Hur Homo blev sapiens

En av de stora händelserna i vetenskapens historia är utan tvekan det mänskliga genomets kartläggning. Betydelsen av denna händelse är mer oklar. Men säkert är att biologins betydelse för vår förståelse av människan har blivit uppenbar för många. Och inte oväntat har detta lett till en polarisering. Biologi ställs mot humanistisk vetenskap. Biologism har blivit ett skällsord. Detta har i sin tur lett till att svåra frågor om människans villkor och utveckling inte längre kan diskuteras öppet. Gång på gång stupar diskussionen på myten att det inte går att resonera innan man är fullständigt överens om definitioner och grundbegrepp. En myt som frodas i denna aggressiva atmosfär. En myt i den meningen att den är felaktig, och farlig. Historien är full av exempel. Den gemensamma grunden i sökandet efter vår roll i kosmos skyms. Olika separata kunskapsteorier lyfts fram och överbetonas. Varje vetenskapsgren får sin egen metodologi och epistemologi. Men det mänskliga tänkandet är en evolutionär produkt. Vi delar samma mentala verktyg i sökandet efter mening och förståelse, vare sig det handlar om teologi, antropologi eller neurofysiologi. Jag har väldigt svårt att se att människan förminskas om hon ses som en integrerad del av kosmos, om hon är en konsekvens av fyra miljarder år av utveckling.
Studiet av det mänskliga tänkandet är uppenbarligen ett nyckelområde i detta sammanhang. Inte oväntat har intresset för detta område också under senare tid vuxit explosionsartat. Parallellt med, eller kanske till en följd av en ändrad inställning till det klassiska kropp-själsproblemet (mentala processer finns!), har det utvecklats till ett eget forskningsfält, kognitionsvetenskap, i gränstrakterna mellan etologi, neurofysiologi, psykologi och olika former av datorvetenskap.
Frågan om kognitionsvetenskapens betydelse och resultat är inte okontroversiell. De dominerande tankelinjerna inom detta forskningsfält, ibland sammanfattade i begreppet kognitivism, har kritiserats hårt och i mina ögon rättvist. En viktig del av denna kritik riktar in sig på kognitivismens tendens att inte bry sig om det biologiska underlaget för tänkandet, hjärnan. Kognitivismens huvudtanke är ungefär denna: Hjärnor behandlar information i form av symboler efter vissa regler. Datorer behandlar också information som symboler efter vissa regler. Alltså måste hjärnor och datorer fungera på samma sätt. Kognitivvetenskapens uppgift blir då att utreda hur dessa processer går till, enklast genom att studera olika former av datorprogram. Kritiker som Gerald Edelman (Bright Air, Brilliant Fire, 1992) och John Searle (Minds, Brains and Science, 1984) menar att kognitivismen leder oss helt fel. Utan biologisk förankring finns ingen väg att förstå tänkandet. Tänkandet är en evolutionär produkt, och därmed ett biologiskt problem. Det är nödvändigt att förstå hur hjärnan fungerar, hur nervceller interagerar och regleras för att vi ska komma vidare.
Peter Gärdenfors bok Hur Homo blev sapiens försöker komma vidare. Det är en bok om tänkandets evolution, och blir därmed en utmärkt introduktion till kognitionsvetenskapen. Som redan namnet antyder är perspektivet evolutionärt och biologiskt. Gärdenfors undviker således kognitivismens huvudfel, men man kan inte helt komma ifrån känslan av att kognitivismen satt sina spår i texten.
Gärdenfors diskuterar utvecklingen av tänkandet från i stort sett livets uppkomst för fyra miljarder år sedan till den moderna IT-revolutionen. Han gör det genom att identifiera olika nyckelkomponenter i tänkandet för att sedan diskutera utvecklingen av dessa. Han identifierar åtta sådana komponenter och räknar upp dem i den ordning han anser de uppträder i evolutionen: sinnesförnimmelser, uppmärksamhet, känslor, minnen, tankar, planering, jagföreställning, fri vilja och språkförmåga. Det mest kontroversiella i detta synsätt är enligt Gärdenfors själv att språket kommer in så sent. Han menar att språkförmåga kräver de andra komponenterna för sin uppkomst. Detta innebär att det mänskliga språket kanske kom till för 200 000 år sedan.
Gärdenfors bygger sina teser på empiriska studier från en lång rad forskningsfält; från studier av livsformernas fylogeni, av människans ontogeni, av hjärnans fysiologi och av hominidernas paleontologi. Bilden av de olika komponenternas utveckling är inte sensationell. Andra tänkare har presenterat liknande scenarier för tänkandets evolution. Ett av dem är Daniel Dennetts trappa av hypotetiska varelser. På det lägsta trappsteget finner vi darwinska varelser (uppkallade efter Charles Darwin). De löser problem genom naturligt urval, de har genetiska beteendeprogram inbyggda. De som av en slump reagerar funktionellt på sinnesintryck överlever. Högre upp finner vi skinnerska varelser (uppkallade efter behaviorismens huvudföreträdare Burrhus Frederic Skinner). De löser problem också genom att lära sig av erfarenhet. De provar olika lösningar och de som fungerar förstärks. På nästa trappsteg finner vi popperska varelser (uppkallade efter filosofen Karl Popper). De löser problem genom att också föreställa sig och jämföra olika lösningar i sitt medvetande. Högst upp finner vi gregorianska varelser (efter psykologen Richard Gregory). De kan inte bara lösa problem i sitt eget medvetande utan också dra nytta av hur andra löser problem i sina medvetanden. Gärdenfors introducerar ytterligare en klass hypotetiska varelser, donaldska varelser (uppkallade efter psykologen Merlin Donald), som har förmåga att förlägga sin kunskap till den yttre världen, utanför medvetandet, och lösa problem genom att dra nytta av andras lösningar utanför deras medvetanden. Detta är Dennetts – och Gärdenfors’ – bild av hur det mänskliga tänkandet växer fram.
Sinnesförnimmelsen
I Gärdenfors’ perspektiv är den tidigaste komponenten i tänkandets evolution sinnesförnimmelsen. Men det finns olika typer av sinnesförnimmelser. Gärdenfors tar över distinktionen mellan sensationer och perceptioner från Nicholas Humphrey. Sensationer är omedelbara och perceptioner tolkade sinnesförnimmelser. Medan sensationer antas förekomma mycket tidigt i evolutionen kräver perceptioner nervsystem och dyker inte upp förrän sådana hade utvecklats någon gång för 700 miljoner år sedan. Gärdenfors har ett intressant förslag hur denna tolkning går till. Han använder sig av det faktum att chimpanser inte kan sikta men människor kan. Orsaken verkar vara att människans nervsystem kan simulera och reglera kastet samtidigt som det utförs, men det kan inte chimpansens. Det är sådana mekanismer som Gärdenfors använder sig av för att förklara tolkningen av sinnesförnimmelser.
Förmågan att bygga upp inre världar
Ett annat nyckelbegrepp i både Gärdenfors’ analys och i kognitionsvetenskapen, är representationer. Yttervärlden finns representerad i nervsystemet. Gärdenfors skiljer på representationer som är kopplade till sinnesintryck och representationer som är oberoende av sinnessystemen. Utvecklingen av förmågan att frikoppla representationerna från sinnena är ett evolutionärt viktigt steg och är grundläggande för en lång rad egenskaper hos det mänskliga tänkandet. I och med detta har förmågan till att bygga upp inre världar etablerats på jorden. Gärdenfors definierar den inre världen som frikopplade representationer och de dynamiska processer de ingår i. Men existensen av en inre värld innebär inte automatiskt en medvetenhet om den. Detta kommer först med etablerandet av ett självmedvetande.
Gärdenfors gissar att en inre värld uppkommer med utvecklingen av den del av storhjärnans bark som kallas neocortex. Däggdjur har neocortex, men inte fiskar, groddjur eller kräldjur. Fåglar har inte neocortex men en homolog struktur, hyperstriatum, och kan möjligen antas ha en inre värld.
Argument för hypotesen att neocortex är nödvändig för uppkomsten av en inre värld hämtar Gärdenfors från etologin: däggdjur leker men aldrig kräldjur, däggdjur drömmer men aldrig kräldjur. Liknande idéer har lagts fram av andra. Kenneth Oakely ser tänkandets utveckling i tre steg: först en ”varseblivnings-nivå” där basala strukturer av hjärnan men inte barken är inblandade, en ”medvetandenivå” där neocortex och hippocampus (primitiv bark) krävs och slutligen en ”självmedvetandenivå” som vi bara finner hos människan och möjligen hos människoapor, och som antagligen är kopplad till speciella delar av barken.
På liknande sätt analyserar Gärdenfors de olika komponenterna i tänkandet. Han tar över Endel Tulvings tredelning av minnet (procedurminne, semantiskt minne och episodiskt minne) men kopplar de tre delarna till den tidigare nämnda triaden sensationer-perceptioner-föreställningar. Han lanserar en kontroversiell hypotes för uppkomsten av jagmedvetande; jag-medvetandet föregås evolutionärt av du-medvetandet.
Mänskligt språk och andra arters kommunikation
Det mänskliga språket är unikt och har alltid intagit en central roll i diskussionen om det mänskliga. Inte oväntat är diskussionen om språket omfattande i Gärdenfors’ bok. Inledningsvis drar han en ganska skarp gräns mellan mänskligt språk och andra arters kommunikation. Det grundläggande kriteriet är förekomsten av symboler i språk. Andra arters kommunikation omfattar bara signaler. Symboler refererar till frikopplade representationer medan signaler refererar till perceptioner och sensationer. Liknande förslag har diskuterats tidigare: mänskligt språk omfattar en argumentativ funktion som inte förekommer i något annat biologiskt kommunikationssystem. Dessa distinktioner påminner om Descartes’ radikala gränsdragning mellan djur och människor. I någon mån återupprättar det Descartes’ misshandlade kropp-själsteori. Gärdenfors diskuterar också ett intressant gränsfall, dvärgchimpansen Kanzi och hennes bedrifter. Genom att lära Kanzi teckenspråk kan man visa att hon i någon mån kan använda sig av symboler, men bara för att uppnå omedelbara resultat. Ingen annan än människan kan referera till händelser i framtiden eller i förgången tid.
Hur uppkom då det mänskliga språket? Fortfarande vet vi ganska lite. De existerande terorierna är mycket spekulativa. Man påminner sig med viss sympati det prestigefyllda sällskapet Societé de Linguistiques förbud att diskutera detta problem (1866). Gärdenfors är modigare. Han diskuterar hypotesen att det talade språket uppstod ur mimande. Talat språk är mycket snabbare än mimat och mycket informationsrikare. Alltför snabbt och informationsrikt enligt många. Gärdenfors citerar Hemingway: Det tar två år för människan att lära sig tala men femtio att lära sig tiga. Gärdenfors diskuterar också psykologen Robin Dunbars skvallerteori. Talat språk är ett mycket effektivare socialt verktyg än putsande. Han kritiserar – med rätta – Noam Chomskys och hans efterföljares teori om lingvistiska moduler och relaterar den till modern hjärnforskning. Språkets grammatiska komponent verkar vara associerad med aktivitet i pannloberna medan den semantiska komponenten verkar vara associerad med aktivitet i hjäss- och tinningloberna.
Det skrivna språket får också ett kapitel. Där även etologen Richard Dawkins’ ”memer” diskuteras. Som vanligt utan referens till Karl Poppers värld 3 objekt (från 1965). I båda fallen handlar det om objektiva enheter som utsätts för evolutionära processer.
Vart tog det subjektiva medvetandet vägen?
I denna breda, brokiga målning av tänkandets utveckling saknar jag dock en viktig diskussion. En diskussion som brukar saknas i avhandlingar av tänkare med en funktionalistisk läggning. En diskussion av det som många skulle se som det centrala och mest problematiska i kognitionen, nämligen medvetandets roll, det subjektiva medvetandets roll. Det handlar alltså om det filosofiska qualia-problemet. Hur uppkommer subjektiva upplevelser? Det är inte principiellt svårt att anta att en organism tar in information via ögon eller öron utan att för den skull ha medvetna syn- eller hörselupplevelser. De verkar principiellt inte nödvändiga för organismens överlevnad. Ändå har vi medvetna syn- och hörselupplevelser. Varför? Vilken funktion fyller den medvetna upplevelsen? Var i evolutionen dyker den upp och vilken roll har den i tänkandet? Och vilka mekanismer i nervsystemet ligger bakom?
Denna ovilja att diskutera detta väsentliga problem anas här och där i boken. Ett av de grundläggande antagandena är distinktionen mellan sensationer och perceptioner. I Gärdenfors’ ögon verkar sensationer kunna vara både medvetet upplevda och omedvetna. Jag tror inte detta stämmer. Innebär inte själva ordet sensation att ett visst mått av subjektiv upplevelse finns med? Kan man tala om sinnesförnimmelser om man bara menar att sinnesorganen reagerar? Och kan medvetna sensationer vara otolkade? Är inte alla sensationer i någon mening tolkade? Om medvetna sensationer spelar någon roll i evolutionen måste de då inte ha någon funktionell betydelse, någon effekt på organismen och därför vara tolkade? Hur kan man tänka sig sensationer utan någon mening i evolutionen? Naturligtvis kan det handla om hur man definierar begreppet ”tolka”. Men någon sådan definition får vi inte. Sannolikt därför att det inom den intellektuella tradition som Gärdenfors rör sig i inte behövs en sådan definition. (Se debatten mellan Daniel Dennett och John Searle i The Mystery of Consciousness.) Jag har liknande frågor när det gäller uppkomsten av representationer. Och behövs inte någon form av minne redan i samband med omedelbara sinnesförnimmelser? Liksom Francis Crick (The Astonishing Hypothesis) tror jag att någon form av arbetsminne är nödvändig för alla typer av upplevelser. Jag saknar också en djupare diskussion av det klassiska problemet kring den fria viljan. Och dess relation till frågan om deterministisk eller indeterministisk världsbild.
Men dessa kommentarer får inte förmörka det faktum att Hur Homo blev sapiens är en lättläst, spännande översikt och introduktion till ett av de mer dynamiska forskningsfälten idag. Det är en utmärkt grund för fortsatta studier. Och igen, den evolutionära inriktningen är viktig. Det mänskliga tänkandet är en evolutionär produkt och vi delar alla samma mentala verktyg för att komma åt vår roll i tillvaron. Kanske kan denna insikt bryta ned de intellektuella barriärer mellan olika tanketraditioner som idag förhindrar en verklig dialog.

Peter Gärdenfors, Hur Homo blev sapiens: om tänkandets evolution. Nya Doxa, 2000. 222 s. ISBN 91-578-0352-8.