Hur Kosovo blev helig mark

Genom ett fenomen som förstärkts av kommunismens fall har religion och nationalitet kommit att betyda samma tillhörighet i Östeuropa. Sekulariseringen finns inom kyrkan och den tar sig uttryck i nationalismen. I slutet av medeltiden började länderna på Balkan hävda sig i den stora bysantinska smältdegeln där kyrkan som inte alls var centraliserad gynnade upprättandet av ett slags ”commonwealth”. Det var Ryssland som slutligen blev Bysans arvtagare. Men två århundraden tidigare höll det på att bli Serbien.

Stefan Dusan (1332–1355) härskade över ett vidsträckt imperium som bredde ut sig från Donau till Egeiska havet. Han tog sig titeln ”grekernas, bulgarernas och serbernas kejsare”. Försöket att bygga ett imperium tillintetgjordes dock av pesten och turkarna 1389–1455. Från denna episod lever drömmen kvar om nationen som ett kall, vars öde står skrivet i stjärnorna.

För länderna på Balkan följde nära ett halvt årtusende av turkisk och muslimsk dominans. Det multinationella ottomanska väldet lät sina utstötta och skattskyldiga kristna undersåtar (raía, hjorden) få en viss självbestämmanderätt inom landet, men krossade deras kultur. Ett annat imperium, det habsburgska som stödde sig på det förra, tillät en större intellektuell frihet men hade bara förakt till övers för den ortodoxa kyrkan och gynnade den katolska kontra-reformationens missionssträvanden. Det gällde att överleva, inklämd mellan islam och katolicismen. Det var just den ortodoxa kyrkan som bevarade sitt språk, sina seder och det specifika för de kristna folken på Balkan. På så sätt vävdes det nästan organiska bandet klart mellan kyrkan och nationen.

Under 1800-talet tenderade de nya nationalstaterna att göra kyrkan till ett ”verktyg”. Varje nation skaffade sig då en i praktiken självständig ”autokefal” kyrka. Under mellankrigstiden utvecklades sedan på Balkan en framstående världslig kultur och en friare och mer medveten ortodoxi. Men efter 1945 uppslukades alla dessa länder (utom Grekland, till priset av ett fruktansvärt inbördeskrig) av ett nytt multinationellt imperium – ateistiskt denna gång – det sovjetiska. Vad finns kvar i ruinerna efter sovjetimperiet? Antingen den västerländska sekulariseringen i sin grövsta form eller den östeuropeiska sekulariseringen, nationalismen med sin ”religiösa” dimension.

Fallet Serbien är speciellt. Det medeltida Serbien upplevde en anmärkningsvärd blomstring från 900- till 1400-talet när de slaviska erövrarna hade blivit bofasta och organiserat sig. Den nya statens hjärta var just Kosovo med dess bördiga slätter och synnerligen mineralrika berggrund, ett centrum vars floder nådde såväl Egeiska havet, Svarta havet som Adriatiska havet. Härskarna tyckte om att bo där, de byggde stora kloster där varav somliga blev gravkyrkor. Kloster, stadskyrkor och bytempel i hundratal, kultplatser i grottor och kyrkogårdar bildade ett troligen världsunikt nätverk och gjorde Kosovo till verkligt ”helig mark”. Anspråkslösa var de kungliga residensen bland så många heliga byggnader av otrolig skönhet. Föreställ er en trakt där kloster med kungliga gravar skulle finnas tillsammans med storslagna katedraler!

Sedan inträffade historiens tragedier. År 1389 miste kung Laazar livet och hans land sin frihet i ett försök att stoppa turkarna på Koltrastfältet (Kosovo polje). Det växte fram hos folket en misslyckandets offermystik kring Lazars person som inte saknar likhet med den man finner i Japan. Det grundläggande faktum under följande århundraden är omvändelsen till islam av majoriteten av albanerna (dock inte alla) som levde tillsammans med serberna i Kosovo. Albanerna blev då turkarnas medhjälpare, inte endast i krig, utan även under de folkförflyttningar som dessa organiserade. Italienarna som strax före krigsutbrottet hade annekterat Albanien gjorde under andra världskriget landet större genom att lägga till Kosovo varifrån de körde iväg 200 000 serber. Dessa kom hädanefter att vara i minoritet i regionen och den självständighet som Tito gav regionen skapade skräck och ledde till att medlemmar av minoriteten emigrerade, denna minoritet som på ett smärtsamt sätt upplevde och rent av skapade myter om övergrepp från innevånarna i Kosovo. Sanningen var den att dessa hädanefter utgjorde 90 % av befolkningen. Det är inte lätt att acceptera verkligheten och att acceptera historien, särskilt inte i ett land i full identitetskris som är försjunket i sina minnen. Det var därför som Milosovic 1989 samtidigt som han gick över från kommunismen till nationalismen, lanserade sin nya ideologi i Kosovo, avskaffade regionens självständighet och inrättade den serbiska minoritetsstyrelsen över den albanska majoriteten. Vi känner till fortsättningen.

Det handlar inte om ett religionskrig. Mer än någonsin har det religiösa med sin känslomässiga laddning absorberats av det nationella. En psykologisk blockering har uppstått där marken – ”Kosovos heliga mark” – ersätter det översinnliga. Den serbisk-ortodoxa kyrkan uppvisar tydliga tecken på ett annat sätt att tänka. Visserligen finns det bland biskoparna en lidelsefullt nationalistisk högerfalang, men dennas ståndpunkt delas vare sig av patriarken Pavel eller av majoriteten av biskoparna, bland dem biskop Artemij i Kosovo. Denne har understrukit att man måste söka lösningen genom en dialog som skall föras med respekt för demokratin och de mänskliga rättigheterna.

Biskopskollegiet i sin helhet accepterar den unika minnesplats som Kosovo är. Den utgör enligt Artemij ”den serbiska statens och kyrkans levande centrum, den serbiska andlighetens, kulturens och det serbiska nationalmedvetandets källa”. Men regimen kritiseras hårt: ”Tyvärr, har den nuvarande regimen […], förhindrad av inkompetens och av det antidemokratiska arvet från den föregående regimen som den är, inte under de två senaste decennierna lyckats finna en förnuftig väg eller lyckats tillämpa de mänskliga rättigheternas demokratiska metoder som krävs för att de sociala relationerna […] på ett opartiskt sätt verkligen skall kunna baseras på rätten till säkerhet och rättvisa för alla.”

Biskop Artemij preciserar: ”trots att det finns olikheter i fråga om språk, historia, kultur och religion mellan de olika folken som lever i Kosovo, ligger det i allas intresse att kunna leva i fred och värdighet så att personlig säkerhet och skydd för ägodelar kan säkerställas för var och en.”

Detta är det tydliga val som inte bara Serbien utan de flesta länder med ortodox tradition måste göra: Är kyrkan en dimension av den nationella kulturen? Eller är det så att kyrkan står över nationella kulturen, samtidigt som hon välsignar och befruktar den, eftersom hennes uppgift, med de risker och faror som det innebär, är att bekämpa nationalismen, dvs. avgudadyrkan?

oliver clément

översättning Helen Harrysson-Gumaelius