av ERIK ÅKERLUND
Martin Hägglund är Sveriges just nu kanske mest kände filosof, internationellt sett. Verksam vid Yale-universitetet i New Haven, Connecticut, USA, sedan många år har hans senaste bok Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet (Volante, 2020) definitivt fått honom att träda fram ur utlandssvenskarnas till stora delar anonyma led. I sitt original betitlat This Life. Secular Faith and Spiritual Freedom försöker denna bok att göra en koppling mellan människans individuella belägenhet, å ena sidan, och frågan om hur samhället är organiserat, å den andra. Många har fått en försmak av innehållet genom författarens utmärkta sommarprat i Sveriges radio i somras (2020).
Som alla som lyssnat på sommarpratet vet har Hägglund ordet i sin makt. Prosan i boken är njutbar och flytande. Svåra samband och djupa tänkare presenteras med en närmast magisk lätthet. Hägglund blir en underhållande ciceron till de olika intellektuella landskap han besöker. Lättheten är dock bedräglig, och landskapen valda med mer omsorg än vad som först framgår, som vi ska se.
Sekulär tro
Boken är alltså grovt sett uppdelad i två delar. Den första delen behandlar vad Hägglund benämner sekulär tro. Denna går ut på att människan lever i en belägenhet av ändlighet, dödlighet och beroende av andra människor. Allt vi har kan vi när som helst mista. Livet är skört. Denna skörhet måste vi, i någon mening, bejaka och inte försöka att fly ifrån. I själva verket innebär ett avsteg från detta – till någon högre grad av beständighet eller till ett förhållande där vi värjer oss för denna skörhet – att vi hamnar i ett tillstånd av död, snarare än liv. Sådana avsteg finner Hägglund inte bara i världens religioner utan även i filosofiska traditioner, såsom antikens stoicism och skepticism och deras senare arvingar.
Martin Hägglunds bok är en på ytan begriplig och mycket välformulerad plädering för denna sekulära tro, en tro som ska ersätta den religiösa tron och som dessutom ska utgöra grunden för stora samhällsomvandlingar. Jag skriver att den är ”på ytan” begriplig. I själva verket står Hägglund i en tradition av anti-metafysik, som i grunden förnekar tillvarons begriplighet och att det finns någon fast och säker yttersta grund att förhålla sig till. Att det finns någon säker grund är i själva verket enligt denna skolbildning illusioner, och farliga illusioner. Man kan härleda tankegångarna ned till bland andra Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770–1831) och senare Martin Heidegger (1889–1976). Enligt Hägglund är också mycket riktigt Hegels Andens fenomenologi (Phänomenologie des Geistes, 1807) och Heideggers Vara och tid (Sein und Zeit, 1927) de två verk som han enligt egen utsago lärt sig mest av. Utöver dessa kan också Jacques Derrida (1930–2004) nämnas i denna tankegenealogi.
Vad vi har att göra med är här alltså ett slags anti-metafysik. Vad resulterar då denna i, i Hägglunds fall? Man skulle kunna säga att tillvaron för Hägglund präglas av att vara absurd och tragisk. Det är nu viktigt att påpeka att detta inte är något som Hägglund själv skriver. Men det är inte desto mindre den bild av livet och världen som blir resultatet.
Tillvarons absurditet
Tillvaron är absurd i den meningen att ”om vi uppnår de mål vi strävar efter i livet så upphävs själva livet”. I vilken mening då? Ett exempel av otaliga kan här tjäna som illustration. Redan på sidan 12 skriver Hägglund: ”Tanken på min egen död, och döden för allt jag älskar, är djupt smärtsam. Jag vill inte dö, eftersom jag vill upprätthålla livet både för mig själv och det jag älskar.” Han fortsätter direkt därefter: ”Likväl vill jag inte att mitt liv ska vara evigt. Ett evigt liv är inte bara ouppnåeligt, utan dessutom ingenting att eftersträva, eftersom det skulle eliminera den omsorg och passion som levandegör våra liv.”
Om vi alltså uppnår målet med att fortsätta vår existens på något mer permanent eller omvandlat plan så kommer själva detta liv som vi strävade efter att rädda att förloras. Här kan man ju också, för övrigt, se beroendet av en kristen tradition, ”ty den som vill rädda sitt liv skall mista det” (Matt 16:25), men här radikalt omtolkat. Våra djupaste strävanden bör aldrig uppfyllas. Uttryckt på annat sätt: det ligger som en väsentlig del av den mänskliga existensen att ständigt vara ouppfylld. Och detta gäller alltså inte bara vårt nuvarande tillstånd utan den mänskliga existensen.
Men detta hänger också samman med Hägglunds identifiering av det ändliga med det föränderliga, något som skulle få Aristoteles att vända sig i sin grav. Mot Hägglunds syn kan man alltså anföra att man naturligtvis kan tänka sig människan som ändlig även om hon uppnår odödlighet. Föränderlighet eller dödlighet är en typ av ändlighet, eller en aspekt som innefattar någonting ändligt, hos människan. Men därmed inte sagt att människan skulle förlora sin ändlighet ur andra aspekter bara för att denna typ av begränsning för henne försvann.
Livets tragik
Men här kan vi också se att livet, med Hägglunds sätt att se det, är tragiskt. Människan är utsatt, smärtfylld, i en prekär situation, och det finns ingen räddning. I själva verket är längtan efter en räddning, om den så bara skulle bestå i traditionella filosofiska praktiker som att uppnå någon form av sinnesfrid (såväl stoiker som skeptiker avvisas), totalt missriktad. Det enda vi kan göra är att leva i ”ögonblicket” (enligt Hägglunds sommarprat svenskans vackraste ord), men ett ögonblick som ständigt är konstituerat av att vara-mot-döden (för att tala med Heidegger), för att vara bräckligt och ouppfyllt och försvinnande.
Det handlar alltså inte om att vi ska leva mer ”i nuet”, om man ska följa Hägglund. Just strävan efter ett uppfyllt ”nu” är missriktad. Det är just genom att ständigt vara ouppfyllda, ständigt på väg mot det som ännu inte är, som vi lever. Det uppfyllda nuet är ju liktydigt med död. Vad vissa alltså kanske uppfattar som ett slags handledning i att kunna lära sig att leva i en sådan prekär situation är, vid närmare påseende, ett avhändande av alla verktyg för att göra just det. Det enda vi kan göra är att leva i denna situation. Punkt.
Enten-Eller
Vad som står bakom hela detta resonemang är ett slags ”våldsam” dialektik. Ordet ”våldsam” ska här inte förstås som att det har med fysiskt våld att göra, utan snarare i den meningen att den ena ytterligheten ställs mot den andra, att motsatser inte harmoniskt uppgår i en högre enhet utan att de förintar varandra. En sådan ”våldsam” dialektik finner man just i Hegels Andens fenomenologi. Detta är inget lätt verk att förstå, men så mycket tycks ändå framgå att så fort ett ting begreppsliggjorts så har det därmed också upphävts, i betydelsen förintats (eftersom begreppet inte är tinget).
Man kan här påpeka att det även ligger andra möjligheter i tolkningen av Hegel. Tyskans Aufhebung kan just tolkas såväl som att någonting ”upphävs”, i betydelsen av att upphöra att finnas till, som att det ”upphöjs”, eller ”hävs upp” då. Man kan alltså tolka Hegel i mer ”harmoniska” riktningar, i alla fall utifrån vissa av hans skrifter, i enlighet med schemat tes–antites–syntes. Allting går mot sin egen fullkomning. Men det är alltså inte i denna mer ”harmonierande” tanketradition som Hägglund står, utan snarare en som betonar motsatsernas oförenlighet.
Denna typ av ”motsättningarnas dialektik” finner man också hos Søren Kierkegaard (1813–1855), som i grunden ändå är anti-hegelian. I dennes bok med den talande titeln Antingen-eller, (Enten-Eller, 1843, på svenska 2002) ställs just livsvalet upp som ett val mellan det världsliga eller det religiösa, det ändliga eller det oändliga.
Att ställa det oändliga mot det ändliga, att hävda deras oförenlighet, har alltså en viss proveniens. Vi har här har att göra med en i grunden mycket luthersk tanketradition. Läsupplevelsen när man läser Hägglund påminner faktiskt lite om läsupplevelsen då man läser Martin Luther (1483–1546) – en lysande retoriker, men en som kan motsäga sig själv på två efterföljande sidor utan att blinka. Det anti-filosofiska draget hos Hägglund är också mer dolt, eftersom han har en anti-filosofisk filosofisk tradition att luta sig mot.
I vilket fall som helst kan man återigen konstatera att man kan göra skillnad på katolska respektive lutherska former av ateism. Och att vi här definitivt har att göra med en (post-)luthersk form av ateism.
Är då denna bakgrund viktig? Det är svårt att gå förbi den som en tolkningsnyckel. När Hägglund vill ställa upp sin ”motbild”, som han vill argumentera emot, så är det utöver Luther och Kierkegaard (en protestantisk version av) Augustinus och dennes evighetsförståelse som är mest framträdande. Han tar också upp den lutherske 1900-talsteologen Paul Tillich (1886–1965), och hänvisar med gillande till den svenska lutherske 1900-talsteologen Anders Nygrens (1890–1978) bok Eros och agape (två band, utgivna 1930 respektive 1936), där den gudomliga kärleken ställs mot den mänskliga. Just denna tankefigur, av att ställa mänsklig kärlek mot gudomlig kärlek, är någonting som påven Benedictus XVI explicit argumenterar emot i bland annat encyklikan Deus caritas est, Gud är kärlek, från 2005.
Insättandet i denna tradition är i sig inget argument vare sig för eller emot Hägglunds resonemang. Men det ger en begriplighet och en kontext till motsättningen mellan andligt och världsligt, religiöst och sekulärt som han ställer upp. Medan föregångarna inom den lutherska traditionen betonat det förra på bekostnad av det senare så vill alltså Hägglund skydda det senare mot att förstöras av det förra.
Mer inkluderande tankemodeller tas alltså inte upp i boken. I stället för att tänka sig evigheten som ett förnekande av tidens dynamik så kan man tänka sig evigheten just som den tidsliga dynamikens fullkomning. Det eviga livet är inte en tid utan slut utan det är för människan en delaktighet i Guds liv. Detta sker genom ett indragande i Guds inre, treeniga liv. Dynamiken mellan Fader, Son och Ande är själva förebilden för och ursprunget till den dynamik som vi finner, på en lägre nivå, i skapelsen. Allt i skapelsen kommer av Gud och återvänder i sin förändring och rörelse till Gud. Människan kan göra detta på ett särskilt sätt, i och genom Guds uppenbarelse. Det eviga livet börjar, enligt detta synsätt, alltså redan här på jorden men finner sin fullkomning bortom det, i ett förvandlat tillstånd. Nyckelordet här är just förvandling och fullbordan, snarare än förstörelse eller förintande.
Varför denna återupprepning, då, av vissa fundamenta i många versioner av kristen tro? Jo, för att visa på att Hägglund väljer ut vissa former av religiositet och kristen tro och därigenom gör anspråk på att ha avvisat religion generellt. Urvalet av meningsmotståndare är alltså inte oskyldigt.
Andlig frihet?
Vad så gäller frågan om omvärderingen av hur samhället ska organiseras kan man konstatera att man här återigen har att göra med en tänkare som menar att alla typer av kommunism och socialism bara utgått från missuppfattningar av Karl Marx (1818–1883) och dennes tänkande. Bara man anammar författarens djupare förståelse av den ”egentlige” Marx (där man även måste hjälpa Marx att förstå sig själv, vad det verkar) så kommer man att komma fram till det utlovade lyckoriket.
Med detta ska sägas att Hägglund de facto gör många intressanta tolkningar av Marx, främst mot bakgrund av Hegel, som är intressanta på en akademisk nivå. Men det är skillnad mellan filosofi och politik, något redan Platon blev smärtsamt medveten om genom sina misslyckade projekt att genomdriva sina tidiga politiska idéer i praktiken.
Bristen på analys av ekonomiska system efter det som rådde i 1800-talets England, och som främst utgör fond för Marx behandlingar, är påfallande. Som Bo Rothstein påpekat i en kommentar av boken görs inte heller någon skillnad mellan marknadsekonomi, å ena sidan, och kapitalism som ekonomiskt system, å den andra. Den typ av ”omvärdering av alla värden” (ett uttryck hämtat från Friedrich Nietzsche, 1844–1900) som författaren vill göra på det ekonomiska området är i bästa fall naiv, i värsta fall farlig.
Man återfinner inte heller någon reflektion kring att det mänskliga livet skulle kunna röra sig inom flera olika sfärer, där vissa värden kan gälla i en sfär utan att för den skulle behöva gälla för livet i stort. På ett karaktäristiskt sätt kollapsar det komplexa mänskliga livet och samhället till en endimensionell värld, där en uppsättning värden ska gälla för människan på alla livets områden.
Om man vid 1900-talets början hade orealistiska förhoppningar på socialismen må man ha varit förlåten. Idéerna hade aldrig riktigt testats i praktiken, och det finns förstås många goda värden som företräds i den, även om människosynen är naiv och endimensionell. Men efter 1900-talets alla experiment med att införa olika typer av marxistiska läror i länder runt om i världen får man inte vara lika naiv, ”får” här i en moralisk bemärkelse. Projekten att genomföra dessa tankegods i praktisk handling har kostat miljontals och åter miljontals människor livet, och inneburit lidande och förtryck för mångdubbelt fler, på en i världshistorien aldrig förut skådad skala.
En kritisk reflektion över denna historia letar man förgäves efter i Hägglunds bok.
Erik Åkerlund är fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 2/2021, s. 20–24.