De bestämmelser som reglerar under vilka former som äktenskap kan ingås varierar från tid till tid och från land till land. Förutom kontrahenterna själva har såväl staten som de religiösa samfunden sina synpunkter på frågan. I betänkandet Äktenskap för par med samma kön. Vigselfrågor (SOU 2007:17) skriver Äktenskaps- och partnerskapsutredningen att staten bör avstå från att introducera en obligatorisk borgerlig vigsel. För den katolska kyrkan är den statliga förordningen av vigselformen emellertid inte någon avgörande fråga. Den är givetvis viktig för den samhälleliga ordningen, men statens val av vigselform ser olika ut i olika delar av världen där den katolska kyrkan spelar en aktiv roll som aktör på samhällets arena. Den precisa utformningen av den inför staten juridiskt giltiga vigseln mellan en man och en kvinna är inte en angelägenhet av central betydelse för kyrkans uppfattning om ett giltigt äktenskap så länge kyrkan har frihet att bestämma över den kyrkliga vigselformen.
En ordning eller rättslig norm där den statligt erkända borgerliga vigseln skall vara obligatorisk för alla som vill gifta sig tycks vara mest rättvis och allmänt acceptabel. Det innebär att alla vigslar i landet skall äga rum i rådhuset eller liknande kommunala eller offentliga inrättningar. Detta sker inför en statligt legitimerad vigselförrättare med två vittnen närvarande. Vigseln i kyrkan i ett visst samfunds regi och enligt den i samfundet rådande vigselformen bör vara frivillig och äga giltighet enbart inom samfundet ifråga, för den katolska kyrkan i enlighet med gällande kyrkolag. Införandet av en sådan ordning innebär naturligtvis en signal om att kyrkans syn på äktenskapet bara är en bland flera andra, vilket kan innebära en försvagning av den kristna äktenskapssynens normativa kraft i samhället. I en pluralistisk och mångreligiös kultur som vår torde det dock vara den enda rimliga vägen in i framtiden.
Det är främst tre argument som talar för en sådan ordning.
1. Frågan om vigsel berör de allra flesta människor i samhället. Det är en samhällelig rättvisefråga. Det bör finnas en likhet för alla. En vigselform som gäller alla skall behandla alla lika i detta avseende. Det finns inga vigslar i det kyrkliga finrummet för de ena (som inte ens behöver vara troende), medan de andra får åka kommunal snålskjuts. Detta argument väger desto tyngre ju mer mångkulturellt samhället är. Alla olika livsåskådningsgrupper har en gemensam vigselform i det samhälle som de tillhör.
2. När rättvisans krav är uppfyllda skall det finnas utrymme för individuella val. Inför en sekulär institution kan en katolik inte ingå ett för kyrkan giltigt äktenskap. Som katolik är man bunden av den katolska vigselformen. Den kyrkliga vigseln fogar visserligen inte något nytt till den borgerligt förrättade vigseln i den statligt rättsliga sfären, men den är av största vikt för dem som vill höra hemma och vara verksamma i den kyrkliga gemenskapen.
3. I många länder i Europa fungerar den obligatoriska borgerliga vigselformen i kombination med den frivilliga kyrkliga vigseln alldeles utmärkt. I människors allmänna medvetande är det självklart att man före den kyrkliga vigseln ”går till rådhuset” in-nan man gifter sig i kyrkan. Att gifta sig i kyrkan blir också ett tydligare ställningstagande hos den man och den kvinna som förutom den borgerliga vigseln medvetet väljer den kyrkliga vigseln.
I både Svenska kyrkan och olika frikyrkor finns en utbredd uppfattning om att äktenskapsbegreppet bör omformuleras och öppnas för en ny innebörd. Enligt dessa förslag skall homosexuella relationer eller par rymmas inom äktenskapet med argumentet att det är en ny tid vi lever i som kräver ett nytt samlevnadsparadigm. Samma grupper vill emellertid ofta behålla den kyrkliga, statligt sanktionerade vigselrätten. De genomskådar knappast den inre motsägelsen i dessa båda krav: det förra förordar en ny ordning för en ny tid, det senare vill ha kvar en gammal ordning från en svunnen tid.