Karl-Gustaf Hildebrand 1911–2005

Apokalypsens vision av det himmelska Jerusalem har alltid fascinerat mig. Där finns ingenting av idyll eller naivitet i berättelsen. Stämningsläget är uppskruvat och kräver de starkaste värdeord. Det nya Jerusalem hissas ner som i en gudomlig byggkran till den nya jorden. Man får intrycket av en medina (en gammal stad) med mäktiga murar och portar. Det som är mest iögonenfallande är det starka ljus som strålar från och genom glas, guld och ädelstenar. Den fattige Johannes formulerar helt naturligt sina drömmar om det hinsides i närmast vräkiga termer.

I det överflödande ljuset tar en av de märkligaste texter jag känner till om de yttersta tingen sin utgångspunkt. Hur skulle det vara för en gammal eller synsvag människa för vilken till och med solens ljus ”skaver och skär”, och som bäst trivs under mulna dagar, att möta detta hundrafaldiga ljussken? Ljuset måste förstås transformeras, göras till metafor, ljuset måste vara Gud själv.

Så sker i en av Karl-Gustaf Hildebrands sista dikter. Den heter ”Åldringarnas himmel” och har stått att läsa i Signum 4/2002. Där skildrar han hur åldringarna ”linkar” in i staden av guld och ädelstenar med sina rullatorer. Om man alls kan tänka kring de yttersta tingen så är detta en beaktansvärd synpunkt; det kanske är så att en människa bär med sig alla sina åldrar in i evigheten, inte bara sin svunna skönhet och ungdom, inte bara de friska ögonen utan också de bländningskänsliga.

I egentlig mening skrev inte Karl-Gustaf Hildebrand denna dikt om åldringarnas himmel. Han var inte vän med vare sig skrivmaskiner eller sin egen handstil de sista åren. Han dikterade den lilla prosadikten för mig, och jag tog upp den på ett fickminne, särskilt införskaffat för ändamålet. Säkert tog han med sig några dikter som vi inte fick läsa eller höra till sin Herre när han linkade in i åldringarnas himmel den 30 januari 2005 nästan 94 år gammal. Jag föreställer mig att han var mätt på att leva som patriarkerna i Gamla testamentet, och att han var beredd att kränga på sig ryggsäcken som stod packad i ett hörn för den sista resan.

Karl-Gustaf Hildebrands livsgärning skulle ha räckt för tre eller fyra betydande intellektuella. Han var professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, den förste i ämnet och med ett bestående gott rykte som handelshistoriker och företagsmonograf. Han var kulturjournalist och debattör, under några betydelsefulla år kring 1940 redaktör för tidskriften Vår lösen. Han var Svenska kyrkans mest framstående lekmannateolog under många decennier. Han skrev psalmer och böner. Redan som 26-åring fick han se sin bröllopspsalm (skriven till hans eget bröllop) i 1937 års psalmbok. En ”refuserad psalm” från senare år – om nu psalmer kan refuseras, vem skulle göra det utom Gud själv? – arbetar sig långsamt in i en kommande psalmbok.

Men det var genom poesin jag lärde känna honom. Han gav ut fem diktsamlingar med långa mellanrum, och jag fick vara med om att trycka dem i en samlingsvolym 1999. Ur de sena manuskripten gjorde jag och Bo Gustavsson också hans sjätte och sista diktbok som kom ut 2002 och fick titeln Eld genom allt det svala – där står ”Åldringarnas himmel”.

Som poet befann sig Karl-Gustaf Hildebrand mycket länge i marginalen. Hans debut med Nödvärn 1933 gjorde honom berömd och omsusad – man kan se debutanten på en gammal journalfilm tillsammans med den tidens stora författare – men den litterära utvecklingen tycktes gå andra vägar än Hildebrand. Han glömdes bort – med ett viktigt undantag. I hans hemstad Uppsala levde hans dikter, och publiken älskade att höra honom läsa sina bistra uppgörelser med staden. Dessa texter blev en viktig plats för stadens självrannsakan. Idag håller han på att återupptäckas också i större sammanhang. Hans debut innehåller stämningar och motiv som förebådar 40-talsmodernismen och dess ångestdiktning. Han tar avstamp hos Karlfeldt men har redan samma ångestackord som T S Eliot. Hans dikt ”Uppsala” kan med fog kallas för en svensk motsvarighet till The Waste Land. Kajornas rop ”Ingenting. Ingenstans. Aldrig” kan låta som ett nihilistiskt credo, men de var nog snarare förebudet om ett religiöst genombrott för den unge författaren. Hädanefter skulle han brottas med Gud som Jakob vid Jabboks vad – om detta finns en dikt i varje samling sedan Vårdagjämning från 1937. Så här formuleras temat i Några dikter från 1968:

”Jag släpper dig inte
förrän du har välsignat mig.

Något så obetänkt
kommer du aldrig att göra.

Därför skall jag
aldrig någonsin
släppa dig, Gud.”

Här anar man den blandning av ironi och djupt allvar som är så typisk för författaren. Hildebrands fromhet är knappast idyllisk och enkel. I en tidig dikt ber han för ”skökor utan fallenhet för yrket”. I Djupt under ishöljet från 1950, en av hans bästa böcker, finns en stor och inkännande text om förrädaren Judas.

Hildebrand levde i modernitetens och modernismens tid, två före-teelser som löper tillsammans i historien men som inte lättvindigt får blandas ihop. Likhetstecken mellan dem kan bara en lögnaktig ideolog sätta. Modernism är ett estetiskt begrepp, och till modernisternas krets kom Hildebrand att sluta sig, med eller mot sin vilja är aningen oklart. Han anslöt sig till Birger Sjöbergs syntaxuppror, och hans klassiska klarhet i språket paras med en grundläggande och kritisk tvesyn.

Moderniteten har med upplysning, demokrati och utveckling att göra, den är ett socialt och historiskt begrepp och inte ett estetiskt. Hildebrand härstammade ur en högborgerlig släkt av bergsmän, ämbetsmän och akademiker. Detta borde ha gjort honom till modernitetens fiende, men så var det nog inte. Hans gärning som historiker vore omöjlig utan Karl Marx, den förste ekonomhistorikern, och hans elever under det radikala 70-talet hade en mycket stor respekt för honom, så stor att de ibland såg honom som smygmarxist. En radikal och djup kristen hållning gör en människa mycket svår att placera på alla politiska skalor. Som historiker skrev han om de stora företagen, men som poet talade han för de arbetande och förtryckta. Han var en förebedjare.

Hans poesi är sällsamt konsekvent i motiven genom nästan sju decennier. Bo Gustavsson har i den nyutkomna boken Ångestens treklang (Symposion) gjort en noggrann och perspektivrik genomgång av de sex diktsamlingarna längs några tematiska snitt. Hildebrands kärleksdikter är alla knutna till ett långt äktenskap, något som är ganska ovanligt i en genre där passionen dominerar över vardagen. Boken tar också upp historiens och ångestens teman, men dess viktigaste kapitel handlar om den kristne lyrikern Hildebrand. Själv tycker jag mig notera en rörelse från de tidiga samlingarnas mer dogmatiskt fattade kristendom till de senas mer mystiska hållning. Hildebrands Gud är en deus absconditus, och mötet med honom sker i själens dunkla natt.

Hur har den modernistiska litterära kanon formats? Den frågan har litteraturhistorien bara börjat nosa på än så länge. Framför allt feministiska forskare har studerat hur kvinnliga modernister uteslutits ur en manligt dominerad tradition. Svårare är det då att förstå hur Karl-Gustaf Hildebrands marginaltillvaro började. Att vara kristen är inget som a priori utesluter en svensk författare ur kretsen av moderna klassiker – se på Birgitta Trotzig och Torgny Lindgren. Något närmare till hands ligger tanken att det skulle finnas ett omedvetet förakt för akademiker i den litterära världen. Professorer skall inte skriva poesi, och om de gör det alltför sällan ökar tystnaden kring dem i styrka. Kanske var det också så att han inte sågs som nog ”modernistisk”. Detta är förstås en felsyn – han är lika modernistisk som Gunnar Ekelöf, en annan 30-talsdebutant.

De mycket invecklade frågorna kring modernitet och modernism får dock allt större aktualitet, och jag tror att Karl-Gustaf Hildebrand framöver kommer att bli intressant för läsare och forskare ur just dessa aspekter. Dessutom finns en större öppenhet för andliga ting idag än på länge i svensk kultur. Beredskapen är god för att många skall kunna möta hans lyrik igen. Han var det senaste seklets främste kristne poet på svenska. Han själv är borta – jag sörjer en god vän – men texter kan leva mycket längre än människor.