Fader Sofrony

För några år sedan utkom i svensk översättning den ryske ortodoxe munken, eremiten och klostergrundaren fader Sofronys biografi över sin av patriarken i Konstantinopel år 1988 helgonförklarade landsman starets Siluan (1866–1938). Framställningen ger ett inkännande porträtt av den enkle och obildade bonde, som vid sitt inträde i det ryska S:t Panteleimon-klostret endast ägde ”två vintrars byskola” i sitt lärdomsbagage – och som sedermera frestat Thomas Merton till den något oklara benämningen ”1900-talets mest autentiska munk”.

Fader Sofrony mötte honom på Mont Athos, Det heliga berget – den delvis självstyrande munkrepubliken i norra Grekland som utgör andligt högkvarter för de ortodoxa kyrkorna. Där verkade de båda i många år, i kloster och eremitboningar. Särskilt aktad blev Siluan dock inte under sin livstid. Han var bitvis illa omtyckt och föga känd också inom de egna leden. Med fader Sofrony utvecklas däremot en viss förtrolighet, och det är på denna bekantskap som levnadsteckningen baseras. Utöver samtal bygger boken på anteckningar som Siluan strax före sin död ställt författaren till förfogande.

I kraft av detta personliga förhållande belyses här många stadier på Siluans väg. Stort utrymme ägnas dennes inre strider, så som de skriftligen eller muntligen kommit till uttryck. I centrum står kampen mot lidelser, onda tankar, självbelåtenhet, ”högmodets flyktiga fröjd”. Siluan förespråkade dock inte något renodlat ökenliv – ej heller representerade han den heliga dårens ideal. För asketiska hjältebragder förblev han främmande. Torts det levde han själv mest i bön och stillhet. Han underkastade sig fasta, vakor och andra former av självtukt.

Bokens andra avdelning rymmer Siluans efterlämnade skrifter. Styckena är skrivna på klar och poetiskt skön prosa, med vilsamma repetativa moment och långsam, rogivande rytm. Denna illustration av den ortodoxa kyrkans bönetradition bildar tillsammans med helgonbiografin en mycket levande framställning.

Som lärjunge till starets Siluan kunde fader Sofrony (1896–1993) på många håll i framför allt Västeuropa uppfattas som i överkant fordrande. Just i väst var han också länge bosatt. Förutom långvarig vistelse i det nämnda ryska klostret verkade han också i Frankrike och England. Vid talrika tillfällen tvingades han byta vistelseort. Det kalla kriget försämrade situationen för munkar av slaviskt ursprung.

Om detta livslånga kall står att läsa i den nyligen publicerade volymen Anteckningar om det inre livet, en starkt engagerande skildring som i många stycken leder tanken till den omfångsrika biografin. I likhet med sin läromästare gick Sofrony in i en utdragen kamp mot lidande och förtvivlan – för att slutligen, efter trettio års andlig möda, beteckna förtvivlan som en gåva, som ett medel för att bli kvitt högmod och fåfänga och för att närma sig bönen. Här talas om en ”välsignad förtvivlan”.

Bönen ägnas med andra ord betydande uppmärksamhet i denna text. Författarens närvaro är stark. Redan de inledande anmärkningarna rymmer ett sådant tilltal och en sådan kraft, att man upprepade gånger tvingas lägga volymen ifrån sig för att smälta och fullt försöka förstå innebörden av den prövade biktfaderns erfarenheter. Det levande intrycket förstärks av hans språkliga spänst.

Till skriftens centrala passager hör redogörelsen för olika typer av bönesamtal – och för bönen som en väg till vidare kunskap. Här fokuseras vanligtvis en känsla av tomhet, en frånvaro som sällan viker undan – ”Stum, men med ropet stigande inom sig, ber själen i världens öken”, skriver Sofrony, för att en stund senare öppenhjärtigt berätta om sina inre slitningar och det sätt på vilket han gradvis, inte utan möda, kom att lämna vetenskapen och konsten för ett liv i avskildhet.

Stort utrymme tillmäts naturligt nog hans omfattande period som biktfader. Vitt skilda uppgifter förestod här. Någon vilja att ta på sig rollen som undergörare kom dock aldrig på tal – ”själva tanken skrämmer mig snarare”, tillfogas frankt. De personliga avsnitten om själavård ger en efter hand ganska fyllig bild av fader Sofrony. Speciellt tilltalande är att han inte skyr problematiska frågeställningar. Somliga passager laddas med tvivel och en sympatisk öppenhet: ”Att föredra den inre tystnadens yttre overksamhet framför att utspisa dem som ungar […] vad skall man säga?”

I dessa och andra sammanhang avspeglas den andliga smärta som så ofta gjort sig påmind inom författaren. Under raderna vibrerar emellanåt en Jobs klagan – liksom strider inom och mellan människor som han läst om eller mött, profeter såväl som okunniga. Arkimandrit Sofrony återkommer gärna till ångerns innebörd. På den punkten ges tydliga besked: för den som förlorar ödmjukheten hjälper ingen askes i världen.

Den täta förekomsten av bibelcitat ger naturligtvis framställningen en djupare, historiskt förankrad dimension. Genom citaten formas en fast struktur till dessa välöversatta anteckningar.