Lätt, snabb och oöm. Sven Stolpe i minnet

Om man vill försöka att teckna en bild av Sven Stolpe, blir man en smula ställd. Det finns helt enkelt inte särskilt mycket skrivet om honom, desto mer av honom. Birger Christoffersson skrev en studie över Sven Stolpe och den litterära debatten (1956) och Stolpe har givit ut sina memoarer i flera olika volymer, bland andra Ungdom, 1957. I Erik Hjalmar Linders litteraturhistoria Fem decennier av 1900-talet ägnas c:a tre sidor åt Stolpe, medan Lönnroth-Delblanc i Den svenska litteraturen, del VI bara nämner Stolpes namn vid två tillfällen och då i samband med ett par av hans tidningspolemiker. Stolpe som skönlitterär författare eller författare av biografier förbigås helt. Den enda boken med vetenskapliga ambitioner är skriven av en flamländsk nordist, Joris Taels, professor vid universitetet i Antwerpen. Han hade ägnat åratal av forskning åt den monografi över Sven Stolpe som kom ut 1980, i bearbetad svensk översättning 1984.

Uppväxten

Sven Stolpe föddes 1905 i Stockholm. Fadern var ämbetsman, en utpräglad plikt- och ordningsmänniska med sträng moralisk hållning också i småsaker. Enligt Stolpe själv hade detta gjort ett outplånligt intryck på honom och kommit honom att framhäva vikten av självdisciplin. En bidragande orsak till detta hans krav på självdisciplin var kanske insikten om att han hade ett svårtyglat temperament och känsloliv.

I memoarerna berättar han att han i skolan fick ihop ett mönstergillt herbarium utan att vara det minsta intresserad av natur eller blommor. Men uppgiften att pressa växterna till symmetri och skönhet, en sorts ”förbättrad natur”, kallar han en sportprestation. Han beundrade antiken, särskilt hjältarna från Troja och Sparta, som han såg som idealgestalter av renhet och kraft. Samtidens människor var däremot både klumpiga och fula.

Efter studentexamen i Stockholm fortsatte han sina studier vid Stockholms högskola till en fil. kand. Under studieåren medverkade han flitigt i studenttidningen Gaudeamus men också i dagspressen och i litterära tidskrifter. Han bedömdes vara en brådmogen ung man, i besittning av fyndighet och skarpsinne men också med en viss brist på balans och behäftad med en pojkaktig fräckhet, en lust att briljera – hans motståndare kallade det att bluffa – men samtidigt hade han obestridligen en stor beläsenhet och en snabb uppfattning. Han väckte uppseende men hade också lätt att förverka det förtroende som han lyckats vinna. (Allt detta enligt Erik Hjalmar Linder i Fem decennier av 1900-talet.)

Bekantskap med fransk kultur

År 1925 fick Stolpe, 20 år gammal, genom sin professor i litteraturhistoria Martin Lamm kontakt med Fredrik Böök, en av den tidens tongivande kritiker och litteraturforskare. Böök, som då var kulturredaktör i Svenska Dagbladet, föreslog att Stolpe skulle resa till Frankrike och rapportera hem till tidningen om de kulturella förhållandena. Stolpe hade redan som gymnasist läst mängder av tysk litteratur, beundrade den tyska kulturen och hade inget till övers för det franska. ”Mitt huvud är fullt av alla möjliga fördomar om den franska cynismen, amoralismen och dekadensen”, skriver han själv. Att komma till Paris innebar en chock. Av den talade franskan förstod han nästan ingenting och han kände sig, enligt egen utsago, som ”en obildad idiot från polartrakterna”. Alla talade och skrev om Marcel Proust, varför han inköpte första delen av À la recherche du temps perdu. Med hjälp av sin skolfranska och en fickordbok arbetade han sig mödosamt genom texten ”med dess oändliga perioder, slog upp och antecknade, gissade och råkade vilse, blev gråtfärdig av ilska över alla misslyckanden – men fortsatte envist”. Trots mödorna blev han trollbunden och började ana vad fransk kultur kunde vara. Efter Proust var Gide lätt att läsa, en klassiskt ren och klar prosa.

Efter hemkomsten till Stockholm fortsatte han sina franska studier och publicerade en rad artiklar om Proust, Gide, Claudel med flera. I Ord och Bild trycktes en stor essay 1926 om ”Modern fransk prosadiktning”. Han kritiserade vad han kallade ”efternaturalismen” med dess materialism och okunnighet om människans inre och kastade sig över både Freud och Bergson med ”vild glädje”, enligt egen utsago.

Ett annat resultat av hans Parisvistelse var hans nyväckta intresse för film, avantgardistisk sådan. Han föreslog att det skulle inrättas en filmstudio i Stockholm för avancerad experimentell film, och hans engagemang anses ha betytt mycket för att etablera filmen som en egen konstform i Sverige.

Det andliga bagage som han hade samlat på sig i Paris gjorde att han vid hemkomsten måste se sig om efter fler publiceringsmöjligheter. Martin Lamm tyckte att det var glädjande att kandidaten läste så många böcker men undrade om det verkligen var nödvändigt att överhopa svenska folket med långa rapporter över var och en av dessa böcker. Vad Lamm inte insåg var att Stolpe var ekonomiskt beroende av sina skriverier i tidningarna.

Livet i Sverige upplevde han som en stillastående ankdamm, en slapp idyll, där man gick förbi det väsentliga. I Gaudeamus gick han till storms mot den litteraturhistoriska försoffningen vid Högskolan. Enligt Stolpes utfall bestod svensk litteraturhistorisk forskning av ”ett andefattigt konstaterande av – ofta miniatyrmässigt betydelselösa – fakta. Nej, slå upp fönstren mot Europa.” Victor Svanberg, som var docent i litteraturhistoria vid Högskolan och Stolpes lärare, gillade studenter som vågade ha en annan uppfattning än han själv. Han tog utbrottet med ro och följde sedan Stolpes utveckling med intresse och blev omsider hans lojale vän och försvarare.

Sjukdom och sanatorievistelse

Direkt efter sin filosofie kandidatexamen började Sven Stolpe skriva på sin licentiatavhandling men besvärades av lätt feber och en onormal trötthet. Diagnosen löd: tbc. (Förmodligen hade han smittats av den kamrat som han delat rum med i Paris, och som i flera år hade behandlats just för tbc.) En månad på svenskt sjukhus åstadkom ingen förbättring. I stället kom han i augusti 1927 till Agra sanatorium i Schweiz, nära Lugano. Själv var han övertygad om att vistelsen skulle bli kortvarig och såg det hela som ett tillfälligt besök. Men febern steg, och han måste underkasta sig plågsamma pneumothoraxbehandlingar. Till sist hade han bara en tredjedels lungkapacitet kvar. Månaderna december 1927 och januari 1928 var bottenlägen både fysiskt och psykiskt. I dagboken skriver han i slutet av januari: ”Svår månad: lungsäcksinflammation med vatten och hög feber. Såg röntgenplåten med den stora försämringen. Agras regnperiod (sedan november) har tydligen varit katastrofal. […] Sista delen av månaden: stor återhämtning; flitig lektyr (Ibsen, Geijerstam!) och skriverier. Lustigt: försämring konstaterad; ändå vitalare än någonsin! Och det sista är ju viktigast!” Under hela tiden på Agra förde han dagbok, antecknade sin läsning, skrev brev, polemiska inlägg, artiklar och recensioner. Dagboksanteckningarna lämnar material till ännu en av hans memoarböcker I dödens skugga. Redan titeln skvallrar om att hans första roman, I dödens väntrum, 1930, i mycket bygger på självbiografiska upplevelser, även om man givetvis inte kan sätta likhetstecken mellan jagpersonen i romanen och Stolpe själv.

På sanatoriet stiftade han bekantskap med en ung bayersk katolsk teolog och medpatient, Siegfried Huber. De träffades i mars 1928, och från juni 1928 blev de rumskamrater. Hubers viljekraft och självdisciplin imponerade på Stolpe, liksom hans katolska tro och hans intelligens. De hade långa diskussioner om religiösa, moraliska och filosofiska problem, de diskuterade bikten, helvetet, celibatet, religiösa gestalter. Hubert försökte inte att övertyga Stolpe, svarade bara sakligt på hans frågor. På pingstdagen bevistade Stolpe tillsammans med Huber för första gången en katolsk mässa. I dagboken beskriver han sina intryck sålunda: ”Jag fattade ingenting. Jag var illa berörd av detta sällsamma som låg bortom både min erfarenhet och mina kunskaper, irriterad av min egen obeskrivliga obildning, oroad av att det tydligen fanns världar, öppna för med mig jämnåriga, som jag inte hade tillgång till, naturligtvis mobiliserande alla tänkbara halvbildade argument av nattstånden positivism mot vad jag nu för första gången kom i närheten av – det heliga, Gud själv. Jag minns också att vi annandag pingst hade irriterade samtal om saken, Huber och jag.” Hubers intryck av Stolpe var å andra sidan att han stod kvar i forskarens kyliga position, forskaren som var intresserad av temat och dess tänkbara relevans för människan, bara inte för honom själv. En intellektuell agnostiker med andra ord.

Den 10 juli lämnade Sven Stolpe Agra, mot läkarnas uttryckliga önskan. Han kom till Sigtunastiftelsen som konvalescent. Manfred Björkquist, Sigtunastiftelsen grundare, gjorde ett djupt intryck på honom, liksom studiet av Nathan Söderbloms skrifter, särskilt Religionsproblemet. Man kan kanske tala om en omvändelse till gudstro.

Kulturklimatet under 1930-talet

Stolpe är ytterst produktiv under dessa år. I boken Två generationer, 1929, gör han ett försök att samla alla yngre författare till en ”generation”, en aktiv, antiesteticerande, delvis religiöst inriktad grupp, som skulle bilda front mot en äldre generation, representerad av exempelvis Fredrik Böök och Anders Österling. Stolpe skriver här positivt om livstro, om radikalism, om sexualmoral och hyllar samtidigt Nathan Söderblom. Författare som Pär Lagerkvist och Erik Blomberg ses som de ungas diktare, delvis på grund av att de behandlar religiösa problem i sina verk.

År 1930 grundades tidskriften Fronten med Sven Stolpe som redaktör. Han försökte där hålla kvar tesen om en enhetlig ung generation samtidigt som det gällde att inte förlora socialisten Victor Svanberg och primitivisten Arthur Lundkvist som medarbetare. Stolpe hyllade ömsom Manfred Björkquist, ömsom Harry Martinson, Axel Hägerström och John Landquist. Frontens budskap uppfattades därför ibland som kluvet. Psykoanalytikern Pehr-Henrik Thörngren gjorde en ”psykoanalytisk” utredning av Stolpe i tidskriften Spektrum. Det var ett skoningslöst angrepp mot författaren och polemikern Stolpe, som i frustration övergav Stockholm och sökte sig en tillfällig fristad i landsorten. Stolpe har gärna uppfattats som hårdhudad och stridslysten, men här visade han sig vara överraskande känslig för kritik som riktades mot honom som person.

Den kulturella atmosfären i Sverige kring 1930 var livaktig och ganska radikal. Förutom Fronten, som utgavs 1930–1932, fanns den ovan nämnda tidskriften Spektrum med medarbetare som Karin Boye och Erik Mesterton, en tidskrift för den radikala Clartérörelsen, som hade både en psykoanalytisk intresseinriktning och en marxistisk. Vidare får man inte glömma Fem unga, en antologi som kom ut 1929. Bidrag till den skrevs av författare med proletär bakgrund, som i antologin bland annat gav utlopp för en primitivistisk livstro. De fem som ingick i antologin var Arthur Lundkvist, Harry Martinson, Gustav Sandgren, Erik Asklund och Josef Kjellgren. Funktionalismen gick sitt segertåg med krav på ljus och rymd och klara linjer i arkitekturen. Psykoanalysen var på modet och predikade en ohämmad utlevelse av sexualiteten. In på trettiotalet kommer Kreugerkraschen och den ekonomiska depressionen.

År 1930 skedde Sven Stolpes debut som författare med romanen I dödens väntrum. På ett sätt inordnar den sig i raden av sanatorieromaner med Thomas Manns Der Zauberberg som portalverk. Samtidigt är det alldeles uppenbart till stor del en självbiografisk roman som bygger på egna upplevelser från Agra sanatorium och Sigtunastiftelsen. Inte minst figurerar även i romanen en katolsk medpatient, teologen Walter, och jagpersonen för långa samtal med denne. Dialogen dem emellan är spänstig, skärpt och dialektiskt klar. Genom hela romanen löper konflikten mellan ”livstro”, livsbegär, vitalism, spontanitet å ena sidan och å den andra en stram viljedyrkan och självdisciplin, just det som Walter äger i så hög grad. Hos jagpersonen finns en brinnande önskan att gestalta livet värdigt. Tjugutalets diskussioner ger eko och på det sättet kan man säga att det är ett tidsdokument och en debatt- och idéroman. Men det är också en skildring av en ung människas kris i dödens närhet, hennes kamp för att finna mening i livet och att nå befrielse. I romanens andra del möter jagpersonen den vackra medpatienten Gisèle, fri, vacker och stolt. Han älskar henne men avstår från henne för att inte gå i vägen för en annan man. Ett offer alltså.

Man kan konstatera att Stolpes starka sida inte är karaktärsteckning. Personerna blir inte levande gestalter utan roller, schabloner, där allesammans talar som Stolpe själv. I särskilt hög grad gäller detta kvinnoporträtten. Så mycket märkligare är det då, att han i historiska verk lyckats teckna levande porträtt av kvinnor: Jeanne d’Arc, Kristina, Birgitta.

En intressant aspekt på romanen är att den första delen avgjort är bäst ur litterär synpunkt: ankomsten till sanatoriet, intrycken av medpatienterna, undran, tvivel, brottning med dödens närhet. I del 2, som till stor del handlar om försakelse som ideal, blir språket mer livlöst och alltsammans plattare. Det är märkligt att konstatera, att det alltid tycks vara så mycket lättare att skildra mörker och svårigheter än det som är ljust eller handlar om positiv offervilja.

Sven Stolpe fortsätter sitt författarskap med stor energi, skriver romaner och essayer, där han porträtterar svenska författare men framför allt franska, med tonvikt på katolska intellektuella. De åberopas som inspirerande förebilder; han beskriver deras omvändelseprocesser ytterst levande och han visar stor beundran för den katolska kyrkans stora andliga erfarenhet. Den kristna falangen kom ut i två delar, 1934 och 1936, och François Mauriac och andra essayer från 1947 fullföljer hans ambition att presentera fransk kultur för en svensk läsekrets.

I boken Diktens frihet från 1935 ställer sig Stolpe i stort sett på Agnes von Krusenstiernas sida i den så kallade Krusenstierna-fejden. Han propagerar där för den unga litteraturens rätt att skildra verkligheten sådan den faktiskt är. Han drog också till storms mot deckargenren i polemik mot exempelvis Rudolf Värnlund. ”Bör man läsa detektivromaner?” lyder rubriken på en artikel av Stolpe från 1934. Han besvarar frågan genom att berätta hur han själv på resa genom Tyskland slängt ut genom kupéfönstret den enda deckare som han försökt att läsa. De som uppskattar sådan litteratur är, enligt Stolpe, ”överintellektuella, alexandrinska läsare med perverterade litterära sinnen”.

Kontakt med Oxfordrörelsen

Nästa etapp i Sven Stolpes andliga utveckling är kontakten med Oxfordrörelsen. Denna rörelse hade grundats på 1920-talet av den amerikanske prästen och väckelsepredikanten Frank Buchman, som utformat ett system för självrannsakan och bikt. Fyra krav, hämtade ur Bergspredikan, var oavvisliga: absolut ärlighet, osjälviskhet, renhet och kärlek. Inga kompromisser var tillåtna. För att förändra världen måste människan först ”förändra sin natur” och granska sin egen synd, bekänna inför en troende medmänniska, inte offentligt utan i samband med så kallade house-parties. På sikt skulle hela världen förändras genom att man skapade en världsomfattande rörelse för fred och försoning. År 1938 ändrades namnet till MRA (Moralisk upprustning). Oxfordgruppen bildade ingen kyrka, hade ingen ritual, ville inte vara en sluten sekt utan en dynamisk gemenskap av omvända människor, ett salt i den egna kyrkan och i världen. Sven Stolpe kom i kontakt med rörelsen genom sin norske gode vän och författarkollega Roland Fangen och markerade år 1936 offentligt sin anslutning till gruppen. Detta steg väckte stort uppseende. Hur kunde en kritiskt inställd intellektuell person som Stolpe kapitulera inför en moralisk-religiös väckelserörelse som hade så bräcklig teologisk och filosofisk grund och som reducerade hela evangeliet till några enkla regler och en ”metod”?

Kopparsmeden Alexander från 1936 är en naken, självbiografisk skildring av vägen till ”omvändelsen”. Var och en av oss känner kopparsmeden Alexander, enligt Stolpe. Han är vår onda medmänniska, den som talar illa om oss, som bedrar oss och förorsakar oss skada. Den naturliga reaktionen att bemöta hans nedrigheter är hämnd, och därför är världen full av förbittrade, hatiska människor som otåligt spanar efter ett tillfälle att oskadliggöra sin motståndare. Stolpe skriver att han själv alltid känt sig omgiven av fiender, ”vargflocken” som han ensam haft att kämpa mot utan hjälp av någon annan. ”Mitt mål var att hålla ut i detta besynnerliga spel, där alla ville alla ont, och jag mobiliserade all min kraft för att inte åter slås ner. […] Det var bara det att jag till slut blev led på allt fäktandet. Jag hade ibland en känsla av att jag hela mitt liv ingenting annat gjorde än löpte omkring på murarna för att se om någon gjorde attack. Överallt lyste hungriga ögon emot mig! Jag var ensam försvarare, och jag sprang mig trött och hetsad till alla de utsatta punkterna.” Givetvis blev han isolerad. De forna vännerna drog sig tillbaka och han gjorde allt för att trotsigt visa att han minsann kunde leva ensam. Följden av isoleringen blev människoförakt. När han nu drabbats av ”omvändelsen” och erkänt sitt människoförakt och sina hatkänslor som synd, vill han med karakteristisk energi utrota dem helt och vänder sig nu mot djävulen som fienden. ”Jag håller öga på min motståndare, jag fixerar honom, släpper honom aldrig ur sikte, medveten om hur snabba hans utfall är mot en obevakad punkt.” Han förnekar också att ”den kristne efter omvändelsen skulle föra ett lyckligt liv i ljus och harmoni enbart”. Det nya livet är tvärtom hela tiden en kamp, ”kravet är absolut, lönen noll”. Han noterar också: ”Kristen glädje är att trots allt inte låta sig övermannas av smärtan.” Vetskapen om att Kristus segrade ger den kristne kraft att bära sitt öde, hur stort lidandet än är. Det betyder ingenting i jämförelse med de kval som Kristus, oskyldig, fick utstå. ”Den som en gång har upplevt Kristi kärlek, vet att allt det övriga inte räknas.”

Det som tilltalade Stolpe i Oxfordgruppen var den realistiska, illusionsfria synen på människan, avståndstagandet från mystik, spekulation och from idealism. Kopparsmeden Alexander är en skoningslös bekännelse om vägen från isolering och hat till ”omvändelse”, ett rakknivsvasst avslöjande av den egna livslögnen, en roman skriven med samma frenesi som Strindbergs Inferno.

Under åren före andra världskriget engagerade sig Sven Stolpe helhjärtat i Oxfordgruppen, deltog i house-parties, höll ett stort antal föreläsningar, skrev artiklar och propagerade på alla sätt för rörelsen. Han hade helt enkelt inte tid för någon litterär produktion.

När Finland angreps, anmälde han sig som frivillig. Aktiv tjänst kunde det ju inte bli tal om på grund av hans tidigare tbc, men hans uppgift blev att samla information och sprida upplysning i de andra skandinaviska länderna om de sovjetiska soldaternas brutala uppträdande och om de finska soldaternas hjältemodiga motstånd. Han skrev en lång rad artiklar där han förhärligade det finska folket. Det kunde exempelvis låta så här: ”Det är underbart att se hur Gud har utvalt detta lilla folk till sin profet, sin tolk. […] Är det inte fantastiskt att kunna lyssna till radiosändningar, som inte dryper av hat och inte spyr ut lögner, men som lugnt och sakligt meddelar sanningen?” Hans aversion mot Sovjet och kommunismen och hans engagemang på den finska sidan resulterade i beskyllningar mot honom för nazistsympatier. Som propagandist för Oxfordgruppen var han en tacksam måltavla för angrepp. Till detta är att säga att han i sin essaysamling I smältdegeln, 1941, kämpade mot vad han kallade den anti-humana fronten, bolsjeviker såväl som nazister. Under krigsåren skrev han en stor mängd artiklar mot nazismen och gav också ut en biografi över Kaj Munk år 1944. Samtidigt ville han inte skära alla tyskar över en kam utan hävdade att det, vid sidan av alla bödlar, fanns massor av ärliga, lojala människor.

Sven Stolpe har själv talat om sina ”svarta år” under kriget, invecklad som han var i bittra polemiker och med en talang att bli ovän med alla människor. (Också därvidlag kan man jämföra med Strindberg.) Eyvind Johnson gör en nidbild av honom i Krilons resa, 1944, där Stolpe är lätt igenkännlig som den sensationslystne doktor Tollius.

Sven Stolpe blir katolik

Efter krigsslutet reste Sven Stolpe så fort sig göra lät till Paris, fast besluten att konvertera. Han längtade efter ”det objektiva, det fasta, det vissa”. Om sitt beslut att resa till Paris skriver han: ”En visshet fanns, det visste jag både teoretiskt av egen erfarenhet och av vad jag sett hos de franska katolikerna. Vad som skett var att jag själv gått vilse. Det enda som då var att göra, var att försöka hitta hem igen.” Han längtade kort sagt efter att få fast mark under fötterna.

I praktiken var det emellertid inte så enkelt. Han kom till församlingskyrkor som han fann estetiskt avskyvärda (Stolpe skräder aldrig orden). Han kom i kontakt med präster som förrättade mässan så likgiltigt och nonchalant att han måste mobilisera hela sin envishet för att inte ge upp. Ändå skriver han att han var orubbligt säker. ”Här och ingen annanstans fanns sanningen. Detta är just den kyrka som Kristus själv byggt in i världen – de mänskliga representanternas skröplighet kunde inte för ett ögonblick skrämma mig.” Genom Gunnel Vallquist fick han kontakt med benediktinpatrarna i klostret Sainte Marie i Paris. En libanesisk pater, dom Charles Massabki, blev hans själasörjare. Stolpe skriver att denne lärde honom mycket om Kristus, inte så mycket genom ord och skrifter utan genom sitt väsen. ”Han var på något sätt oeuropeisk, österländskt kvinnlig och manlig.” Han värmde genom hela sitt väsen, men han kunde också vara osentimental och tala klarspråk när det behövdes. Stolpe anser att han här fann den kompletta människan, med både kvinnliga och manliga sidor, precis som Kristus själv: ”Vem kunde vara mildare? Vem kunde säga mer drabbande, mer fruktansvärda ord?” Stolpe behövde inte hjälp med teoretisk kunskap om tron, inte heller hjälp med tvivel, som han påstår sig aldrig ha känt. Vad han behövde hjälp med var att bli befriad från det psykiska trauma som han dragits med. Enligt pater Massabki fanns det bara en väg till tillfrisknande: att acceptera lidandet som en uppgift som måste fullgöras. Och det kunde endast ske med Guds hjälp. Detta har ingenting med passiv lidandesmystik att göra utan vad det gäller är att underkasta sig, i tro och kärlek. Den som tar emot sitt lidande på det sättet blir fri. Bördan tas inte bort men blir möjlig att bära.

Den 10 mars 1947 upptogs Sven Stolpe i den katolska kyrkan, i klostret Sainte Marie. Konversionen betydde en definitiv vändpunkt för honom. Han underkände inte hela sin tidigare livsåskådning utan höll fast vid sina etiska grundprinciper men integrerade dem i den katolska kyrkans andliga visdom och rika erfarenhet, som han själv uttrycker det. En märkbar följd av konversionen var att den skrivkramp som plågat honom i flera år släppte, och en period med stegrad produktivitet följde, en produktivitet som han ville ställa i den katolska trons tjänst.

De katolska romanerna

Lätt, snabb och öm, romanen från 1947, innebär enligt Erik Hjalmar Linder en stark förnyelse av Stolpes litterära produktion. Huvudpersonen, Edvard Kandorf, är en svensk intellektuell som bor i Paris. Han kämpar mot sin sjuka kropp och mot sin själviskhet och sina tunga minnen. Han vill nå befrielse och frid. En annan av bokens centralgestalter är en dominikanmunk som strider mot sitt eget högmod. En ung kvinna, flykting och illa hanterad, liknar många andra av Stolpes kvinnogestalter: smärt, spenslig, eterisk, androgyn. Hon längtar efter renhet och skönhet och hennes högsta önskan är att efterfölja Jungfru Maria och ge sitt liv som offergåva åt Gud. Kandorfs och munkens upplevelser korresponderar mot varandra på ett märkligt vis. Den mest slående överensstämmelsen mellan dem är att de bägge två alltid har försökt fly undan lidandet, men att de till slut kommer till insikt. Kandorf blir förälskad i den unga flyktingkvinnan men måste avstå från henne, delvis av tvång men också av fri vilja, som ett offer. En barsk, frimodig, agnostisk läkare, sympatisk och pragmatisk ger en viss balans idémässigt åt boken, som annars kunde ha blivit alltför hårt anspänd. Boken gestaltar en kämpande, viljestark längtan efter befrielse, renhet och frid. Utan vidare märker man ju att den är ett utflöde av Stolpes egen själsliga högspänning vid den här tiden. Han har dock med eftertryck förnekat att det skulle röra sig om en självbiografisk roman. Givetvis kan man inte sätta likhetstecken mellan Kandorf och Stolpe, bara konstatera att Stolpe med utgångspunkt i egna personliga erfarenheter har försökt ge en föreställning om den andligt-religiösa utvecklingen hos en plågad sökare, som är både lik och olik honom själv. Temat kretsar kring heligheten som ideal, och antiteser ställs upp mot varandra: skuld mot längtan, tyngd mot strävan efter befrielse, förankring i det jordiska mot strävan efter överjordisk frihet. Det är alltså en idéroman i utpräglat hög grad, vilket gör att karaktärsteckningen lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Att karaktärerna aldrig får liv utan bara blir roller och gestaltade idéer, som allesammans talar med Stolpes egen röst är ännu mer påtagligt i den följande romanen, Sakrament, från 1948. Stolpe har själv sagt att han ville att denna roman skulle vara ett rent trosdokument. Han ville skildra en fullt frivillig, mogen offerhandling, ett offer för Guds och renhetens skull. Stilen är hetsig och hård, och slutscenen är ett alplandskap med rymd och fri sikt men sterilt i sin ödslighet. Med alla olikheter för övrigt kan man associera till Ibsens Brand, han som vägrade alla kompromisser: ”Vad du är var fullt och helt och icke styckevis och delt.” Sakramentstanken är genomgående i romanen. Monique, den kvinnliga huvudpersonen, betraktar sig själv som ett sakrament. ”Att vara ett sakrament för en annan människa, att kunna så fyllas av Kristi kärlek, att bli så genomskinlig, att man älskades inte för vad man själv var utan för vad man förmedlade – en större uppgift och en större lycka kunde inte tänkas.” Han tecknar i romanen en idealbild av den jungfruliga kvinnan, som vill efterlikna Jungfru Maria.

Vari består den förnyelse av Stolpes romankonst som Erik Hjalmar Linder tyckt sig finna? Det gäller varken berättarteknik eller romanstruktur, som är ganska traditionell. Joris Taels redovisar några punkter, där han anser att Stolpes två katolska romaner utgör en originell insats. Han har för det första en illusionsfri syn på människan, detta i likhet med andra ”kristna realister” och konvertiter som exempelvis Sigrid Undset och Graham Greene. Den fallna människan har en gränslös förmåga att gömma sig bakom masker eller falska motiv för att dölja sitt högmod, sin egoism, sin njutningslystnad och sin avundsjuka. Hon ägnar sig åt självbedrägeri och gör motstånd mot nåden och Stolpes romaner kan därvidlag erinra om franska katolska författare som Mauriac och Bernanos.

För det andra försöker Stolpe i dessa romaner att belysa lidandets problem och vikten av att acceptera lidandet, att ta det på sig som ett led i den andliga mognadsprocessen. Påfallande är poängterandet av avstående, offer och kyskhet.

Stolpe skriver för det tredje oerhört inspirerat om arkitektur som är kristet influerad, gotiken kanske särskilt, och om den gregorianska liturgin.

I sin essaysamling från 1950, Ande och dikt, går han till rätta med Erik Hjalmar Linders nyss utgivna stora litteraturhistoria Fyra decennier av 1900-talet. Han erkänner att Linders arbete är ”lärt och noggrant” men är besviken över att Linder, som var den ende svenske kritiker med uttalat kristna förtecken, hade svikit denna grundvärdering, tappat det metafysiska perspektivet, böjt sig för de rationella kraven och inte tycktes ha någon aning om människosjälens djupupplevelser. Därför skulle, enligt Stolpe, detta standardverk komma att försena den litterära och andliga utvecklingen i Sverige, precis på samma sätt som Henrik Schücks litteraturhistoria hade gjort det.

Vad som utmärker Stolpe är ju ett vulkaniskt temperament, en oförskräckthet att gå mot strömmen och utmana alla och envar, och hans känsla av att ha ett profetiskt uppdrag gentemot sina landsmän. Senare i livet kommer andra drag fram tydligare, inte minst hans sprudlande muntliga berättarglädje, hans värme och hans humor.

Artikeln om Sven Stolpe fortsätter i nästa nummer av Signum.