Horvan som utsiktspost

Ingen som någon gång har hört Anna Rydstedt läsa sina dikter kan glömma det. Den lågmälda tonen, den mjuka öländskan och den alltigenom personliga diktionen framkallade en osedvanlig uppmärksamhet hos publiken. Trots att dikterna tycktes tala utan stora åthävor och tonfallet var nerskruvat, lyste det kring dem i auditoriets tystnad.

Någon större litterär uppmärksamhet åtnjöt inte Anna Rydstedt under sin livstid. När hon dog 1994 lämnade hon efter sig en sparsam produktion av åtta diktsamlingar från debuten 1953 med Bannlyst prästinna till den posthumt utgivna Kore 1994. Utanför den trängre kretsen läsare och beundrare av hennes poesi refererades det emellanåt till henne som en i den femtiotalistiska s.k. Lundaskolan, känd för metapoesi, ironi och intellektualism och med Göran Printz-Påhlson, Ingemar Leckius och Majken Johansson som andra namnkunniga medlemmar. Poeternas öra hade hon tidigt och Karl Vennberg tvekade till exempel inte att i en recension utnämna henne till en av de väsentligaste svenska lyrikerna.

Förutom de två böcker som kom ut år 2000, samlingsvolymen Dikter som innehåller samtliga diktsamlingar i oavkortat skick, och Jan Olov Ulléns vänbok, Kära, kära verklighet och några andra kortare studier, finns inte mycket skrivet om Anna Rydstedt. Med Anna Smedberg Bondessons nyutkomna avhandling Anna i världen – om Anna Rydstedts diktkonst kommer en första efterlängtad och välkommen vetenskaplig genomgång av ett till synes enkelt men ovanligt originellt författarskap.

Det var i Lund allting startade. Dit kom Anna Rydstedt med en brinnande längtan att bli präst. Kallelsen kom på skam. Svenska kyrkan var ännu inte mogen för kvinnliga präster och avvisandet från teologerna drabbade Anna Rydstedt personligt och brutalt men blev i gengäld gott bränsle i det egna diktandet. I debutsamlingen Bannlyst prästinna, 1953, predikar hon ändå, nu i poesins form:

”Avdankad, kristen prästinna

utan betyg i exegetik

men med en levande tro

på vår Herre i Kristo,

söker en tjänst

att få dansa ära åt Gud

på Tahiti,

söker en kamp

att få värma en själ

på Nova Zemlja,

ger mig åt Gud

utan betyg i exegetik,

söker ett land,

kanske en himmel,

söker en tid,

kanske en evighet,

bidar den nya eonen,

då Herren mig smörjer

med nardus ur himmelska läglar

till Kristi prästinna.”

Debutsamlingen publicerades i Bonniers Lilla Lyrikserien, som redan gett ut två andra Lundadiktares, Majken Johanssons och Ingemar Gustafsons (Leckius) debutverk. Det var i denna vänkrets, bland medlemmarna i Lunds litterära studentklubb som Anna Rydstedt fann den hemortsrätt hon nekats bland teologerna, och det var denna grupp som kom att fungera som en frizon ”där de existentiella problemen inte blivit teologiska utan löstes med den personliga frihetens uttrycksmedel” (Under Lundagårds kronor, s. 531).

Få litterära grupper har varit omgärdade med en så rik mytbildning och vantolkning som just Lundaskolan. I mångt och mycket är den ett fenomen skapat av litteraturkritiker. Smedberg Bondessons kartläggning är både intressant och klargörande och den förs-ta samlade genomgången av gruppen och dess betydelse. Att det fanns en grupp, att den fanns i Lund och att den genom sin blotta existens fungerade som intellektuell ”skola” för dem som vid den aktuella tiden kom att verka där, är obestridligt. Den anda som rådde bland de intellektuella i Lund skilde sig dock markant från andra litterära strömningar i femtiotalets Sverige. Jan Olov Ullén beskriver sin bok Kära, kära verklighet. En bok om Anna Rydstedt skillnaderna på följande sätt: ”Lundensarna var ironiska, inte minst självironiska, därtill belästa och språk- och formmedvetna samt på ett särskilt sätt upptagna av språkets och skrivandets problem” (s. 25). Majken Johanssons lyriska angrepp på de uppsvenska poeterna lyder på följande sätt:

Nordmännens sång

”Ve dem!

Leksakspoeterna, fritidsesteterna

– i deras ådror flyter hallonsaft så röd.

De gömmer sig i rågfältens blåprickskjortlar,

de tar sig munnen full

av jordgubbar.

Men vi ska förgöra dem!

med pennknivar.

Och dricka deras bröders

bråda döds skål,

vår inbördes skål,

vår brödfödas skål

i hallonsaft.”

Intryck från Stockholm – Uppsala

Men trots kritiker och uppsvenska förfat-tarkollegers försök att bunta ihop Lundaskolans poeter var det mest karakteristiska att den bestod av en grupp ytterst egensinniga, självständiga och olikartade författare. Om det alls fanns någon gemensam riktlinje bestod den snarast i ett bejakande av mångfalden, av vars och ens egen stil och särart, anser Smedberg Bondesson. Anna Rydstedts särart märktes redan i debutboken, som i ovanligt hög grad avvek från vänkretsens.

Den högstämda stilen, den uppskruvade tonen i debutsamlingen, där Apollo åkallas i första versen, med ett vibrato av referenser till såväl Stagnelius som Bengt Lidner, är fullt värdig en profet eller predikant. Att diktandet kan vara en form av besvärjelse och att diktaren med sin sång kan frammana tingen och verkligheten, är välkänt. För Anna Rydstedt stannade uppdraget inte vid detta. Diktandet var för henne mer än ett kall, liksom det existentiella och etiska var något mer än ett tematikval för skrivandet. Allt handlade om en aktiv livshållning. ”Trohet mot min erfarenhet är min enda estetiska och etiska ledstjärna. Att välja sina ord är nämligen en etiskt medveten handling. – Detta är min estetik” (”Diktning är inte min hobby” SDS 1/8 1962).

Anna Smedberg Bondessons avhandling heter Anna i världen, en titel hämtad från Rydstedts mest kända och ofta antologiserade dikt ”Det enda” (Min punkt, 1960). Dikten visar i koncentrerad form på spänningen mellan jaget och världen, mellan individen och kollektivet, och utmynnar i de tillitsfulla, ofta citerade slutraderna ”Jag är född och / vuxen till det enda: / att vara Anna i världen.” Förankringen i den yttre miljön går också igen i avhandlingens disposition. Boken är en tematisk analys av Anna Rydstedts dikter med paralleller till hennes biografi och geografi, också det i kronologisk form. En klassisk framställning av liv och dikt således. Avhandlingens rubriker (Anna i Lund, Anna på Öland, Mamma i världen, Anna under solen, Kore i jorden) visar platsens betydelse för Rydstedts diktning – horisontellt och vertikalt.

Anna Rydstedt var född i Ventlinge på södra Öland och kom att bli platsen och landskapet trogen genom hela sitt liv även om hon periodvis levde och verkade på andra platser.

Hennes poesi är organiskt förbunden med Öland, men på ett sätt som ligger långt ifrån den provinsiella hembygdspoesi man kanske tänker sig när man talar om en författares förankring i ett visst landskap. Öland genomströmmar Anna Rydstedts dikter som en mytisk, underjordisk källåder och blir utposten för de resor poeten företar sig ut i världen, men än mer inåt, mot det egna jaget. I den långa diktsviten ”Mamma i världen”, ur samlingen Jag var ett barn, skriver Anna Rydstedt ett långt requiem över sin mor, Elin Helena Viktoria, det kanske starkaste och mest gripande kärleksporträtt av en mor som vi äger på svenska. Också här är det landskapet, det verkliga och det poetiska, som bildar ramen kring dikterna.

”Din sommarbruna kind

har bleknat sista gången.

Ditt mörka hår har vissnat

med horvans sista gräs.

Den stora stammen knäckte din starka livsstam

i höstens första månad.”

Bara den som har rötterna ordentligt i jorden kan lugn betrakta omvärlden. Att vara hemma någonstans är förutsättning för att kunna möta andra. I en essä skriven för hembygdsföreningen i Ventlinge uttrycker sig Anna Rydstedt på följande sätt:

”Den som har en socken med doften av dess mark, gräs, träd, blommor i botten av sin

upplevelse bevarar sitt sinnes rötter i denna socken, fore han än långt för att aldrig åter-

vända till hembygden igen. Denna botten innebär inte begränsning i synen på andra socknar, länder, världsdelar. Den som vet, hur hans hembygd format honom, kan också med öppenhet och respekt möta andra människor vid deras rotfästen i andra delar av världen.”

I det teoretiskt mest intressanta avsnittet i avhandlingen för Smedberg Bondesson ett spännande resonemang kring platsens betydelse för diktandet och sammanför det med Rydstedts existentiellt/etiska förhållningssätt. Utsiktspunkten från horvan på södra Öland, den lilla, privata inhägnaden, blir förutsättningar för att kunna säga något om den stora världen. För att kunna vara något för andra måste man vara hemma i sig själv och också i rent yttre mening kunna kalla en plats för sin.

Begreppet ’platsens poesi’ är en term hämtad från det anglosaxiska språkområdet och introducerad i Sverige främst genom Göran Printz-Påhlson, Lundaskolans store teoretiker. Enkelt uttryckt står begreppet för förhållandet och beroendet mellan plats och poesi. I vid mening talar man om att en plats föder en viss poesi, men poesin kan också omvänt skapa eller förändra synen på en plats eller miljö. Andra svenska kritiker, som Anders Olsson, går så långt att de hävdar att platsens poesi uppstår i själva språket och inte nödvändigtvis måste utgå från en verklig plats. Smedberg Bondessons hållning till dessa teorier är befriande pragmatiska – här som på andra ställen i avhandlingen. ”Poesins plats förutsätter inte en platsens poesi. Detta hindrar emellertid inte att man kan studera interrelationer mellan en dikt och en geografisk plats när dessa korrespondenser faktiskt finns och är meningsgivande” (s. 66).

Styrkan i avhandlingen är de djuplodande diktanalyserna. Smedberg Bondesson är uppslagsrik och avvinner också tidigare välkända analysnummer nya poänger. Inte minst visar hon vilken form- och språkmedveten författare Anna Rydstedt är, långt ifrån den naivistiska, småkäcka tant hon ibland framställts som. Till skillnad från många andra avhandlingar skymmer inte heller den litteraturvetenskapliga apparaten framställningen. Läsaren besparas såväl snårig teori som metodtugg. Den byggnadsställning som avhandlingsförfattaren har använt sig av har så att säga monterats ner när husbygget är färdigt. Det är en sympatiskt inställning att låta författaren stå i centrum, men beslutet väcker samtidigt en hel del frågor. Trots att Anna Smedberg Bondesson för det mesta övertygar i sina tolkningar har man som läsare inte så stora möjligheter att ta ställning till om det är en rimlig tolkning. Så önskade till exempel jag mig under läsningen av avsnittet ”Mamma i världen” – där en rad djuppsykologiska resonemang och influenser presenteras – att jag hade haft nycklarna tillgängliga.

Anna Smedberg Bondesson lyfter fram ett stort men förbisett författarskap och väcker lusten att på nytt återvända till Anna Rydstedt poesi.

”Djupt är mörkret under ögonlocket.

Öppna mina ögonlock

för ljus,

var ljus nu finns.

*

Upprätta mitt ansikte

åter.

Kläd det med ny hud,

om ock rynkig,

men hel hud.

Återställ mitt ansikte

som du såg mig.”