Ekon ur ett land utan ledare

Om jag någonsin ägt alla förutsättningar en skribent rimligen kan göra anspråk på för att recensera en bok, så är det väl nu. Jag har sett Politisk korrekthet på svenska medan den ännu inte var mer än ett grälsjukt plirande över kanten på redaktörernas ölglas och då man i den dåvarande kretsen av inblandade ännu trodde det var en tidskrift man höll på att sjösätta. Och när det hela sedermera, efter otaliga turer och avhopp – inklusive mitt eget – mynnade ut i ett antologiprojekt, återfanns jag bland dem som ombads att inkomma med bidrag. Något regelrätt sådant kom nu aldrig att inflyta, men den som så vill kan ju betrakta föreliggande text som ett senkommet appendix.

”PC (Political Correctness) är inte så mycket innehåll som metod, ett sätt att lägga locket på debatten och tysta vissa icke konforma sanningar” skriver redaktörerna i sitt förord. ”PC förstår inte humor eller ironi, utan bygger enligt en skiftande liturgi upp nya tankeschabloner och språkförbud i godhetens och det dåliga samvetets namn.” Kring detta fenomen – akut välbekant för var och en som äntrat någon av våra samtida debattarenor med ett på något sätt avvikande perspektiv på sakernas och tingens ordning i sitt personliga bagage, liksom för varje klarsynt tidningsläsare – har redaktörerna uppbådat en talrik skara skribenter med egna ”frontmeriter” från skilda områden och motståndsfickor.

PC-tyranniet verkar dels, och det är här som dess avsevärda potential att göra ont ligger koncentrerad, som en rent negativ ansats, i form av en gemensam identifiering mot avvikande minoriteter. – Normalt en avvikande individ åt gången och åtminstone aldrig utan att förete enskilt exponerade och attackerade måltavlor ur sådana avvikande grupper. Dels som ett positivt manifesterat innehåll, i samtida konstyttringar och i modern politisk retorik. I det ena fallet resentimentsutbrott med enskilda offer. I det andra: kitsch och kitsch så voluminös, så till kvantiteten dominerande och i anspråkstagande att den mer eller mindre garanterar frånvaron av något annat än kitsch i den bildade allmänhetens blickpunkt. Offer: vi, alla, kulturen.

Somliga av uppsatserna i Politisk korrekthet på svenska får mer beskrivas som studier i än över politisk korrekthet. Dessa hör genomgående till samlingens mest mistansvärda. De bästa bidragen visar sig istället vidhäfta följande två olika och diametralt motsatta förhållningssätt till ämnet:

Guldkornen återfinns dels, som Marianne Ahrnes, bland dem där skribenten merendels helt avstår från att teoretisera över fenomenet, för att istället helt enkelt beskriva sina egna konkreta kollisioner med det. ”För den som inte av feghet eller anpasslighet följer strömmen”, skriver hon inledningsvis, ”är ’politisk korrekthet’ i sig varken en synd eller en dygd. Den självständigt tänkande människan går sin egen väg och märker till sin förvåning att den ömsom är enslig, ömsom tätt befolkad. Åskådare längs vägen kan ömsom bua ömsom applådera, ömsom bara titta bort.” Så är det, och den som äger självständighet och integritet nog tenderar också att förstå, ta intryck och vederbörligen empatisera med en klar och rättfram framställning av de ting varom här är fråga, också utan varje mer ambitiöst utredningsförsök.

De läsvärdaste bidragen påträffas dels och för det andra, bland dem med en rakt motsatt ansats, som Jonas De Geers, där en teoretisk analys står i förgrunden, där exemplen mer tjänar till illustration, men där det också lyckas författaren att föra ner denna analys på djupet och tränga tillräckligt långt in i problemens kärna för att ge en övergripande förklaringsmodell åt de konkreta fall och konfliktområden som han själv och övriga skribenter i boken behandlar.

Till de texter man gärna nämner hör, vidare, också redaktör Landins egen, om ”Landinfaran”. Uppsatsen är ett koncentrat av hans tidigare inlägg i den omfattande tidningspolemik som bär hans namn och vilken utlöstes av de tre omfångsrika reportage rörande samtida tysk radikalkonservatism Landin lät publicera på DN:s kultursidor. Grälet kom att bli utdraget i både tid och spaltmeter, och artiklarna det genererade utgör, sammantagna, förmodligen den på en gång mest överskådliga och mest kvalificerade fallstudie över dessa tendenser på senare år som finns tillgänglig på skriven svenska.

Utsikterna till framgång för en samling uppsatser av föreliggande slag, en antologi centrerad kring bidragsgivarnas delade kritik och avsmak inför förhärskande tendenser hos den kompakta majoriteten bland sina kollegor inom press, universitet, kyrka m.fl. samhällsområden, är i hög grad avhängiga i vilken mån det lyckas författarna och redaktörerna att framställa sina invändningar som något mer och väsentligare än blott och bar kverulans. (Låt vara berättigad.) Nära förknippat med detta problem är också det i mitt tycke riskabla valet att göra det importerade modebegreppet ”politisk korrekthet” till antologins sammanhållande och profilerande tema.

Vad vi här har att göra med är ju något vida djupare och bredare än en flyktig eller godtycklig tendens i tiden. Det är ett av de centrala symptomen på det nuvarande stadiet av ett kulturellt och socialt sjukdomsförlopp som bakåt i tiden sträcker sig långt utöver detta sekel – och det förra. Analyser av det fenomen som begreppet ”PC” denoterar kommer därmed att äga bäring långt utöver sina konkreta, dagspolitiska problemområden. En samling uppsatser som den aktuella bör därför också i någon mån bedömas efter hur väl det lyckas de inblandade att klargöra den beskrivna problematiken som del i ett historiskt och socialt sammanhang. Och det sammanhanget är, att vad man kommit att sammanfatta som den ”politiskt korrekta” eran i Sveriges, Amerikas och flertalet övriga västerländska samhällens offentliga liv, bara utgör det senaste stadiet av Västerlandets politiska utveckling (eller, möjligen, avveckling) sedan den västliga kulturen, någon gång kring det senaste krigsslutet, upphörde att vara en högkultur. En rätt skakande insikt, detta, även för den som länge haft de flesta av förfallets olika delelement ganska klara för sig, i det ögonblick dessa insikter som tillsammans konstituerar den slutligen sammansmälter i medvetenhet och formulering.

Den politiskt korrekta mentaliteten är helt enkelt en samling personlighetsdrag hos människan sådan hon blivit i denna de yttersta av moderna tider. Närmare bestämt; dessa personlighetsdrag sådana de ter sig när de slår igenom hos de ledande skikten i ett fullt ut genomfört massamhälle. ”Politisk korrekthet” kan, kortast uttryckt, sägas vara motsatsen till aristokrati. Den neurotiska, osjälvständiga konformism, det begär efter oansvarighet som denna, ofta aggressiva, anpasslighet bottnar i är ett konstituerande drag hos plebejen (ordet här, vänligen observera det, använt i en bemärkelse som vida överskrider den historiska och stånds- eller klassbaserade). Men det plebejiska elementet har här s.a.s. transcenderat både brödkön och ståplatsläktaren på Cirkus Maximum, ståndscirkulerat, demokratiserats, och i sinom tid befordrats hela vägen upp till toppen, till en exklusivt dominerande ställning i dessa sinnen, dessa huvuden och dessa karaktärer (sådana de nu är) som vidhäftar de styrande och de tongivande skikten i våra dagars samhällen. Tagit över. (Peter Viereks The Unadjusted Man är en studie över dessa ting som man varmt vill anbefalla envar intresserad.)

A World Without Heroes, en värld utan hjältar, var titeln på en bok som den amerikanske författaren George Roche utgav för ett antal år sedan. En titel som inrymmer en koncis beskrivning av kultursituationen i ett samhälle som vårt. En neurotiskt trygghetsfixerad människa håller sig med en överhet som genom att söka lagstifta bort tillvarons tragiska dimension, samtidigt och oundvikligen kommit att föra ett utrotningskrig mot människans heroiska potential. Och en värld utan hjältar utmynnar snart och naturligen i: länder utan ledarskap. C.S. Lewis har uttryckt problemet i ett nötskal: ”Vi skapar människor utan bröstkorg och förväntar oss av dem karaktär och företagsamhet. Vi skrattar åt heder och blir uppskakade över att finna förrädare mitt ibland oss. Vi kastrerar och bjuder kastraterna att vara fruktsamma” (Ur Människans avskaffande, Natur & kultur 1957).

Ledarskapslöshet och politisk korrekthet är i praktiken bara två namn på samma företeelse. Kretiner, rädda, osjälvständiga makthavare, och farliga emedan fega.

De farhågor jag hyste och i förväg har uttryckt angående den här antologins utsikter att avsätta några mer märkbara spår i debatten får man väl nu i viss utsträckning konstatera besannade. Över ett halvår har nu hunnit passera sedan utgivningen och föga mer än tystnaden har sedan dess lägrat sig kring boken. Som dock, i beaktande av sitt ämnes akuta aktualitet och relevans, likaväl som i kraft av det i sig uppseendeväckande hos de oftast svidande anklagelseakter från en ansenlig samling respekterade och i flera fall (Svante Nordin, Svante Nycander, Dag Sandahl, Marianne Ahrne, Anders Piltz, Staffan Skott m.fl.) också allmänt kända skribenter från olika samhällsfält som man här lyckats sammanställa, borde ha kunnat påräkna uppmärksamhet redan oläst och oavsett sina kvaliteter. Beklagansvärt. Men samtidigt kanske också ett indicium på att dess författare har rätt: Lock på debatten. Lagt lock ligger. Tydligen.