Att odla sin trädgård

Det tycks för närvarande finnas en stor marknad för trädgårdsböcker. Förlagens utgivning av handböcker i konsten att anlägga och vårda sin trädgård är omfattande. Berömda mäns och kvinnors trädgårdar dokumenteras med det ena praktverket efter det andra. ”Låt oss odla vår trädgård”, skriver Voltaire i sin bildningsroman Candide. I den privata täppan finns en överblickbar trygghet som inte världen utanför kan erbjuda. Är det den urgamla längtan efter ett Eden där själva livets källa rinner upp som återuppväckts? Det är reflektioner som osökt infinner sig vid anblicken av det blommande äppelträd som pryder framsidan av Per Mases, Den inre trädgården – öppen mot himlen. Om retreat, meditation och kristen mystik. Per Mases kom som ung präst på 60-talet till S:t Davidsgården i Rättvik och har ägnat sitt liv åt retreat- och meditationsverksamhet. Det är frukterna av detta arbete som läsaren får ta del av.

Trädgården är den bild som återkommer i alla kapitel i boken: långt inne i personlighetens centrum har människan en trädgård som behöver god jord, ljus och vatten och vård och skydd. Den behöver öppna sig uppåt, mot det som ger näring, och sluta sig utåt, mot allt som förstör och förvillar. Det gäller för människan att hitta tillbaka till sin egen inre trädgård och inte att skapa den själv. Det är en markant skillnad gentemot den metod som de många traditionella trädgårdsböckerna rekommenderar.

Den främsta förtjänsten med den spiritualitet som Per Mases här beskriver är att den tar hänsyn till hela personen: kroppen, själen och anden. Därför är den realistisk. Ett kapitel handlar om kroppens fysiska förutsättningar för meditation. Den psykiska dimension som aktualiseras för en människa som försöker finna tystnad och stillhet i bönen beskrivs med den erfarenhet som en retreatledare skaffat sig under många år. Eftersom trons innersta är ett levande förhållande till den yttersta verkligheten, till Gud, måste tron hela tiden andas för att hållas vid liv. Så sker när en människa upptäcker den inre trädgården och skaffar ljus och näring till den genom att öppna den mot just den verkligheten.

Här hänvisar författaren till österländsk meditationstradition som gett många människor i den västerländska kristna traditionen nya möjligheter att fördjupa sitt andliga liv och att finna ett yttersta mål för sitt sökande.

För den österländska traditionen är det viktigt att sinnena renas och kommer till ro. Med metaforen från trädgårdskulturen betonas solljusets betydelse för växten liksom växtens rotsystem. Den inre bönen blir den fotosyntes i vilken människan svarar på Guds kärlek och således själva livsnerven. Tron får sin näring i den tillit som växer fram när människan i kärleksfull uppmärksamhet vågar närma sig sitt eget centrum, sin fysiska och psykiska mittpunkt och öppna sig för det gudomliga ljuset. Författaren talar här utifrån en rik erfarenhet som meditationsledare.

Men det är inte en bok för den som nöjer sig med den privata täppan där livet rör sig kring den egna personen. Lösningen är inte den som Voltaires Candide kom fram till och som tyvärr blir en fälla för många som söker sig in i sig själva och stannar där. Här betonas att all odling sker i solidaritet med alla människor och allt skapat.

Det sällskap som Per Mases befinner sig i är gott. Det är de klassiska mystikerna som får uppvisa de rara blomstren som kan börja växa i den inre trädgården när den får bli ansad och skött. Många av deras skrifter som det här hänvisas till finns tillgängliga på svenska.

Detta är en bok som lämpar sig väl som introduktion i den kristna tron för sökare, eftersom den tar sin utgångspunkt i livserfarenheten och hänvisar till ett sätt att leva i tron med hela personens intellekt, känsla och kropp. Boken fyller därför ett behov vid sidan av de många andliga böcker som mer berör själva trosinnehållet.