Uppdraget att trösta i den ignatianska traditionen

I början av ”den fjärde veckan” av de andliga övningarna (aö), den vecka då man betraktar uppståndelsen, placerar Ignatius av Loyola in meditationen om hur ”Kristus, vår Herre, visade sig för Vår Fru” (AÖ 218).1 För Ignatius var det självklart att den uppståndne också visat sig för sin moder Maria fast detta inte skildras i evangelierna. Den som övar sig enligt Ignatius metod ska föreställa sig det intima mötet mellan mor och son så levande som möjligt. Genom att man med alla sina sinnen med fantasins hjälp betraktar scenen för detta innerliga möte, upplever man också den glada förundran och den djupa tröst som denna stund vittnar om. Ty den uppståndne som möter sin mor – och genom contemplación också den som övar sig – får ta emot ”uppdraget att trösta” som den ”femte punkten” i övningen formulerar det (aö 224). Ignatius beskriver tröstandet i denna ytterst intensiva och intima bild som ett viktigt uppdrag från den uppståndne Herren. Härav framgår tydligt i hur hög grad det är just ”tröst och bli tröstad” som är de ”verkliga och heligaste verkningarna” av det som den uppståndne förmedlar – i första hand att hörsamma Jesu kallelse till efterföljd (aö 91 f.) och att kärleksfullt tjäna människorna (aö 230 f.). Den följande framställningen ska närmare belysa detta och tolka det i anslutning till handledningen och vägledandet.

I första avsnittet behandlas här det som Ignatius av Loyola i de andliga övningarna menar med ”tröst”. Det är omöjligt att inom ramen för den här artikeln försöka sig på att ge en uttömmande uppräkning och än mindre en utvärdering av hela den omfångsrika ignatianska litteraturen på temat ”tröst”. Det andra avsnittet tar upp frågan hur den ignatianska uppfattningen av ”uppdraget att trösta” konkretiseras i en koncentrerad form av vägledning i gränssnittet mellan den psykologiska och andliga processen, som vill främja en erfarenhet av tröst i ignatiansk betydelse. Till sist ska de enskilda stegen i en psykodynamisk vägledning i riktning mot ett mänskligt och andligt växande beskrivas.

”Att trösta och bli tröstad” enligt Ignatius av Loyolas Andliga övningar

Grundaren till jesuitorden (Societas Jesu) uppfattade att han på sin väg genom livet från att ha varit riddaren Iñigo av Loyola till att bli pilgrimen Ignatius var ledd av Guds nåd. Detta skildras i hans självbiografiska verk Pilgrimens berättelse. Ignatius upplevde och tolkade sin levnadsbana och sin andliga utvecklingshistoria som en gåva från Gud som han vill ge vidare till andra. Hans egen tro på Guds nåd som ledde honom och som var verksam i hans liv utgör grunden för de andliga övningarnas riktlinjer. Jesus Kristus är för Ignatius den slutgiltiga uppenbarelsen av den Gud som hänger sig åt sin skapelse som han älskar, uppehåller och tröstar (jfr aö 234 f.). Guds ande leder ”var och en som övar sig” på ett individuellt sätt till att möta Kristus och ger dem tillgång till en äkta och verkningsfull erfarenhet av frälsning genom meditationen över Kristi liv, död och uppståndelse.

Den som överlåter sig åt Gud kan fritt ta emot den kallelse som erbjuds till att medverka i Jesu frälsningsuppdrag och i det finna sig själv och bli verkligt fri (jfr ”Princip och fundament” aö 23). Ignatius utformade därför de fyra veckornas andliga övningar så att ”den som övar sig” leds till en så odelad som möjligt och allt fullkomligare omvandling med Jesus som förebild och till ett alltmer engagerat deltagande i Jesu kallelse. Ty han uppfattade de andliga övningarna som ett redskap för att finna svar på de centrala frågorna om hur det kristna livet ska kunna ta sig uttryck: ”Hur ska jag finna Guds vilja med mitt liv? Hur kan jag trots mina begränsningar och min egoism återgälda Jesu vänskap? Vilken väg vill Gud gå med mig? Vilket är mitt uppdrag i Guds rike i dess helhet?”

Ignatius är övertygad om att man kan få svar på dessa frågor i övningarna. Detta är ett unikt bidrag i spiritualitetens historia. Till detta hör att man måste observera de inre ”rörelserna” (mociones) som man kan varsebli i bönen och i meditationerna över Guds frälsningsplan och Jesu person. ”Rörelser” betyder i detta sammanhang olika sorters stämningar, känslor och tankar. Ofta handlar det om sympati för eller antipati mot tillvarons ting eller möjligheter. De är också alltid präglade av rädslor, sår, längtan, glädjeämnen, aggressioner, förhoppningar osv. Rörelserna uppträder oftast spontant, utan viljemässig påverkan. Dessa sinnesrörelser som uppstår i känslor och tankar kallas i den andliga traditionen för ”andar”, som alltid och opåkallat dyker upp i varje människa och som bidrar till hennes beslut. Ignatius vet att dessa ”andar” drar åt totalt olika håll och därför är det viktigt att lära sig att urskilja dessa rörelser. För antingen leder ”rörelserna” till en fördjupad vänskap med Gud och till en bättre beredskap att följa Jesus eller också bidrar de till en mer eller mindre tydlig självtillräcklighet och till att hindra en verklig dialog med Gud.

På vad ska man då kunna känna igen vilka rörelser som man ska följa därför att de leder närmare Gud? Vilka mociones ska man å andra sidan stå emot för att de inte kretsar omkring Gud utan om egna böjelser. Ignatius nämner 22 punkter som han kallar ”Regler för att urskilja andarna” i de andliga övningarna (aö 313–336). Där finns kriterier för att känna igen andlig tröst och misströstan och för att kunna förhålla sig på ett adekvat sätt till dessa. Den teologiskt mest substantiella och dessutom praktiskt viktigaste regeln definierar ”andlig tröst” – consolación espiritual (aö 316) – och andlig misströstan – desolación espiritual (aö 317). Som ”tröst” uppfattas ofta varje lyckokänsla, tillfredsställelse och belåtenhet. Men Ignatius ställer dessa lyckliggörande känslor, som är psykiska tillstånd i medvetandet, bredvid den vilja och det förnuft som härrör från erfarenheten av Gud. Ignatius framhåller därför, att ”tröst” i andlig mening endast betyder en rörelse riktad mot Gud och att andlig misströstan leder bort från Gud: endast den tröst kan kallas andlig som upptänder kärleken till Gud i alla ting, som främjar den nära förbindelsen med Kristi lidande eller den som ”verkar för en tillväxt av hopp, tro och kärlek och verkar all inre glädje som ropar till och drar till sig de himmelska tingen och till den egna själens frälsning i det att den ger själen ro och frid i sin skapare och Herre” (aö 316). Övningarna i sin helhet och varje enskild övning är ett utkast med syfte att frambringa denna tröst som en unik gåva.

Den som försöker urskilja de inre mociones enligt Ignatius ”regel” känner så småningom allt entydigare, om de för med sig andlig tröst dvs. om de leder ”den som övar sig” till att lova och prisa Gud och till en aktiv tjänst i Guds rike i Jesu efterföljd. Andlig tröst har till följd att människan kan känna igen, urskilja och förstå Guds verk genom den lätthet och kraft som finns i trons, hoppets och framför allt kärlekens gärningar och på så sätt få orientering om och präglas av det. I många fall innebär tröst en tydligt ”brinnande kärlek” till Gud. Men Ignatius känner också till tillfällen som till en början präglas av en oangenäm eller bitter känsla (som ”en intensiv smärta över synden”, jfr aö 55), men som blir utgångspunkt för att tjäna och lova Gud alltmer. Det avsedda kan förtydligas med ett exempel: Vad kände Jesus i Getsemane strax innan han blev förrådd? Säkert inte glädje eller munterhet. ”Bävan och ångest” kom över honom (Mark 14:33). När han trots känslor av övergivenhet och förtvivlan bad: ”Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill” (Mark 14:36), då kan han inte ha befunnit sig i andlig misströstan, så som Ignatius beskriver det, eftersom ”andlig misströstan” är ”brist på tillit, hopp och kärlek” (jfr aö 317), motsatsen till Jesu hållning. På liknande sätt är det med upplevelsen av den ”dunkla natten” som den beskrivs av de stora mystikerna. Dessa exempel torde räcka som en hänvisning till att den andliga ”trösten” eller ”misströstan” alltid ska ses i ett totalsammanhang tillsammans med ett (livsavgörande) beslut. Inte den absoluta kvaliteten på känslor, stämningar, tankar tillåter oss att tala om andlig tröst utan deras inriktning. De har ett relativt och ett relationellt värde. Formulerat på ett annat sätt är det utmärkande draget för andlig tröst att den – den må kännas som glädje men också som ett skenbart motsatt känsloläge – är inriktad på att efterfölja Jesus och att lova den treenige Guden och att stå i människornas tjänst. Ignatius ställer ideligen frågan: ”Är den tröst som jag nu känner andlig eller ’bara’ naturlig, leder den mig i riktning mot Gud eller leder den mig snarare inte in på ett spår som styrs av mina egoistiska motiv, min egen förkärlek eller bekvämlighet?” För honom var inte det någon dualistisk inställning, eftersom han trodde och hade erfarit att ”Guds större ära” alltid ledde till människornas bästa, även om ett visst beslut först tycktes utmanande eller alltigenom svårt.

En erfarenhet av andlig tröst kan enligt Ignatius innehålla följande delar: glada och fridfulla förnimmelser (känslor och stämningar), kärlek till Gud (grund och mål) och ”framsteg i hopp, tro och kärlek” (avgörande motiv och livsinställning). Det väsentliga i den andliga trösten är att den på samma gång leder till en tillväxt av tron, hoppet och kärleken medan den däremot inte alltid är förknippad med behagliga känslor. ”Uppdraget att trösta” från den uppståndne består i väsentlig grad att den som gör övningarna – som i exemplet med Jesu moder – i mötet med Kristus får ta emot nåden att allt djupare växa till i en levande, hållbar och handlingskraftig vänskap med den korsfäste och uppståndne. Vilka möjligheter och utmaningar står själavården inför i dag med tanke på ”uppdraget att trösta” i den bemärkelsen? Fortsättningsvis ska jag försöka mig på ett svar på detta genom att på ett analogt sätt tolka ”uppdraget att trösta” i den koncentrerade individuella vägledningen inom själavården.

”Uppdraget att trösta” i en övergripande kristen antropologi

En viktig aspekt av det ignatianska begreppet tröst i synnerhet i den personliga vägledningen av människor uppbärs av själasörjare. Enligt den ignatianska synen på andlig tröst förenas två perspektiv på verkligheten på ett spänningsfullt sätt: det kristna budskapet om den korsfäste och uppståndne Herren – den ende som kan ge sann tröst – och humanvetenskapliga forskningsresultat. I Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution, Gaudium et spes (gs), uttrycks detta tydligt: ”I den pastorala verksamheten skall inte bara teologiska principer tillämpas utan också rön från profana vetenskaper, särskilt psykologi och sociologi. Därmed kan de troende ledas fram till att leva sin tro på ett djupare förankrat och mera moget sätt” (gs 62). Den tillämpning som aktualiseras i detta sammanhang är djuppsykologin med dess insikt om att människan också står under inflytande av det undermedvetna i sitt känsloliv, beslutsfattande och handlande.

Det icke-patologiska inflytande som det undermedvetna har på människans motivation och på människans beteende kan i dag förutsättas som vetenskapligt allmängods. Visserligen dras endast sporadiska konsekvenser av det i utbildningen av själasörjare. Den som vill arbeta med djuppsykologiska metoder behöver dessutom en professionell kompetens. Naturligtvis kan inte alla som är verksamma i själavård skaffa sig den kompetens som krävs för att efter konstens alla regler kunna ledsaga på upptäcktsresan i det undermedvetna. Men åtminstone för utbildare i själavård av präster och andra vore en legitimerad kompetens på detta område önskvärd. Inte minst med tanke på att den allmänna ”psyk-marknaden” har fått ett väldigt uppsving också inom kyrkans revir och att tvivelaktiga metoder ofta lett till en motsatt effekt än det som menas med en ”tillväxt i tro, hopp och kärlek”.

Om själavården vill förstå det mänskliga livet i hela dess bredd och djup måste den ta hänsyn till det faktum att människans motivation är flerfaldig och i varierande grad beroende av dynamiken i det undermedvetna. Det gäller för alla människor och har inte i sig något med psykopatologiska tillstånd att göra. I synnerhet det affektiva undermedvetna utövar i dubbelt avseende avgörande inflytande på människans beteende. Å ena sidan hör obehagliga känslor av sig i vissa bestämda situationer eller i kontakten med vissa personlighetstyper – känslor av ilska, skam, rädsla, vrede. De härrör från det egna förflutna som förträngts men de upptäcks inte i förbindelsen med den process som de förorsakat. Å andra sidan förutsätts vid behagliga känslor – glädje, sympati, lyckokänslor – utan vidare att de annonserar ett önskvärt sammanträffande, en gynnsam situation eller utveckling, utan att på nytt ställa frågan om deras grund eller mål. Tillämpat på vårt tema: inte varje tillfällig sinnesreaktion i fråga om att acceptera eller avvisa kan tolkas som andlig tröst eller misströstan i ignatiansk mening. Ett klokt urskiljande av andarna, som bygger på en sund självdistans och solida värderingar är förutsättning för att man inte blir till ett hjälplöst rö för vinden i det egna känslospelet som visar sig i en plötslig förtjusning eller bitter besvikelse.

Att betona att det är nödvändigt med ett sunt omdöme för hur affekter inverkar och påverkar perspektiven ska inte tolkas som ett återfall i en voluntaristisk och intellektualistisk askes, där vilja och intellekt överbetonas och där varje slags känsla schablonmässigt misstänks vara ”dålig” eller ”mindervärdig”. Visserligen är den största utmaningen nuförtiden inte att emotioner och behov inte skulle vidkännas och gillas. I dag verkar det svårare att finna en god balans mellan ”det som har ett värde för mig” och ”det som är viktigt i sig” och ”det som gör mig glad” och ”vad som är viktigt för mig”. Jämvikten mellan en krävande målsättning och en oundviklig begränsning av det mänskliga livet – psykologiskt uttryckt: den ständiga spänningen mellan ideal-jaget och real-jaget – måste ju alltid sökas på nytt i vardagslivet. En viktig hjälp till detta erbjuder en psykodynamiskt grundad form av vägledning i själa-vården. Denna typ av vägledning befinner sig ”mellan” psykoterapi, som den hämtar sin metod från, och andlig vägledning, som den delar sitt antropologiska och teologiska synsätt med. Till skillnad från psykoterapin ska detta slag av vägledning uttryckligen förutsätta och ägna sig åt den kristna människobilden. Människan är skapad för att finna sig själv i Gud och därigenom bli fri till att tjäna människorna. Som ett komplement till den andliga vägledningen betraktar den också inflytandet från det undermedvetna på känsloyttringar och valprocesser i vardagen. Det inflytandet kan normalt inte förändras genom andlig vägledning eller de ignatianska andliga övningarna. Här ska några typiska exempel ges där man kan avläsa effekten av det icke-patologiskt undermedvetna. De två första illustrerar dynamiken i en frustration. De senare två visar exempel på ”frestelser som förefaller goda”: ”Den evige gnällspiken” som jämt och ständigt kritiserar och aldrig är nöjd med något, varken med sig själv eller andra; ”Den karismatiskt entusiastiske” som helst skulle vilja vara i en andlig jubelstämning, men som regelbundet sjunker ner i depression och som inte har någon uthållighet i uppgifter eller plikter; ”Arbetsnarkomanen” som alltid lever över sina begränsade krafter och äventyrar hälsan; ”Stormamman” som så går upp i andra att hon själv ofta utnyttjas och känner sig ensam.

En psykodynamisk handledning som förutsätter sådana fenomen, vidgar förståelsen och den möjliga effekten av det ignatianska ”uppdraget att trösta” i avsevärd grad. På samma sätt som psykoterapin inte bara är samling olika tekniker utan avser att hjälpa till att förverkliga det idea-la som man vill leva för, så kan en psykodynamisk handledning bli ett andligt pedagogiskt instrument i högsta grad, då den på ett nytt och nyktert sätt hjälper personen att som människa upptäcka de olika dimensionerna i hennes tillvaro och hennes kallelse som Guds avbild. Hela människan – med kropp, själ och ande, med hennes förflutna, samtid och framtid, med hennes sår och hennes möjligheter – upplever sig med hjälp av en kompetent vägledning som en från döden befriad syndare och finner däri varaktig andlig tröst: ”Faktum är att det endast är i det människoblivna Ordet som det som ligger i människans mysterium klart träder fram” (gs 22).

Den kristna tron utgår ifrån att det mänskliga livet har ett värde i sig, men att det också hänvisar utöver sig självt: det pekar mot gemenskapen med Gud här och nu och på ett evigt liv i Gud. Lika ovedersägligt är också det häftiga motstånd som människan utvecklar när det handlar om att verkligen vara en ”människa för andra” (Pedro Arrupe SJ, jesuitordens förförre ordensgeneral). En själavård som räknar med dessa mänskliga villkor syftar därför till att rena och allt mer frigöra den längtan efter Gud som existerar och längtan efter att leva ett liv enligt Guds ordning. För att personen ska kunna finna sig själv när hon växer utöver sig själv, är konfrontationen med evangeliets värderingar ofrånkomlig. I en psykodynamisk handledning äger inte detta rum som i en andlig vägledning där andlig, teologisk eller moralisk vägledning ingår med uppmuntran eller förklaringar. Även om mänsklig och andlig mognad visserligen skiljer sig åt, men inte kan skiljas från varandra, så kan en på djuppsykologin grundad handledning prövas som ”kapacitet att förändra sig”, vidgas och fördjupas. Den kraft och den perservationsförmåga som alla psykiska avvärjningsmekanismer besitter är betydande, när det kommer till kritan, eftersom de avskärmar det egna jaget och åstadkommer ett ”hjärta av sten”. Därför räcker det inte att modifiera innehållet i tankar och känslor. Bredare eller djupare kunskap allena – till exempel insikter om skulder och sår i det egna förflutna, egna fel och dess ”motmedel” – leder inte till någon större mognad. Ett äkta växande i betydelsen av ett kristet mognande måste märkas i en förändrad hållning och ett förändrat sätt att handla, till exempel att bli beredd att ta mer eget ansvar för sig själv och att göra insatser och att avgöra sig för att tjäna Gud och hans folk.

Hur denna intensiva typ av själavårdande vägledning kan utövas

”Uppdraget att trösta”, som utövas av den uppståndne, fortsätter i kyrkan genom den helige Andes verk – det är Ignatius fasta övertygelse. All själavårdande verksamhet stimulerar därför den andliga tröst, som Ignatius beskriver den, när den fokuserar personen som helhet och dennes kristna kallelse. Men hur tar sig den ignatianska uppfattningen av ”uppdraget att trösta” uttryck rent konkret i en psykodynamisk handledning? I denna typ av handledning kan man urskilja fyra steg som ska beskrivas här i logisk följd, väl att märka att de inte utan vidare motsvaras tidsmässigt i samma ordningsföljd: den mångskiftande processerna i en människas väg genom livet startar parallellt och vissa element eller teman dyker åter upp liksom i en spiralformad utveckling på ett senare stadium.

Delvis handlar det om att lära känna sig själv bättre. När man förutsätter att det i varje människa existerar ett för henne okänt område innebär det att en handledning på djuppsykologisk grund ska leda till att kunskapen om detta områdes existens växer och därigenom avtar dess ”omfång” och dess inflytande, alltså en variation på Freuds utsaga ”I ’detets’ ställe ska ’jaget’ komma” – ”det som varit omedvetet ska bli medvetet”. Inget annat menas med upptäckten av det undermedvetnas existens och verkan, som under omogna förhållanden kan iakttas i upprepningstvång och i motivationer som styrs av det affektiva minnet. Den som upptäcker låga motiv, obehagliga känslor och egoistiska behov inom sig behöver mod och tillförsikt för att kunna tillstå detta inför sig själv, handledaren och Gud och lära sig att själv förlåta och själv ta emot förlåtelse.

Om den som gör de ignatianska övningarna inte ska förlora sitt självförtroende måste dessutom ett andra steg nödvändigtvis följa: ett mål-medvetet arbete på att acceptera sig själv med sina skuggsidor, fel och kvardröjande spänningar. ”Ledmotivet” för den här fasen anges vara att acceptera ”oordnade böjelser” – så kallar Ignatius av Loyola behov och känslor som till största delen kretsar om ”mig” och ”mitt välbefinnande” – som en del av ”mitt själv” utan att förneka dem eller nedvärdera dem och utan att leva ut dem på ett okontrollerat sätt. Denna process kräver tålamod och uthållighet eftersom man alltid måste finna en ny balans mellan de båda poler som utgörs av ”överjaget” och ”real-jaget” och eftersom många önskningar, begär och sorger hänger samman med erfarenheter som fått sin prägel i det förgångna. Alla psykoterapeutiska metoder har en ny frihet som mål, en frihet utan förlamande inflytande från det förgångna och de vill främja livsuppgifterna i samtiden och framtiden även om de använder sig av olika begreppsapparater. Men få skolor inom psykoterapin efterfrågar hur spänningarna ska integreras i en ”högre” enhet, hur de kan göras fruktbara för personens växt utöver sig själv till ett yttersta mål, hur en människa lär sig acceptera eftersom hon upptäckt att Gud har accepterat henne.

En psykodynamisk handledning som uttryckligen positionerar sig i en kristen kontext däremot ställer sig också frågan om målperspektivet. Vad kommer denna människa att göra utifrån det som nyorienteringen av olika element i psykodynamiken erbjuder? I vilken riktning vill hon söka sin nya eller annorlunda orientering? Detta tredje steg i en psykodynamisk handledning aktiverar – i den betydelse som ”uppdraget att trösta” syftar på – frågan om de värden som någon vill inrikta sig mot för att förändra sig själv och för att växa. I alla kristna slag av vägledning står det klart att värden aldrig kan eller får påtvingas någon. I och för sig kan man i en terapisituation komma till en punkt där den person som handleds ”erbjuds” kristna värden: ”Vad vill du göra med det som du upptäckt hos dig under de senaste månaderna? Hur ska du hantera din nyförvärvade frihet? Vad betyder den tillväxtprocess som skett sedan handledningen började i ljuset av din tro?” Efter en lyckad bearbetning av upptäckta störningar inser den person som fått vägledning i bästa fall sin inre längtan att koppla ihop det dagliga livet på ett trovärdigare sätt med de värden som är eftersträvansvärda. Normalt upptäcker hon i sig själv kreativa sätt att omsätta det som hon vill vara eller göra i sitt sätt att vara och uppträda. Detta är också absolut nödvändigt om en varaktig förändring ska kunna ske och om den nya friheten ska kunna ta konkret gestalt.

Det fjärde steget i detta intensiva handledningsskede är inställt på den mänskliga och andliga integrationens utveckling: att växa i kristen kärlek, kriteriet på andlig tröst. I personens liv infinner sig en dynamik av kärlek och hängivenhet: för människan ”kan inte finna sig själv helt och fullt utan att uppriktigt ge sig själv” (gs 24). Den individuella själavården har där nått sitt mål, då den genom Guds nåd gjort det möjligt att växa mänskligt och andligt i samma mån till öppenhet och beredvillighet för den helige Ande. Den människa som i bön gör sig beredd att ta emot Guds kärlek, henne ska samma kärlek göra i stånd att hänge sig själv aktivt och osjälviskt. Då blir vägledningen ett ”uppdrag att trösta” i ordets egentliga mening. Detta förutsätter att de tre första stegen har passerats, eftersom i annat fall orealistiska ideal förespeglats. Den som har kommit till vägs ände behöver å andra sidan vara beredd att på nytt och alltid ”omvända sig”, det vill säga åter börja på den beskrivna vägen och ännu djupare låta sig intas av mysteriet med mänsklighetens tröstare.

Sammanfattningsvis kan man slå fast: enligt Ignatius absoluta övertygelse leder Gud sin plan med människan tålmodigt genom den andliga trösten till fulländningen. Det är den korsfäste och uppståndne som utövar ”uppdraget att trösta” genom den helige Ande. Den tröst som Gud skänker sätter människan ”maximalt” och ”omedelbart” i förbindelse med Gud och väcker och stärker hennes tro, hopp och kärlek och han gör det samtidigt och i samma mån möjligt för henne att nyktert, stabilt och med tillförsikt leva i tillit till sig själv. De affekter som man inte låtsas om eller de okontrollerade affekterna och de psykologiska försvarsmekanismer som utvecklas av dem, försvårar den process i vilken en människa på sikt lär sig att alltmer tro, hoppas och älska. En koncentrerad personlig vägledning, där alla omedvetna dimensioner av den mänskliga tillvaron bearbetas med alla till buds stående lämpliga metoder, kan därför tjäna till att den andliga trösten får verka på djupet i den mänskliga personen. ”Att hjälpa själar” (iuvare animas), den ignatianska termen för själavård, tydliggör den mänskliga medverkan i Kristi ”uppdrag att trösta”, det gör det möjligt för människan, och leder henne till ”att älska Herren med hela sitt hjärta och hela sin själ, med hela sitt förstånd och hela sin kraft” (Mark 13:30).

Översättning: Anna Maria Hodacs

Artikelförfattaren är dr. theol., lic. psych., psykolog/psykoterapeut och professor knuten till institutionen för psykologi vid Gregorianauniversitet i Rom.