Huvudlösa monologer

Huvudjungfrur, på latin virgines capitales, är beteckningen på fyra helgon som anropades med stor iver under medeltiden men blev strukna ur den moderna katolska helgonkalendern därför att deras legender så uppenbart saknar historisk grund. I den äldre europeiska kyrkliga konsten är de viktiga gestalter, särskilt under slutet av medeltiden, och de lever fortfarande kvar i namnlängden i den svenska almanackan: Margareta, Katarina, Barbara och Dorotea.

Av någon anledning har de lockat Åsa Maria Kraft till en hel bok med prosalyriska variationer av motiv ur deras legender, I ständig hög konversation mellan jungfrurs huvuden, det sker. Omslagsbilden visar däremot en scen av Carpaccio med uttråkade damer med hundar inomhus, där framställningen av det ena hundhuvudet får Kraft att associera bestämt till draken i legenden om Margareta.

Texterna varierar några få motiv ur legenderna, som delvis refereras i eftertexten. De mynnar sedan ut i lesbiska fantasier, som för att slutgiltigt visa avståndstagandet från berättelsernas ursprungliga innebörd.

Uppenbart är Kraft själv gripen av någonting i traditionerna, men det är svårt för läsaren att riktigt se vad det är. Eftertexten refererar dock kort till verk av Gertrude Stein om helgon i ett litterärt experimentellt sammanhang.

Först talar Margareta på fri vers om sin befrielse ur odjurets gap, när korset i hennes hand blir till ett träd som spränger sönder draken; hon glömmer aldrig den fysiska upplevelsen av hans innandömen, det är honom hon älskar. Hon berättar sedan i hundra dagar det människorna vill höra om hennes upplevelse, inte det hon själv känner; slutligen hugger man huvudet av henne med svärd. Detta fyller nitton sidor med korta varianter, en modernistisk omkastning av vad en sådan upplevelse skulle ha inneburit för legendens fromt förfärade lyssnare.

På lika många sidor men med längre rader bearbetar texterna om Katarina cirkeln i martyrens liv: det hjul på vilket hon blev torterad innan det brast och den ring som Jesusbarnet sätter på hennes finger. (Den senare legenden nämns inte i eftertexten men är ett välkänt motiv vid sidan av hennes lärdom och martyrium.) Upprepningar, rytmiska figurer, enstaka rim och någon ordlek varierar grundmotiven.

Sedan tar Barbara vid. Hon karvar ut ett fönster i det torn där hennes far har stängt in henne. Sedan får hon brösten avskurna (vilket annars hör hemma i legenden om Agatha) och hennes far halshugger henne men blir själv dödad av blixten, allt detta i samma lyriska stil som tidigare Margareta använt.

Sist kommer Dorotea, Dora. Hon talar inte för sig själv, utan ett annat jag vänder sig till en rökskadad bild av henne. Ett märke på halsen, som ett klistermärke på äpplen, är ett återkommande motiv och skall associeras med legenden om pojken som kommer med en korg från himlen med frukt och blommor vid hennes avrättning. Mer tidstypiskt modernt är den talande jungfruns upprepade förslag att hon och Dorotea, eller Dorotea och Maria, skall gifta sig, jungfru med jungfru.

Här finns inget intresse för det legenderna annars innehåller: trosvissheten, det kvinnliga upproret som väljer döden framför mannens auktoritet – eller konstens älskliga omvandling av den värsta tortyr till ett elegant attribut. Utan kunskap om legenderna blir texterna föga begripliga. Med en sådan kunskap blir presentationen av dem mest ett exempel på modernistiska försök att kasta om värdena i traditionella föreställningar, med ett överflöd av upprepningar, variationer på ett osäkert tema.