Hoppet – en kort historia

Hoppet är det sista som lämnar människan, men också det första som behövs för den som vill leva. Hoppet gäller något som är bättre, framtida, svårt men inte omöjligt, säger Thomas av Aquino. Alla hoppas på materiell nödtorft, vänskap, kärlek, lösning på akuta problem, på att livet inte ska visa sig bli en monumentalt missad chans, att man en gång ska bli ihågkommen med saknad. Den som förlorat allt hopp tar livet av sig, i hopp om att bli löst från plågan.

Är hoppet bara evolutionens piska som håller grottekvarnen i rörelse, eller finns det någonstans täckning för ett mer omfattande hopp än hoppet om ett drägligt liv? Kristendomen proklamerar hoppet om en fullkomning som är mer än lösningen på människans individuella och samhälleliga problem, mer än sociala utopier och politiska program för världens förbättring.

Här gäller Blaise Pascals vadslagning: kristendomen är antingen en illusion eller grundad i en realitet. I det senare fallet vore det en dumhet att inte satsa på den. I det förra fallet har den troende åtminstone levt ett skönare och mera meningsfullt liv än den som saknar denna tro och dess hopp. Och med rent evolutionär logik, levt bättre rustad för tillvarons prövningar.

Hoppet har inte alltid framställts i positiva färger. När Zeus sände Pandora till jorden med en ask fylld av olyckor, kunde hon inte behärska sig utan lyfte på locket. Ut flög hunger, sjukdomar och sorger. Pandora slog förskräckt igen asken. Hoppet blev kvar. För Hesiodos, som berättade historien för 2 600 år sedan, hörde hoppet till mänsklighetens olyckor. Hoppet, med sina ständigt gäckande och tröttande illusionsnummer, drogar oss i väntan på undergången. Inte undra på att Nietzsche fann myten stimulerande. Hoppet håller de olyckliga på sträckbänken.

I början av vår tideräkning rådde pessimism inför framtiden. In nihil ab nihilo quam cito recidimus, klagar en gravskrift: hur fort vi återfaller från intet till intet! Religionen hade mist sin kraft och blivit tom formalism. I denna miljö spreds kristendomen som en löpeld, trots dödshot från myndigheterna. Dess attraktion var tanken att världen går mot ett mål, att det biologiska kretsloppet inte är allt, att varje människa är Guds avbild, att vi inväntar en rättvis dom. Även om den kristna tron otaliga gånger kidnappats av särintressen behåller den ett eskatologiskt perspektiv som är något annat än en utopi: hoppet om en ny himmel och en ny jord, där rättvisa råder.

Utopierna uppstod med renässansen, som flyttade fokus från himlen till jorden. Genom naturvetenskapernas framsteg tändes hoppet om att människan så småningom kommer att vinna över sina argaste fiender, sjukdomar, hunger, ofrihet, kanske själva döden. Immanuel Kant såg franska revolutionen som gudsrikets inbrytande i historien och beskrev den, med termer lånade från Thomas av Aquinos nattvardsteologi, som ett sakrament: en åminnelse, ett tecken och ett framtidslöfte. Hoppet gällde inte längre himlen utan en bättre värld på jorden.

Upplysningen tog fasta på religionens avarter och drömde om att utrota mänsklighetens vanföreställningar. Projektet kulminerade hos Karl Marx. ”Gud” var för Marx en projektion av orealistiska förväntningar, en idé uppfunnen för att lappa och laga den sönderrivna väven av önskedrömmar, en trollformel i brist på vetenskapliga förklaringar. Efterhand som forskningen gör framsteg blir Gud en överflödig hypotes.

Med upplysningen föddes tron på ett allomfattande framsteg som kunde planeras rationellt. Under 1800-talet framstod den utopin som välgrundad. Revolutionärerna kritiserade de religiösa för att de krävde underdånighet under förtryckarna i utbyte mot imaginär frälsning bortom molnen.

Människans väsen är att vara en ”ensemble” av samhälleliga förhållanden. Teknokraterna bemästrade naturen – men priset var framväxten av ett proletariat, slavarbetare som blivit främlingar i världen och i sin egen kropp genom att berövas frukterna av sin möda och inflytandet över sitt liv. Också Karl Marx beskrev historien med teologiska termer. Det klasslösa samhället banar sig väg med samma obeveklighet som evangeliets gudsrike. Marx ville förvandla filosofin från teori till revolutionär praxis. Alla samhällskrafter som håller nere människor i slaveri och självförakt måste avskaffas.

Marxismens intellektuella attraktivitet låg i att den tycktes göra politik till exakt vetenskap. Marxisterna fick chansen att omsätta läran i praxis. Marxismens seger blev dess nederlag. Medan doktrinen ännu ingav hopp om en bättre värld, försökte Ernst Bloch (1885–1977) att tillvarata element från kristendomen och ateismen i boken Hoppets princip (1954–59). Historiens drivkraft är den arbetande, kreativa människan, som omformar det givna till något nytt och på det sättet övervinner sitt främlingskap inför sig själv. Hoppet är det mest mänskliga i människan. Bloch utsätter den kristna gudsrikestanken för komplett omdaning: han förvandlar den till politisk utopi. Människan skapar själv sitt förlovade land och konstruerar sin frälsning. Om Bloch kritiserade kristendomen för dess hierarki så drabbade hans kritik lika mycket ateismen, därför att den lämnar efter sig hålrum som fylls av totalitära ideologier.

Den tyske naturvetaren Jürgen Moltmann (f. 1926) hade som krigsfånge efter andra världskriget tappat allt hopp om den tyska kulturen men återfann hoppet genom den kristna tron och under påverkan av Bloch. Kristendomens lyte enligt Moltmann är att den anpassat sig till denna världen. Den intensiva väntan på Kristi återkomst som präglade urkristendomen har i Europa förvanskats till politisk messianism och drömmar om tusenårsriken, av vilka 1900-talets demoniska samhällsprojekt var blott karikatyrer. Eftersom ideologerna inte uthärdar tanken på sin dödlighet vill de lindra sin ångest genom att döda andra och förtränga minnet av de döda. Bara Kristi död och uppståndelse innebär räddning undan detta predikament och är den enda garantin mot att mördarna i evighet får rätt mot sina offer. Utifrån fenomenet Auschwitz och dess onämnbara lidande pekar Moltmann på den korsfäste Guden som identifierar sig med offren.

Giftgas, koncentrationsläger och atombomber var resultatet av tusentals rationella överväganden vid forskares och makthavares skrivbord, lika mycket som teknologins välsignelser. Religionen måste förvisso underkastas förnuftets kontroll. Men detsamma gäller i lika hög grad rationaliteten, framhöll en annan tysk teolog, kardinal Joseph Ratzinger, i ett berömt samtal 2004 med filosofen Jürgen Habermas om de förpolitiska moraliska grundvalarna för ett demokratiskt samhälle.

Ratzinger, som växte upp under den nazistiska epoken, har haft anledning att fundera över orden i första Petrusbrevet, att de kristna alltid ska vara beredda att redogöra för skälen till sitt hopp. Sedan Ratzinger tillträdde påveämbetet 2005 har han som privat teolog publicerat en debattskrift om Jesus från Nasaret. Han har också utfärdat en högst officiell encyklika med titeln Deus caritas est, ”Gud är kärlek”, om den kristna kärlekstanken och hur denna måste gestaltas i samhälleligt ansvarstagande. Skriften var bland annat ett svar på en svensk klassiker i frågan, Anders Nygrens Eros och agape från mellankrigstiden. Om Nygren skiljer vattentätt mellan gudomlig och mänsklig kärlek, pekar påven Ratzinger på det erotiska elementet i Guds kärlek, som vill ha ett gensvar och inte bara nedlåter sig till att älska den icke älskansvärda människan.

I den senaste rundskrivelsen till världens katoliker, publicerad 30 november 2007, behandlar påven en annan av de tre gudomliga dygderna (tro, hopp, kärlek), nämligen hoppet. Efter sina latinska begynnelseord kallas skriften Spe salvi (ett citat ur Romarbrevet 8:24: ”I hoppet är vi räddade”). Författaren upprepar Kants ord: Vad törs vi hoppas på?

Encyklikan inleds med en exegetisk och en idéhistorisk analys, som vill framställa det kristna hoppet i kontrast till inomvärldsliga utopier. Kristet hopp är något annat än optimism. Optimisten tror att allt ordnar sig. En sympatisk attityd, men ibland händer faktiskt det värsta. Det slutliga goda kan aldrig konstrueras i denna världen, hur utmärkta strukturer, institutioner och tekniska och politiska strategier vi än skapar. Inte heller vetenskapen kan erbjuda frälsningen.

Karl Marx får delvis rätt i sin analys av historien, men han har miss-förstått människans väsen, och hans slutsatser blev därför ödesdigra, menar påven. Människan bestäms inte bara av produktionsförhållanden. Inte ens den mest fullkomliga ekonomi kan förlösa och frälsa hennes frihet, eftersom friheten är sårbar och innebär en frihet också till det onda. Kombinationen av obegränsad förmåga och omdömeslöshet blir katastrofal. Friheten måste vinnas på nytt i varje generation för det goda. Det teknologiska framsteget måste gå hand i hand med moralisk mognad. Påven säger tillspetsat: människan behöver Gud, annars är hon hjälplös.

Förnuft och tro behöver således varandra. Människan kan bara frälsas av kärleken, och Gud får inte bara bli en tänkt Gud, han måste tillåtas att närma sig, tala till och beröra människan. Det kristna hoppet riktar sig mot den som ensam kan rädda från hopplösheten inför världens aldrig sinande ström av nya problem. Gudsriket kan inte konstrueras, bara tas emot som gåva. Men genom sitt arbete blir människan Guds medarbetare.

Påven talar där om några olika skäl för oss att hoppas, och olika ”platser”, som han kallar det, där vi lär oss och övar oss i att hoppas.

Bönen

Den första platsen är bönen. Bönen är en övning i längtan. Människan är skapad för något stort, för det Största, för Gud. Men hennes hjärta är för trångt för att rymma Gud och det han vill ge. Hjärtat måste vidgas. Vi kommer med våra små påsar till Gud och föreskriver honom vad han ska fylla dem med. När Gud dröjer med att ge oss vad vi ber om, sporrar han vår längtan och vidgar vårt inre för att det ska kunna rymma honom. Tänk dig, säger Augustinus, att Gud vill fylla dig med honung, men ditt inre är fullt av ättika. Kärlet måste först tömmas, det sura måste sköljas bort innan kärlet kan ta emot det söta. Detta kostar möda, det kostar smärta, men så kan kärlet till slut fyllas av det som det är skapat att rymma: honungen. I bönen sker denna rening. Den vietnamesiske biskopen, sedermera kardinalen, Francis Nguyen Van Thuan satt tretton år i isoleringscell i Ho Chi Min-staden, innan han släpptes 1988. Han levde till synes i total hopplöshet, utan utsikter till förbättring och frihet. Han var dömd till sysslolöshet i ensamhet, en destruktiv tillvaro som var avsedd att bryta ner honom. Men han kunde alltid tala med Gud, och detta höll honom uppe. Han hyste det stora Hoppet, och det svek inte, inte ens under de oändliga sömnlösa timmarna.

Handlingen och lidandet

Den andra platsen där vi lär oss hoppet är handlingen och lidandet. Att arbeta är alltid att omsätta hopp i konkret handling. Vi kan visserligen inte bygga Guds rike själva. Guds rike är en gåva som tas emot. Men Gud är inte likgiltig för hur vi tar emot Guds rike. Genom vårt arbete blir vi Guds medarbetare. Vi brukar och bearbetar hans skapelse så som han vill.

Till våra villkor hör också lidandet. Vi ska göra allt för att undanröja, minska och lindra lidandet, men vi kan aldrig helt skaffa det ur världen. Förmågan att lida för det goda, det sanna och det rätta, för sanningen och rättfärdigheten, är måttet på vår humanitet, är beviset på att vi är sanna människor. Om vår bekvämlighet, om vårt välbefinnande blir viktigare än sanningen och rättvisan, då gäller den starkares rätt. Därför är ett ja till kärleken också alltid i viss mån en källa till lidande. Den som älskar måste göra avkall på något hos sig själv för att lida för de andra, lida med de andra – så som Jesus gjorde.

Våra små lidanden, nålsticken, besvikelserna, motigheterna i vardagen, detta som ingen undkommer, eller våra stora lidanden, sjukdom, sorg, ensamhet, kan uppoffras frivilligt, kan förenas med Kristi med-lidande, och det blir på det sättet vårt bidrag till världens räddning, en förening med Kristus.

Guds dom

Den tredje stora ”platsen” för hoppet, säger påven, är Guds dom, att det finns en yttersta dom, som är den yttersta garanten för hoppet. Om inte Guds dom finns, då spelar rätt och fel ingen egentlig roll, då kan Hitler, Stalin och Pol Pot dunka varandra i ryggen och slå sig ner vid offrens bord i himlen. Dostojevskij och Bonhoeffer gick tillrätta med en sådan bild av den billiga nåden. Jesus varnar med sin liknelse om den rike mannen och Lasaros för okänslighet mot offrens lidanden. Först i skärselden blev den rike medveten om sin radikalegoism.

Guds dom är hoppfull, eftersom den är både rättvis och nådig. Vore den bara nådig, då blir våra handlingar betydelselösa, och rättvisa blir ett tomt ord. Vore Gud bara rättvis, då skulle bara fruktan återstå för oss.

Vi längtar efter livet, det egentliga liv som inte ens döden kommer åt. Och samtidigt vet vi inte vad det är vi längtar efter, men kan inte sluta att längta. Det vi erfar och själva åstadkommer kan inte tillfredsställa denna längtan. Detta obekanta är det hopp som driver oss, och själva det obekanta är grunden både till förtvivlan, till positiva ansträngningar för att göra världen mer mänsklig, och till katastrofala utopier.

I den kristna tron har föremålet för detta gäcksamma hopp, i brist på bättre beteckning, fått namnet evigt liv. ”Evigt” väcker hos många felaktiga associationer, som en tid utan slut. Evigheten får inte tänkas som en outhärdligt lång fortsättning av kalendertiden utan är ett evigt nu, en ocean av kärlek, en överväldigande glädje, där det inte mer finns något före och efter, där det inte finns någon tid. Med Jesu ord: Jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.