Biskop Brask – mångsidig framåtblickande bevarare

Anekdoten om brasklappen har gjort Linköpingsbiskopen Hans Brask
(1464–1538) till en av de mest kända personerna i det medeltida Sverige. Historien framställer honom som en listig man, som inte ville ge klara besked utan reserverade sig för alla eventualiteter. Han vände kappan efter vinden för att skydda sig själv och sin maktställning. Bilden av honom är präglad av hans fiende, den lutherske reformatorn Olaus Petri. Typiskt nog har de segrande skrivit historien, men det rika källmaterial från Brask själv som bevarats i arkiven ger oss andra synvinklar på detta intressanta människoöde. Ett par viktiga handskrifter har utgivits och översatts av latinisten Hedda Gunneng, senast i boken Biskop Brasks måltider. Svensk mat mellan medeltid och renässans (Atlantis 2016). I dessa dagar när reformationens inledning 1517 uppmärksammats på olika håll i Europa, kan det vara värdefullt att se hur en av reformationens motståndare i Sverige handlade och tänkte för femhundra år sedan. Det visar sig att han i själva verket var en konsekvent och rakryggad person. Varför kämpade han emot egentligen och vad var han rädd att förlora?

Dåtidens samhälle skiljde sig mycket från det moderna Sverige, som började växa fram senare under 1500-talet. Senmedeltidens kyrka var stark – religiöst, ekonomiskt, politiskt och juridiskt. Brasks samhällsställning speglas till exempel i en handskrift där maten vid hans bord dokumenteras. Det var mat som passade för en man som hade internationell erfarenhet och umgicks med furstar. Under studietiden i Rom hade Brask avlagt doktorsexamen i kyrkorätt. Detta var en vanlig bakgrund för biskoparna. Den svenska kyrkans biskopar hade svurit trohet mot påven. Regenten var svag, vare sig han var unionskung över Danmark, Sverige och Norge eller svensk riksföreståndare. Uppror och maktskiften inträffade ofta.

Biskopsrollen var mångsidig och Brask bemästrade den fullt ut. Medan många av de ordinarie biskoparna på kontinenten var mer furstar än kyrkoledare, hade en svensk biskop i regel ingen hjälpbiskop vid sin sida utan måste göra allt själv. Vintertid, när det var bra före, reste han runt i stiftet för att inspektera församlingsliv, kyrkor och prästgårdar. Konfirmationens sakrament, som bekräftade människors status som kristna, kunde endast utdelas av biskopen, och om han inte skötte sin uppgift, började folk klaga och vägra betala tionde. Det förväntades att han skulle dela ut avlatsbrev, som gav människor befrielse från botgöring för synder. Man sökte upp honom för att han skulle döma i mål rörande trolovning och skilsmässa, när det på olika sätt hade trasslat till sig i lokalsamhället. Inte sällan var han allierad med bönder när adelsmän försökte komma åt sockenkyrkors jordegendom. Han försökte hindra otillbörlig inblandning i stiftskyrkans angelägenheter från såväl världsliga furstar som påvar.

Brask gjorde allt för att främja det traditionella kyrkolivet. Han utnyttjade den relativt nya boktryckarkonsten för att sprida liturgiska böcker för präster och uppbyggelselitteratur på svenska för lekmän. Det skedde i utlandet och vid tryckeriet i Söderköping. Han skickade stränga förmaningsbrev till franciskaner och birgittiner i stiftet i syfte att reformera och stärka det religiösa ordenslivet. Det var en triumf för honom när han 1515 kunde fira skrinläggningen av den helige biskop Nils Hermanssons reliker i domkyrkan. Detta var ett steg på vägen mot påvlig helgonförklaring. Händelsen blev en folkfest i Linköping.

År 1523, tio år efter Brasks biskopsvigning, hade läget försämrats radikalt. Stora katastrofer hade övergått kyrkan och riket. Unionskungen Christian II hade i hela Norden fått rykte som tyrann. I blodbadet 1520 hade många av Sveriges ledande män avrättats, däribland ett par biskopar. Brask klarade sig dock, vilket gav upphov till den nämnda historien om brasklappen. Han trodde faktiskt till en början att unionskungen skulle skydda kyrkans privilegier, men när kungens män dräpte munkarna i Nydala kloster, var dessa förhoppningar bortblåsta. Därtill kom att Christian hade påtvingat svenskarna ärftlig tronföljd, vilket enligt den rättslärde Brask stred grovt mot rikets rättigheter och traditioner. För en tid hoppades han i stället på den unge adelsmannen och upprorsledaren Gustav Eriksson (Vasa). Brask var själv en av dem som medverkade till att Gustav valdes till riksföreståndare i Vadstena 1521. Men även detta skulle snart visa sig vara en felsatsning.

Den 6 juni 1523 valdes Gustav till svensk kung i Strängnäs i den avsatte Christians ställe. Brask försökte visa att han var beredd att tjäna riket på olika sätt och hans kunskaper som jurist och historiker var erkänt värdefulla. Ur krönikor och brev letade han fram historiska argument som skulle styrka att Skåne, Blekinge, Halland och Gotland var gamla svenska landskap. Detta skulle användas i diplomatiska förhandlingar och propaganda riktad till invånarna i dessa provinser men också till Sveriges invånare. Han menade att svenskarna var goternas arvtagare och att Gotland borde tillhöra Sverige eftersom det var ett gammalt gotiskt land. I sina utfall mot illistiga danskar och kätterska tyskar och ryssar visade han sig som en ”god svensk man” som det hette. Etniska föreställningar förekom ofta i politisk propaganda under senmedeltiden, men som forskningen visat hade de inte samma dominans över tanken som de skulle få långt senare. Det fanns ett komplicerat system av olika lojaliteter till landskapet, riket, fursten, kyrkan och så vidare. Brask tänkte naturligtvis i första hand på kyrkan, och hans starka politiska engagemang var ett sätt att värna kyrkans intressen. Om det rika Skåne kunde erövras vore kyrkan fredad från hård beskattning. Om Gotland erövrades skulle det bli lättare för honom att utöva sin biskopsroll där.

Brask kom också med en rad förslag och idéer inom näringslivet. Han experimenterade med saltframställning genom kokning av Östersjövatten. Försöket föll kanske inte så väl ut, men tanken var att få fram billigare salt. Tyska köpmän hade drivit upp priset på denna livsnödvändiga vara. Brask hade planer på att gräva en kanal genom Sverige för att förbinda Östersjön med Västerhavet. På så sätt skulle man kringgå Lübecks monopol och handla med nederländare och engelsmän i stället. Brask ville också skaffa hit apotekare, som kunde göra läkemedel, konfekt och marsipan, och hantverkare, som kunde blåsa glas, framställa salpeter, papper och mässing, mura under vatten och bygga vindeltrappor. Sverige var ett underutvecklat land, och det ville biskopen råda bot på. Kyrkan skulle alltså vara pådrivande i denna utveckling.

Kung Gustav ägnade allt detta ett ganska förstrött intresse. Vad han ville ha av biskopen i Linköping var pengar. Brask klagade över att kyrkan aldrig hade beskattats så hårt tidigare. Kungen förlorade snabbt tålamodet och började aktivt motarbeta bis­kopen och kritisera honom öppet i brev till stiftets invånare. Ett allvarligt övergrepp inträffade när kungens män 1524 beslagtog silverskrinet som var ämnat för den heliga Katarinas reliker i Vadstena kloster. Kungens sekreterare Laurentius Andreae försvarade konfiskationen, och när han öppet visade sympatier för den nya lutherska läran insåg Brask vad klockan var slagen. Brask hade mycket tidigt försökt stoppa spridningen av lutherska idéer. Han visste att de var fördömda av påven och han betraktade dem som bara en upprepning av gamla kätterier, vilka syftade till att avskaffa klostren, helgonkulten, vördnaden för Maria, bönen för de döda och mycket annat som var centralt i kyrkolivet. Om man övergav troheten mot påven, så hade kyrkan inget att stödja sig mot och den kyrkliga enheten gick förlorad, varnade han. Brask var mycket skeptisk till översättningen av Nya testamentet till svenska, eftersom han menade att en översättning utan åtföljande förklaringar lätt kunde feltolkas, när olärda personer fick den i sina händer. Han beställde i stället hem aktuell antiluthersk litteratur och spred den till kloster och kolleger. Luthers lärjunge Olaus Petri ville han ställa inför inkvisition. Kungen anklagade Brask för att motarbeta evangelisk lära.

På Västerås riksdag 1527 miste Brask en stor del av sin ekonomiska, politiska och juridiska makt. Förgäves protesterade han mot att Olaus Petri och Uppsalaprofessorn Peder Galle debatterade läran offentligt vid riksdagen. Det bestämdes att evangeliska predikanter skulle få verka fritt. Kungen hade på ett skickligt sätt utnyttjat adelns och borgarnas fiendskap mot biskoparna, och nu hade han fria händer att överföra kyrklig egendom till kronan. Förebilden var Preussen, där biskopsämbetet bibehölls, men fursten ersatte påven som överhuvud. Kung Gustav drev vidare en politisk utveckling som redan påbörjats av föregångarna Karl Knutsson och Christian II, och den nya teologin gav en välkommen motivering. Samtidigt är det en förenkling att påstå att reformationen genomfördes i Sverige bara av politiska och ekonomiska skäl. Religionen och teologiska spörsmål var viktigare än så.

Brask var klarsynt och insåg att han inget kunde göra, åtminstone inte för tillfället. Biståndet från påven till Sverige var anmärkningsvärt svagt och kom alldeles för sent. I samband med en visitationsresa till Gotland lämnade Brask Sverige och hamnade i Hansestaden Danzig, där han beskyddades av den polske kungen. I Polen samarbetade kung och biskopar, och där segrade motreformationen. Brask hoppades kanske att ett uppror skulle störta kung Gustav, och han skickade brev hem till invånarna i Linköpings stift med varningar för det lutherska kätteriet. Han kände dem väl genom sina visitationsresor och visste att den gamla kyrkan hade en stark ställning i folkdjupet. Han hoppades också att ett koncilium skulle upphäva splittringen inom den katolska kyrkan. Inget av detta skedde. Brask gav sig iväg till det utlysta konciliet, men det ställdes plötsligt in. Han avled i ett cistercienskloster på den storpolska slätten 1538. Kung Gustav mindes ännu på sin dödsbädd 1560 sin vedersakare med avsky. Andra kom ihåg honom som en inspiratör och föregångsman inom politik och näringsliv. När vi femhundra år senare studerar källorna förstår vi att han på en gång syftade framåt och ville bevara det gamla. Han ville behålla kyrkans ideologiska, ekonomiska och juridiska frihet och stärka den genom att aktivt delta i och utveckla samhällslivet på alla plan. Som jurist var det naturligt för honom att tänka att lagen, både den internationella kyrkorätten och den inhemska rätten, garanterade att den goda ordningen bevarades. Men det fanns ingen annan med hans kapacitet i Sverige som kunde bistå honom.

Exemplet Hans Brask visar att många komplicerade faktorer låg bakom den kyrkosplittring som alltjämt består. Historien kan förhoppningsvis ge oss insikter om hur söndringen skall övervinnas.

Per Stobaeus är fil.dr i historia, bibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek och författare till böckerna Hans Brask. En senmedeltida biskop och hans tankevärld och Från biskop Brasks tid.