Hur systemrelevanta är kyrkorna?

Kyrkorna spelar fortfarande en viktig roll i vårt samhälle. Mot bakgrund av debatten om deras systemrelevans verkar de för närvarande dock vara påfallande modlösa. Något som är särskilt irriterande med denna diskussion är det faktum att de allra flesta människor som ställer frågan om systemrelevans själva tillhör kyrkan. Med tanke på den oavvisliga gudsfrågan handlar det därvidlag egentligen om något helt annat.
Kyrkorna spelar fortfarande en viktig roll i vårt samhälle. Mot bakgrund av debatten om deras systemrelevans verkar de för närvarande dock vara påfallande modlösa. Något som är särskilt irriterande med denna diskussion är det faktum att de allra flesta människor som ställer frågan om systemrelevans själva tillhör kyrkan. Med tanke på den oavvisliga gudsfrågan handlar det därvidlag egentligen om något helt annat.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av HARTMUT ROSA

Som sociolog försöker jag beskriva mänskliga relationer på erfarenhets- och observationsnivån. Mitt begrepp ”resonans” [alternativt: mottaglighet, respons, övers. anm.] visar sig kunna anknyta också till fenomenet religion. Närmare bestämt är begreppet ”icke-kontroll” (tyska: Unverfügbarkeit) i stånd att peka på en avgörande aspekt i resonansbegreppet. Hur ska man närmare bestämt förstå bristen på kontroll i samband med resonans?

Resonans är inget man kan kontrollera

Resonans betecknar en kvalitet i en relation som utspelar sig mellan en aktiv tillvaro-i-världen och en passiv av-världen-tilltalad-existens. Dans är ett exempel på ett förhållande till världen som kännetecknas av resonans: Det är inte uppenbart vem som för och vem som blir förd, om musiken dansar mig eller jag musiken. Aktivt och passivt går här in i varandra, något som utgör en väsentlig komponent för ett lyckat liv. Detta trängs dock mer och mer undan i vår tid.

Det avgörande är detta: om ett resonant förhållande infinner sig ligger endast till viss del i våra egna händer. En lyckad relation i resonant bemärkelse låter sig inte framtvingas. Såtillvida motsäger en sådan relation den moderna uppfattningen, enligt vilken ökad tillgänglighet är berikande och leder till ökad livskvalitet. Resonans är inte något som kan optimeras och höjas systematiskt, just därför att den undandrar sig tillgänglighetens logik. Den som köper dyra konsertbiljetter har ingen garanti att bli berörd den kvällen. Ofta vill vi inte erkänna att kvällen i fråga egentligen inte åstadkom något nämnvärt i oss.

Redan Georg Simmel hävdade att man måste betala ett allt högre pris för varje kick, till exempel i form av resor. Det som i själva verket inträffar är detta: vi kommersialiserar, objektifierar, möjliga upplevelser av resonans som man kan ha begär till, något som i slutändan omöjliggör dessa. Att planera att man ska gå in i resonans klockan 20 en fredag kväll fungerar inte.

Lika lite som resonanta relationer kan planeras, lika lite kan man föreskriva deras utgång. Till exempel är resultatet principiellt öppet i lyckade samtal där två samtalspartner verkligen släpper in varandra och då det under samtalets gång utvecklas något nytt och oförutsägbart. Problemlösningsorienterade samtal är däremot oftast inte resonanta.

Bristen på kontroll betyder att inte tvångsmässigt kunna råda över sådant som för mig möjliggör resonanta, kvalitativa relationer. En för det mänskliga livet väsentligt berikande komponent förblir utanför männi­skans räckhåll att förfoga över.

Människans förhållande till Gud

Utifrån detta kan vi till exempel också tänka kring människans förhållande till Gud. Gud är inte någon vi kan förfoga över. Han är varken synlig, fullständigt nåbar eller möjlig att råda över. Framför allt gör han inte det som jag vill. Ofta är människor fortfarande sjuka och tillfrisknar inte, trots att de bemödar sig om att be. Ändå verkar ett slags resonansrelation till Gud vara möjlig för människan, i vilken ett slags upplevelsebaserat rum öppnar sig för människan.

Vissa teologer motsäger mig på denna punkt och menar att Gud är och förblir radikalt omöjlig att förfoga över. Det stämmer naturligtvis. Ändå är jag övertygad om att mitt begrepp ”icke-kontroll” kan möjliggöra resonans. I synnerhet böner, välsignelsehandlingar eller psalmsång skapar en känsla för att det ligger något av en resonans­relation i den mänskliga existensens grund. Där finns någon som älskar mig, någon som har andats in livsanden i mig. I bönen vänder sig den bedjande på samma gång inåt och utåt, något som i mina ögon beskriver en resonansaxel. Religionens kärna, i synnerhet vad monoteistiska religioner beträffar, skulle därför kunna omformuleras i termer av tilltal och svar på tilltal. Detta att bli tilltalad sätter igång universum. Allt detta kan människan inte förfoga över.

Om man tänker på fenomenet religiös fundamentalism så blir det uppenbart att resonansförhållandet förvrängs till att bli ett förfogandeförhållande. Såtillvida är fundamentalismen en frukt av den på kontroll inriktade moderniteten. I grunden är det så: bristen på kontroll – det är en av det religiösa tänkandets största utmaningar – är svår att uthärda. Faran med en strikt trångsynt dogmatik ligger i att vilja översätta Gud till mänskligt vetande av förfogande karaktär. När det bara handlar om att veta och att slå fast saker och ting upphör resonansen, eftersom det uppmärksamma lyssnandet och responsen då kvävs.

En lyckad gudsrelation får näring av icke-kontrollen

Fundamentalister bryter den vertikala resonansaxeln och gör den stum. ”Nu vet jag vad Gud säger och vad Gud kräver av oss.” Den aggressionspotential som kan finnas också i religiöst tänkande, tro och liv har sin grund i att en lyckad gudsrelation i allt väsentligt måste få näring av denna komponent av icke-kontroll, något som för vissa männi­skor är outhärdligt.

Bortsett från fundamentalistiska fenomen i samtida religiositet är jag på djupet övertygad om att kyrkorna har en viktig roll att spela i vårt samhälle. Kyrkorna tycks mig för närvarande vara modlösa, i synnerhet mot bakgrund av debatten om deras systemrelevans. Det är ett irriterande faktum att de allra flesta människor som ställer frågan om systemrelevans själva tillhör kyrkan. Ursprungligen hörde allt det som kan upprätthålla det ekonomiska systemet till systemrelevans. Genom coronakrisen har innebörden av begreppet tagit en ny vändning: det rör sig inte i första hand om börsen, profit och näringsliv utan om liv. Kvinnliga och manliga sjuksköterskor och läkare är inte systemrelevanta därför att de är ekonomiskt viktiga, utan därför att de på ett grundläggande sätt finns till för mänskligt liv.

I stället för att tala om systemrelevans skulle jag hellre vilja tala om livsrelevans. Vi sitter fast i en livskris, eftersom modernitetens stegringslogik är krisartad i sig. Vi talar om klimatkris, finanskris och om psykisk kris genom stort antal utbrända personer. Corona ställer detta återigen tydligt inför våra ögon.

Den avgörande frågan i detta sammanhang lyder: Varifrån skulle meningen med livet och en idé om en annan social ordning kunna komma? Kyrkorna har här något att erbjuda, vilket skiljer dem från många andra aktörer som ofta redan är en del av det moderna sociala etablissemanget.

Kyrkorna kan känslomässigt öppna sig för ett annat sätt att-vara-i-tiden, en känsla för en annan relation till världen, som just inte syftar till att kontrollera världen. I synnerhet kyrkans liturgiska praktiker kan därvidlag vara behjälpliga. Den som ber eller tar emot en välsignelse får en ögonöppnare om ett nytt sätt att vara-placerad-i-världen. Den människan tar del av rikedomen av mänskliga erfarenhetsmöjligheter.

Var annars finns det något sådant? Förmågan att förnimma vördnad, tacksamhet eller ödmjukhet hör för mig hemma här. Naturligtvis kan jag som sociolog inte påstå att detta är gott eftersom Gud finns. Men jag kan åtminstone hävda att kyrkorna skapar ingångar till mänskliga erfarenheter som inte finns på annat håll. Kyrkorna bör ta vara på sina resurser så att smaken för andra sociala etablissemang och relationskvaliteter bibehålls.

Översättning: Fredrik Heiding

 

Hartmut Rosa är professor i sociologi vid universitetet i Jena.

Ur Signum nr 2/2021, s. 24–26.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Kyrkorna spelar fortfarande en viktig roll i vårt samhälle. Mot bakgrund av debatten om deras systemrelevans verkar de för närvarande dock vara påfallande modlösa. Något som är särskilt irriterande med denna diskussion är det faktum att de allra flesta människor som ställer frågan om systemrelevans själva tillhör kyrkan. Med tanke på den oavvisliga gudsfrågan handlar det därvidlag egentligen om något helt annat.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av HARTMUT ROSA

Som sociolog försöker jag beskriva mänskliga relationer på erfarenhets- och observationsnivån. Mitt begrepp ”resonans” [alternativt: mottaglighet, respons, övers. anm.] visar sig kunna anknyta också till fenomenet religion. Närmare bestämt är begreppet ”icke-kontroll” (tyska: Unverfügbarkeit) i stånd att peka på en avgörande aspekt i resonansbegreppet. Hur ska man närmare bestämt förstå bristen på kontroll i samband med resonans?

Resonans är inget man kan kontrollera

Resonans betecknar en kvalitet i en relation som utspelar sig mellan en aktiv tillvaro-i-världen och en passiv av-världen-tilltalad-existens. Dans är ett exempel på ett förhållande till världen som kännetecknas av resonans: Det är inte uppenbart vem som för och vem som blir förd, om musiken dansar mig eller jag musiken. Aktivt och passivt går här in i varandra, något som utgör en väsentlig komponent för ett lyckat liv. Detta trängs dock mer och mer undan i vår tid.

Det avgörande är detta: om ett resonant förhållande infinner sig ligger endast till viss del i våra egna händer. En lyckad relation i resonant bemärkelse låter sig inte framtvingas. Såtillvida motsäger en sådan relation den moderna uppfattningen, enligt vilken ökad tillgänglighet är berikande och leder till ökad livskvalitet. Resonans är inte något som kan optimeras och höjas systematiskt, just därför att den undandrar sig tillgänglighetens logik. Den som köper dyra konsertbiljetter har ingen garanti att bli berörd den kvällen. Ofta vill vi inte erkänna att kvällen i fråga egentligen inte åstadkom något nämnvärt i oss.

Redan Georg Simmel hävdade att man måste betala ett allt högre pris för varje kick, till exempel i form av resor. Det som i själva verket inträffar är detta: vi kommersialiserar, objektifierar, möjliga upplevelser av resonans som man kan ha begär till, något som i slutändan omöjliggör dessa. Att planera att man ska gå in i resonans klockan 20 en fredag kväll fungerar inte.

Lika lite som resonanta relationer kan planeras, lika lite kan man föreskriva deras utgång. Till exempel är resultatet principiellt öppet i lyckade samtal där två samtalspartner verkligen släpper in varandra och då det under samtalets gång utvecklas något nytt och oförutsägbart. Problemlösningsorienterade samtal är däremot oftast inte resonanta.

Bristen på kontroll betyder att inte tvångsmässigt kunna råda över sådant som för mig möjliggör resonanta, kvalitativa relationer. En för det mänskliga livet väsentligt berikande komponent förblir utanför männi­skans räckhåll att förfoga över.

Människans förhållande till Gud

Utifrån detta kan vi till exempel också tänka kring människans förhållande till Gud. Gud är inte någon vi kan förfoga över. Han är varken synlig, fullständigt nåbar eller möjlig att råda över. Framför allt gör han inte det som jag vill. Ofta är människor fortfarande sjuka och tillfrisknar inte, trots att de bemödar sig om att be. Ändå verkar ett slags resonansrelation till Gud vara möjlig för människan, i vilken ett slags upplevelsebaserat rum öppnar sig för människan.

Vissa teologer motsäger mig på denna punkt och menar att Gud är och förblir radikalt omöjlig att förfoga över. Det stämmer naturligtvis. Ändå är jag övertygad om att mitt begrepp ”icke-kontroll” kan möjliggöra resonans. I synnerhet böner, välsignelsehandlingar eller psalmsång skapar en känsla för att det ligger något av en resonans­relation i den mänskliga existensens grund. Där finns någon som älskar mig, någon som har andats in livsanden i mig. I bönen vänder sig den bedjande på samma gång inåt och utåt, något som i mina ögon beskriver en resonansaxel. Religionens kärna, i synnerhet vad monoteistiska religioner beträffar, skulle därför kunna omformuleras i termer av tilltal och svar på tilltal. Detta att bli tilltalad sätter igång universum. Allt detta kan människan inte förfoga över.

Om man tänker på fenomenet religiös fundamentalism så blir det uppenbart att resonansförhållandet förvrängs till att bli ett förfogandeförhållande. Såtillvida är fundamentalismen en frukt av den på kontroll inriktade moderniteten. I grunden är det så: bristen på kontroll – det är en av det religiösa tänkandets största utmaningar – är svår att uthärda. Faran med en strikt trångsynt dogmatik ligger i att vilja översätta Gud till mänskligt vetande av förfogande karaktär. När det bara handlar om att veta och att slå fast saker och ting upphör resonansen, eftersom det uppmärksamma lyssnandet och responsen då kvävs.

En lyckad gudsrelation får näring av icke-kontrollen

Fundamentalister bryter den vertikala resonansaxeln och gör den stum. ”Nu vet jag vad Gud säger och vad Gud kräver av oss.” Den aggressionspotential som kan finnas också i religiöst tänkande, tro och liv har sin grund i att en lyckad gudsrelation i allt väsentligt måste få näring av denna komponent av icke-kontroll, något som för vissa männi­skor är outhärdligt.

Bortsett från fundamentalistiska fenomen i samtida religiositet är jag på djupet övertygad om att kyrkorna har en viktig roll att spela i vårt samhälle. Kyrkorna tycks mig för närvarande vara modlösa, i synnerhet mot bakgrund av debatten om deras systemrelevans. Det är ett irriterande faktum att de allra flesta människor som ställer frågan om systemrelevans själva tillhör kyrkan. Ursprungligen hörde allt det som kan upprätthålla det ekonomiska systemet till systemrelevans. Genom coronakrisen har innebörden av begreppet tagit en ny vändning: det rör sig inte i första hand om börsen, profit och näringsliv utan om liv. Kvinnliga och manliga sjuksköterskor och läkare är inte systemrelevanta därför att de är ekonomiskt viktiga, utan därför att de på ett grundläggande sätt finns till för mänskligt liv.

I stället för att tala om systemrelevans skulle jag hellre vilja tala om livsrelevans. Vi sitter fast i en livskris, eftersom modernitetens stegringslogik är krisartad i sig. Vi talar om klimatkris, finanskris och om psykisk kris genom stort antal utbrända personer. Corona ställer detta återigen tydligt inför våra ögon.

Den avgörande frågan i detta sammanhang lyder: Varifrån skulle meningen med livet och en idé om en annan social ordning kunna komma? Kyrkorna har här något att erbjuda, vilket skiljer dem från många andra aktörer som ofta redan är en del av det moderna sociala etablissemanget.

Kyrkorna kan känslomässigt öppna sig för ett annat sätt att-vara-i-tiden, en känsla för en annan relation till världen, som just inte syftar till att kontrollera världen. I synnerhet kyrkans liturgiska praktiker kan därvidlag vara behjälpliga. Den som ber eller tar emot en välsignelse får en ögonöppnare om ett nytt sätt att vara-placerad-i-världen. Den människan tar del av rikedomen av mänskliga erfarenhetsmöjligheter.

Var annars finns det något sådant? Förmågan att förnimma vördnad, tacksamhet eller ödmjukhet hör för mig hemma här. Naturligtvis kan jag som sociolog inte påstå att detta är gott eftersom Gud finns. Men jag kan åtminstone hävda att kyrkorna skapar ingångar till mänskliga erfarenheter som inte finns på annat håll. Kyrkorna bör ta vara på sina resurser så att smaken för andra sociala etablissemang och relationskvaliteter bibehålls.

Översättning: Fredrik Heiding

 

Hartmut Rosa är professor i sociologi vid universitetet i Jena.

Ur Signum nr 2/2021, s. 24–26.