I dina artiklar och forskningsrapporter talar du mycket om sekularisering och sakralisering. Vad menar du närmare bestämt med dessa begrepp?
Generellt sett kan man säga att sekularisering innebär att religion betyder allt mindre för allt fler inom allt fler områden. Men sekulariseringen har många olika ansikten. Den visar sig till exempel genom att religionens inflytande på statsmakten minskar, att konfessionell religionsundervisning försvinner ur det allmänna skolsystemet och att man avskaffar statskyrkosystemet. Det handlar i det fallet om en upplösning av integrationen mellan religion och statsmakt. En annan aspekt av sekulariseringen är att de religiösa samfundens aktivitetsnivå minskar, att det anordnas färre gudstjänster och att samfundens verksamheter samlar allt färre människor. En tredje betydelse har att göra med att människor tappar intresset för religiösa frågor och att antalet individer som har en egen personlig tro sjunker. Slutligen kan man med sekularisering mena att den religiösa tron får allt mindre betydelse i det politiska livet och att religiösa övertygelser inte spelar någon avgörande roll för människors politiska ställningstaganden och för samhällsbyggandet.
Med begreppet ’sakralisering’ menas helt enkelt raka motsatsen till sekularisering, alltså att religion blir allt viktigare för allt fler inom allt fler områden. Även en sakraliseringsprocess kan beskrivas utifrån de fyra olika perspektiv som jag använde för att beskriva sekulariseringsprocessen.
Tesen att samhället hela tiden blir alltmer sekulariserat har länge varit den dominerande uppfattningen. Men under det senaste decenniet har det skett en tydlig omsvängning inom forskarvärlden på denna punkt. Idag är sekulariseringstesen starkt ifrågasatt. Många sociologer menar att religionens betydelse för närvarande ökar, även om intresset för religion idag tar sig delvis andra uttryck än tidigare.
Samtidigt kan det vara värt att påminna om att också troende personer kan uppfatta vissa former av sekularisering som någonting positivt. Exempelvis har kravet på en skilsmässa mellan kyrka och stat drivits också av många som själva är troende.
Du har i din forskning använt dig av SOM-rapporterna från Göteborgs universitet. Vad har de att berätta om religionens roll i det svenska samhället?
SOM-institutet (Institutet för Samhälle, Opinion och Massmedia) är ett centrum för undersöknings- och seminarieverksamhet vid Göteborgs universitet, där bland andra statsvetare, sociologer och journalister samverkar i olika forskningsprojekt. Sedan mitten av 1980-talet genomför de varje år en bred rikstäckande opinionsundersökning, den så kallade Riks-SOM, bland ett representativt urval av den svenska befolkningen i åldrarna 15 till 85 år. I Riks-SOM har de tillfrågade personerna minst vartannat år fått besvara hur viktigt frälsning är för dem. Sammantaget är det 19 710 personer som besvarat denna fråga under åren 1986–2004. Delar man upp de tillfrågade i olika åldersgrupper och jämför de insamlade uppgifterna över årens lopp får man ett resultat som kanske inte är vad man skulle ha förväntat sig.
När man började mätningarna i mitten på 1980-talet var det helt tydligt att äldre personer tyckte att frälsning var mycket viktigare i jämförelse med vad yngre personer tyckte. Idag finns det inte längre någon sådan skillnad mellan yngre och äldre personer. Det visar sig istället att frågan om frälsning växer i betydelse bland personer födda efter 1960. I den senast genomförda undersökningen från år 2004 visar sig ökningen vara så stor att det inte längre finns någon statistiskt signifikant skillnad mellan de yngsta och de äldsta i befolkningen när det gäller vilken betydelse frågan om frälsning har för dem.
Ligger det alltså något i talet om att religionen gör come back i våra dagar?
Att religiös tro spelar en avgörande roll i människors liv på många håll runt om i världen är ju uppenbart, också i det politiska livet. Men begränsar vi oss till Sverige så går det att konstatera att det finns en ökning av intresset för religion också här på våra breddgrader. Men man får inte glömma bort att ökningen sker från mycket låga nivåer. Sverige och de andra nordiska länderna hör till världens mest sekulariserade områden och det rör sig inte om några dramatiska förändringar. Men förändringarna är ändå så pass stora att de ger tydliga utslag i det statistiska materialet.
Mycket förenklat skulle man kunna måla upp följande bild av utvecklingen: Den så kallade raketgenerationen, det vill säga 40- och 50-talisterna, fick fortfarande kristendomsundervisning i skolan, men hade för det mesta inget personligt intresse för religiösa frågor. När de växte upp och fick egna barn gav de heller inte vidare de religiösa traditionerna till sina barn. De som fötts efter 1960 (de som kallas generation x) och de som fötts efter 1980 (den så kallade millenniegenerationen) har alltså inte fått någon religiöst präglad uppfostran. Men en förändring har inträffat bland dem som fötts efter 1960; intresset för religion ökar bland dem och det är en utveckling som därefter har fortsatt åt samma håll. I de yngsta generationerna är ökningen ännu tydligare. För det svenska samhället i stort innebär det att raketgenerationens skepsis mot religion år för år alltmer ersätts av de yngre generationernas ökande intresse för religion. Det är därför inte orimligt att tala om att vi är på väg mot ett postsekulärt samhälle, det vill säga ett samhälle där sekulariseringsprocessen har nått sitt slut och utvecklingen har vänt.
Ibland har det sagts att det ökande intresset för religion bland de unga i stort sett skulle vara begränsat till endast vissa invandrargrupper, exempelvis till ungdomar med muslimsk bakgrund. Men det statistiska materialet ger inget stöd för en sådan slutsats. Tvärtom måste man dra slutsatsen att svenskar som ännu inte fyllt 40 år idag är lika intresserade av religiösa frågor som de som är äldre än 40 år, vilket är ett tydligt trendbrott i vårt samhälle.
Man skulle också kunna tillägga att förutom SOM-institutets undersökningar så bekräftar även den internationella sociologiska undersökningen European Values Studies, som genomförts i Sverige åren 1981 och 1999, att utvecklingen går åt detta håll. Andelen ateister och agnostiker i den svenska befolkningen sjunker, medan andelen religiöst troende ökar. Men det är viktigt att se att vad som ökar är inte den grupp som tror på en personlig gud, som exempelvis i kristen bemärkelse. Den gruppen utgör en i stort sett oförändrad andel av befolkningen. Vad som ökar är istället tron på något slags andlig makt i tillvaron, även om man inte har någon mer specifik uppfattning om hur denna är beskaffad.
Men vad är det då som kommer tillbaka när religionen gör come back?
Det är viktigt att se att vad som har gjort come back är ett intresse för religion, inte ett ökat religiöst beteende. Det handlar alltså inte om att folk skulle gå mer i kyrkan idag än förr. De siffrorna ligger i stort sett oförändrade under de senaste 20 åren. Däremot kan man konstatera en ökning vad gäller människors privata, personliga intresse för andliga frågor. Det är en utveckling som också återspeglas i ett större massmedialt fokus på så kallade existentiella frågor eller livsfrågor. Jag vill därför inte tala om att vi håller på att bevittna en ”påkristning” av Sverige, alltså ett stärkande av kristendomens ställning i landet. Jag vill hellre beskriva den pågående utvecklingen som en form av sakralisering. Sekulariseringen har stoppats upp och utvecklingen går åt motsatt håll, fast inte mot en återgång till kristen tro utan mot ett större allmänreligiöst intresse.
Varthän denna utveckling leder på sikt är en öppen fråga. Det kan mycket väl hända att de yngre generationernas intresse för andlighet går de etablerade kyrkorna förbi. För de unga är det inte alls självklart att söka sig just till kristendomen och till de kristna samfunden. De unga har sällan några självklara kontaktytor till de etablerade kristna kyrkorna. Men vill man uttrycka det positivt ur kyrkornas perspektiv skulle man kunna säga att chansen förmodligen är större för kyrkorna att möta intresse för sitt budskap bland dagens ungdomar än bland dem som var unga på 50- och 60-talen.
Vad kan ligga bakom denna utveckling mot en sakralisering av samhället?
Det är säkert en rad olika faktorer som spelar in. Invandringen av människor från länder där religionen spelar en större roll än hos oss har säkert påverkat ungdomarnas sätt att se på religion. Somliga svenska ungdomar upplever nog att de själva saknar något som de finner hos ungdomar med invandrarbakgrund. Dessutom reser ungdomar runt i världen på ett helt annat sätt idag, och därmed kommer de i högre grad i kontakt med kulturer där religionen utgör en självklar del av människors liv.
En annan tänkbar förklaring hänger samman med sekulariseringen i den första bemärkelsen, alltså med avskaffandet av statskyrkosystemet och den obligatoriska kristendomsundervisningen i skolan. Enligt somliga sociologiska teorier växer intresset för religiös tro när livsåskådningsmarknaden blir fri, medan livsåskådningsmässiga monopolsituationer undergräver det religiösa intresset. Det är möjligt att dessa nya sociologiska teorier kan hjälpa oss att förstå utvecklingen också här i Sverige.
Den så kallade raketgenerationen växte upp i en situation där religi-on fortfarande var förknippat med tvång. Många ungdomar upplevde den obligatoriska kristendomsundervisningen och morgonbönen i skolan som tvingande, tråkiga sociala konventioner. Generation x och millenniegenerationen har däremot vant sig vid att betrakta religion som något som man kan välja fritt, och som man möter i många olika varianter på en fri marknad av religiösa erbjudanden. Kanske kan man här se en parallell till utvecklingen i USA, där frånvaron av statskyrka snarare har stärkt religionens roll i samhället. Just friheten och mångfalden av religiösa alternativ tycks ha hjälpt religionen att blomstra. Man skulle kunna säga att den religiösa tron verkar fungera enligt marknadsekonomiska principer och att utvecklingen styrs av förhållandet mellan utbud och efterfrågan. I en religiös monopolsituation med ett statskyrkosystem eller en annan dominerande kyrka är det svårt att stimulera efterfrågan, men ju mer mångfaldigt och differentierat det religiösa utbudet blir, desto mer verkar också efterfrågan att öka.
Kan du säga något om religionens roll i det politiska livet i Sverige?
Historiskt sett har det på gräsrotsnivå funnits starka kopplingar mellan vissa religiösa grupper och vissa politiska partier i Sverige. Folkpartiet byggdes i stor utsträckning upp av missionsförbundare, och ännu på 1950-talet röstade 60 procent av de frikyrkokristna på folkpartiet. Och när kristdemokraterna grundades var 90 procent av medlemmarna pingstvänner. Sedan gammalt finns det dessutom bland kyrkfolket ett starkare stöd för borgerliga partier än för partier på vänsterkanten.
Detta samband mellan religiös och politisk tillhörighet finns kvar också i våra dagar, fastän det är betydligt starkare i frikyrkorna (där över hälften av samfundsmedlemmarna stödjer kristdemokraterna) än i Svenska kyrkan eller i katolska kyrkan. Dessutom är det viktigt att uppmärksamma massmediernas ökade betydelse i sammanhanget. Där pågår en debatt om människors uppfattningar som kan vara lika betydelsefull som valresultatet. Många religiösa ledare finner det nog viktigt att påverka debatten via massmedia oavsett vilka partier som för tillfället sitter i regeringen. Därför bedriver de politiskt lobbyarbete och gör politiska utspel i medierna. Tänk bara på kyrkornas ekumeniska påskupprop om flyktingpolitiken häromåret, som fick ett stort massmedialt genomslag och väckte en hel del politisk debatt. Jag tror att vi kommer att få se mer av den typen av politisk lobbying från kyrkornas sida i framtiden. Dessa nya former av kristen opinionsbildning hänger naturligtvis ihop med massmediernas starka roll i samhället och att mycket av den politiska debatten numera förs i sådana sammanhang.
Till sist en fråga om gränsen mellan kyrka och stat. Hur bör den gräns——dragningen se ut i ett pluralistiskt och mångreligiöst demokratisk samhälle?
År 2000 genomförde vi i Sverige en genomgripande förändring av relationerna mellan Svenska kyrkan och staten, även om det inte innebar någon fullständig skilsmässa mellan dem. Som jag ser det är det viktigt att kyrka och stat är åtskilda. Men det innebär inte att de troende för den skull bör dra sig tillbaka till den rent privata sfären med sin tro.
Att människors religiösa övertygelser påverkar hur de röstar i politiska val är väl egentligen rätt självklart. Precis som moraliska och filosofiska övertygelser påverkar människors sätt att tänka politiskt, så påverkar naturligtvis också religiösa övertygelser människors politiska ställningstaganden. Och precis som andra medborgare ska naturligtvis även de troende delta i samhällsdebatten och självklart ska de göra det med utgångspunkt i de värderingar som de faktiskt har, också när dessa bygger på en religiös motivering. Så även om de formella kopplingarna mellan kyrka och stat avvecklas, och samhället i denna mening blir sekulärt, kan religiösa grupper ändå spela en viktig roll i utformandet av det framtida samhället. Det kan till och med visa sig att avskaffandet av Europas trötta statskyrkosystem på sikt banar väg för en sakralisering av samhället och en ny blomstringsperiod för den religiösa tron ungefär på motsvarande sätt som skett i USA.