Söndagen och sabbatsvilan

Redan vid lunchtid på fredagen börjar många av oss begrunda det faktum att varje vecka slutar med en weekend. Den traditionella vilodagen, söndagen, har ju måst utvidgas till två dagar i veckan i ett samhälle där nästan alla yrkesarbetar: så har vi tid att tvätta, stryka, städa och samtidigt vila upp oss, träffa vänner och gå ut i naturen.

Det är sant att denna återkommande veckovila relativiserats något i det moderna samhället med söndagsöppna butiker, flygplatser, järnvägar, radio, TV och tidningar och restauranger. Kvar står faktum att den moderna människans veckorytm har präglats djupt av det faktum att söndagen blev en vilodag när Europa kristnades, och kanske är veckovilan ett av de mer påtagliga spår som kristendomen lämnat efter sig i den moderna kulturen.

Ur kristen synvinkel kan man uppleva att söndagen är hotad i det moderna samhället. Kanske måste man arbeta på söndagen, eller så känner man sig tvungen att städa, handla och hinna med allt som försummats under veckan. Söndagen är stadd i förändring. Det moderna samhällets rytmer förändras snabbt, men förändringen i synen på söndagen kommer inte bara från det moderna samhället utan också från kyrkorna själva. I flera europeiska länder pågår ett nyskapande lagstiftningsarbete beträffande arbete på söndagar, och samtidigt reflekterar de kristna kyrkorna över hur man som kristen skall ställa sig till denna nya situation. Vi vet också mer idag än tidigare generationer om hur söndagen egentligen uppstod. Med en blick mot den moderna människan och den andra mot forskningens rön skrev därför Johannes Paulus II i fjol ett apostoliskt brev om den kristna söndagens djupaste innebörd med titeln ”Herrens dag” (Dies Domini), där han ger en grundlig översikt över söndagens historiska och teologiska rötter.

Vad säger kyrkofäderna?

En reflexion över den kristna söndagen måste utgå från den äldsta kristna litteraturen. Där har vi tur, för kyrkofädernas skrifter och andra tidiga kristna texter är späckade med tankar om söndagen. En närkontakt med dessa texter visar att det som präglade de tidiga kristna generationernas syn på söndagen var först och främst ett djupt känt behov av att fira eukaristin.

Under den blodiga förföljelsen mot de kristna under kejsar Diocletianus greps år 304 i det då romerska Nordafrika Saturninus, Dativus, Emeritus och deras vänner i Abitina. De hade tagits på bar gärning medan de deltog i söndagseukaristin som firades hemma hos Emeritus. Rättegångsprotokollet mot dem har bevarats och ger en levande bild av de tidiga kristna generationernas förhållande till söndagseukaristin. I den moderna diskussionen om den kristna söndagens innebörd är följande stycke en av de oftast citerade texterna:

”När prokonsuln sade till prästen Saturninus: ’Du bröt mot lagen när du samlade alla dessa människor’ svarade denna: ’Vi har firat Herrens måltid utan att bekymra oss om lagen.’ Prokonsuln sade: ’Varför det?’ Han svarade: ’För man kan inte låta bli att fira Herrens måltid (non potest intermitti dominicum).’” När Emeritus tillfrågades varför han inte hade förhindrat firandet i hans hem, svarade han: ”Det hade jag inte kunnat, för vi kan inte leva utan Herrens måltid (sine dominico non possumus).”

Detta fysiska behov av att delta i firandet av Herrens måltid på Herrens dag är en bra utgångspunkt för att undersöka den tidigkristna synen på söndagen.

Ett annat viktigt steg är att konstatera att söndagen inte hör till de andra beståndsdelar i den kristna livsrytmen och kyrkoåret som har kommit till vid en senare tidpunkt. Så finns det exempelvis inga säkra spår av ett årligt påskfirande i Nya testamentet, och det kan ha tillkommit kort efter Nya testamentets tid. Men söndagen finns där klart och tydligt redan från början. Nya testamentet visar att de första kristna var övertygade om att det var den uppståndne Kristus som själv tog initiativet till att samlas var sjunde dag och bryta brödet. På påsksöndagen uppstod han och visade sig för de sina och bröt brödet med lärjungarna i Emmaus. Söndagen därpå (Joh 20:26) återkom han och visade sig för den tvivlande Tomas och de andra lärjungarna. Därmed hade traditionen grundats. I apostlagärningarna bryter Paulus brödet ”dagen efter sabbaten” (Apg 20:7; jfr också 1 Kor 16:2). ”Dagen efter sabbaten” eller ”Den första dagen i veckan” blir redan i Johannes Uppenbarelse till ”Herrens dag”, på grekiska kyriaké heméra eller på latin Dominica Dies, vilket i sin tur blir till franskans dimanche och italienskans domenica, och det är just som Herrens dag som vi i allmänhet möter söndagen i de tidiga kristna texterna.

Uppståndelse eller vila?

Det är ganska klart vad som kännetecknade den kristna söndagen under de första århundradena. Man kan sammanfatta det i fem grundläggande aspekter. Först och främst firade man minnet av att Jesus hade uppstått från de döda. Därför var det en glädjens dag, och det förekom till och med förbud mot att be på knä om söndagen eftersom det var en botgest som inte hörde hemma i uppståndelsens glädje. För det andra firade man Herrens måltid på samma sätt som den uppståndne Herren själv hade brutit brödet med sina lärjungar den första söndagen. För det tredje präglades söndagen av att hela den kristna gemenskapen samlades. Det grekiska ord som blivit kyrka på latin och romanska språk, ekklesia, betyder ju just samling. För det fjärde skulle gemenskapen samlas i enhet, fred och solidaritet. Strider mellan kristna skulle dömas på måndagar, så att parterna hade gott om tid att försonas ordentligt i tid till nästa söndag. Och slutligen präglades söndagen av väntan på Kristi återkomst och på evigheten.

Men söndagen var ingen vilodag. Det kan förefalla naturligt, eftersom den romerska lagstiftningen inte erkände någon söndagsvila. Ett berömt exempel är det brev som guvernören i Mindre Asien Plinius den yngre i början av 100-talet skriver till sin kejsare Trajanus. Han berättar att de kristna brukar samlas före gryningen för att sjunga hymner till Kristus, sedan skiljas och så samlas igen för en gemensam måltid (Ep 10). Anledningen till att de möttes i två omgångar var troligen helt enkelt att de kristna måste gå till jobbet som alla andra. Det är först på 300-talet, när kristendomen får laglig ställning och sedan blir statsreligion i romarriket, som kejsar Konstantin år 321 inför en lag som förbjuder en mängd arbeten på söndagen. Den hälsades med glädje av de kristna för att den gjorde det lättare att delta i söndagens eukaristi.

Mer överraskande är att de kristna från början inte alls ville att söndagen skulle vara en vilodag. På det sättet skilde sig den tidigaste kristna söndagen i grunden från den judiska sabbaten. Kyrkofäderna polemiserade mot den judiska sabbatsvilan och förklarade att sabbatsvilan skulle ses i överförd bemärkelse, som en symbol för tillståndet av helighet och salighet hos Gud. Ireneus av Lyon skrev på 100-talet: ”Det är onödigt att föreskriva att man tillbringar en dag utan arbete, när man firar sabbaten varje dag i Guds tempel, som är människans kropp, där hon tjänar Gud och alltid utövar rättvisa” (Demonstrationes 96). Ännu omkring 400 skriver Augustinus: ”Judarna firar denna dag med kroppens overksamhet, slöhet och vällust. Vi avstår från onda gärningar, men de avstår från goda gärningar” (Enarr in Ps 91, 2). ”Den fulländade sabbaten äger rum i Guds rike” förklarade på 300-talet Eusebius av Caesarea, (Commentaria in Ps 91). På sin höjd kunde man med Tertullianus (omkring 200) säga att man på söndagen kunde skjuta upp stressiga sysslor som distraherade den troende från festens glädje. Men samme Tertullianus var övertygad om att den judiska sabbaten visserligen var instiftad av Gud men att dess tid var över: ”På samma sätt som den köttsliga omskärelsen och den gamla lagen har avskaffats, så är också iakttagandet av sabbaten något tidsbundet.” Den äkta sabbaten är något annat: ”Vi måste alltid respektera sabbaten genom att avhålla oss från låga sysslor inte bara var sjunde dag utan oavbrutet” (Adversus Iudaeos IV).

Den stora förändringen sker från 300-talet och framåt. Kristendomen sprids till nya grupper på landet och till invandrade folk från norr och öster, som sällan kunde få tillräcklig trosundervisning. Resultatet blev att deltagandet i söndagsmässan var långt ifrån vad kyrkoledningen önskade. Från 500-talet och framåt inskärper en rad lokala koncilier plikten att gå i mässan – och att vila! Man måste alltså konstatera att det är under en relativ nedgångs- och krisperiod, präglad av bristande trosundervisning, som kyrkan börjar inskärpa de kristnas plikt att vila om söndagen. I praktiken bidrog det till att fördunkla medvetandet om söndagens ursprungliga innebörd. Det hela blev inte bättre av att lekfolk och prästerskap under den tidiga medeltiden skildes åt så skarpt att man inte längre upplevde att det var den lokala gemenskapen, lokalkyrkan, som firade eukaristin. Lekfolket hörde bara på medan prästen firade mässan.

Bud eller förbud?

Man kan inte undgå att ställa en viktig fråga. Kan man över huvud taget tillämpa budordet som börjar ”Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den” (2 Mos 20) på den kristna söndagen? Även om man vill tolka texten fritt och anpassa den till den moderna världen handlar ju detta långa bud uteslutande om sabbatsvilan. Har denna text ärligen något med söndagen att göra? Hur man än vill svara på den frågan idag, kan man konstatera att det är först mycket sent som de kristna börjar tillämpa detta budord på söndagen. Det sker för första gången i den kristna Mellanöstern på 300-talet. Man försöker då helt enkelt föra över sabbatsteologin på den kristna söndagen. ”Alla riter som man måste utföra under sabbaten har vi flyttat till söndagen” skrev Eusebius av Caesarea (Commentaria in Ps 91). Forskarna säger att söndagen började ”sabbatifieras”. Det är intressant att sabbatsteologin överförs på den kristna söndagen just under en period när kristenheten hade förlorat den intensiva, ofta polemiska kontakten med judendomen som präglade den tidiga kyrkan. Men ännu Thomas av Aquino menade att söndagsvilan inte i första hand hängde ihop med de tio budorden när han skrev att söndagen ”ersätter iakttagandet av sabbaten, men inte på grund av (den mosaiska) lagens kraft, utan för att kyrkan inrättat det så och för att det kristna folket har det för sed” (Summa theol II–II, q 122, a 4 ad 4).

Om söndagen senare har kommit att uppfattas först och främst som en vilodag är det delvis de kristnas eget fel. Medan den tidiga kristna litteraturen överflödar av utläggningar av söndagens innebörd, är det ett ämne som är påfallande frånvarande från de andliga författarnas skrifter under det senaste halva årtusendet. Det kan hänga ihop med andlighetens ökande individualism. Man förlorar allt mer känslan av att ”kyrka” i betydelsen lokalkyrka (eller ”församling” med 1981 års svenska bibelöversättning) kan ses som ett väsen, en person, som i Nya testamentet och i den tidiga kyrkan både skrev och mottog brev. Paulus skriver ”Från Paulus […] till Guds församling i Korinth” (1 Kor 1:1-2). Några århundraden senare har ”kyrka” kommit att identifieras med biskoparna, och de som skriver brev till varandra, inte till varandras kyrkor.

Eukaristins dag

Den liturgiska förnyelserörelse som inleddes i den katolska kyrkan mot slutet av 1800-talet har bland mycket annat lett till att man återupptäckt den tidiga kyrkans syn på söndagen och hur oundgängligt gemenskapens eukaristifirande är för det kristna livet. Detta gäller åtminstone i de officiella dokumenten. Idealet kan kanske vara lättare att förverkliga för en minoritetskyrka som den katolska kyrkan i Sverige, för vilken söndagsmässan har en viktig funktion för att skapa gemenskap och identitet i en icke-katolsk miljö, medan söndagsmässan i traditionellt katolska länder ofta kan upplevas som ett slags skatt man måste betala till Gud en gång i veckan.

Men är det inte bra att ha söndagen som vilodag? Är det inte bra både för enskilda och familjer att ha en gemensam ledig dag? Är det inte bra för det andliga livet? Det är möjligt. Men det är en fråga som handlar om vad vårt förnuft säger om hur samhällslivet skall inrättas, något som kan förändras och ändras i olika situationer. Jesus sade aldrig att hans lärjungar skulle vila sig om söndagen. Hur bra söndagsvila än kan vara, kan man inte påstå att den hör till det trosarv som den kristna kyrkan tror sig ha fått direkt från sin Herre. Det är klokt att undvika skarpa kyrkliga ställningstaganden om sådant som inte tillhör detta arv utan kan anförtros det mänskliga förnuftet. I sitt brev om söndagen aktar sig Johannes Paulus II också noga för att fördöma söndagsöppna butiker och annat som strider mot den traditionella kristna söndagsvilan. Avsikten med brevet är snarare att bidra till att återupprätta söndagsmässans rika innebörd helt i linje med Andra vatikankonciliets vision av söndagseukaristin som ”höjdpunkt och källa” för hela det kristna livet, viktigare än själva påsken.