ämbetsbärarna som är utrustade med helig fullmakt står i sina bröders tjänst så att alla som hör till Guds folk och äger en sann värdighet som kristna kan på ett fritt och ordnat sätt sträcka sig mot samma mål och uppnå frälsningen.

Lumen gentium, Om Kyrkan 18

Det som här karakteriseras som ett spänningsförhållande mellan full-makt och tjänst har tyvärr gång på gång under kyrkans historia lett till att fullmakten på ett felaktigt sätt verkställts som maktutövning. Detta har stått i motsats till kravet på tjänst till nytta för Kristi kropps helhet. Här är dock inte platsen för en detaljgranskning av denna problematik. Men man får inte glömma att kyrkan efter Andra Vatikankonciliet går en tydlig balansgång mellan det eviga och det föränderliga, mellan ofelbara utsagor och sådana som inte utesluter felaktigheter och misstag, mellan krav enligt gudomlig och krav enligt kyrklig-mänsklig rättsordning. Att dra gränsen mellan det ena och det andra kommer inte heller att vara lätt i framtiden. Säkerligen kommer det också då att finnas försök att aktivt dra gränser respektive förhindra modiga beslut på grund av att man vill vara trofast mot ursprunget, av rädsla och kanske också av övermod. Men också i framtiden kommer det att finnas människor som lider på grund av kyrkan och som uppmanar de troende att protestera. Till slut kommer de att få rätt. Helgonens historia är mänskligt sett sällan en berättelse om raka vägen till framgång. Ofta får de rätt först i efterhand. I den betydelsen finns det just i helgonens historia en hel del senkommen gottgörelse.

I detta sammanhang ställs helt berättigat ofta frågorna: Vad skulle i dag en tjänst i Kristi kropp, kyrkan, vara inför Gud? Vad innebär det att tjäna dagens människor? Hur skulle Jesus förhålla sig i dag men tanke på ursprunget? Frågorna är befogade eftersom den heliga skrift ofta inte ger några svar på många frågor som dagens verklighet ger upphov till. Vill man ha svar i vår tid måste man alltså sluta sig till dem genom att se på Jesu ord och handlingar, precis som man gjorde under kyrkans första tid.

Tradition och förnyelse

Därmed kommer vi tillbaka till utgångspunkten. Den i kyrkan utbredda konflikten mellan traditionalister och progressiva är och förblir dåraktig. Mänsklighetens historia går lineärt – ibland i våglinjer – vilket betyder att den går framåt, i enlighet med innebörden i det latinska ordet progredi. Historien börjar aldrig om vid nollpunkten. Varje människa har sin egen härkomst, som hon inte har något inflytande över, och som hon kan glädjas åt eller förarga sig över. Var och en har – som man brukar säga – fått mycket med sig i vaggan. Det är ”överlämnat” åt henne, ”traderat” – helt i motsvarighet till det latinska ordet tradere. Sedan kommer det an på vad hon gör med det som hon har fått med sig på vägen som börda eller chans. Men det är inte meningsfullt att enbart se sig själv som en person som måste följa traditionen eller som någon som är helt inriktad på framåtskridande.

Det allmängiltiga går också att överföra på hur man uppfattar kyrkan och medlemskapet i henne. Kyrkan är en gemenskap av människor som i Jesu efterföljd är på pilgrimsfärd genom världen och tiden. Hon är alltså å ena sidan präglad av sitt ursprung, av Gud som församlar henne i Jesus från Nasaret och skickar iväg henne ut på färden. Men hon är också alltid – just därför att hon är gudsfolket på pilgrimsvandring – formad av de konkreta människor som hon församlar i sig. Men eftersom pilgrimsfärden sker genom en framåtskridande tid och människorna dessutom lever i helt olika områden, i olika kulturer, med sina egna språk och alltså i helt olika livsmönster, visar sig kyrkans historia som ett brokigt skeende som ofta är nästan oöverskådligt i sin mångfald och rikedom. Det medför att kyrkans liv inte låter sig ledas på ett enhetligt sätt med centralt styrda mekanismer.

Bakom begreppen tradition och förnyelse döljer sig slutligen också det andra motsatsparet enhet och mångfald. Utan tvivel leder upplevelsen av mångfald till att det individuella och också individen relativiseras. Men ingen enskild kan göra sig absolut enväldig. Om vi erkänner att en, endast en är absolut god, att det bara finns en som det är omöjligt att bestämma över, att herraväldet över begynnelsen och änden bara tillkommer en enda och att denne ende är Gud, så kan mycket ske i utrymmet mellan begynnelsen och änden. Eftersom människan enligt judisk-kristen urförståelse är skapad av Gud till hans avbild och likhet, och eftersom Gud har anförtrott jorden åt människan att vårda, är det mycket viktigt att betona det som just sagts. Människa betyder då i den bibliska grundtexten inte man utan man och kvinna. Gud återkallade inte sitt skapelseord, när han sände sin son, alltså lät honom bli männi-ska. Istället bekräftade han det i ett nytt förbund.

Människan är alltså kallad av Gud till att bli hans kompanjon. Kyrkan är en gemenskap av dem som vet att de är kallade av Gud och som därför lever i Jesu efterföljd. I denna egenskap möter kyrkan alla dem som antingen inte uttryckligen hört Guds kallelse eller som inte har integrerat den i sig. I det här fallet ska man inte fråga i vilken utsträckning människan slutgiltigt kan dra sig undan Guds kallelse. Med andra ord: frågan om människans frälsning ska varken diskuteras eller besvaras i detta sammanhang, eftersom alltets skapare också är alltets domare och härigenom uppenbarar sig som den som omsluter begynnelsen och änden. Här står varje enskild människa under det försoningens ord, som Gud uttalar över henne.

Men det finns också något annat som man måste komma ihåg. När Gud vördas i sin storhet och suveränitet öppnar sig förmodligen nya, outforskade möjligheter i hans skapelse, och människan får tillgång till dem. Under alla tider har människor gång efter annan försökt att utnyttja de här resurserna till sista droppen och gör så fortfarande. Så länge som människan respekterar främlingen och hans eller hennes personlighet, värdighet och frihet och så länge som människan kämpar för att också i framtiden människor ska ges en möjlighet till liv och utrymme, är hon på rätt väg. Många av dagens politiska, sociala och vetenskapliga diskussioner handlar om just detta.

En öppen framtid

Om kyrkan kommer ihåg att hon på ett dubbelt sätt är engagerad i den här kampen, så måste hon också själv gång på gång anta utmaningen att vara uppmärksam på allt som rör människosläktets framtid. Det finns väl knappast någon som hävdar att kyrkan inte deltar i det offentliga samtal som pågår i omvärlden. Hennes sociallära, hennes engagemang för de allra fattigaste, de nödställda och de utstötta, liksom uppmaningen att respektera människans värdighet och inte degradera henne till ett objekt att förfoga över i vare sig vetenskap eller forskning eller i det sociala livets mångförgrenade system är av stor betydelse och anses vara viktiga bidrag till det offentliga samtalet.

Just därför möts den inomkyrkliga rigiditeten av bristande förståelse och väcker protester hos många människor. Det inomkyrkliga samtalet är fortfarande underutvecklat. Det hänger inte minst samman med att det sällan blir några resultat av sådana samtal när de väl äger rum. Detta är till och med giltigt för överläggningarna i de högsta kretsarna. Den kollegialitet hos biskoparna som så starkt betonas i Lumen gentium blir inte omsatt i verkligheten, inte ens där den skulle kunna förverkligas konkret. Det bästa exemplet är de biskopssynoder som under de senaste årtiondena har ägt rum med jämna mellanrum. Eftersom de avslutande utlåtandena bara är rådgivande, inte bindande, får de mycket liten verkan – helt bortsett från hur synoderna är organiserade.

Det kan vara bra att ge styrmannen större handlingsfrihet i stormiga tider, men beslutsflödet i hela kyrkan behöver reformeras på många områden. Dit hör antydningsvis de enskilda lokala kyrkornas ringa delaktighet i biskopsutnämningar; att pastoralt nödvändiga diskussioner sker och lösningar ges utan att de lokala kyrkorna respektive de nationella biskopskonferenserna är inblandade av hänsyn till kyrkans helhet; att medbestämmanderätten för lekfolket liksom för de lokala kyrkornas biskopar snarast är underutvecklad och att kvinnornas situation närmast är hopplös i en kyrka där männen bestämmer. Hur ska man kunna uppfatta att aposteln Paulus ord har en motsvarighet i verkligheten under de här villkoren? ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28).

Till de viktiga insikter som kyrkohistorien har givit hör det faktum att förnyelsen i regel inte kommer från centrum utan från periferin. Beviset för att förändringar är legitima och inte motsäger troheten mot ursprunget skaffas ofta bara fram genom lidanden. Därför måste man envist arbeta för att människor som vill medverka till att kyrkans förnyas inte blir så besvikna och frustrerade att de lämnar kyrkan utan i stället kämpa för att de kan stanna kvar i kyrkan och får ta ansvar för Guds Andes verk. En äkta förnyelse av kyrkan kommer endast till stånd när människor låter sig ledas av Guds Ande och inte av personligt maktbegär. Det betyder frimodighet förenad med ödmjukhet, som är beredskap till sann tjänst. Endast hos människor med dessa egenskaper kan man se dagens kyrka som ett tecken på den gudomliga närvaron, och endast på det sättet kan hon föra människor till enhet med Gud och till försonad enhet mellan folken.

översättning: birgitta carlquist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit 1/2004.

Lumen gentium finns i sv. övers. av Per Beskow: Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan. Katolsk Dokumentation nr 4, 3:e uppl. Katolska Bokförlaget 1988.