Humanism?

”Först i människan har den skapande utvecklingen nått den punkt där verkligheten möter sig själv i dom och val.”

Dag Hammarskjöld

Finns det någon som inte vill vara humanist? Josef Stalin ansåg sig företräda humanismen, och Michel Foucauld kallar humanismen ”alla filosofers lilla glädjeflicka”, därför att alla bekänner sig till idealet men har svårt att säga vad det skulle bestå i. Vem vill vara brutal, bestialisk och inhuman?

Likväl har ordet en gång haft en exakt innebörd. Dess grund är det romerska begreppet humanitas, humanitet, mänsklighet, första gången belagt i den anonyma skriften Rhetorica ad Herennium (80-talet f.Kr.). Litet senare används det av Cicero. Även om det sammanfattar en rad klassiska grekiska ideal, så är själva ordet är rent latinskt. Det humana är motsatsen till det djuriska, det bestialiska. Från början föds individen som en potentialitet till alla möjliga ting, det högsta och det lägsta, dygder och laster. Humanitet är resultatet, så tänkte man, av en lång process. Genom tilltagande självkännedom och självkontroll blir människan mänsklig. De möjligheter som ligger slumrande i envar aktiveras. Idealet omfattar moralisk och intellektuell bildning, ädelmod, värdighet, humor, smak, finkänslighet, behärskning, vänlighet, godhet, mildhet, gästvänskap och generositet.

Och den romerske provinsguvernören i nuvarande Turkiet, Plinius den yngre (d. ca 112 e.Kr.), gör ett tillägg till denna katalog, viktigt för senare humanister: ”Jag är en strängt upptagen man, tvungen att syssla med många och tröttande officiella uppgifter. Dagarna är fyllda av rättegångar, ämbetsskrivelser som skall sättas upp och undertecknas, otaliga onjutbara brev (inliteratissimas litteras) skall skrivas. Klagar jag min nöd för Eufrates, tröstar han mig med att detta är en del av filosofin och en skön del, det offentliga ansvaret, att informera sig om problem och bilda sig en personlig uppfattning, att främja rätt och skipa rättvisa, att göra det som andra pratar om.” Kombinationen av personlig bildning och offentligt ansvar ingår i modellen.

Det antika bildningsidealet

Under renässansen fann Leonardo Bruni (d. 1444) här, hos Cicero och Plinius, nyckeln till ett ideal som kom att fängsla många under de närmaste seklerna inom den rörelse som kallas renässanshumanismen. I skiftet mellan medeltid och nya tiden fick den sin typiske representant i Erasmus av Rotterdam. Den antika bildningen är oöverträffad och måste efterliknas, för att inte säga efterapas. Idealet blev den allsidigt bildade universalmänniskan som står över alla tillfälliga modeväxlingar på grund av sin solida förankring i en urgammal skoltradition. Man lade stor vikt vid retoriken, förmågan att använda språket på ett ändamålsenligt sätt. Både protestanter och katoliker anammade detta pedagogiska ideal. Med latinska språket som grund utbildades en kader av ämbetsmän, domare, vetenskapsmän och präster som alla kunde kommunicera med varandra, också över de konfessionella gränserna.

Under 1700-talet utvecklades en humanism som inte lika ensidigt stirrade på antiken (om vi undantar Winkelmanns besatthet av allt grekiskt). Leibniz, Kant och Fichte pläderade för toleransen (den dyrköpta erfarenheten från de stora religionskrigen). Universums mål blev danandet av unika personligheter, ett ideal som tydligast kan ses hos gestalter som von Humboldt och Goethe. För dessa människor blev språkstudiet inte bara en delsysselsättning utan något som omfattade allt mänskligt.

Men ingen av dessa människor visste om att de var humanister. Ordet humanism föddes först 1808 i ett betänkande om grundvalarna för gymnasieundervisningen i Bayern. Humanismen stod i motsats till filantropismen och var ett utbildningsideal som insisterade på klassiska språk i motsats till en praktiskt-yrkesorienterad inriktning av skolväsendet. Företrädarna för ”humanismen” i denna mening tänkte att exemplen från antiken har en förädlande inverkan på ungdomen: genom studiet av antiken skulle man ta så starka intryck att man fostrades till en personlighet.

Under mellankrigstidens Weimarrepublik pläderade lärda män som Werner Jäger för den klassiska grekiska kulturen som evigt giltig, en stadig grund på vilken man kunde finna orienteringsmärken i en samtid som blev alltmer oöverskådlig. Rörelsen blev utan verkan. Många av nazismens koryféer kunde både grekiska och latin, något som inte gjorde dem mänskligare.

Marx’ humanism – ateism

Vad kritikerna har vänt sig mot i dessa ideal har uppenbart varit dess tunna idealism: dess elitära grunddrag och dess bildningsegoism. En helt annan och religionskritisk tendens fick begreppet humanism (människan som människans enda mått och norm) hos den klassiskt bildade Karl Marx. För honom var den klassiska humanismen bara de kammarlärdas legitimering av tingens oordning. Humanism blev för honom målet att emancipera (friköpa) människan från alienerande (förslavande) religiösa och metafysiska vanföreställningar. Människan skulle emanciperas från allt som höll henne nere i slaveri under främmande krafter och själv ta över ansvaret, bli sin egen lyckas smed. Människan är och blir vad hon är genom sitt arbete. Om humanitas i det gamla Rom stod som motsats till det djuriska, så definierar Marx det som motsatsen till det gudomliga, de tänkta makter som håller människan fängslad i villfarelsen om historiens ödesbestämdhet.

Människan är sin egen skapare, och naturen är objekt för människans behov, och när dessa tillfredsställs, frigörs hon till en fullödig mänsklig tillvaro. 1900-talets marxistiska humanism (Ernst Bloch, Roger Garaudy) såg politiken som medel att påverka produktionsförhållandena för att bereda marken för denna ”totala människa”. En annan gren representerades av Theodor Adorno och Max Horkheimer, som ville åstadkomma en ”andra upplysning” genom att påvisa människans främlingskap för sig själv med den moderna sociologins alla metoder. Genom denna religionskritiska tradition har ordet humanism i vissa kulturkretsar kunnat användas närmast som synonym till ateism.

Existentiell humanism

Den existentialistiska humanismen såg, enligt Jean-Paul Sartre, människan som absolut fri, utan att tillvaron har någon som helst inbyggd mening eller ”naturlig” norm för människans etik. Hon uppställer inför tillvarons absurditet själv målen och medlen att nå dem. Vad som helst kan därför bli resultatet av denna ”heroisk-tragiska” form av humanism. Andra moderna existentialister ser humanismen som ett program för befrielse från det som hotar det mänskliga: från naturens inhumanitet (Maurice Merleau-Ponty), eller från det bestialiska, där hjälten är en övermänniska (Albert Camus). Humaniseringsprocessen är aldrig säkerställd, den är en fortgående uppgift. Den är människans sätt att (genom revolt, revolution eller protest) skapa mening med sin tillvaro, som i sig själv inte har någon mening. Arthur Koestler såg målet för en ”humanistisk etik” att låta varje människa ta ansvar för sin etik, att utöva ”yrket människa” som privatpraktiker (Camus). Människan är ”dömd till frihet” (Sartre) och ”dömd till mening” (Merleau-Ponty).

När de ateistiska humanismerna sätts i politiskt system tycks de sluta i mänsklig katastrof, det inhumana i renodlad form. Det sjuttiofemåriga sovjetiska experimentet är då blott en akt i Le drame de l’humanisme athée, för att citera titeln på en bok av Henri de Lubac.

Kristen humanism

Den kristna humanismen har av Jacques Maritain formulerats som en ”integral humanism, som är i stånd att i sig uppta allt, eftersom den vet att Gud inte har någon motsats och att allting oemotståndligt lyder under den gudomliga försynens ledning. Den dömer inte till mörkret allt detta som i mänsklighetens arv har sitt upphov i kätterier och schismer, i hjärtats och förnuftets förvillelser … Den vet att de historiska krafter som satts i rörelse av villfarelserna trots sig själva har tjänat Gud.”

Det framgår kanske av denna översikt att begreppet humanism är hopplöst mångtydigt.

Orden har ingen naturgiven betydelse, någon orubblig referens. De är brickor i ett spel av motsatser. De får den innebörd vi ger dem. Att humanism kan betyda vad som helst som en människa finner värt att satsa på i en viss historisk situation skapar onekligen terminologisk förvirring. Många humanismer har saluförts på livsåskådningarnas stormarknad.

Ett vettigt innehåll i humanism vore den klassiska humanismens ideal, Roms och renässansens: att gentemot provinsialism och i sig slutna system, genom umgänget med världslitteraturens, trons och filosofins klassiska texter (helst på originalspråken) berika sitt språk och bli hemma i verkligheten. Humanism vore då att satsa på personlighetsdaningen, med början i sig själv, enligt de klassiska kardinaldygderna rättskänsla, klokhet, mod/uthållighet och måtta. Humanism är tron på att den enskilde spelar avgörande roll. Det viktiga i ett samhälle händer när individer når en övertygelse. Detta är något som man inte automatiskt kan få via databaser, utan bara genom idealbildning, genom att se upp till personer som förverkligat ett ideal som man vill eftersträva.

Den beundran dessa människor väcker i sin samtid och eftervärld bevisar att de inkarnerat hedersbegrepp som väcker hopp om att världen kan bli en mänskligare plats att leva på: Gandhi, Martin Luther King, Nelson Mandela, moder Teresa är några exempel. Inga system kan garantera att sådana människor framträder. Det sker blott när övertygelser uppkommer hos enskilda människor som beslutat sig för att efterlikna ett ideal. Varje system visar sin hållbarhet (eller motsatsen) i den mån som det frambringar människor som i längden kan tjäna som ideal för andra. Humanism i denna mening är också att ta sitt samhällsansvar. Svensken Dag Hammarskjöld (död 1961) kunde ses som representant för ett sådant humanistiskt program, som har ett verkligt innehåll och inte bara består av honnörsord som ingen skulle våga förneka offentligt.

Staten och dess läroplaner kan med andra ord inte garantera de värden som staten bygger på. Det måste ske genom andra krafter, genom individuella övertygelser. Sådana skapas alltid genom idealbildning.