Vad är då en människa?

Den katolska psykoanalytikern Eva Basch-Kåre har skrivit en bok med titeln Bortom Drifterna. Omslagsbilden är tagen från en katedrals mittskepp. Bilden andas ljus och associerar till en känd dikt av Tomas Tranströmer, där diktjaget erfar Gud och sin egen oändlighet under ett kyrkobesök. ”Valv bortom valv och ingen överblick”, utbrister poeten när han vill beskriva människans inre. Eva Basch-Kåre tangerar samma tanke på åtskilliga ställen i sin bok. Redan titeln antyder en polemik med Sigmund Freud, psykoanalysens grundare och gudfader. Enligt honom var driften den yttersta drivkraften för människan och således den yttersta förklaringsmodellen bakom hennes handlingar, tankar och kanske även underlåtelser. Baserat på dåtida föreställningar och vetenskapliga rön om människan beskrev Freud ett slags psykobiologisk drift – som även kunde uppfattas som filosofisk eller i någon bemärkelse metafysisk. Den efterföljande psykoanalytiska traditionen har omtolkat och omformulerat driftsbegreppet i takt med nya insikter från både medicinen och psykologin. Inte desto mindre har driften behållit en stark ställning som urförklaring inom psykoanalysen. Det är ett ambitiöst företag Eva Basch-Kåre tar sig an när hon tar steget bortom drifterna och utmanar sin egen tradition utifrån en annan infallsvinkel.

Vad är det då Eva Basch-Kåre försöker säga? Boken består av åtta kapitel, vilka var för sig är tillägnade ett nyckelbegrepp inom den psykoanalytiska traditionen. I varje kapitel redovisas först begreppet grundligt, varpå det belyses utifrån ett teologiskt, kompletterande perspektiv och avslutas med någon form av konklusion. Vägen till konklusionen är sällan spikrak utan snarare fylld av utvikningar, sidosprång och litteraturreferat. I bokens inledning redovisar författaren noggrant sina utgångspunkter, förbehåll och avsikter. Huvudsyftet med boken är att ”ge en andlig tolkningsdimension till den psykoanalytiska modellen av människans psyke”.

För praktiskt användning

I första hand är denna tolkningsdimension avsedd att berika praktiker och kliniker av olika slag: präster och andra själavårdare, psykologer och psykoanalytiker, kuratorer etc. Det är med andra ord fråga om en praktisk målsättning med boken. I andra hand riktar sig boken till den allmänt intresserade och teoretiker, dvs dem som kan tänkas ha ett akademiskt eller rent utav allmänbildande intresse av att läsa boken. Författaren väljer att helt avstå från kliniska illustrationer eller fallbeskrivningar i boken och motiverar detta med att det kan ge ett subjektivt intryck samt att texten skulle bli för omfattande. Den kapitelbundna, tematiska uppställningen underlättar läsandet, i synnerhet för den som tänker sig att använda boken som ett referensverk eller en uppslagsbok. Det är enkelt att söka sig fram till de områden eller aspekter som känns mest intressanta.

Just driften är det första kapitlets ämne. Begreppet redovisas ur en psykoanalytisk tradition och läggs sedan intill motsvarande teologiskt bevismaterial. Basch-Kåre inför begreppet ”det existentiella valet” som det som upplöser driftens allmakt i psyket. Hon knyter an till Money-Kyrle när hon skriver att ”utifrån en teologisk psykoanalytisk aspekt kan man säga att [valet] beskriver driftbegär som lyfts ur sin biologi av Guds nåd”. Samma tanke dyker upp i något olika tappning i flera kapitel. Guds nåd har liksom sista ordet och mot den står sig drifterna och försvarsmekanismerna slätt, även om de stretar emot. Det andra kapitlet tar upp jaget (och detet).

Detet som skärningspunkt

Här öppnar Basch-Kåre dörren för ett biologiskt sammanflätande av traditionerna när hon skriver att ”[…] detet är öppet mot Evigheten. Man kan se detet som en skärningspunkt för det andliga och det jordiska. Kanske finns det neurologiska strukturer som är öppna mot Evigheten.” I detta kapitel införs även försvarsmekanismen som begrepp. Basch-Kåre gör en psykoanalytisk omtolkning av bibeltexten om lustgården och menar att Adam och Evas nakenhet var av psykisk natur. Försvarsmekanismerna är som klädesplagg som skyler vår nakenhet. Före Syndafallet var de överflödiga. Detta är ett lysande exempel på hur tanketraditionerna verkligen kan berika varandra. Här är det fråga om ett mer lekfullt sammanfogande, eller snarare upplösande, av begreppen. Sammanfattningen påminner om det föregående kapitlet. Gud lyfter genom sin nåd människans driftbegär ur deras biologiska grund och gör dem osjälviska och kärleksfulla.

Kapitel tre tar upp tänkande och hämtar material framför allt från Lacan och Bion. Det påföljande kapitlet om överjaget diskuterar människans etik på ett övertygande sätt. Med en ny hänvisning till Money-Kyrle presenteras en modell som förklarar hur de tio budorden struktureras i psyket. Basch-Kåre inför begreppet det perverterade överjaget, som en motsats till det normala och sunda överjaget. Bön kan resultera i en upplösning av denna patologiska struktur och åstadkomma en ”avpervertering av överjaget”. Jesuitprästen William Johnston beskriver i sin bok Being in Love (Sv. övers. Upplyst av kärlek, Katolska Bokförlaget 1996) liknande utvecklingsprocesser. Uppenbarligen finns mycket intressant att hämta i detta område. Kapitel fem tar upp självet, vilket Basch-Kåre kopplar till det teologiska begreppet person. Självet är upplevelsen, eller den ”psykiska manifestationen” av psyket. I fokus för detta kapitel står självblivandet och jakten på det sanna självet. Begreppet ”det existentiella valet” kommer på nytt fram som människans möjlighet att ta sig ur drifternas ekorrhjul.

De två avslutande kapitlen tar upp utveckling. Kapitlet om den psykiska utvecklingen redogör detaljerat för den psykoanalytiska fasläran. Kapitlet om andlig utveckling innehåller översättningar av erfarenheter ur olika traditioner. Människans inre vandring mot Gud, såsom den beskrivs av mystikerna, kompletteras med ett psykoanalytiskt perspektiv. Lika mycket är det en vandring mot människans sanna själv, tvärs genom försvar och osublimerade drifter. Här finns ingen motsättning, bara intressanta överlappningar. Även i detta kapitel ger sig Basch-Kåre i kast med berättelsen om syndafallet. Utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv kan ormen och äpplet ses som symboler för människans könsorgan. Bejakandet av ormen och äpplet står för det kärlekslösa samlaget som förskjuter dem båda ur Edens oskuldsfulla tillvaro. Allra sist i boken diskuterar författaren tämligen fritt om distinktioner mellan själavård och psykoterapi. Eftersom människans psyke är ett och inte annat än i teorin kan delas upp i en andlig och en världslig del, finns det också situationer där själavård och psykoterapi överlappar och går in i varandra. Basch-Kåre tar Bion till stöd när hon säger att de båda processerna har det gemensamt att de söker efter sanningen i och om människan. ”Varje god psykoanalys/psykoterapi är därför […] en Gudstjänst,” avslutas boken.

Valet – drifternas motpol

Bokens röda tråd är egentligen tanken om det existentiella valet som motpol till driftherraväldet. Psykoanalysens tämligen hopplösa bild av människans situation kompletteras med den teologiska möjligheten att välja fritt och att välja Gud. På samma tema återkommer tanken att Guds nåd liksom lyfter människan ur de osublimerade begären – kanske just för att ge henne möjligheten att använda sin fria vilja. Utifrån avsikten med boken kan man problematisera runt just denna tanke. Är det verkligen att integrera traditionerna eller är det inte att helt enkelt ge teologin tolkningsföreträde? Man låter så att säga motståndaren spela ut sina kort och lägger sedan fram Guds nåd som hjärter ess och övertrumfar därmed. Som ett tankeexperiment kanske man även kan integrera geologin och teologin utifrån detta synsätt. En geolog har rimligen en massa att säga om hur bergskedjor uppstått och veckats och eroderats. Den kristne kan, med gott samvete och stöd i Första Mosebok och Psaltaren, hävda att det är Gud som skapat bergen och dalarna mellan dem. Perspektiven är förenliga, åtminstone för den kristne. Man kan fråga sig om det finns något inneboende i psykoanalysen som gör att den står närmre teologin än andra vetenskaper eller om integrationen möjliggörs just genom att anta även det teologiska (kristna) perspektivet.

Att integrera två historiskt sett helt åtskilda tanketraditioner är ett filosofiskt konststycke. Det kräver att någon form av gemensam referensram upprättas, att ett regulativ skapas. Till denna referensram bör någon form av metodologi skapas som ger konsistens och koherens åt tolkningarna. I fallet med psykoanalys och (mystisk) teologi förefaller upplevelsen av det inre livet som fenomen vara detta regulativ. Båda tanketraditionerna gör trots allt anspråk på att ha något att säga om människans inre liv, dess slutmål och bestämning. Intuitivt sett är det där de möts. En sådan modell skulle kretsa kring fallbeskrivningar, historiska eller aktuella, och genom dessa försöka belysa integrationsmöjligheterna mellan teorierna. Ett annat möjligt regulativ är antropologin. Med den som referensram kan man tänka sig någon form av begreppsanalys som försöker tränga in just bortom begreppen och hitta de gemensamma beröringspunkterna mellan traditionerna. En möjlig tredje väg vore eventuellt att etablera en medicinskt biologisk plattform och utifrån den integrera teorierna. En fjärde väg är att förhålla sig mer metaforiskt till teorierna och så att säga leka ihop dem snarare än länka ihop dem.

Alla metoder samtidigt

Basch-Kåre väljer att inte binda sig till en given metod i Bortom Drifterna. Istället tillämpar hon alla metoderna samtidigt. Det skapar rikedom åt boken. Å andra sidan gör det boken svår att läsa. Kapitlen är ojämna. Ibland glimmar det till, ibland är det tungrott. Man kan leka med tanken att boken istället hade presenterats som en doktorsavhandling. De metodologiska krav som då hade ställts hade tveklöst givit boken en stadigare ryggrad.

De partier i boken som ger konkreta bilder ur verkligheten är också de bästa i boken. Som exempel kan ges just beskrivningen av hur den enskildes böneliv på vägen mot Gud raserar vissa psykiska strukturer. Det går att referera till. Detta talar för att boken mer konsekvent borde använt denna metod. Bristen på konkreta exempel är faktiskt en allvarlig svaghet med boken, eftersom just exempel kan ge stöd och belägg för abstrakta tankegångar och rent allmänt göra den här typen av litteratur mer lättillgänglig och läsbar. Basch-Kåres motiv är svåra att förstå, i synnerhet som både den psykoanalytiska och teologiska traditionen är rik på böcker som just genom fallbeskrivningar ger liv och uttryck åt teorin och modeller. För den intresserade kan nämnas Individual Psychotherapy and the science of psychodynamics (Malan) eller Drive, Ego, Object and Self (Pine). Psykoanalysen är på sätt och vis en enorm uppsättning begrepp på hög abstraktionsnivå som är intrikat sammanvävda och relaterade till varandra. Att repa upp denna väv är svårt, men genom att istället ta sikte på den situation som gav upphov till begreppet och försöka se den på ett delvis nytt sätt kan verkligen ge något. Kanske kommer Basch-Kåres nästa bok innehålla mer av detta? Bortom Drifterna är en bok som väcker många tankar och som i vissa stycken är mycket läsvärd. Psykoanalys och teologi har inte integrerats men väl tagit ett steg närmre varandra. Här återstår mycket arbete.