Det blev afton i Eden

Det händer att folk frågar: ”Varför ber du?” Ärligt talat fanns det en tid när jag bad mest därför att jag var jesuitpräst. Med andra ord var mitt svar: ”Det är min plikt att be.” Bönen var ett krav och för att vara helt uppriktig en belastning. Tidvis har jag bett för att blidka Gud – för att döva mitt samvete. Många gånger har jag bett för att uppnå någonting, för att få som jag vill. När jag svarar på så sätt, inser jag, att jag ber för att det är nyttigt, på ett utilitaristiskt sätt. Utan tvekan har mina motiv för att be fortfarande spår av dessa svar. I mina bättre stunder svarar jag: ”Jag ber, för att jag tror på Gud.” Låt mig förklara hur jag menar.

Varför skapade Gud detta universum? Vi kan tänka på berättelsen om lustgården i andra och tredje kapitlet av Första Mosebok. Efter de första människornas synd framställer bibeln situationen på följande sätt:

”De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ’Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig’” (1 Mos 3:8–10).

När vi stannar upp inför denna scen, märker vi att jorden åskådliggörs som en trädgård, där Gud och människorna är sysselsatta med sitt dagliga arbete. På kvällen kommer de tillsammans kanske för att prata om det som hänt under den gångna dagen. Mannen och kvinnan står utan rädsla inför Gud; deras genomskinlighet alltigenom symboliseras av förhållandet att de är nakna och inte känner någon skam. Denna bild talar rakt in i hjärtat på mig. Den berättar något om hur Gud ser på vår värld.

Gud önskar en värld där vi arbetar i samklang med hans intention med skapelsen, en värld där Gud är aktiv och vi är aktiva, där vi samverkar med Gud för att bruka vår jord. Gud vill ha oss som samarbetspartner i denna skapelse och att vi står i en nära relation till honom. Synden sätter en käpp i hjulet för detta arbete. Människor handlar mot Guds intention och skäms och blir rädda för Gud. Den nära relationen bryts.

Men Gud ger inte upp sin önskan. Givetvis har synden konsekvenser. Nästföljande kapitel i Första Mosebok beskriver dem. Kain dödar Abel; människor dör allt tidigare och tidigare; incest och andra abnormiteter inträffar och slutligen i kapitel 11 förlorar människorna förmågan att kommunicera med varandra som det beskrivs i berättelsen om Babels torn. Men Gud ger ändå inte upp.

Kapitel 12 börjar med historien om hur Gud satsar på att föra oss tillbaka till en rätt relation. Gud kallar Abraham och från honom utgår det utvalda folket, ett folk som inte är utvalt uteslutande för sin egen skull utan för att bli ett ljus för världen. Man kan läsa följande kapitel i Abrahamscykeln som en historia om ett alltmer intimt förhållande mellan Gud och Abraham och hans hustru Sara. Med andra ord, en omsvängning från den katastrof som människornas synd åstadkommit till att återställa en nära relation med Gud, ett återställande där människorna än en gång inbjuds att bli Guds partner och medarbetare. Gud väljer ut Abraham, och genom honom israeliterna för att förverkliga drömmen om att reparera syndens effekt. Höjdpunkten för detta utväljande av Israel är naturligtvis uppenbarelsen av Jesus av Nasaret. Vi som är Jesu efterföljare skall vara världens ljus genom att leva som Guds medarbetare och partner i nära relation till vår Fader.

Den Gud som vi tror på önskar en relation och en närhet till var och en av oss och till oss alla tillsammans. Han önskar att vi skall bli en enda familj. Om detta är sant, så berör oss denna Guds kreativa önskan, som åstadkommit hela universums och allas vår existens, i djupet av vårt hjärta. Vi är skapade för förening med Gud, och våra hjärtan längtar med nödvändighet efter den föreningen på en mycket djup nivå. Augustinus skriver: ”Du har skapat oss till dig och vårt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig.” Julian av Norwich är inne på samma linje: ”Av naturen söker vår vilja Gud, och Guds goda vilja söker oss. Vi kommer aldrig att upphöra att söka och längta till dess vi äger honom fullt ut i glädje. Då skall vi inte önska oss något mer.”

Varför ber jag? Jag ber därför att jag tror på denne Gud. Och inte bara det, jag ber för att mitt hjärta värker av längtan efter Gud även om jag samtidigt är rädd för att närma mig Gud. Jag har träffat många människor som gett uttryck för denna längtan efter Gud.

Detta leder oss till frågan om hur vi skall kunna tillfredsställa denna längtan efter Gud. Det enklaste svaret är att ge sig hän åt att be. I detta sammanhang hoppas jag att jag kan ha något klokt att säga om bön. Gud önskar sig en intim relation och ett partnerskap med var och en av oss och med oss alla tillsammans som ett folk, och om vi själva från vår sida önskar en sådan relation, börjar bönen likna det som händer i alla nära relationer. Närheten mellan två personer utvecklas genom att de öppnar sig för varandra ömsesidigt. Så i bönen försöker jag låta Gud veta vem jag är och ber att Gud skall visa mig vem han är. Så enkelt är det. Som det var med Abraham är det frågan om en växande ömsesidig genomskinlighet. När vår förtröstan på Gud växer upphäver vi följderna av Adams och Evas synd. Vi skäms inte för att vara nakna inför Gud, vilket innebär att vi är öppna med alla våra tankar, känslor och önskemål.

Givetvis kan det som tycks enkelt, bli tillkrånglat och svårt, på samma sätt som i en mänsklig relation, på grund av vår rädsla och osäkerhet. Även i vårt förhållande till Gud kan rädsla och osäkerhet bli ett hinder. Vi kan uppleva att vi inte är värda Guds uppmärksamhet och kärlek. Det är naturligtvis sant att vi inte är värda Guds kärlek, men Gud älskar oss i alla fall utan förbehåll och som det tycks utan tanke på att överge oss. Så vår rädsla saknar grund. Men vi måste växa ifrån denna rädsla och det enda sättet att göra det är att inlåta sig i relationen med Gud och själv upptäcka att Gud är hopplöst förälskad i oss.

I princip är då bön något mycket enkelt. Jag berättar för Gud vad jag har på hjärtat och väntar på Guds svar. Till den sortens böner hör psaltarpsalmerna. I dessa utgjuter psalmisten allt som finns i hans hjärta, även sådant som vi ryser när vi säger. I psalm 42 talas det om hur mycket psalmisten längtar efter Gud. Psalm 104 prisar Gud för skapelsens skönhet. Psalm 23 talar om förtröstan på Gud också när det är mörkt. Psalm 51 ber Gud att förlåta synder. Psalm 13 vädjar argt till Gud: ”Hur länge skall du glömma mig, Herre?” Den vackra psalm 137 slutar med den förfärande bönen för babylonierna: ”Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan.” Psalmisten spänner av när han ber. Psalmerna återger också hur Gud talar till psalmisten och till folket. Till exempel i psalm 40: ”Länge väntade jag på Herren och han böjde sig ner till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop …” Med andra ord upplever psalmisten Guds närvaro som en lättnad i svårigheterna. Och i psalm 50: ”Hör, mitt folk, jag vill tala, Israel jag vill varna dig. Jag är Gud, din Gud. På dina offer kan jag inte klaga, dina brännoffer får jag dagligen …” Bön är något mycket enkelt men det krävs en tilltagande förtröstan på att Gud verkligen vill veta allt om oss, även sådant som verkar motbjudande, och att Gud vill avslöja sig själv för oss.

Vad händer om vi ber på detta sätt? På samma sätt som två vänner förändras, när deras relation till varandra fördjupas, så förändras också vi genom att vår närhet till Gud förtätas. Men denna förändring sker tack vare själva relationen, inte genom ren viljestyrka. Om vi vänder oss till Gud på detta sätt, blir vi mer lika Gud. Detta sker i mänskliga relationer. Vi börjar likna våra bästa vänner i fråga om sympatier och antipatier, förhoppningar och önskningar etc. Så blir vi också lika Gud, när vi ber på detta sätt. Vi blir vad vi älskar.

Det bästa sättet att bli lik Gud är att växa i kunskap om och kärlek till Jesus av Nasaret, Gud i mänsklig gestalt. När jag gjorde Ignatius Andliga övningar, kom jag till en punkt där jag kände att jag ville lära känna Jesus mer ingående för att kunna älska honom mer och följa närmare efter honom. Men jag kan bara lära känna en person om hon eller han avslöjar sig själv för mig. Så denna önskan att lära känna Jesus mer ingående är en önskan att Jesus skall avslöja sig själv. Om jag hyser denna önskan, måste jag ta mig tid med evangeliet för att låta det stimulera min föreställningsförmåga, så att Jesus kan avslöja sig själv det vill säga sina drömmar och förhoppningar, sin kärlek och sitt hat och vad han önskar sig av mig. När jag engagerar mig i den sortens bön kommer jag att bli förvånad över vad jag upptäcker hos Jesus och hos Gud och hos mig själv. Under resans gång kommer jag att älska Jesus och bli alltmer lik honom.

Varför ber jag? Därför att jag tror på en Gud som älskar oss med en evig kärlek och som vill att vi skall vara hans partner och vänner. Med andra ord jag ber för att jag är som gjord för det av Gud.

Översättning: Anna Maria Hodacs