Humaniora och neurovetenskap – ett samtal med Catherine Malabou

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Catherine Malabou visar hur den så kallade epigenetiska revolutionen har förändrat definitionen av intelligens, genom att bryta med idéerna om en ren determinism och medfödda anlag. Intelligensutveckling är, enligt henne, efter detta inte möjlig utan hjälp av den artificiella intelligensens anpassningsförmåga och de nya utbildningsmodeller som denna gynnar. Hon försvarar en dialog mellan humaniora och neurovetenskap för att undvika de former av hegemoni som skapats av datalobbyisterna, som hotar att ersätta den personliga friheten med ett uniformt beteende.

Psykologerna försökte att mäta intelligensen med hjälp av tester som fick konsekvenser för pedagogikerna, i synnerhet genom skapandet av en unik normativ modell (intelligenskvoten, eller IQ) som om det funnes en enda form av intelligens. Vad kan intelligenstesterna säga oss? Vilka är deras begränsningar?

Catherine Malabou: I själva verket fanns det från början två motstridiga skolor: anhängarna av den unika intelligenskvoten, som man fick fram genom ett frågeformulär (g-faktorn), och anhängarna av den så kallade multipla intelligensen, som räknade med åtskilda förmågor.

I USA uppstod det mycket tidigt en debatt som vände sig mot de psykologer som försvarade uppfattningen om en endimensionell intelligens – som Lewis Terman (1877–1956), Cyril Burt (1883–1971) och Charles Edward Spearman (1883–1945). Dessa hävdade det förstnämnda, att intelligensen karaktäriseras av en samlad förmåga som förmår att uttrycka sig inom olika områden som minne, språk och logiskt tänkande utan att splittras eller förlora sin ”allmängiltighet”. I det andra fallet, däremot, betecknar intelligensen en mängd förmågor som är oberoende av varandra och som inte kan mätas utan ett batteri av frågor som är anpassade till respektive förmåga. G-faktorn som sådan var således för somliga, och det redan från början, ifrågasatt på grund av sin enhetlighet. Man kan se ”pluralisternas” uppdelning av ”G” i flytande intelligens (fluid intelligence, eller GF, förmågan till abstrakt tänkande), i kristalliserad intelligens (crystallized intelligence eller GC, som handlar om lexikal förståelse och allmän kunskap), i visuell och spatial förmåga (visual-spatial ability, eller GV), i minnet (GR) och i behandlingshastighet (speed processing, eller GS). Denna senare tendens är fortfarande påtaglig i Howard Gardners arbeten. I sin bok från 1983, Frames of Mind (Basic Books, New York), visar Gardner att intelligensen inte kan reduceras till en enda norm. Intelligens i allmänhet är en ”biopsykologisk potential” till informationsbehandling, men denna uttrycker sig på olika sätt som inte kan sammanfattas i en enda kategori. Det finns intelligenser inom intelligensen. Gardner urskiljer åtminstone sju stycken: språklig, logisk-mate­matisk, musikalisk, spatial, kroppslig-kinetisk, interpersonell [förmåga att se andra] och intrapersonell [förmåga till introspektion]. Dessa former finns hos varje individ i olika grad, vilket avgör den intellektuella personligheten. Ingen av dessa former bör få företräde framför de övriga. ”[Min] teori, skriver Gardner, tar hänsyn till den mänskliga förmågan till kunskap i hela dess rika spektrum.”

Tyvärr är det den första tendensen som fått ett globalt genomslag, vilket IQ-testerna visar. Det som går att säga är att detta test är en bedömning av de kognitiva förmågorna till problemlösning. Dess begränsningar är kopplade till dess likriktning, till dess tendens att utjämna svaren och formerna av begåvning. IQ-tester är för övrigt inte särskilt användbara i skolan.

Vilka konsekvenser har upptäckten av hjärnans epigenetiska utveckling fått för förståelsen av intelligensen? Innebär den slutet för ”geniets” existens, eller till och med för existensen av medfödda förmågor?

Den epigenetiska vändningen inom intelligensens historia är intimt kopplad till den neurobiologiska revolutionen under 1980-talet som avslöjade att hjärnan, långt ifrån att vara ett organ där samordningen skedde utifrån fixerade och rigida lokaliseringar och funktioner, i stället visade sig vara det motsatta – ett ”utrymme för en helhetsinriktad verksamhet” mellan sina olika ytor – och konstant underkastad inre förändringar. Upptäckten av den neuronala plasticitetens centrala roll tvingade fram en grundläggande förändring av definitionen av intelligens, som innebar en brytning med den strikta genetiska determinismen och synen på genetiskt arv. Samtidigt såg nya uppfattningar om förmågor, utveckling och arv dagens ljus.

Övergången från det genetiska paradigmet till det epigenitiska paradigmet blev inledningen till den så kallade ”post-genomiska” epoken inom biologin. Denna har utvecklat ett interdisciplinärt angreppssätt som utvidgar molekylärbiologins forskningsfält till att studera hur delsystem (DNA, proteiner, supermolekylära strukturer, små molekyler) samverkar med de övriga. Denna nya inriktning är ett resultat av sekvenseringen av det mänskliga genomet, som utförts inom ramen för The Human Genome Project.

Vilka var dessa resultat närmare bestämt?

Den 15 februari 2001 publicerade den amerikanska vetenskapstidskriften Nature den nästan kompletta sekvensen av 3 miljarder [kväve]-baser inom detta genom. Resultatet väckte förvåning såväl över att det mänskliga genomet bara innehöll 30 000 gener som att detta endast var 13 000 fler än hos bananflugan. Det visade sig dessutom att generna endast utgör fem procent av genomet. Dessa är isolerade i öar eller knippen som är åtskilda av långa räckor av så kallade ”halvtorra” genetiska områden, som utgörs av skräpartat eller ”repetitivt” (dvs. icke-kodat) DNA. Detta DNA ”utan kod” motsvarar uppskattningsvis en fjärdedel eller en femtedel av hela genomet. Detta tyder på att det i kromosomernas inre finns långa DNA-kedjor som, utifrån vad man vet i dag, inte tycks vara kopplade till sådana gener som kan tillskrivas en särskild funktion. Sekvenseringen av genomet ledde således inte till de stora upptäckter som man hade förväntat sig.

Långt ifrån att visa den genetiska determinismens allmakt fanns det i detta något som tydde på dess nedgång. ”Idén om ’att allt är genetiskt’, skriver Henri Atlan, ”har på allvar skakats i grunden”. Det paradoxala var att The Human Genome Project ”bevisade att allt inte fanns noterat i DNA-sekvenserna, och inte heller på molekyl- eller cellnivå”.

Efter detta har en ny modell utvecklats: ”Uppfattningen enligt vilken helheten eller det väsentliga inom utvecklingen och de levande organismernas funktionssätt är förutbestämt av ett genetiskt program tenderar att bit för bit ersättas av en mycket mer komplicerad modell, som bygger på uppfattningar om interaktion, ömsesidiga effekter mellan det genetiska, vars centrala roll inte förnekas, och epigenetiken, vars betydelse man upptäcker alltmer av.”

Ordet epigenetik är en nybildning skapad 1940 av den engelske biologen Conrad Hal Waddington (1905–1975). Som substantiv betecknar det den gren inom molekylärbio­login som studerar förhållandena mellan generna och de individuella egenskaperna som skapas utifrån dem, annorlunda uttryckt: förhållandena mellan genotyp och fenotyp. När Waddington skapade termen 1968 skrev han: ”Detta ord tycks mig vara en användbar benämning för att beteckna den gren inom biologin som studerar kausala interaktioner mellan generna och deras produkter som frambringar fenotypen.” Adjektivet epigenetisk betecknar allt som hänger samman med denna interaktion och som rör mekanismerna för den genetiska kodens uttryck och transkription.

De epigenetiska modifikationerna berör genernas uttryck men förorsakar inte några förändringar av sekvenserna med nukleotider. Det är en stor skillnad mot de mycket omfattande antaganden som beteendegenetiken gjort. De epigenetiska mekanismerna avgör i hög grad vilka gener som slås på eller av under den process som konstituerar fenotypen, det vill säga den biologiska individualiteten – exempelvis de fysiska drag som är unika för var och en – utan att röra DNA. De epigenetiska modifikationerna är ett resultat av interna kemiska och fysiska orsaker (DNA, nukleosomer, metylering av DNA). Men de kan också ske spontant, som ett svar på omgivningen. Växter, till exempel, sparar på cellnivå minnet av årstidernas växlingar. (Undersökningar av vissa sorters smörgåskrasse har kunnat visa att exponering för kyla under vintern framkallar en strukturell förändring av kromatinet [ett DNA-komplex med proteiner] vilket tvingar blomstringsgenerna till tystnad. Dessa gener reaktiveras under våren när dagarna blir längre, varmare och gynnsamma för fortplantning.)

För att underlätta förståelsen av sambanden mellan genetik och epigenetik använder Eva Jablonka och Marion Lamb i sitt arbete Evolution in Four Dimensions bilden av musikens räckvidd och dess instrumentala utförande: ”Det genetiska systemets informationsöverföring”, skriver de, ”liknar det sätt på vilket musiken överförs genom partiturets förmedling, medan informationsöverföringen hos de icke genetiska systemen liknar den som sker genom inspelningar och utsändningar av musiken, som är individuella tolkningar av partituret. Det som intresserar oss är på vilket sätt dessa två överföringssätt motverkar eller förstärker varandra. Biologerna betraktar det som ett etablerat faktum att de förändringar som sker på gennivå får effekter på framtida generationer, precis som förändringar i partituret kommer att påverka tolkningarna av detta. De ägnar mindre uppmärksamhet åt en alternativ möjlighet, som innebär att de epigenetiska faktorerna själva kan påverka fortplantningen och selektionen av genetiska variationer.” Den genetiska determinismen förmår inte att uttömmande förklara vare sig den enskilda tolkningens vitalitet eller dess oförutsägbara karaktär.

Hjärnans utveckling är, till största delen, just precis en epigenetisk utveckling. Under fosterstadiet bildas merparten av de 10 miljarder neuroner som är verksamma i hjärnan liksom även de oräkneliga synaptiska förbindelser som kopplar ihop dem. Under inflytande av erfarenheter gjorda i livmodern och senare under de första levnadsåren elimineras många av dessa ”irrelevanta” eller överflödiga förbindelser, medan andra konsolideras. Det är arbetet med ”urval och stabilisering genom epigenes”. [Utveckling genom en gradvis mognad, aktivering och inaktivering av arvsanlag, vilket gör att individens läggning eller beteende tar form i samspel med omständigheter i miljön övers.?anm.]. De synaptiska förbindelserna mellan nervcellerna, skriver Jean-Pierre Changeux, ”upprättas inte som ett kretskort i en dator, utan urvalet kommer till stånd genom en metod av trial and error”. Denna process äger inte rum enbart under så kallade ”kritiska perioder” av utvecklingen. Hjärnan genomgår under hela livet synaptiska modifieringar, som den tvingas till av erfarenheten. Utvecklingen av hjärnan pågår således långt efter födseln och beror till stor del på miljömässiga och kulturella faktorer. Teorin om epigenes genom synaptisk stabilisering är således motsatsen till en innatism [en filosofisk uppfattning att vissa mentala strukturer är medfödda övers.anm.].

Vad får dessa fenomen för konsekvenser för studiet av intelligensen? Intelligensens biologiska fakta – som i synnerhet förutsätter existensen av en neural bas för varje kognitiv handling – låter sig i själva verket inte längre vare sig ”mätas” eller återföras på en orsak. Men de förblir trots allt observerbara, vilket dagens digitala bilder visar. Men detta motsäger på intet sätt det obestämbara i kunskapen, i tänkandet och i handlingen. Neuronernas formbarhet är frikopplad från deras uppbyggnad. Detta innebär slutet för innatismen, för den strikta determinismen och för idén om ”geniet”.

Men innan man ens vetenskapligt hade ifrågasatt sambandet mellan gener och funktioner, innan man ens hade slutat att försöka isolera ”intelligensgenen”, hade den schweiziske psykologen Jean Piaget (1896–1980) redan skapat en dialog mellan biologi och psykologi på andra grundvalar än den strikta determinismens. Utan att någonsin förneka intelligensens empiriska dimension, men i stället göra anspråk på den, kunde han från början karakterisera denna som formbarhet och rörlighet, inte som predestination. Piaget kom mycket tidigt fram till att intelligenstesterna var otillräckliga. De var oförmögna att upptäcka en sådan ”process”: ”Det är obestridligt att testerna av nivån i stora drag gav det man hade förväntat sig; en snabb och praktisk uppskattning av en individs helhetsnivå. Men det är inte desto mindre uppenbart att de endast mäter en ”kapacitet” utan att få grepp om de skapande processerna som sådana”, skriver han.

Internetkulturen som kombinerar naturlig intelligens med artificiell intelligens öppnar nya vägar för att lära sig saker, för andra pedagogiska relationer, i synnerhet när det handlar om undervisning vid universiteten: distansundervisning, webbseminarier, webbgrupper. Skapar inte denna typ av undervisning, som monterat ner den traditionella pedagogiska relationen, nya ojämlikheter?

Det är i dag inte längre möjligt att få intelligensens naturliga rörlighet att blomstra utan hjälp av teknisk intelligens och från nya utbildningsmodeller som denna rörlighet håller à jour. Uppfattningen om ”kollektiv intelligens” har för övrigt gett namn åt syntesen av dessa båda. ”Den ideala informationssamlaren”, skriver Pierre Lévy, ”är inte längre den artificiella intelligensen (att göra en maskin lika intelligent, om inte mer intelligent, än en människa), utan den kollektiva intelligensen, att kunna utvärdera, maximalt utnyttja och få ut synergieffekter från kompetenser, föreställningar och intellektuella energier, oavsett deras kvalitativa olikheter och var de befinner sig”.

Det finns helt klart i dag en virtuell gemenskap, ett nytt gestaltande av ett ”vi”, som är kopplat till den tekniska utvecklingen. Det virtuella i detta ”vi” gör det likväl inte mindre verkligt. Tvärtom, den virtuella gemenskapen är i dag medveten om en sorts materialitet. Den finns på vissa platser och i vissa miljöer i denna ”cyberrymd”. ”Jag definierar ’cyberrymden’?”, förklarar återigen Lévy, ”som det kommunikationsrum som hålls öppet genom uppkopplingen av datorer över hela världen och av datminnen”. (Lévy preciserar att ”ordet cyberculture myntades 1984 av William Gibson i science fictionromanen Neuromancer”.)

Cyberrymden är tom och full på samma gång. Den accepterar vilket innehåll som helst och varje form av beröring. Långt ifrån att vara ett passivt stöd är det tvärtom utformat av användarna, som i gengäld påverkas av det. Dess pedagogiska värde är ovärderligt och bygger på ett nytt utbildningsparadigm som utgörs av ett lärande genom samarbete, ”gruppens undervisning av sig själv”. Den experimentella demokratin går i dag inte att förstå utanför det globala vetandets kollektiva styrning.

Att använda den kollektiva intelligensen är emellertid inte problemfritt. Å ena sidan uppmuntrar cyberrymdens tekniska automatik till autonomi. Var och en är här fri att göra vad han eller hon vill, att här skapa och organisera sitt vetande utifrån sina avsikter. Det finns inga normer för hur webben/internet ska användas. Cyberrymden, skriver Lévy, ”utformar och omformar gestalten av en mobil labyrint, som utvidgas utan någon särskild plan […] en labyrint som själve Daidalos inte hade kunnat drömma om”. Denna rymd är universell, eftersom den tillhör alla, men den utgör ändå inte helheten. ”Ju mer ’universell’ cyberrymden blir […] desto svårare blir det för informationssamhället att upprätthålla sin totala dominans. Det universella i cyberrymden saknar också ett centrum i form av riktlinjer.” Denna universalitet – tömd på central innebörd, detta oordningens system, denna labyrintiska transparens, som tillhör den kollektiva intelligensen – definieras som att vara ”universell utan att vara allt”.

Å andra sidan ser man att uppkomsten av en sådan universalitet också paradoxalt nog sanktionerar de nya hegemonier som informationslobbyister skapat inom de kulturella industriernas ekonomi, och som hotar just den automatiska autonomin genom att ersätta denna med en likriktning av handlingar och beteenden. Dessa fenomen är utformade utifrån en logik som bygger på att den ovan nämnda automatiken avbryts. De erbjuder tvärtom denna utslätade bild av empatisk, beteendemässig och globalt libidinös enhetlighet, som inte känner till vare sig störningar eller negativa hållningar. I detta avseende är ”den kollektiva intelligensen mer ett problemområde än en lösning”. Man kan faktiskt fråga sig om det intelligenta kollektivet är autonomt, ”dynamiskt, emergent, fraktalt [starkt sönderbruten, med ett självlikformigt mönster med en struktur i alla skalor, övers.?anm.]” eller om det alltid blir en leksak i händerna på en organism som är mycket starkare än detta kollektiv, och om inte intelligensens mångfald alltid försvinner i sörjan av konsumentbegär. Jacques Rancière delar samma oro: ”Den kollektiva intelligens som är skapad av ett dominerande system”, skriver han, ”är aldrig mer än detta systems intelligens”. Det krävs makt, mot själva systemet, för att ”delta oberoende av makt eller intelligens”.

Vilket inflytande har neurovetenskapen i dag på universitetsutbildningen? Är humanioras existens hotad av de nya kunskapernas spridning, eller utgör den tvärtom en möjlighet att förnya dialogen mellan humaniora och naturvetenskap?

Ni har helt rätt. Dessa fenomen handlar i högsta grad om undervisningens framtid. Hur kan cyberrymdens och den kollektiva intelligensens ”universalitet utan helhet” sprida sig mellan olika kunskapsområden utan att det bildas nya hegemonier eller nya centra? En av de viktigaste förändringarna, som märks inom universitetsutbildningen, hänger ihop med uppkomsten och utbredningen av ”neurovetenskaper”: neurolingvistik, neuroekonomi, neuropsykoanalys, för att bara nämna några. Även om det än så länge inte är korrekt att tala om fullvärdiga ”discipliner”, så styr detta nya vetande trots allt redan, explicit eller implicit, humanvetenskapernas traditionella område genom att det leder allt i en ny riktning. I vilket avseende påverkas humanvetenskaperna av omvälvningarna? Hur kan de öppna sig för detta vetande utan att förlora sin identitet? Och på vilket sätt kan dialogen mellan humaniora och neurovetenskaperna göra det möjligt att minska spänningarna mellan intelligens och intellekt, jämlikhet och den kollektiva intelligensens underkastelse, och – än en gång – automatik och autonomi? Hit hör också frågorna om var gränsen går för disciplinerna.

Jag tror att ”neurohumaniora” aldrig bör ta formernas eller stilarnas ”naturlighet” som förevändning för att införa reducerande normer. Hjärnan är inte ”skapad” för att tycka om en viss sorts litteratur, måleri eller musik. Den är uppenbart öppen för och tolerant mot dissymmetrier och disharmonier, och mot oväntade och unika former. Det finns ingen biologisk programmering av varseblivningens estetik. Vi bör således konstruera ett möte mellan humaniora och neurovetenskap som kan föra medvetandet framåt, inte bakåt. Det ankommer på oss att inom humaniora utveckla en kritik av det neurovetenskapliga resonemanget, en kritik som inte innebär ett avståndstagande utan en dialoginriktad prövning.

Översättning: Per Lindqvist

Litteratur

Henri Atlan: La fin du ”tout génétique”? Vers de nouveux paradigmes en biologie. Inra éditions 1999.

Henri Atlan: ”Programme de recherche intercentres biologie et société”, 2009.

Jean-Pierre Changeux, Philippe Courrège och Antoine Danchin, ”Selective Stabilization of Developing Synapses as a Mechanism for the Specification of Neural Networks” i Proceedings of the National Academy of Sciences USA 1983, nr 70, s. 2974–2978.

Jean-Pierre Changeux: ”Les bases neurales dans l’habitus” i Croyance, raison, déraison, colloque annuel du Collège de France sous la direction de Gérard Fussman, Odile Jacob 2005, s. 143–158, s. 149.

”Epigénétigue: l’hérédité au-delà des gènes” i La Recherce nr 463, april 2012, s. 8–54.

H. Gardner: The Frames of Multiple Intelligences. Basic Books 1983.

”Le génome humain cache de ’vaste déserts’” i Le Monde 13 februari 2001.

Jablonka och M.J. Lamb: Evolution in Four Dimensions. Genetic, Epigenetic, Behavioral and Symbolic Variation in the History of Life. MIT Press 2005, s. 245.

P. Lévy: Cyberculture, Rapport au Conseil de l’Europe, Odile Jacob 1997, s. 201.

H. Waddington: ”The Basic Ideas of Biology” i Towards a Theoretical Biology, i fyra volymer Edinburgh University Press 1968–1972, vol. 1, s. 1–32.

Jean Piaget: La psychologie de l’intelligence. Arman Collin, 2012, s. 163–164.

Jacques Rancière: La haine de la démocratie. La Fabrique 2005, s. 105–106.

Louis Leon Turnstone: The Nature of Intelligence. Routledge, London 1924.

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études januarinummer 2018.

Nathalie Sarthou-Lajus är dr i moralfilosofi, vice chefredaktör för tidskriften Études, Paris.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Catherine Malabou visar hur den så kallade epigenetiska revolutionen har förändrat definitionen av intelligens, genom att bryta med idéerna om en ren determinism och medfödda anlag. Intelligensutveckling är, enligt henne, efter detta inte möjlig utan hjälp av den artificiella intelligensens anpassningsförmåga och de nya utbildningsmodeller som denna gynnar. Hon försvarar en dialog mellan humaniora och neurovetenskap för att undvika de former av hegemoni som skapats av datalobbyisterna, som hotar att ersätta den personliga friheten med ett uniformt beteende.

Psykologerna försökte att mäta intelligensen med hjälp av tester som fick konsekvenser för pedagogikerna, i synnerhet genom skapandet av en unik normativ modell (intelligenskvoten, eller IQ) som om det funnes en enda form av intelligens. Vad kan intelligenstesterna säga oss? Vilka är deras begränsningar?

Catherine Malabou: I själva verket fanns det från början två motstridiga skolor: anhängarna av den unika intelligenskvoten, som man fick fram genom ett frågeformulär (g-faktorn), och anhängarna av den så kallade multipla intelligensen, som räknade med åtskilda förmågor.

I USA uppstod det mycket tidigt en debatt som vände sig mot de psykologer som försvarade uppfattningen om en endimensionell intelligens – som Lewis Terman (1877–1956), Cyril Burt (1883–1971) och Charles Edward Spearman (1883–1945). Dessa hävdade det förstnämnda, att intelligensen karaktäriseras av en samlad förmåga som förmår att uttrycka sig inom olika områden som minne, språk och logiskt tänkande utan att splittras eller förlora sin ”allmängiltighet”. I det andra fallet, däremot, betecknar intelligensen en mängd förmågor som är oberoende av varandra och som inte kan mätas utan ett batteri av frågor som är anpassade till respektive förmåga. G-faktorn som sådan var således för somliga, och det redan från början, ifrågasatt på grund av sin enhetlighet. Man kan se ”pluralisternas” uppdelning av ”G” i flytande intelligens (fluid intelligence, eller GF, förmågan till abstrakt tänkande), i kristalliserad intelligens (crystallized intelligence eller GC, som handlar om lexikal förståelse och allmän kunskap), i visuell och spatial förmåga (visual-spatial ability, eller GV), i minnet (GR) och i behandlingshastighet (speed processing, eller GS). Denna senare tendens är fortfarande påtaglig i Howard Gardners arbeten. I sin bok från 1983, Frames of Mind (Basic Books, New York), visar Gardner att intelligensen inte kan reduceras till en enda norm. Intelligens i allmänhet är en ”biopsykologisk potential” till informationsbehandling, men denna uttrycker sig på olika sätt som inte kan sammanfattas i en enda kategori. Det finns intelligenser inom intelligensen. Gardner urskiljer åtminstone sju stycken: språklig, logisk-mate­matisk, musikalisk, spatial, kroppslig-kinetisk, interpersonell [förmåga att se andra] och intrapersonell [förmåga till introspektion]. Dessa former finns hos varje individ i olika grad, vilket avgör den intellektuella personligheten. Ingen av dessa former bör få företräde framför de övriga. ”[Min] teori, skriver Gardner, tar hänsyn till den mänskliga förmågan till kunskap i hela dess rika spektrum.”

Tyvärr är det den första tendensen som fått ett globalt genomslag, vilket IQ-testerna visar. Det som går att säga är att detta test är en bedömning av de kognitiva förmågorna till problemlösning. Dess begränsningar är kopplade till dess likriktning, till dess tendens att utjämna svaren och formerna av begåvning. IQ-tester är för övrigt inte särskilt användbara i skolan.

Vilka konsekvenser har upptäckten av hjärnans epigenetiska utveckling fått för förståelsen av intelligensen? Innebär den slutet för ”geniets” existens, eller till och med för existensen av medfödda förmågor?

Den epigenetiska vändningen inom intelligensens historia är intimt kopplad till den neurobiologiska revolutionen under 1980-talet som avslöjade att hjärnan, långt ifrån att vara ett organ där samordningen skedde utifrån fixerade och rigida lokaliseringar och funktioner, i stället visade sig vara det motsatta – ett ”utrymme för en helhetsinriktad verksamhet” mellan sina olika ytor – och konstant underkastad inre förändringar. Upptäckten av den neuronala plasticitetens centrala roll tvingade fram en grundläggande förändring av definitionen av intelligens, som innebar en brytning med den strikta genetiska determinismen och synen på genetiskt arv. Samtidigt såg nya uppfattningar om förmågor, utveckling och arv dagens ljus.

Övergången från det genetiska paradigmet till det epigenitiska paradigmet blev inledningen till den så kallade ”post-genomiska” epoken inom biologin. Denna har utvecklat ett interdisciplinärt angreppssätt som utvidgar molekylärbiologins forskningsfält till att studera hur delsystem (DNA, proteiner, supermolekylära strukturer, små molekyler) samverkar med de övriga. Denna nya inriktning är ett resultat av sekvenseringen av det mänskliga genomet, som utförts inom ramen för The Human Genome Project.

Vilka var dessa resultat närmare bestämt?

Den 15 februari 2001 publicerade den amerikanska vetenskapstidskriften Nature den nästan kompletta sekvensen av 3 miljarder [kväve]-baser inom detta genom. Resultatet väckte förvåning såväl över att det mänskliga genomet bara innehöll 30 000 gener som att detta endast var 13 000 fler än hos bananflugan. Det visade sig dessutom att generna endast utgör fem procent av genomet. Dessa är isolerade i öar eller knippen som är åtskilda av långa räckor av så kallade ”halvtorra” genetiska områden, som utgörs av skräpartat eller ”repetitivt” (dvs. icke-kodat) DNA. Detta DNA ”utan kod” motsvarar uppskattningsvis en fjärdedel eller en femtedel av hela genomet. Detta tyder på att det i kromosomernas inre finns långa DNA-kedjor som, utifrån vad man vet i dag, inte tycks vara kopplade till sådana gener som kan tillskrivas en särskild funktion. Sekvenseringen av genomet ledde således inte till de stora upptäckter som man hade förväntat sig.

Långt ifrån att visa den genetiska determinismens allmakt fanns det i detta något som tydde på dess nedgång. ”Idén om ’att allt är genetiskt’, skriver Henri Atlan, ”har på allvar skakats i grunden”. Det paradoxala var att The Human Genome Project ”bevisade att allt inte fanns noterat i DNA-sekvenserna, och inte heller på molekyl- eller cellnivå”.

Efter detta har en ny modell utvecklats: ”Uppfattningen enligt vilken helheten eller det väsentliga inom utvecklingen och de levande organismernas funktionssätt är förutbestämt av ett genetiskt program tenderar att bit för bit ersättas av en mycket mer komplicerad modell, som bygger på uppfattningar om interaktion, ömsesidiga effekter mellan det genetiska, vars centrala roll inte förnekas, och epigenetiken, vars betydelse man upptäcker alltmer av.”

Ordet epigenetik är en nybildning skapad 1940 av den engelske biologen Conrad Hal Waddington (1905–1975). Som substantiv betecknar det den gren inom molekylärbio­login som studerar förhållandena mellan generna och de individuella egenskaperna som skapas utifrån dem, annorlunda uttryckt: förhållandena mellan genotyp och fenotyp. När Waddington skapade termen 1968 skrev han: ”Detta ord tycks mig vara en användbar benämning för att beteckna den gren inom biologin som studerar kausala interaktioner mellan generna och deras produkter som frambringar fenotypen.” Adjektivet epigenetisk betecknar allt som hänger samman med denna interaktion och som rör mekanismerna för den genetiska kodens uttryck och transkription.

De epigenetiska modifikationerna berör genernas uttryck men förorsakar inte några förändringar av sekvenserna med nukleotider. Det är en stor skillnad mot de mycket omfattande antaganden som beteendegenetiken gjort. De epigenetiska mekanismerna avgör i hög grad vilka gener som slås på eller av under den process som konstituerar fenotypen, det vill säga den biologiska individualiteten – exempelvis de fysiska drag som är unika för var och en – utan att röra DNA. De epigenetiska modifikationerna är ett resultat av interna kemiska och fysiska orsaker (DNA, nukleosomer, metylering av DNA). Men de kan också ske spontant, som ett svar på omgivningen. Växter, till exempel, sparar på cellnivå minnet av årstidernas växlingar. (Undersökningar av vissa sorters smörgåskrasse har kunnat visa att exponering för kyla under vintern framkallar en strukturell förändring av kromatinet [ett DNA-komplex med proteiner] vilket tvingar blomstringsgenerna till tystnad. Dessa gener reaktiveras under våren när dagarna blir längre, varmare och gynnsamma för fortplantning.)

För att underlätta förståelsen av sambanden mellan genetik och epigenetik använder Eva Jablonka och Marion Lamb i sitt arbete Evolution in Four Dimensions bilden av musikens räckvidd och dess instrumentala utförande: ”Det genetiska systemets informationsöverföring”, skriver de, ”liknar det sätt på vilket musiken överförs genom partiturets förmedling, medan informationsöverföringen hos de icke genetiska systemen liknar den som sker genom inspelningar och utsändningar av musiken, som är individuella tolkningar av partituret. Det som intresserar oss är på vilket sätt dessa två överföringssätt motverkar eller förstärker varandra. Biologerna betraktar det som ett etablerat faktum att de förändringar som sker på gennivå får effekter på framtida generationer, precis som förändringar i partituret kommer att påverka tolkningarna av detta. De ägnar mindre uppmärksamhet åt en alternativ möjlighet, som innebär att de epigenetiska faktorerna själva kan påverka fortplantningen och selektionen av genetiska variationer.” Den genetiska determinismen förmår inte att uttömmande förklara vare sig den enskilda tolkningens vitalitet eller dess oförutsägbara karaktär.

Hjärnans utveckling är, till största delen, just precis en epigenetisk utveckling. Under fosterstadiet bildas merparten av de 10 miljarder neuroner som är verksamma i hjärnan liksom även de oräkneliga synaptiska förbindelser som kopplar ihop dem. Under inflytande av erfarenheter gjorda i livmodern och senare under de första levnadsåren elimineras många av dessa ”irrelevanta” eller överflödiga förbindelser, medan andra konsolideras. Det är arbetet med ”urval och stabilisering genom epigenes”. [Utveckling genom en gradvis mognad, aktivering och inaktivering av arvsanlag, vilket gör att individens läggning eller beteende tar form i samspel med omständigheter i miljön övers.?anm.]. De synaptiska förbindelserna mellan nervcellerna, skriver Jean-Pierre Changeux, ”upprättas inte som ett kretskort i en dator, utan urvalet kommer till stånd genom en metod av trial and error”. Denna process äger inte rum enbart under så kallade ”kritiska perioder” av utvecklingen. Hjärnan genomgår under hela livet synaptiska modifieringar, som den tvingas till av erfarenheten. Utvecklingen av hjärnan pågår således långt efter födseln och beror till stor del på miljömässiga och kulturella faktorer. Teorin om epigenes genom synaptisk stabilisering är således motsatsen till en innatism [en filosofisk uppfattning att vissa mentala strukturer är medfödda övers.anm.].

Vad får dessa fenomen för konsekvenser för studiet av intelligensen? Intelligensens biologiska fakta – som i synnerhet förutsätter existensen av en neural bas för varje kognitiv handling – låter sig i själva verket inte längre vare sig ”mätas” eller återföras på en orsak. Men de förblir trots allt observerbara, vilket dagens digitala bilder visar. Men detta motsäger på intet sätt det obestämbara i kunskapen, i tänkandet och i handlingen. Neuronernas formbarhet är frikopplad från deras uppbyggnad. Detta innebär slutet för innatismen, för den strikta determinismen och för idén om ”geniet”.

Men innan man ens vetenskapligt hade ifrågasatt sambandet mellan gener och funktioner, innan man ens hade slutat att försöka isolera ”intelligensgenen”, hade den schweiziske psykologen Jean Piaget (1896–1980) redan skapat en dialog mellan biologi och psykologi på andra grundvalar än den strikta determinismens. Utan att någonsin förneka intelligensens empiriska dimension, men i stället göra anspråk på den, kunde han från början karakterisera denna som formbarhet och rörlighet, inte som predestination. Piaget kom mycket tidigt fram till att intelligenstesterna var otillräckliga. De var oförmögna att upptäcka en sådan ”process”: ”Det är obestridligt att testerna av nivån i stora drag gav det man hade förväntat sig; en snabb och praktisk uppskattning av en individs helhetsnivå. Men det är inte desto mindre uppenbart att de endast mäter en ”kapacitet” utan att få grepp om de skapande processerna som sådana”, skriver han.

Internetkulturen som kombinerar naturlig intelligens med artificiell intelligens öppnar nya vägar för att lära sig saker, för andra pedagogiska relationer, i synnerhet när det handlar om undervisning vid universiteten: distansundervisning, webbseminarier, webbgrupper. Skapar inte denna typ av undervisning, som monterat ner den traditionella pedagogiska relationen, nya ojämlikheter?

Det är i dag inte längre möjligt att få intelligensens naturliga rörlighet att blomstra utan hjälp av teknisk intelligens och från nya utbildningsmodeller som denna rörlighet håller à jour. Uppfattningen om ”kollektiv intelligens” har för övrigt gett namn åt syntesen av dessa båda. ”Den ideala informationssamlaren”, skriver Pierre Lévy, ”är inte längre den artificiella intelligensen (att göra en maskin lika intelligent, om inte mer intelligent, än en människa), utan den kollektiva intelligensen, att kunna utvärdera, maximalt utnyttja och få ut synergieffekter från kompetenser, föreställningar och intellektuella energier, oavsett deras kvalitativa olikheter och var de befinner sig”.

Det finns helt klart i dag en virtuell gemenskap, ett nytt gestaltande av ett ”vi”, som är kopplat till den tekniska utvecklingen. Det virtuella i detta ”vi” gör det likväl inte mindre verkligt. Tvärtom, den virtuella gemenskapen är i dag medveten om en sorts materialitet. Den finns på vissa platser och i vissa miljöer i denna ”cyberrymd”. ”Jag definierar ’cyberrymden’?”, förklarar återigen Lévy, ”som det kommunikationsrum som hålls öppet genom uppkopplingen av datorer över hela världen och av datminnen”. (Lévy preciserar att ”ordet cyberculture myntades 1984 av William Gibson i science fictionromanen Neuromancer”.)

Cyberrymden är tom och full på samma gång. Den accepterar vilket innehåll som helst och varje form av beröring. Långt ifrån att vara ett passivt stöd är det tvärtom utformat av användarna, som i gengäld påverkas av det. Dess pedagogiska värde är ovärderligt och bygger på ett nytt utbildningsparadigm som utgörs av ett lärande genom samarbete, ”gruppens undervisning av sig själv”. Den experimentella demokratin går i dag inte att förstå utanför det globala vetandets kollektiva styrning.

Att använda den kollektiva intelligensen är emellertid inte problemfritt. Å ena sidan uppmuntrar cyberrymdens tekniska automatik till autonomi. Var och en är här fri att göra vad han eller hon vill, att här skapa och organisera sitt vetande utifrån sina avsikter. Det finns inga normer för hur webben/internet ska användas. Cyberrymden, skriver Lévy, ”utformar och omformar gestalten av en mobil labyrint, som utvidgas utan någon särskild plan […] en labyrint som själve Daidalos inte hade kunnat drömma om”. Denna rymd är universell, eftersom den tillhör alla, men den utgör ändå inte helheten. ”Ju mer ’universell’ cyberrymden blir […] desto svårare blir det för informationssamhället att upprätthålla sin totala dominans. Det universella i cyberrymden saknar också ett centrum i form av riktlinjer.” Denna universalitet – tömd på central innebörd, detta oordningens system, denna labyrintiska transparens, som tillhör den kollektiva intelligensen – definieras som att vara ”universell utan att vara allt”.

Å andra sidan ser man att uppkomsten av en sådan universalitet också paradoxalt nog sanktionerar de nya hegemonier som informationslobbyister skapat inom de kulturella industriernas ekonomi, och som hotar just den automatiska autonomin genom att ersätta denna med en likriktning av handlingar och beteenden. Dessa fenomen är utformade utifrån en logik som bygger på att den ovan nämnda automatiken avbryts. De erbjuder tvärtom denna utslätade bild av empatisk, beteendemässig och globalt libidinös enhetlighet, som inte känner till vare sig störningar eller negativa hållningar. I detta avseende är ”den kollektiva intelligensen mer ett problemområde än en lösning”. Man kan faktiskt fråga sig om det intelligenta kollektivet är autonomt, ”dynamiskt, emergent, fraktalt [starkt sönderbruten, med ett självlikformigt mönster med en struktur i alla skalor, övers.?anm.]” eller om det alltid blir en leksak i händerna på en organism som är mycket starkare än detta kollektiv, och om inte intelligensens mångfald alltid försvinner i sörjan av konsumentbegär. Jacques Rancière delar samma oro: ”Den kollektiva intelligens som är skapad av ett dominerande system”, skriver han, ”är aldrig mer än detta systems intelligens”. Det krävs makt, mot själva systemet, för att ”delta oberoende av makt eller intelligens”.

Vilket inflytande har neurovetenskapen i dag på universitetsutbildningen? Är humanioras existens hotad av de nya kunskapernas spridning, eller utgör den tvärtom en möjlighet att förnya dialogen mellan humaniora och naturvetenskap?

Ni har helt rätt. Dessa fenomen handlar i högsta grad om undervisningens framtid. Hur kan cyberrymdens och den kollektiva intelligensens ”universalitet utan helhet” sprida sig mellan olika kunskapsområden utan att det bildas nya hegemonier eller nya centra? En av de viktigaste förändringarna, som märks inom universitetsutbildningen, hänger ihop med uppkomsten och utbredningen av ”neurovetenskaper”: neurolingvistik, neuroekonomi, neuropsykoanalys, för att bara nämna några. Även om det än så länge inte är korrekt att tala om fullvärdiga ”discipliner”, så styr detta nya vetande trots allt redan, explicit eller implicit, humanvetenskapernas traditionella område genom att det leder allt i en ny riktning. I vilket avseende påverkas humanvetenskaperna av omvälvningarna? Hur kan de öppna sig för detta vetande utan att förlora sin identitet? Och på vilket sätt kan dialogen mellan humaniora och neurovetenskaperna göra det möjligt att minska spänningarna mellan intelligens och intellekt, jämlikhet och den kollektiva intelligensens underkastelse, och – än en gång – automatik och autonomi? Hit hör också frågorna om var gränsen går för disciplinerna.

Jag tror att ”neurohumaniora” aldrig bör ta formernas eller stilarnas ”naturlighet” som förevändning för att införa reducerande normer. Hjärnan är inte ”skapad” för att tycka om en viss sorts litteratur, måleri eller musik. Den är uppenbart öppen för och tolerant mot dissymmetrier och disharmonier, och mot oväntade och unika former. Det finns ingen biologisk programmering av varseblivningens estetik. Vi bör således konstruera ett möte mellan humaniora och neurovetenskap som kan föra medvetandet framåt, inte bakåt. Det ankommer på oss att inom humaniora utveckla en kritik av det neurovetenskapliga resonemanget, en kritik som inte innebär ett avståndstagande utan en dialoginriktad prövning.

Översättning: Per Lindqvist

Litteratur

Henri Atlan: La fin du ”tout génétique”? Vers de nouveux paradigmes en biologie. Inra éditions 1999.

Henri Atlan: ”Programme de recherche intercentres biologie et société”, 2009.

Jean-Pierre Changeux, Philippe Courrège och Antoine Danchin, ”Selective Stabilization of Developing Synapses as a Mechanism for the Specification of Neural Networks” i Proceedings of the National Academy of Sciences USA 1983, nr 70, s. 2974–2978.

Jean-Pierre Changeux: ”Les bases neurales dans l’habitus” i Croyance, raison, déraison, colloque annuel du Collège de France sous la direction de Gérard Fussman, Odile Jacob 2005, s. 143–158, s. 149.

”Epigénétigue: l’hérédité au-delà des gènes” i La Recherce nr 463, april 2012, s. 8–54.

H. Gardner: The Frames of Multiple Intelligences. Basic Books 1983.

”Le génome humain cache de ’vaste déserts’” i Le Monde 13 februari 2001.

Jablonka och M.J. Lamb: Evolution in Four Dimensions. Genetic, Epigenetic, Behavioral and Symbolic Variation in the History of Life. MIT Press 2005, s. 245.

P. Lévy: Cyberculture, Rapport au Conseil de l’Europe, Odile Jacob 1997, s. 201.

H. Waddington: ”The Basic Ideas of Biology” i Towards a Theoretical Biology, i fyra volymer Edinburgh University Press 1968–1972, vol. 1, s. 1–32.

Jean Piaget: La psychologie de l’intelligence. Arman Collin, 2012, s. 163–164.

Jacques Rancière: La haine de la démocratie. La Fabrique 2005, s. 105–106.

Louis Leon Turnstone: The Nature of Intelligence. Routledge, London 1924.

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études januarinummer 2018.

Nathalie Sarthou-Lajus är dr i moralfilosofi, vice chefredaktör för tidskriften Études, Paris.