av BLANDINE CHELINI-PONT
I juli–augusti 2017 publicerade den italienska jesuittidskriften La Civiltà Cattolica, den romersk-katolska kyrkans ”barometer” enligt dess chefredaktör pater Antonio Spadaro, en extra skarp och alarmerande artikel med rubriken ”Evangelisk fundamentalism och katolsk integrism i USA: en överraskande ekumenik”. Denna artikel beskrev hur en avvikande liten radikal katolsk minoritet förenas med den nypentakostalt inspirerade ”dominionistiska” [en sorts biblicistiskt inriktad politik, övers. anm.] rörelsen i en ”hatets ekumenik”, som tjänar en ”geopolitisk apokalyps” som hämtar sin näring från konspirationsteorier och en profetisk manikeism, som liknar det kraftfulla narrativet inom islamistisk fundamentalism. Dess militanta företrädare betraktar påven Franciskus som galjonsfigur för globalismens satanistiska krafter (enligt terminologin hos ärkebiskop Carlo Maria Viganò, tidigare apostolisk nuntie i USA och aktiv centralgestalt inom denna trend), som endast hamnade på Petri stol tack vare ockulta nätverk av frimurare, liberala, om inte pedofiler, som försöker att förstöra både kyrkan och USA samtidigt. Dessa RadCaths eller Reactionaries blev Donald Trumps ivrigaste försvarare.
RadCaths monopoliserar genom sina överdrifter det tryckta och digitala medieutbudet inom amerikansk katolicism så till den grad att man nästan glömmer bort hur katolikerna verkligen röstar, nämligen ganska jämnt fördelat mellan höger och vänster på grund av stora historiska, etniska och sociala skillnader, som tar sig uttryck i lika stora variationer i fråga om visioner och politiska intressen. Det är i praktiken svårt att påstå att den amerikanska katolicismen bildar ett monolitiskt politiskt block, vilket är fallet bland vita evangelikaler, där mer än 80 procent sedan 1980-talet röstar på republikanerna. Trots katolikernas tilltagande högervridning och uppkomsten av denna ytterlighetstrend, som La Civiltà Cattolica beskriver i närmast paranoida och dystopiska ordalag, finns det numera en stor andel demokrater bland vita katoliker i USA. De andra katolska grupperna (afroamerikaner, asiater, afrikaner och latinos), som utgör 40 procent av katolikerna, fortsätter att rösta på demokraterna i majoriteter som överstiger 70 procent.
Slutligen tycks Donald Trumps mandattid ha fått den konservativa polariseringen av katoliker att kärva på nationell nivå: de brutala besluten under denna mandatperiod, påven Franciskus decentraliserade pastorala vision, ryckigheterna i hanteringen av pandemin och av Black Lives Matter-rörelsen har inträffat samtidigt som antalet katolska republikanska väljare minskat till förmån för demokraterna och i synnerhet för Joe Biden och hans medkännande katolicism. Det visar resultaten från presidentvalet 2020. Kommer denna minskning att fortsätta? Eller kommer tvärtom den teopolitiska polariseringen bland amerikanska katoliker att fortsätta att breda ut sig? Vi ska i det följande försöka att formulera några hypoteser.
Den amerikanska katolicismens högervridning
Med sin befolkningsandel på 23 procent utgör de amerikanska katolikerna det mest varierade trossamfundet när det gäller hudfärg, social miljö, antalet praktiserande medlemmar och upplevelse av tillhörighet. Deras särdrag är kanske att de ofta befinner sig bland majoriteten i presidentvalen, ena gången till fördel för demokraternas kandidat (Bill Clinton och Barack Obama), andra gången till fördel för republikanernas kandidat (Ronald Reagan, George H. W. Bush, George W. Bush, Donald Trump). För att förklara deras politiska historia måste vi gå tillbaka till 1960. Då röstade katolikerna som en man på det demokratiska partiet – med valet av John F. Kennedy som höjdpunkt. Deras sociala solidaritet var främst kopplad till församlingen, med en överväldigande klerikal inramning och en stark gruppkänsla, en frukt av en misstro riktad mot det amerikanska samhället. Under 1970-talet förändrades villkoren helt och hållet. Under dessa år sprängdes deras politiska homogenitet och sociala tillhörighet. Katolikerna blev en del av den nya fördelningen, som beskrivits av Robert Wuthnow, där anhängarna identifierades utifrån både etniska (de vita mot de andra) och moraliska (kristna värderingar mot sexuell liberalism/frihet) kriterier. ”1970-talets kris” splittrade katolikerna genom att påskynda sekulariseringen och avklerikaliseringen av en del av dem, samtidigt som motståndet mot denna sekularisering växte bland en annan del av dem. I synnerhet förändrades deras politiska identitet av den rättsliga revolutionen och av den sociala acceptansen av den sexuella frigörelsen och en mer liberal syn på familjen. Katoliker med europeiskt ursprung lade sina röster på det republikanska partiet, som förändrades till ett parti för troende som värdesätter moral och familj och säger nej till abort. Den katolska sociala traditionen undergrävdes av det kulturkrig som följde, utan att helt försvinna. De så kallade etniska katolikerna förblev demokrater, förutom Floridas latinos. Även om de valda katolikerna i Kongressen fortfarande till största delen är demokrater, så röstar de mest praktiserande vita katolikerna republikanskt (mellan 48 och 64 procent) i valen, medan däremot de andra etniska katolska grupperna samt mindre praktiserande, eller sekulariserade röstar demokratiskt (mellan 65 och 75 procent).
Biskopliga preferenser
Katolikernas halva svängning till republikanerna är således kopplad till uppkomsten av kristna politiska frågor om legalisering av abort, sexuell frihet, homoäktenskap och, i betydligt mindre grad, till frågorna om den aktivistiska feminismen och vad den orsakar, eller den uppfattning som man gör sig om denna. I denna omsvängning bekräftade det demokratiska partiet sitt försvar av den pågående liberaliseringen, vilket inte hindrade att man lyckades bevara förtroendet från de etniskt religiösa minoriteterna (som katolikerna), i form av ett förtroende från socialt medvetna kristna.
Men under perioden 1980–2010, när deras löften tycktes förlora sin inre auktoritet i dessa frågor, ålade en majoritet av biskoparna från ”Johannes Paulus-generationen” uttryckligen de troende att rösta republikanskt, på grund av de sexualmoraliska frågorna. De gjorde detta, när de flesta katoliker fortfarande uppfattade sig som demokrater. Flera biskopar, bland dem ärkebiskopen av Philadelphia, kardinal John Krol uppträdde vid sidan av kandidaten Ronald Reagan under kampanjmöten. Två decennier senare kämpade andra biskopar, som kardinal Raymond Burke, då i Saint Louis, och tidigare ärkebiskopen Charles Chaput, då i Denver, offentligt till stöd för republikanska kandidater. Philadelphias ärkebiskop, kardinal Justin Rigali, påstod från predikstolen att katolikerna var skyldiga att rösta på en pro-life-kandidat. Idén om att man inte kunde rösta på demokraterna om man var en god katolik började sprida sig.
Den amerikanska biskopskonferensen har för övrigt sedan 1975 haft för vana att publicera dokument om urskiljning inför valen, till exempel: Living the Gospel of Life (Att leva livets evangelium) 1988, Faithful Citizenship: A Catholic Call to Political Responsibility (Ett trofast medborgarskap: en katolsk appell till politiskt ansvarstagande) 2007. Abort beskrivs här som något i sig självt (intrinsikalt) ont i det amerikanska samhället. Redan 1984 brännmärkte ärkebiskoparna John Joseph O’Connor i New York och Bernard Law i Boston den katolska vice presidentkandidaten Geraldine Ferraro för hennes pro-choice-uppfattningar. Även lekmannaorganisationer ägnar sig åt att utforma röstningsguider för ”seriösa” katoliker, exempelvis den Kalifornienbaserade Catholic Answers som uppmanar dem att ta reda på kandidaternas uppfattning i fem frågor: abort, eutanasi, embryonal stamcellsforskning, kloning av människor samt homoäktenskap. Tio miljoner av dessa guider distribuerades under presidentvalkampanjen 2004, och man hittade dem då i församlingarna, ibland även i församlingsbladen.
Samtidigt utbröt en nationell debatt mellan biskoparna om vägran att dela ut kommunionen till katolska politiker (och om kardinal Joseph Ratzingers förklarande memorandum), utifrån tillämpningen av kanon 915 i den kanoniska lagen. När den amerikanska biskopskonferensen tvekade, tog sig biskoparna friheten att vägra (eller inte vägra) att dela ut kommunionen till demokratiska kandidater, vilket hände John Kerry vid flera tillfällen 2004 och, i mindre omfattning, Joe Biden hösten 2019 och 2020.
Den kristna högern
Katolikernas republikanska halvsväng var också kopplad till framväxten av en intellektuell, medial, utbildningsmässig och juridisk strömning, som bidrog till att forma den politiska konservatismen och skapa den religiösa högern, tillsammans med sammanslutningarna Moral Majority, Christian Coalition och senare Evangelicals and Catholics Together. Dessa koalitioner investerade i det republikanska maskineriet och förändrade kandidaternas profil på alla valnivåer. Den religiösa högern spelade också en dominerande roll i framväxten av the God gap (den religiösa sprickan) mellan republikaner och demokrater. Den fick sitt erkännande 1994, när ”Kontraktet med den amerikanska familjen” integrerades i det republikanska partiets valplattform. Det republikanska partiets allians med den kristna högern fortsatte utan avbrott under de följande åren. På retorisk nivå bidrog kristna konservativas ståndpunkter till den stegvisa ”katoliceringen” av det republikanska partiet, medan det demokratiska partiet officiellt förkroppsligade disbelief-kulturen (”tvivlets kultur”).
Under 2000-talet under George W. Bushs presidentperiod utgjorde de katolska tänkarna den konservativa rörelsens intellektuella stomme, och deras idéer fanns i högsta grad representerade i presidentens omgivning. George W. Bush försökte vidlyftigt under sina två mandatperioder att uppvisa sin närhet till den katolska religionen. Hans mottagande av påven Benedictus XVI, som ägde rum i USA i april 2008, blev minnesvärt: den magnifika födelsedagsmottagningen för påven i Vita huset samlade 500 inbjudna, bland dem personer från den katolska intelligentian som George Weigel, Michael Novak och fader Richard John Neuhaus.
Valmöten
I de republikanska primärvalen 2012 var det tre kandidater som personifierade den nya katolska profilen hos de republikanska politikerna: Rick Santorum, Newt Gingrich och Mitt Romneys vicepresidentkandidat Paul Ryan. Vid tiden för primärvalen 2016 motsvarade Donald Trump inte riktigt denna profil. Dessutom publicerade George Weigel och Robert Peter George i mars 2016 i National Review ett upprop som undertecknats av mer än 30 intellektuella och konservativa lobbyister, som pekade ut Donald Trump som en person ”uppenbart olämplig att vara USA:s president”. De pekade enträget på Trumps rasistiska fördomar, hans löften om att straffa anhöriga till terrorister och hans plötsliga omsvängning i abortfrågan. Undertecknarna anmodade ansvarsfulla katoliker att inte rösta på honom i primärvalen. Trots denna principiella uppfattning mobiliserade sig ändå en ännu mer konservativ falang för Trump. Phyllis Schlafly pläderade före sin död i september 2016 för sin sak i sin sista bok, The Conservative Case for Trump. Hennes webbsajt (www.philly.com) publicerade då en motlista med 33 andra katolska leaders som ställde upp för att ledsaga kandidat Trump, bland dem Rick Santorum. En inflytelserik deltagare, grundaren av det årliga eventet National Catholic Prayer Breakfast (NCPB), Joseph Cella, blev under sommaren den huvudsakliga samordnaren för katolska frågor inom Trumpkampanjen. Till denna lista kan också läggas katolska magnater som Robert Mercer, tidigare understödjare av Ted Cruz, finansiär av Breibart News och ägare av Cambridge Analytica. Bland medlemmarna av Trumps konsultativa råd 2016 hittar man också fader Frank Pavone, en berömd militant abortmotståndare, som några dagar före valet visade sitt stöd för den blivande presidenten genom att exponera ett aborterat foster på ett altare.
Trump vann 2016 genom att mobilisera den samlade religiösa högern och dess publik bakom sig. Rösterna från de evangelikala nådde en hittills aldrig skådad nivå (80 procent), medan de vita katolikerna gav honom mer än 60 procent av sina röster. I överensstämmelse med Robert Wuthnows fördelning var det de mest praktiserande amerikanerna som stödde Trump. Bland de söndagliga gudstjänstbesökarna var det 56 procent som röstade på honom, mot endast 40 procent på hans demokratiska motståndare. På detaljnivå var det de katolska rösterna i de tre traditionellt demokratiska staterna Michigan, Wisconsin och Pennsylvania, just de som han förlorade 2020, som fick balansen bland elektorerna att tippa över till Trumps fördel. Den trumpistiska national-kristendomens era som följde förändrade den kristna högerns ideologi i grunden.
Återställande av balansen 2020
Donald Trumps kampanj 2020 försökte att upprepa ”miraklet” från 2016. Alla tillfällen var lämpliga att påminna om att Trump hade varit den ende sant kristna, och till och med sant katolska, presidenten. Han var den ende som hade samlat Förenta nationerna kring religionsfriheten och personligen deltagit i ”marschen för livet”. Han var den ende som tagit in så många goda katoliker i sin regering, som Steve Bannon, Kellyanne Conway och riksåklagaren Bill Barr. Han var den ende som lyckats ta bort finansieringen av familjeplanering och skapat en statlig kommission för oförytterliga rättigheter, som med hänvisning till den katolska läran om naturrätten nedprioriterade HBTQI-personers rättigheter. Han var den ende som hade vänt upp och ner på sammansättningen av Högsta domstolen genom att utse tre konservativa domare, av vilka två är flitigt praktiserande katoliker, med hjälp av den mycket inflytelserike Leonard Leo, vice ordförande för Federalist Society. Vid inledningen av det republikanska konventet lästes en bön av en ”catho-Trump”-medlem och vid konventets avslutning sjöngs Ave Maria från Vita husets balkong. Kommentatorn John Zmirak förklarade på ett ytterst presidentmässigt sätt: ”Det är det mest katolska ögonblicket i den amerikanska historien.”
Under 2020 års valkampanj flerfaldigade Donald Trump sina löften. Vid National Catholic Prayer Breakfast, mitt under pandemin, tillkännagav han att han skulle underteckna dekretet Born Alive, som skulle tvinga sjukhus som finansierades av den federala regeringen att ge medicinsk vård till foster som överlevt en abort. Han lovade att hjälpa konfessionella friskolor som hamnat i svårigheter. Under den traditionella Al Smith-middagen, en stor välgörenhetstillställning som organiseras av New Yorks ärkebiskop under själva valperioden, framställde han sig som den bästa presidenten i hela ”den katolska kyrkans historia”. Han tillade: ”[De katolska skolorna] har behov av hundratals miljoner dollar i hela landet […], jag har ordnat dessa åt dem. Ingen annan … Jag hoppas att ni kommer ihåg det den 3 november.”
Slutligen pekade Donald Trump och hans anhängare ut Joe Biden som en falsk katolik, ja till och med som en antikatolik – Biden skulle ha hädat Bibeln, hädat Gud – enligt kampanjens klagovisa från den lobbande konservativa CatholicVote, där Brian Burch anklagade demokraterna för att nära ett ”hatiskt klimat” mot de kristna och deras symboler (statyer, kyrkor etc.). Vissa biskopar höll med, exempelvis Thomas Tobin av Providence (Rhode Island), som, när Biden nominerades som demokraternas kandidat i Caucus, twittrade: ”Första gången på länge som en katolik inte finns på demokraternas valsedel. Det är tråkigt.” Kardinal Raymond Burke deklarerade i tv-kanalen Fox att ingen praktiserande katolik kunde rösta på en pro-choice-politiker och att pro-choice-politiker som Joe Biden kunde förvänta sig att inte få ta emot kommunionen. Fader Ed Meeks från Townsend (Maryland), höll på YouTube en anti-Biden-predikan med titeln ”Att stirra ned i avgrunden”, ett klipp som setts 2 miljoner gånger. Förutom budskap om abort och religionsfrihet organiserade kampanjrörelsen Catholics for Trump Zoom-möten, böneutrop, veckovisa rosenkransböner och prästerliga välsignelser för Trumps seger. The Freedom Club i Minnesota lanserade en internetsajt med adressen www.anticatholicticket.com.
Mediepersonligheterna inom RadCaths ställde sig på barrikaderna. I slutet av augusti månad 2020 förutsåg kändisprästen James Altman från Wisconsin i en inspirerad och ljudsatt video att de katoliker som röstar på demokraterna är skyldiga att omvända sig eller annars ”möta helvetets eld”. Enligt youtubern Taylor Marshall handlade valet om Trump och trons sanna försvarare ställda mot den falske påven Franciskus och hans akolyt, avfällingen Joe Biden. Den tidigare nuntien i USA, ärkebiskop Carlo Maria Viganò, som blev ikonisk efter sitt upprop för att avsätta Franciskus (i augusti 2018), publicerade ett brev till presidenten på LifeSiteNews, en sajt för anhängare av pandemikomplotten, som påstods ha iscensatts för att genomföra den politiska Great Reset och ta hem de kolossala vinster som redan gjorts genom ett obligatoriskt vaccin, framtaget från embryonala stamceller. Viganò beskrev sig föga modest som en Trumps jämlike, som hans allierade i Kristi soldaters sista strid mot Deep State och Deep Church, som försvurit sig ”till globalism, likriktat tänkande, och den nya världsordningen”. Trump återtwittrade hans brev i berömmande ordalag, som han upprepade på tv-kanalen EWTN. En utförligare beskrivning av alla dessa initiativ skulle bli långrandig.
Avpolarisering vid valurnorna
Mobiliseringen av katoliker för Donald Trump gav inte de förväntade frukterna. Den religiösa högern splittrades under det senaste presidentvalet, därför att de katolska väljarna mobiliserades med hjälp av andra argument. Som Ryan P. Burge skrev den 20 september i Christianity Today kunde president Trump kosta på sig att förlora evangelikala röster för att bli omvald, men inte att förlora de katolska rösterna. Men han förlorade en stor del av dem.
Enligt National Election Pool och vallokalsundersökningarna i Associated Press VoteCast, fick Donald Trump 81 procent av rösterna från evangelikala vita, vilket var nästan lika mycket som 2016. Medan 64 procent av de vita katolikerna röstade på Trump 2016, röstade i genomsnitt 57 procent av dem på honom 2020. I nyckelstaterna Wisconsin, Michigan och Pennsylvania röstade bland de vita katolikerna ännu färre på Trump (54 procent). Den procentuella skillnaden bidrog till att de ovannämnda staterna tippade över till Biden, som där också hämtade hem rösterna bland icke-vita, religiösa väljare. På nationell nivå röstade 67 procent av latinos på Biden och ännu fler bland de andra etniskt religiösa minoriteterna, även om Floridas latinos röstade på republikanerna. Det katolska röstandet slutade nästan lika mellan Trump och Biden, med en liten fördel för den senare.
Det finns flera förklaringar till denna nedgång, förutom den frånstötande karaktären hos de konspirationsteoretiska och apokalyptiska argumenten i fake-stil från Catholics for Trump.
De alltid verkningsfulla ämnena nej till abort, nej till homoäktenskap och löftet om att göra dessa olagliga uppvägdes av andra väsentliga teman. De främsta skälen finns uppradade i demokraternas agenda och i de katolska, pastorala budskapen: mottagandet av migranter och flyktingar, skammen över den rasistiska diskrimineringen, stödet för det gemensamma goda (i form av hälsa, socialt skydd, fördelningspolitik, utbildning, inklusive högre sådan), den brådskande klimatfrågan, respekten för miljön och ekosystemen samt regleringen av finansmarknaden. Och dessa teman hade fått genomslag, å ena sidan genom den katolska decentralisering som påbörjats under Franciskus och som sammanfattas i hans senaste encyklika Fratelli tutti, som gjorde konservativa amerikaner väldigt desorienterade när det gällde att hantera sina prioriteringar, och, å andra sidan, genom de återkommande och allvarliga uttalandena från den amerikanska biskopskonferensen och ett visst antal biskopar om rasismens synd, den ovärdiga behandlingen av illegala flyktingar, stängningen av landet för flyktingar, det bristande ledarskapet på grund av förnekandet av klimatförändringarna, rätten att bära vapen, det federala dödsstraffet, den växande osäkerheten och avsaknaden av ett gemensamt hälsovårdssystem. Till sist röstade också katolikerna som individer – i enlighet med sin andlighet och sina familjetraditioner med sitt levande minne av en tid i fattigdom, som invandrare och diskriminerade – medvetna om vilken riktning som deras land och samhälle hade tagit under Trumps presidenttid. Av en tillfällighet hade åsnans parti valt att låta sig representeras av en person som tycktes vara den mest religiöst kompatibla, hovsamma och inkännande bland dess kandidater, nämligen katoliken Joe Biden.
Är kompromissen katolsk?
Mycket har skrivits om Joe Bidens katolicism utifrån det faktum att denna har varit ytterst omstridd eller tvärtom varit väldigt uppskattad bland amerikanska katoliker, eller utifrån det faktum att hans religiösa tillhörighet inte har samma betydelse som när 80 procent av katolikerna röstade på John F. Kennedy. Bidens katolska identitet har varit både starkt ifrågasatt och försvarad. Han är en regelbunden gudstjänstbesökare och rosenkransfantast, och han erinrar om trons kraft under prövningarna i sitt liv. Han visar sin tro genom att citera böner, katolska sånger och poem i sina tal, genom att hålla en formlig segerpredikan dagarna efter valresultatet, genom att nedkalla läkedom och enhet för sitt land, genom att be om välgång och försvar av dess folk. Samtidigt har Biden vid flera tillfällen upprepat att han kommer att försvara den lagliga rätten till abort och HBTQI-personers rättigheter.
Slutligen visar Biden den amerikanska katolska kyrkan att spänningarna i hennes dubbla etik, att respektera dem som är annorlunda och samtidigt värna livet och sexualiteten i mer traditionell mening, är en tillgång inom politikens område, i ett samhälle som till sin struktur är liberalt men till största delen också kristet. Att värdesätta en aspekt av denna etik inom en medlemsgrupp på bekostnad av en annan, leder till, förutom den inre splittringen och den avoga inställningen, att instrumentaliseringen och den politiska polariseringen ökar. Att inte försvara båda sakerna samtidigt minskar dessutom möjligheterna att inspirera ett större spektrum och att delta i det demokratiska skiftet. Bör den katolska kyrkan glädja sig över eller beklaga att en lika lovande ikon inom demokraternas vänsterfalang som Alexandria Ocasio-Cortez hämtar sitt engagemang från sin katolska tro? Även om undersökningarna visar att katolikerna i liten utsträckning lyssnar på sina biskopar, så kommer de senares gemensamma attityd till Biden och hans sätt att offentligt använda sig av sin tro och hans rätt ta emot kommunionen att vara avgörande för att neutralisera det interna kriget och även för att bevara spridningen av det katolska röstandet i framtiden. Det kommer att göra den religiösa inspirationen trovärdig i många demokraters strider och stärka deras tradition av skydd för minoriteter och respekt för mångfald, även när demokraterna i snabb takt också blivit partiet för icke-religiösa. Biskoparnas oenighet om hur man ska reagera på Bidens seger ledde ordföranden för biskopskonferensen, Los Angeles ärkebiskop, den spanskättade José Gómez, till en balansövning mellan glädjeyttring och reservation med tio dagars mellanrum. Denna balansövning – att stödja allt som är positivt och samtidigt förkasta allt som inte är det med hänsyn till den katolska etiken i varje parti, genom att påminna katolikerna om att rösta eller att engagera sig politiskt är en samvetshandling – är kanske det bästa sättet att i framtiden respektera katolikernas politiska mognad och bevara deras ”särskilda plikt att vara fredsstiftare och att främja broderskapet och det ömsesidiga förtroendet”.
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études februarinummer 2021.
Blandine Chelini-Pont är professor i samtidshistoria vid universitetet Aix-Marseille.
Ur Signum nr 2/2021, s. 8–14.