av BERTIL NILSSON
Kristnandet kan studeras med avseende på en officiell sida och en privat. Den officiella innebär att kristnandet nått ett slags slutpunkt när kyrka och kristendom hade accepterats på en offentlig nivå i samhället. Detta kunde ske dels genom faktiska beslut hos sådana personer som hade makt att fälla avgöranden om religionstillhörighet och religiös praxis, dels genom att kyrkan hade etablerat sin organisatoriska struktur.
Den privata religionstillhörigheten och dess uttrycksformer är det betydligt svårare att få klarhet om. De relativt stereotypa inskrifterna på runstenar ger oss en fragmentarisk kunskap om vissa individer som är kända till namn. Det gäller också om berättelserna om helgonen och deras liv och de legender om dem som användes i liturgin. Annars finns det för Sveriges del skriftligt primärmaterial från individnivå endast i någon liten utsträckning först från 1300-talet. Det handlar då om personer från samhällets översta skikt, som är kända framför allt på grund av sina efterlämnade testamenten.
Forskarna är för det mesta överens om att det går att tala om tre faser av kristnandeprocessen, vilka visserligen överlappar varandra ur kronologisk synvinkel men ändå kan användas analytiskt. För det första en fas av kontakter och infiltration (även om detta ord kan missförstås i negativ mening, så brukar det användas), för det andra missionsfasen och för det tredje den fas då en bestående etablering av kyrkan blev fallet.
Att fastställa ett bestämt årtal för när Sverige var kristnat i officiell mening kan låta sig göras. Det som kommer i fråga är år 1164, då biskopssätet i Uppsala (dagens Gamla Uppsala) upphöjdes till ärkebiskoplig rang. Därmed hade det medeltida Sverige blivit en egen kyrkoprovins. Den kyrkliga enhet som skulle råda mellan de olika stiften och landskapen hade på så sätt fått ett tydligt kyrkorättsligt uttryck. Kyrkan i just de svenska landskapen hade blivit inordnad såsom en egen enhet i den västeuropeiska kyrkogemenskapen med påven som sin högste ledare.
Tidiga kontakter och mission
Åtminstone indirekta kontakter med kristnade områden ute i Europa har kunnat beläggas i en del svenska landskap under sent 700-tal. Med hänsyn tagen till arkeologiska fynd av föremål med kyrklig härkomst kan man hävda att åtminstone somliga av invånarna under detta århundrade haft en viss kännedom om vad kyrka och kristen religionsutövning var för något. Det gäller inte minst de spektakulära fynd som gjorts på Helgö i Mälaren, bland annat den berömda överdelen av en engelsk eller irisk kräkla.
Det ifrågasätts inte att den tidigaste mission som riktades mot det blivande Sverige var den som Ansgar och hans medföljare stod för på 830-talet och framåt, liksom att denna riktades enbart till handelsstaden Birka på Björkö i Mälaren och inte till andra delar av Göta- och Svealand. Däremot har det framförts mer eller mindre seriösa förslag om att det Birka som Ansgar besökte under två kortare perioder låg någon annanstans än på ön i Mälaren, dels i trakten av Linköping, dels på en av öarna i den åländska arkipelagen. Inget av förslagen har fått någon större anslutning, och de får i dag betraktas som överspelade.
Det är i berättelsen om Ansgars liv som vi första gången träffar på några namngivna ”svenskar” som blivit kristna. Det gäller kungens hövitsman Hergeir, som lät bygga en kyrka på sin tomt i Birka, samt den Frideborg, som betecknas som ”from”, och hennes dotter Katla. Om vi anser att de ingick i en första kristen församling, tycks denna inte haft något längre fortbestånd. Med nuvarande källäge är det därför svårt att hävda en kontinuitet mellan Ansgars församlingsbildning och den medeltida kyrkan i Sverige. Uppfattningen bör dock modifieras något av att arkeologiska undersökningar tillåter tanken att det dokumenterade kristna gravskicket i Birka kan ha utövat inflytande på omlandet i Uppland; staden kan ha fungerat som innovationscentrum.
I ett kronologiskt perspektiv är det därefter Västergötland som närmast kommer i fråga. Mot bakgrund av arkeologiska utgrävningar och fyndanalyser under de senaste decennierna har det alldeles nyligen (februari 2021) framhållits att kristen tro var helt etablerad i de centrala delarna av landskapet vid mitten av 900-talet. Huvudsakligen bygger uppfattningen på undersökningar som sedan 2005 genomförts i Varnhem och i närheten av klosterkyrkan där. Bland annat har en gravplats kartlagts, som omfattar 3 000 gravar, varav 300 har undersökts. Den antas ha tjänat för begravningar av kristna från ett stort område i Västergötland, något som i och för sig kan motsäga att de centrala delarna var kristnade. I så fall hade det inte behövt finnas en ansenlig gravplats/kyrkogård på en för många relativt avlägsen plats; gravsättningar hade kunnat ske hemmavid, vid de gårdskyrkor som uppfördes som ett första steg på vägen mot en utbyggd kyrklig organisation. Hur som helst är det mer eller mindre sensationellt att man i Varnhem kunnat identifiera kvarlevorna av en kvinna vid namn Kata, som gravlagts under en runristad häll, kanske under årtiondena före 1050, och även hennes make Kättil i en annan liknande grav.
I Mälardalen blev Sigtuna grundlagd som ny, kunglig och kristen stad på 970-talet. Här har utgrävningar påvisat 25 skilda gravfält med jordbegravningar under perioden cirka 980–1050, något som lett till antagandet att de anlagts av kristna. Problematiskt med denna tolkning är emellertid att inga kyrkobyggnader kunnat beläggas för tiden före 1050. Stenkyrkor fanns ännu inte, och spår av träkyrkor saknas. Var firades då mässan under den tidsperiod när ännu inte några kyrkobyggnader fanns? Fynd av sepulkralstenar som gjorts i Sigtuna, avsedda för resealtaren, har lett till antagandet att detta skedde i exempelvis hallbyggnader i staden, men ståndpunkten har inte fått stå oemotsagd. Stenarna, i regel av grekisk porfyr, kan också eller lika gärna ha använts i sekulära sammanhang. Till Sigtunas kristna profil hör även myntningen, som resulterade i präglingar med kristen symbolik från 990-talet och framåt. Kanske indikerar mynten att kung Olof Eriksson (Skötkonung) (d. cirka 1022) var döpt redan före 1000-talets början eller åtminstone avsåg att låta sig döpas. Sigtuna är hur som helst ett unikt exempel på en sammanhållen kristen miljö i Göta- och Svealandskapen från tiden före 1050.
Biskopssäten i missionens tjänst
Under 1000-talet började biskopssäten inrättas i Göta- och Svealandskapen som utgångspunkter för mission i de svenska landskapen. Missionsbiskoparna, som alla kom från den västliga kyrkan, fick i några få fall ställning av helgon. Någon mission från den östliga, bysantinska kyrkan, som riktades mot de svenska landskapen är inte känd och har med all sannolikhet aldrig förekommit, bland annat därför att den romerska kyrkan hann före.
Vilka platser som varit biskopssäten under vikingatid och tidig medeltid råder det i viss utsträckning skilda meningar om beroende på det svårtolkade källmaterialet. Dit hör uppfattningen att Birka räknats som biskopssäte, tills staden upphörde att existera på 970-talet, liksom att Husaby var biskopssäte, innan detta flyttades till Skara. Också Hälsingland har nämnts som sådant men i källan, som utgörs av Adam av Bremens krönika om biskoparna i Hamburg, betecknas det både som ett område och en plats. Adam upplyste också om att en biskop vid namn Stenfi sändes dit. Några källor därutöver finns det inte som indikerar att en missionsbiskop skulle ha varit verksam med utgångspunkt från platsen/området Hälsingland eller att detta skulle ha varit ett stift.
Beträffande Sigtuna som biskopssäte får uppgifterna betraktas som säkra. Enligt Adam skall en biskop ha etablerat sig där på 1060-talet. Också i det så kallade Florensdokumentet från 1100-talets början, en förteckning som bland annat innehåller en uppräkning av svenska biskopssäten, nämns Sigtuna, men staden kom inte att bestå som biskopligt missionscentrum. Exakt när Sigtuna upphörde att vara biskopssäte kan inte avgöras men perioden 1129–1134 har föreslagits.
Av de medeltida biskopssäten som finns kvar i dag är Skara det äldsta. Dit skickades biskop Thurgot från Hamburg, troligen år 1014. Hans ansvarsområde för kyrkans fortsatta etablering omfattade antagligen både Västergötland och Östergötland. Så enligt den tyska varianten av skeendet som återfinns hos Adam av Bremen. Andra, senare och legendära källor förknippar i stället upprättandet av biskopssätet med inflytande från England och den därifrån kommande ärkebiskopen Sigfrid av York – också i början av 1000-talet. Men de källkritiska problem som är förknippade med den sedermera helige Sigfrids verksamhet i Götaland (och kanske också i Norge) är så omfattande att det knappast går att finna rimliga lösningar på dem.
I Florensdokumentet nämns utöver Sigtuna och Skara också Tuna, Linköping, Strängnäs och Västerås som biskopssäten. Hur länge dessa orter varit det innan Florensdokumentet nedtecknades går inte att avgöra. Beträffande samtliga råder det oklarheter om deras uppkomst som centralpunkter i den kyrkliga missionen och etableringen. Vad gäller Tuna, som säkerligen är Eskilstuna, förläggs uppkomsten enligt Eskilslegenden, som berättar om ytterligare en av de missionsbiskopar som hade engelskt ursprung, till slutet av 1000-talet. Från mitten av 1100-talet, och av okända anledningar, blev Strängnäs det enda biskopssätet i Södermanland och Närke. Inte heller Linköping kan beläggas som biskopssäte före omnämnandet i Florenslängden, men platsen har med all sannolikhet varit äldre än så som kyrklig ort. Liksom i fråga om Husaby/Skara har tanken framförts att Linköping som biskopssäte kan ha haft en föregångare med anknytning till kungsgården i Vreta. En nyupptäckt (hösten 2019) och tidigare okänd, ansenlig kyrkogård från 1000-talet, söder om den nuvarande kyrkan, kommer att kasta nytt ljus över Vretas ställning i den tidiga kristningsprocessen i Östergötland, när den väl hunnit analyseras vetenskapligt. Efter att ha nämnts i Florensdokumentet förekommer Västerås inte i källmaterialet förrän i det påvliga fundationsbrevet för ärkebiskopsstolen i (Gamla) Uppsala 1164.
Kanske upprättades (Gamla) Uppsala som biskopssäte från Hamburg-Bremen år 1123. Ibland har det antagits att det handlade om en flyttning av biskopssätet från Sigtuna till (Gamla) Uppsala, men det kan inte styrkas och anses inte sannolikt.
När det gäller de enskilda biskoparna fram till år 1164, är somliga kända både i fråga om namn och härstamning. Sammantagna ger de olika typerna av källmaterial, med betydande tolkningssvårigheter i vissa fall, bilden av att dessa kom såväl från Tyskland som England men med stark övervikt för de tyska. Efter hand kom biskoparna att utses bland det inhemska prästerskapet. Men denna förändring var en process som sträckte sig över lång tid. Inte ens den förste ärkebiskopen av Uppsala var av svensk härkomst. I fråga om vår kunskap om de tidigaste biskopssätenas biskopar föreligger stora tidsmässiga glapp. Om exempelvis Skara gäller att det efter Thurgot, som lämnade Västergötland under senare delen av 1020-talet, inte fanns någon i praktiken residerande biskop där på 30 år. Liknande har förhållandena varit i Sigtuna där biskopssätet kan ha varit obesatt i mer än 50 år från och med 1060-talet. Hur detta har påverkat missionen och etablerandet av kyrkan, vet vi inte.
Kyrkobyggnader och kyrkobyggande
De personer som var initiativtagare till kyrkobyggande kan indelas i fyra kategorier: a) kungen eller kungamakten, b) kyrkans ämbetsbärare, i synnerhet biskoparna, c) enskilda stormän och d) korporationer, det vill säga gemenskaper av stormän och bönder kring tinget eller i bygden.
De tidigast nämnda kyrkorna i Sverige är de tre som nämns i berättelsen om Ansgar. Inga spår av dem har återfunnits vid de arkeologiska undersökningarna på Björkö. Trots detta tydliggör berättelsen vikten av att kyrkobyggnader uppfördes i ett tidigt skede av mission, huvudsakligen för att mässan skulle celebreras i dem, men i hög grad också för att markera att missionen varit framgångsrik.
Kyrkor av trä var de första som byggdes. Många av dem har varit mycket små och avsedda för dem som bodde på en enda gård. En del av dessa gårdskyrkor har sedan utvidgats för att betjäna en socken och slutligen ersatts med kyrkor av sten. Exempelvis förmodas det att antalet träkyrkor bara i Östergötland under sen vikingatid uppgick till cirka 30. Också ännu bevarade sockenkyrkor av trä uppfördes. De äldsta i exempelvis Småland är från cirka 1220.
Byggandet av stenkyrkor startade under 1100-talets första hälft. Det gällde i synnerhet i västra Östergötland samt i Falbygden och området kring Kinnekulle i Västergötland. Man räknar med att det i exempelvis Östergötland funnits en romansk stenkyrka i drygt 50 av de omkring 150 socknar som kan beläggas i landskapet. I ett tillägg från 1280-talet till äldre Västgötalagen finns uppgiften att landskapet hade 517 sockenkyrkor. Många av dem kan ha byggts tidigt på 1100-talet, kanske på privat initiativ.
På vilket sätt kyrkobyggandet hänger samman med sockenbildningen i vart och ett av de enskilda fallen går inte att avgöra. Man kan alltså inte oreflekterat sätta likhetstecken mellan å ena sidan förekomsten av stenkyrka och å andra sidan socken och tiondebeskattning. I organisatoriskt hänseende finns sockenbildningen enbart antydd under tiden fram till 1164. Erläggandet av tionde, vilket brukar anges som ett kriterium för att sockenbildningen kommit till stånd, uppmuntrades i ett påvligt brev till Sverige redan år 1080. Därefter har det påvliga sändebudet kardinal Nicolaus Breakspears besök i Sverige 1153 ansetts vara avgörande för införandet av denna kyrkliga beskattningsform. Praxis beträffande detta har med all säkerhet varierat över tid mot bakgrund av välkänt motstånd mot beskattning.
Till de äldsta bevarade och daterade kyrkorna hör somliga i Västergötland, Östergötland, Kalmarområdet och på Öland, vilka med hjälp av dendrokronologiska undersökningar kunnat tidfästas (kanske) till sent 1000-tal och i vilket fall som helst till 1100-talets första decennier.
Var det fråga om kultkontinuitet?
Kyrkobyggandet aktualiserar frågan var i landskapet de viktigaste av de första kyrkorna uppfördes och därmed om det förekom kultkontinuitet från den fornskandinaviska till den kristna religionsutövningen med avseende på platsen. Det är nämligen uppenbart så att åtskilliga medeltida sockenkyrkor uppförts på platser som varit centrala i det fornskandinaviska samhället. Trots detta är det svårt att klarlägga vilken betydelse det haft i religiöst hänseende att en kyrka anlagts på en centralort, tingsplats och kultplats. Ett tydligt exempel på kultplatskontinuitet utgör Frösö kyrka i Jämtland, liksom att flertalet av de äldsta kyrkorna i Storsjöbygden har anknytning till bynamnet Hov eller Vi, alltså till namn som antas ha markerat en kultplats. Det finns många liknande exempel även från andra landskap.
Därmed kan man också fråga sig vilket förhållandet var mellan den fornskandinaviska religionen och den kristna. Har de ömsesidigt påverkat varandra? På grund av den sparsamma kännedomen om den förkristna religionsutövningen är det knappast möjligt att fastställa om denna påverkats av eller i någon mån upptagit element från den kristna religionen. Men har det omvända gällt? Hur som helst är det helt klart att kristnandet i grunden var ett brott med den fornskandinaviska religionen. Det handlade om den mest genomgripande transformering som skett i de områden som kom att bli Sverige, och 1000-talet var det avgörande århundradet. Rimligtvis måste då varje generation ha märkt att förändringar i fråga om religion pågick: En helt ny form av kultutövning infördes, en helt ny form av professionella kultutövare introducerades genom prästerskapet, en helt ny form av kultbyggnader uppfördes, en helt ny lära med avseende på det gudomliga tog det gamlas plats och i förlängningen följde ett helt nytt sätt att tänka rättsligt.
Emellertid kan förkristna religiösa bruk ha levt vidare in i kristen tid helt eller delvis genom att i någon mån anpassas till den kristna religionen. Vissa formler, såsom exempelvis bönen om ”god årsväxt och fred”, är antagligen fornskandinavisk; visst symbolspråk som gäller till exempel djävulen kan ha fornskandinaviska rötter. Också fenomen i den folkliga fromheten skulle kunna ha sitt ursprung i fornskandinavisk religion, liksom viss runstensikonografi.
Tankar om ett slags kontinuitet på det mer symboliska planet är svåra att leda i bevis. Man kan å andra sidan tänka sig att kyrkans företrädare anpassat sin framställning av den kristna tron till sådant som de antog lättare skulle kunna begripas av dem som de avsåg att omvända. Som exempel har det pekats på att i somliga runinskrifter identifierades Kristus med Gud på ett förenklat sätt som framhävde den kristna monoteismen, så att läran om treenigheten inte behövde förklaras. Möjligen kunde också mässoffersläran göras något så när begriplig genom anknytning till fornskandinaviska blot och libationer.
Vilken roll spelade kungarna?
Redan i berättelsen om Ansgar nämns kungar som ett viktigt inslag i hans möte med befolkningen i Birka och för hans tillstånd att bedriva mission. Det är dock först från omkring år 1000 som vi har något mer kunskap om dem och deras förhållande till kyrkan. Från och med Olof Eriksson (Skötkonung) har samtliga säkert kända kungar varit kristna. I fråga om det lilla som är bekant om deras verksamhet framgår att kung Olof kanske spelade en roll för tillkomsten av biskopssätet i Skara, att biskopssätet i Sigtuna inrättades med stöd av kung Stenkil på 1060-talet och att Linköping blev biskopssäte under kungamaktens beskydd under detta århundrades slut. Kungar och drottningar har också spelat roll för de tidiga klostergrundningarna under 1100-talet.
Vid 1080-talets ingång hade den kyrkliga etableringen konsoliderats i så stor utsträckning, åtminstone i Götalandskapen, att påven med brev vände sig till kungarna Inge d. ä. och Hallsten. Han uttryckte sin uppskattning över den information som han hade fått genom deras biskop som besökt Rom rörande ”deras folks omvändelse” och gav instruktioner för kyrkans vidare organisering och upprättandet av regelbundna kontakter med Rom. Å andra sidan uppges i Snorre Sturlasons Heimskringla att den norske kungen Sigurd Jorsalafar sändes till Småland för att kristna folket där, även om några redan var kristna. Det uppges samtidigt att många människor vid denna tid var hedningar i sveaväldet. Krigståget skall ha tilldragit sig under 1120-talet.
De tidigaste klostergrundningarna
Genom Cisterciensordens kraftiga och snabba expansion från 1100-talets början blev kyrkan i Sverige än mer påtagligt en del av den västliga kristenheten. Dessförinnan och sedan runt år 1100 fanns Vreta kloster, som sannolikt redan från början hyste nunnor av Benediktinorden. I Alvastra och Nydala grundades cisterciensiska kloster år 1143, vilket enligt en högst osäker tradition skall ha skett på samma dag, den 6 juni (!), samt i Varnhem på 1150-talet. Klosteretableringarna 1143 utgick från Clairvaux till följd av ärkebiskop Eskils (av Lund) förmedling och initiativ. De visar på den starkare ställning i kristnandeprocessen som åtminstone Linköpings stift hade i jämförelse med landskapen i Svealand under första hälften av 1100-talet.
Ett slags avslutning på processen
Vid mitten av 1100-talet hade de flesta grundläggande kyrkliga uttrycksformerna vunnit nedslag i de viktigaste regionerna i de svenska landskapen. Sålunda fanns förutsättningar för att verka för att landskapen och stiften skulle uppnå den större enhetlighet som bildandet av en kyrkoprovins innebar. Detta tycks inte ha varit helt okomplicerat, om vi får tro den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus. Företrädare för Svea- respektive Götalandskapen tycks inte ha kunnat komma överens om, till vilken plats ärkebiskopssätet skulle förläggas, när den påvlige legaten Nicolaus Breakspear besökte Linköping år 1153 efter att ha varit i Norge och inrättat ärkebiskopssätet i Nidaros. Det blev därför inget svenskt ärkebiskopssäte den gången. Det dröjde till 1164 innan Sverige fick en ärkebiskop, och då hade (Gamla) Uppsala tagit hem spelet. Den organisatoriska uppbyggnaden av kyrkan i Sverige hade därmed nästan kommit till ett slut – nästan därför att ytterligare två biskopssäten tillkom därefter. För det första Växjö, som inte nämndes i det påvliga fundationsbrevet för ärkebiskopssätet och uppräkningen där av ärkebiskopens underlydande biskopar. Det finns belagt i tillförlitliga källor som biskopssäte först år 1170. Troligen har stiftet tillkommit som en utbrytning ur Linköpingsstiftet.
För det andra handlar det om Åbo, som blev säte för Finlands, det svenska Österlandets, ende biskop under medeltiden. Redan början på Finlands kristnande ligger i tiden en bra bit efter kyrkans konsolidering i landskapen väster om Östersjön. Enligt legendära uppgifter om biskop Henrik, som på 1150-talet skall ha följt kung Erik Jedvardsson på hans krigiska expedition mot sydvästra Finland, skall ett första biskopssäte ha upprättats i Nousis (fi. Nousiainen), dit Henriks kvarlevor fördes sedan han hade mördats. På 1200-talet skall det ha flyttats till Korois i Räntämäki för att slutligen, kanske vid mitten av 1200-talet, ha förlagts till Åbo. Den helige biskop Henriks existens, hans död och grundandet av Nousis som biskopssäte bygger dock på legendära uppgifter som i långa stycken blivit ifrågasatta. Hur som helst utgör kristnandet av den östra rikshalvan i den svenska kyrkoprovinsen den sista fasen av det stora religionsskiftet i norra Europa.
Litteratur
Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya perspektiv. Lunne böcker 1996.
Sveriges kyrkohistoria 1: Missionstid och tidig medeltid. Verbum 1998.
Gamla Uppsala i ny belysning. Swedish Science Press 2013.
Varnhem – från järnåldersgård till klosterstiftelse. Västergötlands fornminnesförening 2020.
Bertil Nilsson är professor emeritus i kristendomens historia vid Göteborgs universitet.
Ur Signum nr 5/2021, s. 7–12.