av VINCENZO ANSELMO
I romanen Rosens namn av Umberto Eco hävdar den blinde munken Jorge från Burgos med hänvisning till Johannes Chrysostomos att Jesus aldrig har skrattat. Ett så tvärsäkert påstående tycks inte bara kategoriskt utesluta att Jesus från Nasaret kan skratta utan ifrågasätter själva hans mänskliga natur, som omfattar egenskapen att helt och hållet vara delaktig i människans erfarenheter, inklusive möjligheten att erfara hela skalan av sinnesrörelser och känslotillstånd. Som pastoralkonstitutionen från Andra Vatikankonciliet Gaudium et spes (nr 22) tvärtom påminner oss om har ”Guds Son […] arbetat med en människas händer, tänkt med en människas intelligens, handlat med en människas vilja, älskat med en människas hjärta. Född av jungfru Maria har han gjort sig till en av oss, i allt lik oss, synden undantagen.”
I själva verket visar oss evangelierna ett mycket mänskligt porträtt av Jesus, som gläder sig och gråter, som blir rörd och arg, som blir upprörd och ömsint, som förvånas och känner ångest. Han säger sig själv ha ”ett milt och ödmjukt hjärta” (Matt 11:29), men han är också rasande av nitälskan när han med våld driver ut månglarna ur templet.
I denna artikel vill vi därför försöka öppna ett fönster till Jesu inre liv, sådant som det framställs i de synoptiska evangelierna. (Johannesevangeliet förtjänar en behandling för sig, eftersom det har egenheter som skiljer det från synoptikerna.) Den livligaste och mest nyanserade skildringen av Jesu känslor och sinnesstämningar finns i Markus evangelium. Matteus och Lukas är mer återhållsamma men inte mindre uttrycksfulla när det gäller att avspegla Guds Sons inre liv.
I psykologin menas med ”känsla” (emotion) ett snabbt påkommet och intensivt svar på en stimulus eller en situation, under det att ”sinnesrörelse” (affekt) syftar på ett komplex av känslor och lidelser som är mer ihållande och varaktiga över tid och som i några fall kan förvandlas till verkliga, permanenta och för personen karaktäristiska tillstånd som tillsammans utgör den människans individuella och säregna personlighet. Vi ska se hur Jesu känsloliv vid några tillfällen visar sig som reaktion på en viss situation som kräver ett svar av honom, medan det i andra fall framstår som karaktäristiskt för hans personlighet.
Ett verb som återkommer med viss regelbundenhet hos Markus, och som har Jesus som subjekt, är splanchnízomai, som översätts ”fyllas av medlidande”, ”förbarma sig”. Den bild som förmedlas av detta ord är mycket stark: det antyder en rörelse i inälvorna när de påverkas av något eller någon. I den semitiska världen är människans innersta, inälvorna och magen, säte för de djupaste känslorna, till exempel medlidande och förbarmande. [Den svenska bibelöversättningen av NT från 1981 har, i motsats till de flesta andra bibelöversättningar, valt en annan läsart i handskrifterna än splanchnistheis, nämligen orgistheis, ”han greps av vrede”, enligt den textkritiska principen att man ska utgå från den svårare läsarten (det är mer sannolikt att en avskrivare ändrar ”vrede” till ”medlidande” än tvärtom). Jesu vrede skulle i så fall rikta sig mot de onda krafterna i världen. Övers. anm.]
Första gången verbet förekommer är alldeles i början av evangeliet (1:41), i mötet mellan Jesus och den spetälske. Rörd av dennes böner ”greps Jesus av medlidande, sträckte ut handen och tog på honom och sade: ’Jag vill. Bli ren!’”. Rörelsen i inälvorna förmår Jesus inte bara att bota genom ett ord utan också att röra vid den spetälske, trots den sociala distansering som föreskrivs i Tredje Moseboken (kap. 13–14) och som ålade den sjuke att hålla sig i strikt isolering, så att orenheten inte spreds i samhället. I detta fall blev det Jesu helighet som visade sig smittsam när han botade den spetälske.
Det som händer alldeles efter episoden med Jesus och den spetälske visar hur känslolivet är något mycket komplext också i evangelierna: ”Jesus skickade bort honom med en sträng förmaning” (Mark 1:43). Varför detta plötsliga omslag i känslorna hos Jesus? Vad är det som förmår Herren till denna bryska reaktion i kontrast till det medlidande han nyss visade? Verbet (här i participformen embrimêsámenos) har en negativ klang: ”fnysa, fräsa, hota, vara ovettig”. Kanske ska man förstå Jesu uppträdande mot bakgrunden av befallningen till mannen att inte säga något till någon, och detta med ett drag av ovillkorlig slutgiltighet (Mark 1:44). Jesus kräver att hans begäran ska respekteras. Men den spetälske som blivit botad bryr sig inte om befallningen, och detta får allvarliga konsekvenser för Jesu verksamhet: när denna helbrägdagörelse blivit känd kunde han inte längre visa sig offentligt i städerna (Mark 1:45).
I Markus evangelium återkommer verbet ”känna medlidande” före de två berättelserna om brödunder. Men det används på två olika sätt. I den första skildringen framställer berättaren Jesu reaktion när han ser människomassan som samlats för att möta honom: ”När han steg i land, fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge” (Mark 6:34). Jesu inälvor upprörs vid synen av massan som i hans ögon verkar vilsen och förlorad, utan någon som tar ansvar för ledningen (jfr Hes 34). Jesu medlidande driver honom att ge dem sina egna ord. Han börjar undervisa dem, han lägger tid och energi på att betjäna folkmassan. Denna attityd framstår som desto tydligare mot bakgrund av lärjungarnas motsatta inställning. De ville så snart som möjligt slippa att ha en massa folk i hälarna och säger till Jesus: ”Trakten är öde, och det är sent. Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta” (Mark 6:35–36). Jesus svarar på denna bön genom att utföra det första bespisningsundret (av två) som skildras i Markusevangeliet.
I den andra episoden är det Jesus själv som uttrycker sina innersta känslor, när han säger till lärjungarna: ”Det gör mig ont (splanchnízomai) om folket. Nu har de varit hos mig i tre dagar och har ingenting att äta” (Mark 8:2). I det här fallet är det tröttheten och hungern hos människorna som rör Jesu inälvor, i förening med bekymret att folk utan mat inte skulle orka ta sig hem igen (jfr Mark 8:3). Resultatet av denna inre rörelse blir det andra brödundret.
Hos Markus återkommer verbet ”känna medlidande” ännu en gång, i direkt anföring. Nu är det inte Jesus själv som tar initiativet utan fadern till en pojke som är offer för ”en stum ande”. Pappan vädjar till Herren om medlidande och hjälp efter det att lärjungarna hade misslyckats med den saken: ”Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan” (Mark 9:22).
Hos de båda andra synoptikerna återkommer verbet splanchnízomai i några signifikativa texter och har där Jesus som subjekt. Hos Matteus används det (förutom i berättelserna om bespisningsundret) om Herren, vid ett kritiskt ögonblick i hans verksamhet: ”När han såg människorna, fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde, och han sade till sina lärjungar: ’Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.’” Jesus ”kallade då till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt över orena andar, så att de kunde driva ut dem och bota alla slags sjukdomar och krämpor” (Matt 9:36–10:1). Jesu medlidande med massornas lidande och hjälplöshet driver honom å ena sidan att be lärjungarna att de ska be Gud om att sända arbetare till sin skörd, och å andra sidan ger han dem själv bemyndigande att utföra hans egna gärningar.
Därefter berörs Jesus i sitt innersta av två blinda som ber att bli botade: ”Jesus fylldes av medlidande med dem och rörde vid deras ögon. Genast kunde de se, och de följde honom” (Matt 20:34). Ännu en gång medför botandet en fysisk kontakt mellan Jesus och de hjälpsökande.
Hos Lukas däremot sägs det bara en enda gång att Jesus känner medlidande. Det är när han möter änkan som följer sin ende son till graven: ”När Herren såg henne, fylldes han av medlidande med henne och sade: ’Gråt inte’” (Luk 7:13). Ur denna inre upprördhet föds så det mirakulösa uppväckandet av barnet.
Enligt Grande Lessico del Nuovo Testamento beskriver ”dessa texter inte en känsloyttring utan pekar på Jesu messianska gestalt”. Detta påstående riskerar att reducera budskapet: det är å ena sidan sant att subjektet till verbet ”fyllas av medlidande” i evangelierna alltid är Jesus, Messias, men å andra sidan utesluter inte beskrivningen av denna person att han är helt och hållet människa, i stånd att känna det som varje människa känner. Hans inre liv, när han är ”upprörd i sitt innersta” är drivkraften bakom hans handlande. Av de textställen som vi hittills har betraktat kan vi notera att Jesu medlidande inte enbart är en tillfällig känsla utan ett för honom typiskt drag, som utmärker hans känsloliv och hans sätt att närma sig och att förhålla sig till de personer han möter.
Älskar Jesus?
Ett annat verb som är viktigt även om det endast förekommer en enda gång i samband med Jesus är agapáo, ”älska”: ”Jesus såg på honom med kärlek (êgápêsen autón) och sade: ’Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig’” (Mark 10:21). Av synoptikerna är det bara Markus som noterar detta affektiva drag, som låter läsaren möta Jesu innerliga blick.
Mannen som ville veta vad han skulle göra för att vinna evigt liv – eftersom han inte tyckte att det räckte att iaktta lagen, något som han gjort hela sitt vuxna liv – får här av Jesus ett nytt perspektiv. Hur krävande hans ord än är, så är de dikterade av en kärleksfull blick. Hans befallning ska alltså inte tolkas inom pliktens ramar utan i en kärlekens optik. Han inbjuder denne man till efterföljelsens radikalitet, eftersom han älskar honom djupt och i en särskild mening ville befria honom från de bekymmer som höll honom bunden i det materiella ägandets bojor. Läsaren får här privilegiet att lära känna Jesu känslor bakom orden, även om vi inte får veta om mannen som träffades av Jesu blick alls uppfattar att han är älskad. Hur som helst svarar han inte på utmaningen att lämna alla sina rikedomar utan går hellre sin väg, bedrövad och mörk i blicken.
Upprörda känslor
I evangelierna lägger man hos Jesus också märke till några andra känsloyttringar som möjligen kunde förefalla överdrivna. Markus ger oss några exempel som bidrar till ett förtätat och komplext porträtt av Jesus från Nasaret. Inför tystnaden hos dem som ville ha något att anklaga honom för när han botade mannen med en förtvinad hand på sabbaten är Jesu reaktion kraftig och sammansatt på samma gång: ”Då såg han på dem fylld av vrede och sorg över att de var så förstockade. Och till mannen sade han: ’Håll fram handen’. Han höll fram den, och den blev bra igen” (Mark 3:5). I denna reaktion förenas vrede och sorg mot fariséerna på grund av deras hårdhet och tystnad, som betingas av deras motvilja mot honom. Det är intressant att se att Jesus utgör en kontrast till sina motståndare inte bara genom sin vrede mot dem utan också genom sin sorg över deras förhärdelse och orubblighet.
I fortsättningen av Markusevangeliet förekommer också verbet thaumázô, ”häpna”. I Nasaret är Jesus föremål för motstridiga känslor: i början blir byborna förbluffade av hans undervisning i synagogan (Mark 6:2), senare tar de anstöt av honom. Jesus ”förvånade sig över att de inte ville tro” enligt evangelisten (Mark 6:6). På grund av deras bristande tro kunde han inte utföra några underverk i sin hemtrakt, och hans verksamhet blir därför begränsad (Mark 6:5). Trots att han som Guds Son förstår vad andra tänker (Mark 2:8) hindrar detta honom inte från att häpna över dem som motsätter sig hans uppdrag.
En särskild behandling förtjänar verbet stenázô (”andas djupt, stöna, sucka”) som beroende på sammanhanget kan förstås på olika sätt: ”Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt (esténaxen) och sade till honom: ’Effata’ (det betyder: Öppna dig!)” (Mark 7:34). ”Jesus suckade djupt (anastenáxas) och sade: ’Varför vill detta släkte ha ett tecken? Sannerligen om detta släkte skall få något tecken’” (Mark 8:12). I det första fallet är Jesu suck förenad med en bön som leder till den dövstummes botande. I det andra fallet suckar han djupt av irritation över fariséernas ovillighet att tro. De hade bett om ett tecken enbart för att sätta honom på prov.
Vid ett annat tillfälle blir Jesus irriterad på sina lärjungar, eftersom de visar bort folk som kommer till honom med sina barn för att han ska röra vid dem: ”När Jesus såg det blev han förargad och sade: ’Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de’” (Mark 10:14).
I andra sammanhang beskrivs inte uttryckligen vilken känsla som utmärker Jesu handling, men man kan lätt ana den av kontexten. Ett exempel bland flera: rensningen av templet. Markus skriver: ”De kom till Jerusalem, och han gick till templet. Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor” (Mark 1:15). Jesus jagar iväg försäljarna med våldsam glöd, avsky och vrede och vräker omkull växlarnas bord. Hans sinnesförfattning visar sig genom häftigheten när han uppträder i templet i Jerusalem, så att Johannesevangeliet anmärker att lärjungarna kom ihåg att det står skrivet i Psaltaren: ”Lidelsen för ditt hus skall förtära mig” (Joh 2:17).
Andra gånger låter strängheten i Jesu yttranden ana att det bakom orden finns ett mycket starkt känslotryck: ”Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen” (Mark 9:42). Jesus kan vara hård inte bara mot skriftlärda och fariséer utan också mot folket i sin hemby, ja mot sina egna lärjungar, som aldrig riktigt fattar djupet i det uppdrag som deras mästare har. Dessa känsloutbrott bidrar till att ge en realistisk bild av honom.
I Getsemane
I de synoptiska evangelierna (Matt 26:36–46; Mark 14:32–42; Luk 22:40–46) finns det en episod som låter läsaren få en enastående tillgång till Jesu inre liv, till hans innerliga förbindelse med Fadern, när hans lidande närmar sig det dramatiska, avgörande ögonblicket. Det är vad som sker i Getsemane: ”Men han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes. Bävan och ångest kom över honom, och han sade till dem: ’Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka’. Han gick lite längre bort, föll ner på marken och bad att få slippa denna stund, om det var möjligt. Han sade: ’Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill’” (Mark 14:33–36).
Först vill Jesus ha sällskap av Petrus, Jakob och Johannes. Sedan är han ensam, och läsaren får ta del av det inre drama som nu ska utspelas. För det första meddelar evangelisten att Jesus känner bävan och ångest. I läsarens ögon framstår Mästaren som skräckslagen och förvirrad. Denna dubbla iakttagelse gör hans situation tyngande och nattsvart: på sätt och vis kastar Jesu mörker sin skugga också över läsaren. Jesus själv är inte rädd att uttrycka sin egen förvirring inför lärjungarna genom en stark bild: rädsla ända till döds, vilket visar graden av hans förtvivlan.
Sedan går berättelsen vidare med Jesus som är ensam när han vänder sig till Fadern. Att han kastar sig till marken uttrycker hur tillintetgjord han känner sig också psykiskt. Bönen till Gud är uppriktig, precis som tilltalet av Fadern: Abba. Jesus ber att bli befriad från lidandets ångest och från döden som väntar honom. Och ändå distanserar han sig från sina egna känslor och förklarar att han är beredd att ta på sig det som Fadern vill för honom. Kardinal Gianfranco Ravasi understryker: ”Här är det av intresse att notera att i denna åkallan finns en spänning mellan ångest som leder till bitter förtvivlan och en vilja som övervinner känslorna och en beslutsamhet att gå hela den via dolorosa som ska leda ända upp på Kalvarieberget.”
Alltmedan Petrus, Johannes och Jakob sover – de inte bara ignorerar bönen att vaka, de uppfattar inte ens kraften i den känsla som vädjar till dem: Mästaren erkänner sin egen svaghet. Jesu bön fortsätter i natten. Läsaren har privilegiet att delta i den, liksom vid sidan av, och att kunna göra sina iakttagelser. Lukas berikar bilden av Jesu smärta med en anmärkningsvärd detalj: lidandet den natten kulminerar i hematidros, det vill säga: Jesus svettas blod (Luk 22:44).
Tårar och glädje
Hos Lukas drar sig inte Jesus heller för att uttrycka sina känslor inför Petrus och sina lärjungar, vare sig det gäller ångesten inför utsikten att gå hela vägen fram till lidandesdopet på korset (Luk 12:50) eller den starka längtan efter att få fira påsk med dem (Luk 22:15).
Av synoptikerna är det bara Lukas som låter Jesus brista ut i tårar när han ser Jerusalem: ”När han kom närmare och såg staden, började han gråta över den” (Luk 19:41). Jesus gör den heliga stadens klagan till sin egen inför det drama som väntar den. Den kommer att belägras och förstöras. Hans smärta kontrasterar mot det mottagande som ges honom (Luk 19:41) men är också ett preludium till kontroversen i samband med tempelrensningen och till att han kommer att avvisas och dömas till korset av folkets ledare.
Och om Jesus kan gråta, måste han då inte också kunna skratta? Frågan som var vår utgångspunkt i Rosens namn av Umberto Eco finner ett möjligt svar i Lukasevangeliet, där jubel och glädje genljuder alltifrån de första sidorna. Sådant är det löfte som Sakarias får och som visar sig i Johannes döparen, som spritter av glädje redan i moderlivet (Luk 1:44) och på Marias läppar när hon sjunger Magnificat (Luk 1:47). Likaså är några ord hos Lukas en inbjudan till fariséerna och de skriftlärda att jubla, att delta i Guds glädje över varje syndare som omvänder sig: ”Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig” (Luk 15:7). Och vid ett tillfälle är det Jesus själv som jublar: ”I samma stund fylldes han med jublande glädje genom den heliga anden” (Luk 10:21). Vi kan förvisso föreställa oss, om inte hans skratt, så åtminstone hans leende av fröjd i Anden när han lovprisar Fadern för att han har uppenbarat sig för de små. Som Stephen Voorwinde påpekar är detta en trinitarisk glädje: Jesu jublande glädje i Lukas 10:21 är alltså Messias glädje. Han är den ende som helt och hållet är smord med glädjens olja, den helige Ande, glädjen hos den Allrahögstes Son, den som har en unik relation till Fadern.
I sina Andliga övningar, under den fjärde veckan (nr 221), riktar den helige Ignatius av Loyola en innerlig vädjan till dem som deltar i övningarna att be Gud om en nåd i bönen: ”Att bönfalla om det som jag vill. Här skall det vara att be om nåd att glädja mig och fröjdas intensivt över Kristi, vår Herres, så stora härlighet och fröjd.”
Den som ber detta begär av Herren gåvan att fröjda sig över Kristus, som har uppstått från de döda. Men man ber inte bara om att glädja sig över att han uppstått, man vill dela hans egna känslor, han den Levande, och att glädja sig tillsammans med honom. Bedjaren ska ansluta sig till Jesu känslor och sinnesstämningar och ta lärdom av hans mänsklighet. Vi har sett den, mångfacetterad och skimrande, i hans medkänsla med de fattiga och de sjuka, men också hård mot dem som förhärdar sig och motsätter sig hans uppdrag som han fått av Fadern.
Som Andra Vatikankonciliet påminner oss om i Gaudium et spes (nr 41): ”Den som följer Kristus, den fullkomliga människan, blir själv mer människa.” Att följa Kristus, sann Gud och sann människa, betyder att ta efter honom och likna honom också i sitt känsloliv, genom känslor och stämningar som tolkar och tyder det som sker i världen.
Översättning: Anders Piltz
Artikeln var ursprungligen publicerad i La Civiltà Cattolica 7 november 2020.
Vincenzo Anselmo är jesuitpater och forskare i bibelvetenskap.
Ur Signum nr 2/2021, s. 15–20.