”Materialistisk spiritualitet” – i mångas öron låter det säkert paradoxalt intill det obegripligas gräns. Materialism och spiri-tualitet framstår ju i de allra flesta fall som totalt motsatta varandra. Nu medger jag gärna att begreppet är valt delvis för att provocera. Här rör det sig emellertid inte om tomma ordlekar utan om teologiska realiteter som man enligt min uppfattning bör hålla fast vid.
I det följande vill jag försöka att närmare fördjupa detta. Jag ämnar först gå in på rambetingelserna för alla typer av spiritualitet i dagens situation – nämligen vår växande och ständigt alltmer dignande religiösa marknad. Därefter vill jag försöka att definiera och precisera vad jag menar med ”materialistisk spiritualitet” för att till sist säga något om avsikten med en sådan form av andlighet.
Teologiskt sett är det viktigt och angeläget för mig att i det här sammanhanget försöka att kombinera impulser från en sakramental syn på det kristna livet, sådant som vi finner det i den katolska traditionen, med den verklighetsnära och praktiska lutherska kallelseetiken. Medan det första av dessa perspektiv kan behöva en påminnelse om sakramentalitetens grundläggande jordnärhet kommer den senare knappast att förlora på en explicit sakramental förankring. Även om min ståndpunkt är den katolska dristar jag mig till att hoppas att den materialistis-ka spiritualiteten skall upplevas som aktuell och relevant i ett brett ekumeniskt perspektiv.
Kontexten – dagens religiösa marknad
Tidigare var ”spiritualitet” en angelägenhet för speciellt intresserade, men under de senaste åren har detta begrepp dykt upp i ständigt flera och nya sammanhang. Från en sida sett innebär detta en positiv möjlighet för kyrkan. Spiritualitetens innehåll har emellertid genomgått enorma förändringar under denna process. Det beror först och främst på att vi här förhåller oss till något som erbjuds till försäljning och därmed har blivit en vara. Jag tänker då särskilt på vår ständigt alltmer färgrika – eller kitschaktiga om man så vill – religiösa marknad, där vi erbjuds en ofta tämligen bisarr blandning av östlig religiositet och västlig populärpsykologi, moderna må bra-hopkok och inslag av kristen mystik. Denna marknad utgör en grundläggande rambetingelse för alla försök att förmedla andlighet i dag.
Nu borde vi knappast förundra oss över att även religionen har blivit en vara under det som vi gärna kan beteckna som marknadsfundamentalismens tidsålder. Dagens västliga samhällsutveckling kännetecknas nämligen framför allt av en orubblig tro på marknaden och dess så kallade fria krafter. Bland våra politiker har detta lett till en illusion att vi kan köpa eller handla oss fram till ett hållbart samhälle. Inom kulturlivet har kvantitativa beräkningar fått tränga ut de kvalitativa perspektiven. Till och med på akademiskt håll har marknadskrafterna tillvällat sig en nyckelställning. I kyrkliga sammanhang har man emellertid ofta varit oerhört naiv i förhållande till denna utveckling. Här betraktas gärna marknaden som ett neutralt ramverk kring våra välmenta försök att förmedla kristen andlighet. Men då bortser vi från marknadens enorma transformerande kraft, en kraft som innebär att allt som erbjuds till försäljning förvandlas – ofta till det oigenkännliga.
Det som styr den religiösa marknaden är identiskt med det som styr alla marknader – nämligen vinstbegäret och maximen ”kunden har alltid rätt”. I dag vidareutvecklas emellertid dessa två grundprinciper inom en ny kontext. Det förhåller sig nämligen så, att folket för första gången utgör den mest köpstarka grupperingen i västvärlden. Populistiska hållningar och strömningar har därför fått ett allt större inflytande på marknaden. Detta har dels lett till en demokratisering av förbrukning av lyxartiklar, dels till ett slags lågprishysteri – paradoxalt nog speciellt i förhållande till det som vi allra mest behöver, nämligen mat. I förlängningen av denna utveckling ställs vi inför enorma ekologiska problem.
Dagens religiösa försäljningssuccéer utmärks av flera centrala kännetecken: de tenderar att i hög grad bli antropologiserade – i den meningen att de överdrivet koncentrerar sig på människans omedelbara och mer eller mindre konstruerade behov, medan Gud löper risk att reduceras till fernissa och staffage. Marknadsspiritualiteten framstår vidare som banaliserad genom att den ignorerar eller aktivt motarbetar vår förmåga till rationellt tänkande. Dess koncentration på det hyperexotiska motsvarar vårt enorma behov av underhållning och av starka men overkliga upplevelser. Den rör sig dessutom i ett töcknigt fantasy-landskap, där verkligheten och vårt vardagsliv betraktas som tråkiga avtagsvägar. Eftersom denna religiositet hela tiden har siktet inställt på masskonsumtion kommer den i regel att vara totalt renons på kritiska perspektiv. I dagsläget förefaller knappast någonting vara så hopplöst att sälja som trosövertygelser som ställer konkreta krav på vår livsföring.
På kyrkligt håll har folkkyrkomodellen ofta varit utsatt för de religiösa marknadskrafterna. Det gäller i synnerhet när den ursprungliga tanken om att kyrkan är kallad till att vara kyrka för ett helt folk urartar till att bli en föreställning om att folket ”äger” kyrkan. I dagsläget tycks emellertid den amerikanska nykarismatiska rörelsen vara den mest marknadskänsliga kristna grupperingen. Ett exempel på detta är pastor Joel Osteen och hans verksamhet i anknytning till Lakewood-kyrkan i Houston. Här har det rufsiga och ljudstarka blivit nedtonat till förmån för det välpolerade och pastellfärgade. Osteens budskap – eller marknadsstrategi – inriktar sig på medelklassen. Kärnan i hans förkunnelse är att Gud vill att vi skall vara rika, lyckade och käcka. Detta markeras genom att man ofta och häftigt sjunger landsplågan ”We are the champions”. Motsvarande hållningar kan man i ökande grad återfinna inom den nordiska karismatiken. Medan sådant går åt som smör sliter de etablerade kyrkorna med marknadsmässiga motgångar.
Succén för marknadsreligiositeten beror i hög grad på att den korresponderar med den massiva religiösa privatisering som har ägt rum i västvärlden. Människor tror nog alltjämt, men de tror på sitt eget sätt – och ofta på de märkvärdigaste ting. Vi shoppar runt på den religiösa marknaden, plockar med oss det som omedelbart verkar tilltalande och konstruerar vår egen, högst privata religiositet utan att låta hämma oss av ”den officiella religionen”. I Norge gäller detta särskilt bland mediepladdrande kändisar som gärna beskriver sig som ”självdefinierade kristna”. Här är avståndet enormt till den gamla kyrkans insisterande på att unus christianus nullus christianus est (en kristen som står ensam är knappast en kristen).
Har då privatiseringen lett till att religionen spelar en mer central roll i människornas liv? Enligt min uppfattning förhåller det sig knappast så. Den spiritualitet som säljer är nämligen ofta hyperexotisk. Det har lett till att vi på religionens område i ökande grad framstår som turister. Vi far runt och låter oss ”inspireras” av fenomen som över huvud taget inte kan integreras i våra liv och i vår verklighet. Detta korresponderar med folkets önskan om en religion som inte blir för närgången, en religion som kan hållas på armlängds avstånd och som inte verkar hämmande på vår livsutveckling.
När allt kommer omkring innebär situationen på dagens religiösa marknad att vi står inför ett akut behov av en andlighet som vågar vara annorlunda. En spiritualitet som bryter sig ut ur marknadstvånget. Och som avstår från att ge människorna stenar i stället för bröd.
Grundvalen och innehållet – vad är materialistisk spiritualitet?
I ett försök att förklara vad ”materialistisk spiritualitet” är utgår jag från en observation som stammar från den helige Benedikt: avsikten med den liturgiska sången är att våra sinnen skall harmoniera med våra röster – ut mens nostra concordet voci nostrae. Sången eller rösterna är alltså den formande principen, medan sinnet är det som formas. Enligt min uppfattning betyder detta rätt och slätt att det är den yttre formen som bär den inre, andliga meningen. Inte tvärtom – så som det ofta kan tyckas förhålla sig på protestantiskt håll, där man sammanbitet strävar efter att pressa in en eller annan typ av andlighet i former som man när allt kommer omkring inte tror på. Denna hållning präglar både pietismen och liberalteologin, och den återfinns också i den dragning mot abstraktion som tycks bestämma stora delar av den aktuella protestantiska teologin.
I motsats till denna tendens håller alltså den materialistiska spiritualiteten fast vid att det är den yttre formen som bär den inre andliga meningen. Med detta som grund kan man identifiera tre huvuddrag i denna typ av andlighet. Här rör det sig för det första om en spiritualitet som har ett konkret stoff, en konkret materia – framför allt de heliga sakramenten och den sakramentala dimensionen i det kristna livet över huvud taget. Detta aktualiseras i den augustinska läran om kyrkans sak-rament: ett sakrament består av ett inre löftesord och ett yttre tecken. Från en synpunkt sett är löftet teologiskt sett viktigare än tecknet – res är överordnat signum. Samtidigt infrias detta löfte endast genom tecknet. Det betyder att dopets gåvor förmedlas genom vattnet, samt att nattvardens gåvor bara är tillgängliga för oss genom att äta och dricka.
I kölvattnet av detta må det understrykas att en materialistisk spiritualitet inte levs ut i ett andligt vakuum utan i konkreta rum – nämligen kyrkan och världen. Även om dessa rum inte är identiska hänger de på ett avgörande sätt samman. Avsikten med kyrkans tjänst är nämligen inte bara att ett visst antal själar skall bli frälsta utan att hela Guds skapelse skall bli förlöst (jämför Rom 8:18 ff.). Kyrkan är alltså trons moder och platsen för frälsningen, och den är präst för skapelsen. Detta kommer till uttryck på ett fint och exakt sätt i en utsaga av biskop Anders Arborelius: När en människa i kyrkorummet eller genom kyrkans tjänst blir upplyft en endaste millimeter närmare Gud, då följer hela världen efter.
För det tredje knyts den materialistiska spiritualiteten inte till andliga luftslott utan till elementära och konkreta empiriska sinnesintryck – det vill säga till ting som vi ser och hör, luktar och smakar. Inte minst det sista, i eukaristin. Detta korresponderar med ett centralt drag i apostlarnas vittnesbörd om Kristus. Kärnan i detta vittnesbörd är inte andlig tolkningskonst utan det som lärjungarna faktiskt hade upplevt i sina liv med Jesus: ”… det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord” (1 Joh 1:1).
Till grund för dessa aspekter ligger några fundamentala teologiska övertygelser som jag i detta sammanhang endast kan nämna ganska kortfattat.
a) Inkarnationen – det faktum att Guds son blev människa, i allt lik oss men utan synd – det innebär en gudomlig bekräftelse av all sann mänsklighet. Detta korresponderar med Fil 4:8: ”… det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta.” Eller för att uttrycka det med en tidningsrubrik: Gör som Gud, bli människa! På så sätt blir det inkarnatoriska ett kritiskt korrektiv till en andlighet som ignorerar eller undertrycker det sant mänskliga. Vidare utgör inkarnationens under huvudparadigmet för kyrkan och dess liv.
b) Skapelse och frälsning bör inte blandas ihop men absolut inte heller rivas loss från varandra. I denna förbindelse handlar det om två sidor av samma sak – eller om att hålla samman det som faktiskt hör ihop i Guds frälsningsplan. Till syvende och sist är det nämligen skapelsen som skall förlossas, något som människans och själens frälsning ingår i. Från skapelsen kan vi dessutom dra klara linjer till sakramenten och deras tecken, som alla mer eller mindre är hämtade från skapelsens sfär. Allt detta betyder att vi måste avstå från den dragning mot gnosticism och Schöpfungsvergessenheit (ignorerande och glömska av skapelsen) som präglar mycket av dagens teologi.
c) Spiritualitet handlar om livet i den helige Ande. Pneumatologin bör emellertid inte betraktas som ett slags avdelning för teologiska kuriositeter. Den helige Ande framstår snarare som troslivets jordade ledning. Detta kommer bland annat till uttryck genom att Anden är en konkret gudomlig person som inte kan identifieras med ett speciellt religiöst upplevelsemönster. Anden är vidare Jesu Kristi talesman, den som pekar på Kristus. Han är därför först och främst där Kristus är; på denna grundval kan vi ”pröva andarna”. Den helige Ande verkar dessutom genom yttre medel – primärt ord och sakrament – i kyrkorummet.
Generellt sett spelar kyrkotanken och kyrkans grundläggande synlighet en helt fundamental roll inom den materialistiska spiritualitetens ramar. Denna form av andlighet delar sankt Cyprianus övertygelse om att vi inte kan ha Gud till fader om vi inte har kyrkan till moder. Här koncentrerar man emellertid intresset inte bara på kyrkans vertikala förankring och utgångspunkt utan också på hennes horisontala dimension som mänsklig gemenskap. På detta området hämtar den materialistiska spiritualiteten fruktbara impulser från den så kallade communio-ecklesiologin. Detta ecklesiologiska tänkande förutsätter nämligen att kyrkans karaktär av vertikal koinonia eller delaktighet i Fadern genom Sonen i Anden omedelbart och med nödvändighet pekar i riktning mot vår gemenskap med varandra på det mänskliga planet. Dessa två sidor av kyrkans liv hänger ihop inom ramen för en oupplöslig dialektik.
Fem aspekter på andligt liv
I förlängningen av det jag har sagt så här långt om den materialistiska spiritualitetens huvuddrag och teologiska grundval vill jag peka på sammanlagt fem centrala, praktiska aspekter på denna form av andlighet eller andligt liv.
Materialistisk spiritualitet framstår som ”demokratisk” genom att den är tillgänglig för alla människor genom empirisk sinnesuppfattning och inte förutsätter en speciell religiös eller andlig apparat eller antenn. Den materialistiska spiritualiteten är elementär och omedelbar, särskilt i och med att den gör allvar av det faktum att Gud kommer till oss genom något av det mest elementära som finns, nämligen vatten, bröd och vin.
Den materialistiska spiritualiteten är en jordnära andlighet – både i den meningen att den tar sikte på vår konkreta vardag och genom att en fokuserar vårt ansvar att förvalta skapelsen till Guds ära och nästans gagn.
Materialistisk spiritualitet fungerar som en solidarisk gemenskapsspiritualitet genom att den levs ut i och för gemenskapen. På så sätt ger den också rum för bredden, rikedomen och komplementariteten i kvinnors och mäns liv och tjänst. Detta svarar mot beskrivningen av kyrkan som Kristi kropp i 1 Kor 12.
Den materialistiska spiritualiteten är trinitariskt förankrad och siktar på att tillvarata den rätta balansen mellan gudomens tre personer, samtidigt som den fäster stort avseende på det sant mänskliga, som också är av Gud.
På det praktiska planet har kyrkans liturgi och symbolspråk stor betydelse inom den materialistiska spiritualitetens ramar. Dessa faktorer tillvaratar hänsynen för den empiriska sinnesiakttagelsen likaväl som det andliga livets jordnära karaktär. I detta sammanhang är det viktigt att det kyrkliga symbolspråket inte blir utsatt för abstraktion, förvanskning eller falskt förandligande. Detta språk är i sin utgångspunkt lika elementärt som varje mänskligt språk och talar till oss som människor. Vi tvättar oss därför att vi är smutsiga, vi äter därför att vi är hungriga, handpåläggning måste förstås i analogi med mänskliga ömhetsbevis och så vidare.
Den materialistiska spiritualiteten visar sig framför allt som en konkret och jordnära, elementär och omedelbar andlighet. Sedd i förhållande till de mest färgrika inslagen på dagens religiösa marknad kan nog detta verka ganska grått och trivialt. Många har emellertid upplevt att när det verkligen stormar i livet blir det konkreta till mycket större hjälp än marknadskänslig spiritualitetsakrobatik. I ”reality-televisionens” och den postmoderna flyktighetens tidsålder är vi i behov av verklighetsförankring och sinne för realiteter – också bland Guds folk. Och i egoismens och självupptagenhetens epok har vi framför allt behov av solidaritet och omsorg.
Syftet – en andlighet för livet, verkligheten och världen
Det finns många blindspår när kyrkan skall försöka att presentera och förmedla en bärkraftig spiritualitet. Ett blindspår består i att andligheten ”sekulariseras” genom att det blir för mycket jord och för litet himmel, eller för mycket materia och för litet ande. Även om denna hållning i och för sig kan vara förståelig i den så kallade nyandlighetens tid, så måste den korrigeras – rätt och slätt därför att den inte tar till vara balansen mellan de vertikala och de horisontella sidorna i det kristna livet.
Det finns emellertid också hållningar som kännetecknas av alltför litet materia och för mycket ”ande”. Stora delar av dagens marknadsspiritualitet dyrkar det extraordinära, exotiska och aparta. När jag konfronteras med dylikt tänker jag gärna på en tecknad serieruta som jag såg för många år sedan, där det slogs fast att vi som kristna är kallade till att vara spiritual fruits and not religious nuts. Detta motsvarar Paulus jordnära och praktiska lära om livet i Anden i Gal 5:22 ff.: ”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning” – alltså centrala dygder i det mänsk-liga livet. I kölvattnet av detta är det tankeväckande att Johannesevan-geliet – det av våra fyra evangelier som har mest att säga om Den helige Ande – inte hänvisar till de så kallade extraordinära nådegåvorna med ett endaste ord utan i stället talar övervägande sakramentalt om Andens verksamhet. Detta betyder naturligtvis inte att dessa gåvor är oväsentliga i kyrkans liv. På detta område präglas både katolicismen och den klassiska protestantismen av uppenbara hål. Men det betyder att man inte kan sätta likhetstecken mellan Andens frukter och det extraordinära.
Ett tredje blindspår består i frestelsen till nostalgi. Här måste vi nog också akta oss för det som kardinal Newman kallade to lose sense of history. Historielösheten begår det fatala felgreppet att den betraktar historien som död; den tvingar oss därför in i ansträngningar utan rast eller ro för att på nytt göra en sorts andlig uppfinning av hjulet. Samtidigt måste vi förhindra att kyrkan utvecklas till ett kuriosakabinett i samhället. Den andliga nostalgin uppträder gärna i förening med en tillbakablickande kultur där man så gott som uteslutande är upptagen av gregorianik, barock och romantik. Den materialistiska spiritualiteten lägger emellertid stor vikt vid moderna och modernistiska kulturuttryck – i överensstämmelse med Theodor W. Adornos berättigade påpekande att det bara är den moderna musiken som kan återspegla den moderna människans lidande. Och detta lidande är alls inte ovidkommande för kyrkan. När allt kommer omkring skulle modern kultur kunna bidra till att världen lyftes in i kyrkans rum och gudstjänstfirande, något som är helt avgörande för oss. Om inte världen är tillstädes kan vi nämligen inte fira gudstjänst i ande och sanning.
I dagens situation behöver vi en spiritualitet som avstår från historielöshet och fåfänga försök att återuppfinna hjulet, samtidigt som den styr undan från nostalgiens blindskär – i överensstämmelse med sankt Bernards utsaga om att kyrkan behöver ögon till att se både bakåt och framåt med. Vi behöver vidare en spiritualitet som ger rum åt de kritiska perspektiv som utgör avgörande förutsättningar för att vi skall kunna växa – mänskligt så väl som trosmässigt. Och vi behöver framför allt en andlighet som fungerar där den skall och måste fungera, nämligen i vår faktiska vardag och vår lika faktiska verklighet.
Detta behov kan knappast tillfredsställas med hjälp av nykarismatiskt effektsökeri eller pastellfärgad framgångsreligiositet, privatreligiositet eller nostalgi, populärmystik eller ytlig klosterturism. Här måste vi satsa på något som är mer bärkraftigt och – bokstavligt talat – mer solitt. Mitt hopp och min djärva tes är att i varje fall något av detta kan tillvaratas med hjälp av en materialistisk spiritualitet. Jag vill inte påstå att denna konception löser alla problem, men den kan förhoppningsvis fungera som en användbar utgångspunkt för våra gemensamma strävanden efter att teckna konturerna av en andlighet som öser ur de oändligt rika källor som finns i kyrkans trosskatt tvärs igenom tid och rum, samtidigt som den upplevs som högst aktuell – och kanske också obehagligt närgången – i våra liv.
Maria
Avslutningsvis vill jag rikta uppmärksamheten mot Maria, hon som är Guds moder och vår moder, och som återspeglar den praktiska jordnärhet som kännetecknar mycken kvinnlig religiositet. I berättelsen om bebådelsen anar vi konturerna av en spänning mellan ängelns högstämda budskap om att Maria skall föda Guds son och tonårsflickans nästan snusförnuftiga reaktion: Hur i all världen skall nu detta gå till, jag har ju aldrig varit tillsammans med en man!
Så framstår Maria som Vår jungfru av den heliga jordnärheten. Inte som ett uttryck för så kallad kvinnlig underdånighet utan som ett exempel på ett öppet och tjänstvilligt sinne. Maria ser rätt och slätt vad som måste göras – och gör det. Utan stora åtbörder. Och i tillit till att Gud är i stånd till att ordna upp det mesta.
I mötet med detta stämmer vi upp: Ära vare Gud i höjden, han som tronar över keruberna. Men vi tillfogar omedelbart: Ära vare Gud i det lägsta, han som såg till sin ringa tjänarinna – och som aldrig överger den som har tungt att bära.
Översättning: Elisabeth Stenborg
Artikeln presenterades ursprungligen som föredrag på aKF:s kyrkodagar i Uppsala
den 26 augusti 2006 och presenteras här i en lätt bearbetad version.
Artikeln bygger i betydande grad på artikelförfattarens bok Smak av himmel, lukt av jord: materialistisk spiritualitet (Artos 2005 och Verbum 2005).
Artikelförfattaren är professor i systematisk teologi.