Hoppet om det långa livet

Året 1999 har av FN utsetts till ”De äldre människornas internationella år”. Av denna händelse finner man knappast några spår i det svenska medielandskapet. Man tror sig kanske veta tillräckligt mycket om seniorernas avtagande styrka och spänst. Det finns ingen anledning att bli påmind om den långsamma men säkra biologiska nedbrytningen, än mindre om att fira denna sorgliga förlust av lusten att leva. Man drar sig för frågan om det är meningsfullt att komma ihåg FN:s tema för detta år eftersom en lyckad förträngning av den egna framtiden då åter skulle kunna komma i dagen. Det ligger mer i tiden att i stället ivrigt invänta det stundande millennieskiftet med dess oanade löften.

FN:s markering innebär inte enbart avvecklingen av en epok i historien som håller på att nalkas sitt slut. Den innebär också inledningen till en ny tidsålder där de äldres väl och ve med säkerhet kommer att väcka avsevärt mer uppmärksamhet, och där de äldres intressen med större eftertryck kommer att stimulera till politiskt nytänkande än vad som nu är fallet.

I Sverige har diskussionen om en bristande äldrekultur och äldrevård provocerats av plågsamt påtagliga missförhållanden på en rad sjukhem och långa väntetider för behandling på sjukhus.

Diskussionen har dessvärre inte lett till djupare insikter om de äldres livsbetingelser och möjligheter till en rik och människovärdig tillvaro.

Löften och chanser

Med äldre (respektive seniorer, pensionärer) avser man vanligtvis personer som är i åldrarna 65 och däröver. För 15 år sedan fanns det i Sverige 1 454 000 seniorer vilket motsvarade 17,4 procent av befolkningen. Det märkliga är att antalet personer i den åldersgruppen sedan dess inte har ökat med mer än ca 30 000. Men bakom denna blygsamma ökning döljer sig en förändrad sammansättning av åldersgrupperna. Den innebär att antalet yngre seniorer minskar, medan antalet i de högsta åldrarna ökar kraftigt. De senaste 15 åren har antalet personer som är 80 år och äldre ökat med över 100 000. Det är en ökning med ca 40 procent mellan 1985 och 2000. Denna ökning kommer att fortsätta in i nästa århundrade.

Mot denna lek med siffror kan man invända att statistiken har en tendens att bunta ihop heterogena grupper – av levnadsglada och livströtta, hungriga och mätta människor – till en homogen del av befolkningen. Verkligheten förvanskas lätt eftersom den individuella biologiska åldern ofta inte passar in i den statistiska kronologiska ramen. Visserligen är vi på väg mot ”det långa livets samhälle” för att citera ett uttryck som ofta används i Japan. Men uttrycket är mångfacetterat. Det långa livet har både tilltalande och skrämmande komponenter.

Först och främst rymmer ålderdomen ett löfte och en chans att upptäcka möjligheten av goda, lärorika och spänstiga år ända upp i 80-årsåldern, ibland ännu längre. Det rör sig om en lång livsperiod präglad av självbestämmande och upptäckarglädje. Denna tid tillåter ett stort utrymme för personliga önskemål och initiativ att gestalta sitt liv. Att bli gammal kan därför inte endast likställas med svaghet, sjukdom, beroende, hjälpbehov. Tiden är inte längre en fiende som man försöker rusa ikapp. Den har snarare blivit en gåva att förvalta. Vardagen får tillbaka sin charm. Den kanske ofta eftersatta andliga världen väcker på nytt längtan efter värden som inte förflyktigas utan består. Relationer till släkt och vänner kan vårdas med varsamhet och fördjupas. Kulturutbudet lockar och leder till aktiv delaktighet. Eller för att ta en konkret erfarenhet ur mångas liv: en vacker septemberdag – när de yngre generationerna återvänt till skola och arbete, till en ofta grå vardag – vimlar det av företagsamma seniorer från Abisko till Östersund där hösten lyser i sina grannaste färger. De äldres känsloläge behöver inte skifta mellan grått och svart.

Konflikter och kriser

Seniorålderns chanser till nya initiativ och till uppmärksamhet på det väsentliga i livet får givetvis inte dölja den andra sidan av verkligheten. Ljusa perioder och upplivande möten ger vika för mörka stunder och dystra tankar. Senioren saktar ner farten. Skröplighet, borttynande funktioner och handikapp gör sig trots allt så småningom påminda. Många får leva med olösta konflikter, tragiska förluster och livsval vid unga år som senare i livet visade sig bli en återvändsgränd. Och den som efter ett misslyckat liv känner sig vid vägs ände och därför drabbas av trötthet och kanske förtvivlan finner förmodligen inte mycket tröst i statistiska värden som lovar hälsa och välbefinnande för resten av livet.

Till seniorernas personliga erfarenheter av motgång och nederlag kommer inte sällan samhällets likgiltiga, för att inte säga föraktfulla syn på åldrande och orkeslöshet. Äldre personer som är tyngda av livets börda tyngs ytterligare när man betraktar dem som problemfall och belastning för samhället. Denna syn är kränkande och skapar en känsla av utanförskap. Man undrar om det finns tydligare former av segregation i vårt samhälle än den som skiljer ut de äldre och i synnerhet de riktigt gamla från det övriga samhället.

Tack vare sin erfarenhet och sin överblick har de äldre emellertid ofta tillgång till en resurs som de unga saknar. Dessa förvärvar nya kunskaper och färdigheter, de är offensiva i sin strävan att omsätta sina möjligheter i verkligheten. Detta sker ofta i en snabb takt, utan djupare reflektion över vilken inriktning man vill ge livet i dess helhet. De äldre har lärt sig att tid och förmåga att välja livsform och livsstil är begränsade. Denna insikt i det jordiska livets begränsning – och att ändå tacksamt ta emot livet som en gåva – är en form av kunskap som sedan gammalt kallas vishet.

Vishet och försoning

Senioren som en vis person söker försoning med sitt eget och andras sårbara och faktiskt kränkta liv. Vishet innebär inte okänslighet. Visheten blundar inte för de tilltagande konflikterna mellan det önskvärda och det möjliga. Men den tillåter inte känslan av den smygande krympningen av den egna och andras värdighet att bli övermäktig. Den vise kan acceptera rynkor och krämpor eftersom de hör till livets villkor. En vis person finner en djup mening också i lidandet och andra smärtsamma erfarenheter som leder till större mognad och till en ödmjuk förtrogenhet med livet. En ledande politiker i ett av dagens välfärdsländer framhöll för något år sedan: Vi har allt, men det är också allt vi har. Detta ord andas stor vishet. En vis människa som lär sig vishetens konst får större distans till relativa värden såsom hälsa och rikedom, och större närhet till absoluta värden som sanning och kärlek.

En vis människa har inte minst lärt sig att skilja mellan aktör och person hos sig själv och andra. Att fungera som kraftfull och framgångsrik aktör är inte hela livet. Det är aktören som i synnerhet hos den äldre senioren kan känna marken gunga under fötterna men personen förblir intakt. Och när senioren slår av på takten som aktör kan hon växa och tillta i styrka som person. Kanske är det vishetens uppgift att komma underfund med aktörens begränsning och relativa värde för att lättare få tillgång till den förträngda och bortglömda personen. En vis människa bejakar sig själv som person. Hon har lärt sig att vila i – och i tacksamhet glädja sig åt – den hon är.